resa – Sida 3 – Emanuel Blume

Det är ju rena medeltiden!

Jag är tillbaka! Det var ett bra tag sedan jag skrev här nu och det har sina förklaringar. Den 7 augusti tog nämligen jag och Agnes tåget till Stockholm, och sedan färjan till Visby på Gotland. Resan tog ungefär 14 timmar, men vad gjorde det när vi skulle tillbringa nio dagar på MEDELTIDSVECKAN?!

Jag har aldrig varit på liknande grejer tidigare. Lajvat nån gång, men nu var det Visby som gällde, med ringmur och allt, och 40-50 tusen besökare. Vi hade sytt och broderat och haft oss så att vi skulle smälta in i mängden. Såhär såg jag ut.

Och så här såg Agnes ut, vid sidan av Bosse, en av henne släktingar som vi hade turen att få bo hemma hos under veckan.

Det är omöjligt att ens försöka beskriva allt som hände under veckan, men vi såg många av den numera nedlagda (sedan förra veckan) gycklargruppen Jauvets föreställningar. En grupp som tydligen är legendarisk inom de här kretsarna. Här nedan förbereder de sig att spela sin föreställning “Robin med Hooden från Wooden”. Notera minigycklaren.

Jag lyckades också få tag på en biljett till en konsert som var bland de allra bästa konserter jag varit på de senaste året! Nämligen Patrask, en folkmusikgrupp som jag tidigare hört talas om, men missat lyssna på. Hur bra som helst!

Något så ösigt vet jag inte om jag nånsin upplevt tidigare! Dessutom spelade de i en gammal kyrkoruin, proppfull med publik, enbart i ljuset av brinnande facklor! “Läckert” är en stark underdrift.

Dessutom var jag och tittade på både en bågskyttetävling (Norra Europas största, tydligen, med nästan 100 deltagare, samtliga i medeltidskläder och med medeltida namn) och ett fullfjädrat tornerspel, med riddare och hästar och lansar och allt man kan tänka sig. Det var dock så mörkt på det sistnämnda att jag inte fick några bra foton.

Och så sprang jag på fina vänner också! Och badade i Östersjön. Det var en grym vecka helt enkelt.

Friheten på två hjul

Det har ju blivit något av en tradition nu, eftersom det här är tredje året i rad som jag åker ut på en längre cykelresa med några vänner under sommaren. 2008 blev det Köpenhamn, 2009 blev det Oslo, och 2010 blev det… öh… Båberg, utanför Vänersborg.

Anledningen till att det blev så kort den här gången var att folk skulle jobba och hålla på, så vi fick bara loss tre dagar. Resultatet blev att vi cyklade upp till Stellas familjs torp utanför Vänersborg, stannade där en dag, och sen cyklade tillbaka igen. Übermys!

Här är några bilder från resan:

Fikapaus nånstans i närheten av Hjärtum utanför Trollhättan. Jobbigt att vara den med kameran. Man kommer aldrig med på bilderna.

Framme! Det här är skogen utanför torpet.

Vi tog en kvällspromenad och tittade på älvdansen.

Dags att bryta ihop och cykla hem igen! Hemfärden gick snabbt som blixten.

Och nu är vi alltså hemma igen. Det finns lösa planer på att cykla betydligt längre nästa år. I Storbritannien nånstans, kanske? Nån som vill hänga på?

Tre regniga sommardagar i Molom

I fredags hoppade jag och Agnes på en buss från Göteborg till Halmstad. Regnet vräkte ner, och till råga på allt hamnade vi i sätet framför en överförfriskad hallänning vars enda bagage var en systembolagspåse som blev lättare och lättare allt eftersom resan fortskred.

Till slut var vi i all fall framme i ett blött Halmstad, där Agnes mamma hämtade upp oss i en grå Volvo, och så bar det av mot resans egentliga mål; Haverdal – en liten halländsk ort i utkanten av det sägenomspunna Molom. Där har Agnes familj ett pyttelitet hus som vi spenderade helgen i.

