Det är konstigt med smärta

Jag har alltid haft en bild av mig själv som smärtkänslig, med låg tålighet för sånt som gör ont. Kanske har det att göra med att jag när jag var liten ofta hade rollen som där lilla rädda som inte tålde det ena och det andra. Jag har ingen aning om ifall det verkligen var så, att jag var ovanligt rädd och inte tålde saker (tålde som i att man t ex kunde få ett slag i magen utan att börja gråta), men jag hade den rollen under en lång period.

Den där bilden har liksom följt med upp i åldern, och när jag har råkat ut för saker som sägs göra väldigt ont, men som jag själv inte har tyckt varit särskilt outhärdliga, har jag alltid tänkt att ”fast det ska nog göra mycket ondare egentligen. Om det hade varit på riktigt. Att jag klarar det beror förmodligen på nån förmildande omständighet”. De senaste veckorna, efter att min blindtarm fick för sig att det var en bra idé att spricka, har jag börjat fundera över det där med smärta. Går det att mäta smärta?

kvinna_fordj2

Läkaren sa berättade efter operationen i Malmö att när man får blindtarmsinflammation som vuxen så tar det i regel ungefär två dygn innan den spricker, och de två dygnen brukar innebära tillräckligt med smärta för att den drabbade ska hinna söka vård. Jag hade haft ont i ungefär fem dagar innan jag kontaktade en vårdcentral (läs den historien här), och då var blindtarmen så nära att spricka att jag när jag väl kom till akuten fick en operation inom några timmar. Det hade gjort ont, men inte så ont att jag inte kunde hantera det. Jag har alltid haft bilden (även om jag väl inte reflekterat så mycket över det som vuxen) att när det gör ont på riktigt, då gör det så ont så att såna som jag bara skulle gallskrika eller falla ihop i en hög.

Nu hade jag haft ont i fem dagar, och till slut ringt till vårdcentralen. När de väl fick reda på vad det var undrade de varför jag inte kommit in flera dagar tidigare, eftersom det måste ha gjort så ont. Jag visste inte vad jag skulle svara.

Ett annat exempel var när jag bröt handen häromåret. Jag vurpade i skidbacken, och krack så hade jag tre benbrott i handen. Också då gjorde det ont, men inte ondare än att jag kunde plocka upp stavarna igen (i högra handen, vänsterhanden ville liksom inte lyda mig). När jag fick reda på att handen var bruten, och dessutom på flera ställen, trodde jag först inte på det. Återigen, jag har alltid föreställt mig att om man bryter något är smärtan outhärdlig för en sån som jag. En tuff person, som Sylvester Stallone i boxningringen, kan få näsan bruten och ändå boxas vidare, men att jag skulle kunna åka vidare på skidorna är ju helt absurt…?

Det dröjde nästan en månad innan jag fick en operation för handen. Då hade benen redan börjat växa ihop, fast på fel sätt, så de fick plocka isär dem igen och lägga rätt dem. Lyckligtvis var jag ju sövd och märkte ingenting. Men under den där månaden jag gick med brutna ben i handen var det samma sak, det gjorde ont men inte så ont som jag alltid har föreställt mig att det gör “på riktigt”. Det där är ju inte på riktigt, det är klart att du inte har ont på riktigt! ringer det i huvudet, som ett eko från när man var liten och började gråta för något man inte borde gråta för. Men nu var det ju faktiskt ett tag sen jag var liten.

En slags smärta som jag verkligen har problem med är allt som har med tänder och tandlagning att göra. Borrningar, rotfyllningar… Jag brukar behöva fyra-fem doser bedövning, som gör att jag blir helt koko i huvudet en halv dag efteråt. Det har hänt att jag kommit upp i maxdosen för vad de får ge en patient vid ett och samma tillfälle. Ofta blir det värre ju fler gånger jag går dit. Jag gjorde en tandbehandling förra året som innebar 10-12 tandläkarbesök, och även om de första inte var så farliga så blev det värre och värre för varje besök, som om tanden blev mer spänd för varje gång.

298098-3x2-340x2272

Varför är smärtan så mycket värre när man borrar i en tand än när man bryter benen i handen?

Om jag förstått det rätt så finns det inget ”vetenskapligt” sätt att mäta smärta. Fast det kanske är fel ord. Inget ”objektivt” sätt, som går att jämföra från person till person. Som i att ”den här smärtan var åtta aj stark, men den där var bara fyra aj”.

Hur som helst, oavsett om det går att säga nåt vettigt om hur stark en viss smärta är eller inte är, så tror jag att jag har börjat ändra uppfattning om det där med att tåla smärta.

