Vad är grejen med Afrika??

Min vän Almina åkte till Afrika för en vecka sedan. Närmare bestämt Ougadougou, huvudstaden i Burkina Faso. Där ska hon stanna i två månader och skriva sin magisteruppsats. Och jag är inte lite avis.

Någon sa en gång att har man en gång sett Afrika (och då snackar vi det RIKTIGA Afrika, inte nån semesterort i Egypten) kommer man alltid att längta tillbaka dit. Jag har insett att det förmodligen stämmer. Det är någonting med Afrika som jag inte kan sätta fingret på. Nu kan jag visserligen inte påstå att jag sett hela Afrika, eftersom jag bara varit i Kenya, men det är något med den världen. Kanske att tiden inte tycks gå. Avsaknaden av årstider. Avsaknaden av klockslag. Gästfriheten och nyfikenheten.

100_0375

Ovan ett foto på Rift Valley som jag tog från bussfönstret på väg mellan Nairobi och Kisumu förra året. Kanske var det här människosläktet uppstod?

Hur som helst längtar jag tillbaka. Inte till då människosläktet uppstod, utan till Afrika. Jag skulle vilja återvända till Ugunja och Nairobi och se hur det gått för människorna jag träffade där. Jag skulle vilja ta en buss till Tanzania och bestiga Kilemanjaro.

Det känns som att har man en gång varit i Afrika finns en del av en kvar där.

100_0621

klockorna slutade ticka
dagarna slutade gå
vattnet gick inte att dricka
jag drack utav vattnet ändå

i en plåthydda
snustorr och het
det var omålat, sunkigt och naket
och symbolen för livskvalitet
var en glödlampa upphängd i taket

maten jag fick var förrädisk
parasiter, bakterier, mask
getpung och soltorkad bläckfisk
jag kräktes i sjukhusets vask

på gatan riskerar man livet
rånarna drog runt i stim
småbarn som bad undergivet
om pengar till mat, cigg och lim

men på träden fanns mognade frukter
och knoppar på samma säsong
blommorna spred sina lukter
alltihop på samma gång

det fanns inga vattenklosetter
ingen persikodoftande tvål
men jag skiter i lyxtoaletter
det räcker med plåtskjul
med hål

för bortom fördärv och misär
fanns ett hopp och en drift att bejaka
jag önskar förstå allt det där
är det därför jag längtar tillbaka?

SFI-lärare och fyllekatter

I tisdags hade jag och Isabel en spelning på Café Zeppelin (som håller hus i Gnutiken på Övre Husargatan). Ett trevligt ställe med en trevlig publik. Vi gick på scen kvart över nio, efter en mycket njutbar sångare som hette Tommy Knyckare. Grejen var att jag redan innan vi gick upp på scen kände på mig att den här gången kommer spelningen bli något i hästväg vad gäller flummighet. Det kan ha varit att det var såpass sent en vardagskväll, att jag suttit inne och skrivit på min uppsats hela dagen, eller att Isabel hade 38 graders feber. Men tämligen virrigt blev det. Men också grymt kul!

P1020603

På bilden ovan en kort sketch på rim med Isabel som SFI-lärare. Bara en sån sak!

P1020567

Scenen var inte så stor, så vi hade inte plats med någon stol som den ena av oss kunde sitta på när den andra uppträdde. Tur att det fanns ett scengolv i alla fall.

P1020598

Hur som helst, trots lite textmissar och tankspriddhet blev det en kul och lyckad föreställning! Tycker jag i alla fall. Ska försöka vara mer koncentrerad nästa gång. Tack till Daniel Patriksson som tog fotona, och till Sven Bergersjö, som spelade in följande låt; Katterna i Minamata.

Baksmälla

Det är måndag morgon. S öppnar långsamt sina rödsprängda ögon. Vad hände egentligen igår natt? Huvudet dunkar. Endast fragment av gårdagen finns kvar i minnet. Ropande människor. Olikfärgade lappar. Någon som gråter. Någon annan som skvätter champagne. Siffror. 30,8. 30,0. 7,2. 5,6.

S vänder sig om i sängen. Bredvid henne ligger en främmande man. Han har svarta glasögon och kostym. Hon minns hans skånska dialekt från kvällen innan.