Det var en übermysig helg! Visserligen i blötaste laget rent vädermässigt, men vi passade på att smita ut i skogarna, längst stranden och upp på Skalleklippan så fort regnet lade sig.

Längst upp på Lejonklipp... ehum, Skalleklippan. Allt som finns kvar av Skalleberget, som man högg ner för att göra gatsten av. — Längst upp på Lejonklipp… ehum, Skalleklippan. Allt som finns kvar av Skalleberget, som man högg ner för att göra gatsten av.

Det här trollet fanns i skogen. Något övervuxet, men efter idogt letande lyckades vi hitta det.

Strandskogen, en fullfjädrad skog precis i strandkanten. Till och med sanden går halvvågs in i skogen.

När Moses ledde smålänningarna ut ur Egypten

Så var det dags att åka till Uppsala igen. Den här gången med min flickvän Agnes, min polare Mats och hans vänner Malin och Elsa. Ett av målen var att se hur det gick till när Moses ledde smålänningarna ut ur Egypten. För att belasta både ekonomin och miljön så lite som möjligt såg vi till att fylla en bensinsnål bil på resan till universitetsstaden i Uppland.

Väl i Uppsala delade vi upp oss. Jag och Agnes sov hos hennes vän Maria i en jättefin lägenhet vid Luthagsesplanaden. Te, choklad och jordgubbar gjorde första kvällen extra minnesvärd!

På lördagsförmiddagen strosade vi runt i Uppsala. Vi kollade in ställena där Agnes tidigare bott och pluggat. Snacka om att Uppsala är en vacker stad. Det var så annorlunda att se den nu än när i december, när hela staden täcktes av en meter snö.

Och just nu var Uppsala extra vackert.

På eftermiddagen åt vi norrländsk lördagsfika på Norrlands nation, som Agnes hört till när hon pluggat i Uppsala. Galet god smörgåstårta och stooor kaka för 40 spänn. Mmm, jag gillar studentställen. Sen var det dags att göra det vi kommit dit för.

NoNSEns står för Norrlands Nations SpexEnsemble, och även där har Agnes ett förflutet. Och som relativt nybliven men starkt insyltad spexare var jag ju tvungen att följa med till Uppsala när NoNSEns satte upp “Moses Nilson – eller Guldet blev till kalv – eller Kodnamn: Potatismose – eller Utvandrarna från Egypten”. I det visade det sig att det i själva verket inte var judarna som tågade ut ur Egypten, utan smålänningarna, med Karl-Aron och Krestina i Spetsen. Mosebok korsades med Mobergbok.

Överlag blev jag väldigt imponerad! Största skillanden mellan Uppsalaspex och Göteborgsspex är att de förstnämnda framförs på rim. Här användes också dekor och rekvisita i betydligt större utsträckning, vilket gav stor inspiration för kommande spexår hemma i Göteborg…

Efter spexet gick vi på Norrlands nations studenthak, Orvars pub. Där åtnjöt vi trevligt spexialt sällskap, vegetariska grekburgare (och kycklingvingar för de som åt sånt), cider och drinkar med väldigt studentikosa priser.

På söndagen gjorde vi en snabb sväng till en ekoby precis utanför stan för att handla lite ekologisk och billig vegetarisk mat i lösvikt. Det visade sig dock att den inte var så billig och lösviktig som den var sist jag var där. Men ändå liksom.

Det sista vi gjorde innan vi lämnade Uppsala var att “ta en liten snabb sväng” förbi IKEA. Agnes skulle bara köpa ett hyllplan nu när vi ändå hade bil. Sen kom jag på att jag ville ha några burkar, och Mats kom på att han också behövde lite grejer, så det slutade med att vi inte kom ifrån Uppsala förrän vid tretiden…

Men tack vare gott humör, tillgång till laterala gåtor och en GPS-utrustad iPhone gick hemfärden på ett kick.