Och om vad som är riktig smärta.

Ytterligare en reklamskylt: Tandläkaren som luras

Det är underligt vad folk väljer att läsa. Igår skrev jag ett blogginlägg om en reklamskylt, och på några timmar hade 300 personer läst. Andra gånger skriver jag om saker som jag faktiskt tror ska intressera människor, och så är det kanske 40 som läser. Reklamskyltar engagerar tydligen, så här kommer en till. Denna gången är det inte språket jag tänkte anmärka på, utan innehållet. Följande reklambild sitter för tillfället uppe runt om i stan.

IMG_40401

Bilden är lite suddig, för det visade sig vara stört omöjligt att ta en tydlig bild när det var så ljust utanför spårvagnen. Det är alltså reklam för en tandläkartjänst/mottagning av nåt slag (jag måste erkänna att jag inte läst texten jättetydligt). Summan av kardemumman är i alla fall att det är billigt att gå till tandläkaren jämfört med alla andra utgifter man har. Prislapparna ska motsvara de pengar man lägger på respektive grej per år. Här är motsvarande siffror för mitt senaste år.

Mobilen: 3000 kr (enligt reklamen 4200 kr)
Kläderna: 1000 kr (enligt reklamen 7400 kr)
Frisören: 200 kr (enligt reklamen 3600 kr)
Gymmet: 1800 kr (enligt reklamen 4500 kr)

och så till slut

Tandläkaren: 9000 kr (enligt reklamen 165 kr)

Okej att man skulle kunna lägga de andra summorna på de andra utgifterna (t ex 4200 kr på telefonen), men så lite som 165 kr på tandläkare finns det ju bara ett sätt att komma ner i; att man inte behöver någon tandvård. Jag har svårt att tänka mig att ens detta företaget lagar särskilt många hål för 165 kr om året.

Mellan oktober och april har jag gått igenom en lång behandling med rotfyllning, avgjutning och kronkonstruktion för EN av mina tänder. Summan ovan räcker inte till för vad det egentligen har kostat, men som tur är går Försäkringskassan in och betalar en del eftersom jag är under 30 år. Men det är som sagt bara för en tand. Jag har fyra till där gamla lagningar måste göras om.

Om de kan fixa det för 165 spänn vore det fantastiskt, men jag har svårt att tro det.

Benbrott och tandagnisslan

Jag skriver det här inlägget med en hand. Ber därför om ursäkt för skrivfel som jag inte orkar rätta.

För åtta dagar sedan bröt jag handen. Mer om det i förra inlägget. Jag fick en remiss till akuten på Mölndals sjukhus och order om att infinna mig där måndag eller tisdag. Tisdag morgon kom jag dit, tog en nummerlapp och satte mig att vänta. Efter ett tag plingade det till och mitt nummer, 016, kom upp på skylten i taket. Jag lämnade in remissen och berättade vem jag var. Hälsocentralen i Hede, som röntgat mig lördagen innan, skulle ha skickat info om mig och vad som hänt, men det hade tydligen försvunnit i hanteringen. Jag fick lämna in remissen och röntgenbilderna (som jag fått med mig på CD från Hede) blev tillsagd att fortsätta vänta i väntrummet.

Någon timme senare dök det upp en sjuksköterska och meddelade att det tyvärr inte fanns någon som kunde titta på mig den dagen, men att de skulle ringa inom en eller två dagar. Skönt att slippa campa i väntrummet i två dagar, tänkte jag och tog vagnen hem med min brutna hand. Det gjorde rejält ont i handen, som dessutom börjat svullna upp innanför gipset.

På onsdagen ringde ingen. Svullnaden ökade och fingrarna domnade bort. På tisdagen hade jag tandläkarbesök. Tanken var att de skulle sätta fast den pelare som senare skulle utgöra grunden för den porslinskrona jag ska fästa på tanden. Dock passade den inte min tand, vilket tandläkaren upptäckte efter en halvtimmes borrande och skrapande. Vi blev således tvungna att boka in två nya besök, ett för att göra om den avgjutning som vi gjort vid förra besöket och ett för att fästa pelaren som skulle gjorts den här gången.