Med ens klarnar allt. Vilken jävla baksmälla. Hon sätter sig upp i sängen. Luften är tjock och svår att andas. Plötsligt ropar D från rummet bredvid.

“Sverige? Är du vaken?”

S gnuggar sig i ögonen.

“Jag är vaken, Danmark.” kraxar hon.

D ställer sig i dörröppningen.

“Välkommen i klubben!” säger D.

baksmälla

Ungefär sådär kändes det att vakna igår morse. Det faktum att mitt eget parti gjort sitt historiskt bästa val någonsin kändes helt överskuggat av att vi nu har ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

Det här diskuteras över hela landet just nu, så jag behöver inte ta upp det mer på den här bloggen. Faktum är att det kanske varit lite väl mycket val och politik på sistone.

Hur som helst. Det som är gjort är gjort och det är dags att jobba efter nya förutsättningar.

En sak är säker. Vi kommer inte att hålla tyst om vad vi tycker om rasism. Vi kommer inte medverka till främlingsfientliga beslut. Sverige är och har alltid varit ett mångkulturellt land.

Var kom alla vackra människor ifrån?

Ingen aning faktiskt. Säkert är dock att dom var på Sundsby Säteri i förrgår. Jag är ju som jag tidigare nämnt producent för Visor på Sundsby, en serie på fyra konserter på Sundsby i sommar. Den första ägde rum i söndags, och det var ingen mindre än Christina Kjellsson som rockade loss på den vackra lilla, (men snubbelvänliga) scenen.

Som förband hade jag, dels av ekonomiska skäl, och dels för att jag aldrig kan låta bil att stå på scen, satt mig själv och Isabel. Och det gick bra, vi gjorde ett ganska avslappnat program med inslag av visor, blues, poesi och clownimprovisation. Men en underbar junilkvällssol i ansiktet.

Foto: Julia Isberg
Foto: Julia Isberg

Men själva höjdpunkten för kvällen var naturligtvis Christina Kjellsson. Hon inledde, som den rockstjärna hon är, med “Var kommer alla vackra människor ifrån”, en låt som jag hörde första gången 2004 och som har etsat sig fast sedan dess.

I sin andra, eller om det var tredje, låt fick hon draghjälp på sång av Sigrid, som ni kan se på fotot här nedanför.

Foto: Agnes Leijon
Foto: Agnes Leijon

Som inhoppande ljudtekniker fick jag ägna resten av konserten åt att sitta och ratta och försöka kontra Christinas plötsliga offensiva utfall.

Allt som allt är jag grymt nöjd med hela kvällen! Missa inte nästa konsert, 11 juli! Då blir det ingen mindre än min egen mor, Eva Blume, som tillsammans med Gjert Magnusson gör ett irländskt program, The Given Note, med irländsk musik och poesi av nobelpristagaren Seamus Heaney.

Var där eller inneha fyra räta sidor!

När Staffan Hellstrand och Bob Hansson snodde min låt

Okej, jag kom ju inte med i Idol. Men det här slår nästan högre. Hur konstigt det här låter så kunde man på SVT i förrgår se Bob Hansson och Staffan Hellstrand framföra en text jag skrivit (och som Hellstrand tonsatt) i baksätet på en taxi, för en taxichaufför som hette Ali!

staffanbob

Hur kommer sig då detta? Jo, precis som med texten om semlor som jag skrev om här tidigare så hade jag skickat in den här texten till SVT-programmet Babel, där Bob Hansson efterlyst kärleksdikter. Jag tänkte att det kommer ju att vara tiotusentals människor som skickar in, så det gör väl varken av eller till om jag skickar några stycken.