Until next time… hejdå Uppsala!

Åh, Uppsala

…som den gode Markus Krunegård sjöng. Jag befinner mig nu i en fantastisk lägenhet i ett soligt, snöglittrande Uppsala med tio minusgrader. Har varit här i tre dagar tillsammans med Isabel, och i morgon åker vi hem. Men tro inte att det är nån semester det är frågan om! Nix pix, vi är här för att arbeta hårt!

Jag brukar åka bort till nån stad nånstans ett par gånger för år för att få tid och ro att skriva låttexter. Och hittills går det bra! Jag har färdigställt (?) min låt om Katterna i Minamata, som jag jobbat på i snart två år, och skrivit om fler gånger än vad som går att komma ihåg. Dessutom lagt sista handen vid tre andra låtar.

Isabel är helt galen. Hon skrev tre nya låtar på en dag. Fattar inte hur hon gör. Plus att hon har hunnit skriva om flera av sina andra. Ibland blir man avundsjuk på den mänskans kreativitet.

Nu ska vi ut på en förmiddagspromenad i vintersolen och kolla in Domkyrkan. Det hade varit kul att titta förbi Åsgränd också när man ändå var här, ifall Pelle är hemma.

Till Oslo med muskelkraft

Tisdagen den 11 augusti började vi. Jag, Fia och Stella lastade våra cyklar och gav oss av från Stenungsund. Målet var Oslo.

Det började regna såklart. Och med vår tunga packning fick vi knega uppför vissa backar. Men skam den som ger sig!

Vi tog färjan till Orust, cyklade hela vägen över denna stora ö i väst.

Sen tog vi ytterligare en färja upp till Malö eller Flatö eller vad det heter, ytterligare en, och till slut var vi framme i Fiskebäckskil, där en sista färja skulle ta oss till Lysekil.

Vi sov på en camping utanför Lysekil första natten. Andra dagen drog vi norrut igen, via Brodalen till Bovallstrand, där vi stannade några timmar för att äta mat, bada och äta glass. Somrigt värre!

Via Hamburgsund fortsatte vi norrut, tills vi hittade en vacker äng strax före Tanumshede. Såhär såg det ut där:

Vi campade helt enkelt där andra natten. Fia hittade kantareller, så det blev tvårätters den kvällen. Jag tycker synd om den som aldrig har stekt nyplockade kantareller på ett trangiakök ute på en sensommaräng där älvdansne börjar smyga sig på. Gott sov vi också. Och vaknade pigga och peppade nästa morgon!

Det är svårt att beskriva en sån här resa såhär kort, alltså. Men vi stannade längs en lång grusig väg för en andningspaus och några runekakor. Inte underligt att man blir sprallig!

Framåt kvällen närmade vi oss Svinesund och norska gränsen. Här är vi påväg över ett mystiskt berg med en väg som inte fanns på kartan.

Trerätters den kvällen. Nyplockade blåbär, I say no more…

Såhär såg det ut när man drog upp tältfliken morgonen efter!

Och så var vi framme i grannlandet!

Østfold fylke är ganska platt, så vi tog oss en bra bit in i Norge första dagen.

Sen dog kameran. Men vi stannade i ett jättevackert skogsområde, mitt emellan en djup ravin som såg ut som nånting ur Jurassic Park, med en ranglig gångbro över och tallar höga som redwoodträd, och en nästan löjligt gigantisk kraftverksdamm som såg ut som Schloss Wolfenstein eller nåt annat sydtyskt slott. Femte dagen spöregnade det hela tiden, men vi kom fram till Oslo runt sex. Vi sov hos Stellas polare Helen. Här käkar vi frukost.

Och här är diverse bilder på våra dagar i Oslo! Nu är det sent och jag ska lägga mig! Imorgon drar jag nämligen till Värmland för att spela på en festival!