Nu åter till huvudhistorien. Jag hade samma morgon (eftersom det nu gjorde ännu ondare i handen) ringt Mölndals sjukhus för att fråga om de bedömde att de skulle hinna titta på min hand före påsk, eftersom tydligen den löpande verksamheten skulle läggas ner under hela påskhelgen. Jag hade kollat på hemsidan och ringt numret det stod att man skulle ringa om det gällde remisser, återbesök, mm. När jag stått i kö ett tag och sedan kommit fram visste de inte vem jag var och sa att jag inte fanns registrerad. Jag fick dra hela historien igen och de lovade att ringa upp. Nu, när jag satt i tandläkarens väntrum, ringde de upp och undrade på nytt vem jag var. Jag fick återigen förklara att jag röntgats i Hede och sen besökt akuten i Mölndal. Det kom fram att jag ringt fel nummer, att det här numret gick till mottagningen och inte akuten och killen i telefon skällde mer eller mindre ut mig (dock ganska vänligt) för att jag inte hade koll på vart jag ringt. Jag bad om ursäkt och lade på. Istället ringde jag akuten. Undersköterskan jag fick prata med var väldigt vänlig och tillmötesgående, men hade ingen aning om vem jag var och kunde inte hitta mig i registren. Jag drog min historia ytterligare en gång, förklarade att jag varit där några dagar tidigare och att de lovat ringa men inte gjort det och frågade om det var nån idé att komma dit och be någon titta på mig akut. Det visste hon inte, sa hon, men hon skulle kolla och ringa upp igen. När hon ringde upp igen sa hon att det fanns nog inte så stor chans, men om jag kom dit kunde jag ju sätta mig och hoppas. Jag åkte dit.

Väl på plats i Mölndal tog jag en nummerlapp och satte mig att vänta. När mitt nummer lästes upp visste de inte vem jag var och jag fanns inte registrerad. De hittade varken remissen eller röntgenbilderna så jag fick dra min historia en fjärde gång och fylla i samma formulär och svara på samma frågor som tidigare. Sedan fick jag åervända till väntrummet och vänta ännu mer. Men tro det eller ej – efter bara tjugo minuter blev jag uppropad och inledd i ett undersökningsrum. Där fick jag vänta nästan en timme på att en läkare kom och frågade vad det var för fel på mig. Under tiden roade jag mig med att ta den här bilden.

IMG_3888

Jag fick dra min historia och svara på samma frågor för femte gången, och hon började känna på mitt gips. “Synd att du inte har några röntgenbilder.” sade hon, och jag svarade att “Jodå, jag lämnade in en CD med dem redan i tisdags”. Hon skakade på huvudet och berättade att både bilderna och remissen var spårlöst försvunna. Som tur var hade jag kollat in CDn själv och lagt upp den viktigaste av bilderna på den här bloggen, så med hjälp av min iPhone kunde jag visa henne och hennes handkirurgkollega hur min hand såg ut inuti. “Det här ser ju inte bra ut alls, vi kommer förmodligen behöva operera”, rapporterade hon lite senare. En sköterska sågade upp gipset och anmärkte på att det satt alldeles för tajt och undrade varför jag inte kommit till sjukhuset tidigare. Sen skickade hon mig till röntgenkön för att ta nya röntgenbilder från fler vinklar. Att få ut handen ur gipset kändes som att släppa ut den ur ett skruvstäd.

Klick, klick, klick, tre röntgenbilder till fick jag ta efter att ha väntat ytterligare ett bra tag. Jag blev skickad ut till väntrummet igen, sedan stoppad på vägen av en undersköterska som sa att “Nej, du ska sitta i den här korridoren”. Där fick jag vänta ytterligare ett bra tag på att en ny sjuksköterska kom och hämtade mig för att kolla puls, blodtryck och så vidare. Hon visste inte varför jag var där så jag fick dra historien en sjätte gång. Vid något tillfälle gnydde jag till och hon frågade förvånat om jag hade ont. Vad hade jag fått för smärtstillande? Jag sa att jag hade inte fått nåt smärtstillande. Hon frågade hur jag kunde gå omkring i timmar med en bruten, ogipsad hand utan smärtstillande och jag sa att jag faktiskt inte kommit på tanken att be om det. I min enfald hade jag väl tänkt att det väl var sånt som medicinsk personal kunde bättre än jag. Jag fick dubbla Citodon. Till slut kom en av de tidigare läkarna tillbaka i sällskap med en handkirurg som sa att enligt röntgen var frakturerna allvarliga och behövde opereras inom kort. Han gav mig ett formulär att fylla i inför operation och frågade varför jag brutit handen. Jag berättade historien och svarade på frågorna en sjunde gång och fyllde i formuläret tillsammans med en sjuksköterska. När jag lämnade in formuläret (som innehöll samma frågor som jag redan svarat på sju gånger) reagerade sjuksköterskan och sa att om jag varit på sjukhus utomlands de senaste tio åren (vilket jag varit och också berättat de senaste sju gångerna jag fått frågan) måste de testa mig för multiresistenta bakterier. Hur detta gick till orkar jag inte gå in på nu eftersom det är jobbigt att skriva med en hand. Hur som helst fick jag ett nytt gips och en timme senare besked från ytterligare en läkare att jag skulle ringa dem på tisdag efter påsk för att se om det fanns några operationstider. Det kommer alltså ha gått i bästa fall elva dagar från benbrottet tills de tidigast kan ha tid för operation. Jag vet inte hur lång tid det tar för sådana frakturer att läka men en av undersköterskorna sa att det bör göras inom en vecka efter benbrottet.