Så fick jag mail från min kusin Mathias, som sa att jag skulle titta på Babel på SVT Play, och jag satte téet i halsen när jag fick se ovanstående scen ungefär 53:20 in i programmet. Sedan blev jag upplyst (av någon tämligen involverad) om att texten läses upp i sin helhet vid 16.40, och att Staffan Hellstrand tonsätter den vid 36-37 nånstans. Programmet finns på http://www.svtplay.se/babel

Sen kortade ju Hellstrand ner texten med en tredjedel, och skrev om den en smula. Så här följer den i orginal. Den heter “Jag missar aldrig spårvagnar”, och ja, den handlar om någon i verkligheten…

jag vet att jag sa att jag aldrig missar spårvagnar
att jag alltid är i tid

men när jag stod och frös på Redbergsplatsen
och du stod och frös bredvid

och klockan blivid midnatt
och det var dags att säga hej

såg jag till att missa vagnen
så jag fick följa med till dig

på din vagn var det trångt
och i din säng var det trängre

min trots ditt tunna täcke
så frös vi inte längre

Ur tid är leden, sa Hamlet

Det har blivit dags för en dikt igen. Vad händer om man tar Hamlet, placerar honom i Stockholm 2010, och låter honom uttala sig om byggandet av Förbifart Stockholm? Bara ett sätt att ta reda på det… läs!

hamlet

Hamlet var en dansk figur
i guldkrona och siden
han tröttnade på Danmark
och sa
ur led är tiden

han sökte sig till Sverige
och framåt tusen år
slog sig ner i Stockholm
en tvåtusentalsvår

där byggde dom en bilväg
trots utredningsbeskeden:
trafiken kommer öka
Hamlet sa
ur tid är leden!

han tänkte
Sverige dränks i bilar
nu vill dom antalet ska ner,
ändå lägger dom miljarder
på att få plats med fler!

att fara eller inte fara?
det är onekligen frågan

månn ädlare att lida och fördraga
ett bittert ödes smog och bilar
än att sätta sig på tåget
där kropp och sinne vilar,
för svenskarna tar bilen

är det lathet eller feghet?
undrar stackars Hamlet
i eftertankens kranka blekhet

men om dom inte tänker om
är Sverige dömt
och cirkeln sluten

konstaterar Hamlet sorgset,
se, däri ligger knuten!

SVT snodde semlor sent om sider!

Nån tipsade mig för ett tag sen om att det skulle vara en tävling i SVTs kulturprogram Babel, som gick ut på att skriva kärleksdikter. Det var ingen mindre än Bob Hansson som skulle hålla i det hela (som jag ju faktiskt träffat några gånger i olika sammanhang). Så jag skickade väl in ett par dikter och tänkte inte mer på det. Så ikväll damp det ner ett mail där en kille jag känner lite grand gratulerade till “publikationen på SVT”. Jag förstod först inte vad han syftade på, men sen trillade tioöringen ner, och jag skyndade till Babels hemsida.

semlor465

Där möttes jag av ovantående bild! Dom hade alltså till och med bemödat sig att göra en fin liten installation av det hela! Blev jätteglad!

Själva programmet sänds tydligen ikväll. Ska kolla om dikten är med på nåt sätt. Man vet ju aldrig.

Det ska dock sägas att jag numera gärna äter semlor.

Att träffa folk man känt länge för första gången

För några år sedan lärde jag känna en tjej som kallade sig Estetica, via ett poesiforum på internet, Haket. Efter ett tag fick jag reda på att hon hette Tanja, och så snackade vi till och från under några år, och lärde väl känna varandra, trots att vi aldrig hade träffats på riktigt.

Fram till häromdan. Hon skulle hälsa på några släktingar i Göteborg och undrade om jag ville ses och fika. Och jag är ju inte den som är den, så vi stämde träff i Brunnsparken. Några minuter och förvirrade telefonsamtal senare satt vi på Andrum med en kopp te och en gigantisk chokladboll.

Det kändes lite konstigt att sitta där och känna att man faktiskt kände en person som man aldrig träffat förut. Som nån slags paradox. Jag undrar hur det kändes förr i tiden, om man brevväxlat med någon under flera år, utan moderna hjälpmedel som Skype och Facebook. Såhär ser hon ut förresten, och av någon anledning nyper hon statyer i näsan.

tanja

Det har hänt några gånger tidigare att jag träffat personer som jag tidigare lärt känna via Haket. Alltid har den här bekant-fast-man-aldrig-tidigare-setts-känslan infunnit sig. Jag undrar hur det kommer vara om 20 år. Har man då redan träffats som hologram? Virtual Reality? 3D-glasögon?