På sista bilden är vi på väg att ta tåget (okej, lite fusk…) tillbaka till Göteborg.

Chinchillor, olivbröd, tvåor som släcks och rea upptill

Här kommer några hastiga nedslag från den gångna veckan. Först ut är ett oliv- mozzarella- och basilikabröd jag bakade. Riktigt smaskigt blev det!

Och sen var jag i Karlstad en sväng för att förbereda en festival. Jag delade rum med Sandra, som ni ser på bilden här nedanför. Hon tycker om russin och små morotsbitar.

När jag kom tillbaka till Göteborg fick jag syn på följande kryptiska skylt i en klädaffär. Är rean bara på kläder upptill? Som hattar? Mössor? Kanske även tröjor?

Och till sist, på min cykeltur från Göteborg ut till mina föräldrar på Tjörn, fick jag syn på en ännu mer kryptisk skylt. Det kanske är jag som är helt obildad, men vad menas med att “släcka 2:or”? Är det nåt man förväntas känna till?

Nu är jag svensk igen!

Jag tänkte att det var dags att återerövra min svenska identitet. Men hur? Det självklara svaret kom till mig när jag avfrostade frysen, och hittade några påsar vinbär och krusbär, gömda likt Ötzi långt där inne bland isen. Dags att koka saft!

Jag blandade krusbär och vinbär, tänkte att det blir nog en spännande smakkombination. Kokade upp hela kalaset och byggde en silställning av ett rivjärn, en isärtagbar kakform och ett durkslag i plast som deformerades i processen. Sen fick det stå och rinna av nån timme innan jag kokade upp det på nytt med ekologiskt DanSukker. Ja, det vill säga socker från Danmark. Undrar om dom odlar det där? Luktade gott gjorde det i alla fall, och det fick stå och svalna i en gryta över natten.

Och voilá! Tre flaskor blev det till slut! Men den tredje var så ful att den inte fick vara med på fotot. Men saft blev det och nu känner jag mig svensk igen.

De luriga fladdermössen

Jo, jag vet att jag är hemma från Afrika nu och borde börja skriva om den här delen av världen, men en sista sak måste jag berätta, som hände när jag var i Kenya.

Där jag bodde i Ugunja fanns gott om fladdermöss. I början tyckte jag dom var spännande. Dom är mycket större än fladdermöss i Sverige och liksom svävar majestätiskt och ganska långsamt, till skillnad från dom kvicka små fladdermössen hemma. Dom var häftiga helt enkelt. Fram tills jag fick reda på att de hade rabies, och kunde bitas. Då ändrades mina känslor för dem en aning. När jag frågade “So how do I avoid them?”, kollade snubben på mig som om jag inte var klok, och svarade sen “You duck.”

Det var precis innan regnperioden, och om nätterna kom ibland korta, men extremt intensiva regn. Jag låg och försökte sova, men eftersom jag låg under ett plåttak dånade det något helt oerhört när det massiva regnet slog mot den tunna plåten. Jag hörde inte ett ljud av min mp3-spelare, trots att jag skruvade upp den till närmare max.

Till slut tänkte jag att “Näe, detta måste jag se.” Så jag trasslade mig ur myggnätet, klev ur sängen och tassade barfota ut genom dörren. Plåttaket skjuter ut en bit utanför dörren, så jag kunde stå där utan att bli blöt, och i ficklampskenet stirra ut i den fullkomliga vägg av vatten som tornade upp sig framför mig.

Jag stod där i flera minuter och bara fascinerades över det intensiva regnet och det massiva dånandet, när jag kom att tänka på att jag stod där i bara kalsongerna, och det är ju ingen höjdare ur fladdermussynpunkt. Sen tänkte jag att “Äh, dom är ju inte ute och flyger i sånt här väder. Dom hänger ju under… under…”

Det gick upp för mig att jag stod under det utskjutande taket. Långsamt riktade jag ficklampans ljuskägla uppåt. Och där. En halvmeter ovanför mig glittrade fyra ögon till, och två vingar fälldes ut, från en av de två figurerna som hängde där från en bjälke. Jag fick totalpanik, och var tillbaka inne i huset på en halv sekund, med hjärtat i halsgropen.