Det är nu söndag. Jag har ont i handen och vaknar på nätterna när jag råkar vända mig på dumma sätt. Jag känner mig väldigt kluven. Å ena sidan tappar man förtroendet för vården när ens remisser slarvas bort, när man blir runtskickad mellan olika ställen och när ingen vet vem man är och vad som ska göras med en. Det hjälper inte att man behöver använda sin egen blogg för att ens röntgenplåtar “försvunnit” eller att de glömmer att ge smärtstillande. Men å andra sidan kommer jag att få en operation. Det kostar med ett par hundra spänn. Hade samma sak hänt i nästan vilket annat land som helst hade jag fått betala mycket mer. Möjligheten att operera kanske inte ens funnits. Jag kommer att kunna börja jobba igen ganska snart, och jag får till och med sjukersättning för den tid jag är borta. I ett annat land hade det kunnat innebära katastrof för min familj och att jag blev av med jobbet.

46662_10151309912602493_1672198311_n

Nu hoppas jag bara att de vet att jag finns när jag ringer på tisdag morgon. Under tiden kan man ju roa sig med att spela gitarr med en och en halv hand.

EMANUEL DISSAR! – del 31: Mina tänder

Igår var en riktig surdag. Inte en surdeg tyvärr, utan en surdag. Tilda hade varit uppe och trampat på mig halva natten så jag var inte direkt utsövd när väckarklockan ringde. Men det värsta hade inte ens börjat. Ett par timmar senare hade jag satt mig i tandläkarstolen hos Folktandvården på Olskrokstorget, reda att påbörja andra avsnittet i min rotfyllningstrilogi.

Jag fick åka in akut för ett par månader sedan efter att ha drabbas av akut tandvärk. Då gjorde de en urborrning av tanden och sa att jag fick beställa ny tid för rotfyllning. Det var detta jag kom för att göra igår. I en dryg timme borrades, karvades och petades det i min olyckliga tand. Trots bedövningen gjorde det ont, så jag fick extra bedövning fyra gånger. Det hjälpte nästan.

54169_teeth_lg

När jag gick därifrån gjorde jag det med en tidsbokningslapp för nästa besök. Detta var nämligen bara ett av stegen i behandlingen. De fyllde tanden med ett läkemedel som ska ta död på kariesbakterierna i hålet, och i början av december ska de (om allt går som vi hoppas) avsluta det hela och fylla och försegla hålet. Jag kan välja mellan en “vanlig lagning” och att sätta dit en krona. De rekommenderar det sistnämnda, eftersom den “vanliga lagningen” riskerar att gå sönder inom kort. Kostnaden för en sådan behandling är dock 12000 kr.

Tolv tusen. Jag hade kunnat äta ute i ett år för det. Nu går som tur är Försäkringskassan in med 4500 så det blir inte riktigt så dyrt som det hade kunnat bli. Men det är pengar jag mycket hellre lagt på andra saker.

Det värsta är känslan av att vara slarvig och ohygienisk. Tandläkarna och tandhygienisterna säger oftast inget, men jag liksom hör hur de tänker “Jaha, ännu en sån där slarvig ungdom som dricker massa läsk och inte borstar tänderna.” Små diskreta tips om tandtråd och flourlösning slinker in medan man betalar sina tandläkarnotor.

Kanske är det bara i mitt huvud jag hör de där förmaningarna. Men det är tillräckligt jobbigt. Jag borstar tänderna 2-4 gånger om dagen, använder tandkräm med extra högt flourinnehåll och borstar ofta 4-5 minuter. Dentanlösning sköljer jag i perioder, och tandtråd använder jag nästan varje kväll. Dessutom tuggar jag flourtuggummin efter varje gång jag ätit (om jag inte borstar tänderna), tar flourtabletter och tuggar Salivin innan jag går och lägger mig.