När jag ändå är inne på det så vill jag slå ett slag för Haket. Det är det forum på internet som jag varit medlem i längst, och som jag återkommit till gång på gång sedan 2002. Jag rekommenderar alla som sysslar med poesi, noveller och sånt att titta in där. Stämningen är väldigt öppen och trevlig och konstruktiv jämfört med andra liknande sidor. Kolla in, vetja! www.haket.com

Katterna i Minamata

Det som inte syns är inte farligt. Eller? Det låter korkat i våra öron, men så resonerade man väldigt länge om miljöproblem. Ett av de första stora exemplen på att det som inte syns faktiskt kan vara ännu farligare än det som syns var katastrofen i Minamata 1956.

En fabrik i släppte ut kvicksilver i bukten i utkanten av staden. Inga utsläpp syntes, och ingen verkade komma till skada. Men plötsligt lade man märke till att katterna i staden började bete sig underligt. De fick dåliga reflexer, tappade balansen, och blev sjuka. Man kunde inte förklara varför, och kallade det för “drunken cat disease”. Katterna började så småningom att dö, samtidigt som barn började insjukna i samma symptom som katterna.

2485535113_c4f7871687

Vid det här laget utbröt panik i Minamata, och orsaken till sjukdomen spårades till fabriken. Det visade sig att kvicksilverutsläppen, trots att de varken luktade eller syntes, gjorde att fiskarna i havet utanför staden fick kvicksilver i sig. Stadens katter livnärde sig på fiskrens och blev snabbt kvicksilverförgiftade. På grund av människornas större kroppsvikt dröjde de längre innan de fick samma symptom. Men det kom, och “Minamatasjukan” blev något av en ögonöppnare för att utsläpp inte behöver synas för att påverka oss.

Jag skrev en sång om det här. Klicka på play här nedanför.

solen går upp över Minamata
en strykarkatt somnar
mätt och belåten

en fiskare vaknar
går ut på sin gata
skyndar till hamnen
lastar i båten

fiskaren visslar och kliar sin haka
han styr utmed kusten och lägger ut nät

han kisar mot stranden
in mot Minamata
in mot fabriken som är stilla och slät

över gårdar och gränder
över gräs
över gata
över stenar och stränder
över sjöar och hav

det blåser en vind genom Minamata
luften är hög men vinden är kvav

fabriken har portar
där sitter en skata
högt över taket svävar en hök

fabriken är lönsam för Minamata
inget som luktar
inget sot
ingen rök

sovande katter
en hök och en skata
fiskar i havet
kvicksilvernitrat

solen står högt över Minamata
katterna vaknar
nu vill dom ha mat

Give me some wheels and I’ll rule the world

Nu är det mars. I mars blir det vår. På våren drar man upp sin cykel ur snödrivorna. De senaste decenniet har det ju egentligen varit nån snö att dra upp nåt ur, så det här var första vintern på länge som jag faktiskt inte cyklade under vintern.

Men idag var det dags. Lite olja och grejer på kedja och kullager och så trampade jag iväg in mot stan. Inte helt ofarligt, med tanke på att halva Göteborg fortfarande är täckt av is, men med solen i ögonen (men inte inte spilld mjölk överallt) spelade det ingen roll. Jag cyklade till Chalmers, där jag lånade luftpåfyllningsautomaten, och sen vidare till gymmet, för den första träningssessionen sedan jag blev sjuk i november. Så grymt skönt att komma igång igen, även om man kände sig lite klen efter att ha varit passiv så länge.

falt

Tog inga kort på dagens cykelturer idag, så här är en bild på min hoj från i somras, halvvägs till Oslo, och lastad med tält, sovsäck, liggunderlag och diverse annat. Få se vart det bär av i sommar… England eller Skottland har varit på tal. Nån som hänger på?

Vårdikt på cykeltema:

jag ska samla all min sorg
i min cykelkorg
och dumpa alltihop
i en gammal grop
långt från Göteborg

Och avslutningsvis en filmsnutt som är väldigt fin… Den ska inte ses som ett seriöst inlägg i nån debatt, men… man blir lite glad av den!