Där tiden står still

Hemma i Göteborg igen. Efter en hemresa på nästan två dar har jag bytt den stekande afrikanska solen och den torra röda jorden mot den kyliga, salta göteborgsvinden och de smältande snöresterna på marken.

Det är så mycket jag insett tack vare resan till Kenya. Saker man måste uppleva för att förstå. Som hur det är i att leva i en värld där tiden inte går. Eller där det åtminstone inte märks att den går, eftersom det inte finns några årstider. Ugunja där jag bodde ligger ett fåtal kilometer norr om ekvatorn. Nairobi ligger lite söder om den. Det finns ingen sommar och absolut ingen vinter. Bara det ständiga nuet. Regnperioderna kommer och går, men livet ändras inte nämnvärt. Man kan så lite närsomhelst, skörda lite närsomhelst, göra vadsomhelst lite närsomhelst.

På träden finns både knoppar, blommor, fruker och utblommade blommor på samma gång. På samma träd. Det är som att leva i en enda evighetslång sekund.

Och jag tror det har betydelse för människorna i Kenya. Jag tror det har påverkat kulturen och synen på tid väldigt djupt. Just det här med att tid inte är lika viktig som för oss svenskar, till exempel. Generellt har man i Kenya svårt att skilja på fem minuter och en timme. “Jag går nu, och kommer till dig om några minuter” säger man i telefonen, och kommer fram en timme senare, men reflekterar sällan över tidsdifferensen.

Och jag tror att det delvis har med det här att göra. I vårt lilla land här uppe vid polcirkeln har vi tvingats att planera in vårt livsmönster efter tolvmånaderscykler. Vi måste så på våren, skörda på hösten, samla mat och ved inför vintern, för att sedan så på nytt. Har man inte jobbat hårt på sommaren finns inga lager att överleva av på vintern. Detta har stimulerat oss till långsiktigt tänkande.

Som inte behövs om man bor vid ekvatorn. Åtminstone inte på samma sätt. Tyvärr upplevde jag att tidssynen i den afrikanska kulturen är till en samhällelig nackdel, och ett hinder när det gäller att utveckla landet. Folk är generellt inte vana att driva långsiktiga projekt. Även om jag ständigt förvånades över den stora mängden kenyanska eldsjälar som uträttar ett sånt fantastiskt utvecklingsarbete, oavsett om det handlade om jämställdhet, demokrati, antikorruption, miljöfrågor eller utbildning.

Kanske har det också med Gud att göra. Kenya är ett enormt kristet land, en kvarlämnad gåva från de brittiska kolonisatörer som hållit landet i ett järngrepp i hundratals år. Synsättet att “inte lägga sig i Guds skapelse”, utan låta Gud låta det som är tänkt att ske ske, är ganska utbrett. Det märkte jag bland annat när jag låg på sjukhuset i Kisumu. Vissa patienter tyckte det var onödigt att ta sin medicin, eftersom de ju ändå bad. Och Gud är ju allsmäktig.

Hmm. Det finns så mycket orsaker till allt. Och en lång väg att gå. Familjer lever ofta på den hårfina gränsen att de klarar att försörja sig själva, vilket gör det svårt att tänka på utveckling. Men jag har sett så mycket hopp och engagerad kamp, trots korruptionen och den knappa ekonomiska situationen, att jag är övertygad om att Kenya är på väg åt rätt håll.

Nu måste jag sluta skriva! Det luktar nybakat bröd från köket! Jag har insett hur fantastiskt det är att ha tillgång till en egen ugn!