Ändå kommer de jävla hålen. Och jag känner mig som en slarvig sjuttonåring med dålig tandhygien. Jag vet att det är skillnad på tandhygien och tandhälsa (jag har alltså dålig tandhälsa, inte dålig tandhygien) men rösten i huvudet viskar ändå hela tiden att jag inte gör tillräckligt för tänderna. Jag har slutat äta godis nästan helt och hållet, och undviker det mesta med socker i.

toon_hydro-soda-drinker

Tänder har blivit en jobbig issue (i brist på bättre svenskt ord) för mig. Folk frågar mig ibland om jag har tandläkarskräck. Det har jag inte. Jag har tandskräck. Den här dissen riktar sig mot mina tänder, om det nu inte gått fram.

Och mot att tandvården ligger utanför resten av sjukvården. Blir man sjuk i magen eller njurarna eller vilket som helst annat ställe än tänderna räknas det in i den vanliga sjukvården och man behöver (oftast) inte punga ut de stora summorna.

#%@& tänder.

Det börjar bra…

Planen för idag var enkel. Jag skulle

1. Vakna.
2. Cykla till till tandläkaren där jag hade en tid 07.40.
3. Cykla in till Stenungsund och ta bussen till Göteborg.

En enkel plan. Vad skulle kunna gå fel? Ganska mycket, skulle det visa sig. Det började egentligen redan igår, då jag under en konsert som jag arrangerade skulle lyfta ner en högtalare från ett stativ, tappade balansen, och sträckte ryggen. Aj.

Resultatet blev att jag fick ryggskott, som gjorde så ont hela natten att jag inte kunde sova. När jag sovit mina 2-3 timmar insåg jag att jag inte orkade cykla till Skärhamn på den lilla sömnen. Pappa fick köra. Jag kom in till tandläkaren 7.35 och de började borra runt 7.40. Och de fortsatte. Och de fortsatte. Bytte borr. Satte in ny bedövning. Bytte borr. Satte in ännu mer bedövning. Det tog aldrig slut.

impact_drill

Fattar ni hur jobbigt det är att hålla upp käkarna så länge?? Till slut fick dom sätta in nån slags bitkloss för att jag inte skulle få totalkramp. Och hela tiden gjorde det svinont i ryggen. När jag skulle skölja munnen inemellan vändorna fick de hissa upp hela stolen eftersom jag inte klarade av att resa mig med ryggskottet.

Och så höll det på. När de äntligen borrat färdigt var jag helt vimmelkantig. Bedövningen kändes som att den satt i hjärnan. Igenfyllningen av hålet tog 5-10 minuter, och när jag reste mig ur stolen var klockan över nio. Jag hade alltså suttit där i en och en halv timme. Varav typ 75 minuter bestått av borrande. Jag var ganska väck, tackade stapplande och gick för att betala.

Då visade det sig att jag inte hade några pengar på mitt kort (eftersom VISSA INNEBOENDE har svårt att komma ihåg att betala hyran…). Så där stod jag med halva ansiktet förlamat och en tandläkarreceptionist som stirrade uppfordande på mig och visste inte hur jag skulle lösa situationen. Som tur var hade pappa inte åkt hem, utan suttit och halvsovit i väntrummet, så han kunde betala. Puh.

Men bedövningen satt i. Jag kunde inte kontrollera vänster ögonlock. Det liksom hängde och slängde och jag kunde inte stänga det utan att dra ner det med handen och hålla det nere. Inget bra läge att cykla in till Stenungsund, tänkte jag. Istället tog jag en tupplur när jag väl var hemma, för att bedövningen skulle lägga sig. 20-30 minuter borde gå bra, tänkte jag och ställde en klocka på 30 minuter.

Sen vaknade jag plötsligt av att pappa kom in i rummet. Klockan var då 12.15, och jag hade sovit stenhårt i två och en halv timme. Bedövningen satt fortfarande kvar, även om jag kunde kontrollera ögonlocket någorlunda. Jag släpade mig upp. Det var då jag märkte det.

Ryggskottet var helt försvunnet.

Jag är inte beroende, jag kan sluta när jag vill!

…så har jag tänkt i ganska många år. Det var ju ett eget val. Det började väl egentligen när man flyttade hemifrån, och kunde använda sina pengar och sin tid som man själv ville. Och så var det fredag och man föll för frestelsen. Sen lördag. Så småningom klarar man sig inte utan en vanlig tisdagskväll. Och för ett tag sedan insåg jag – jag är beroende. Av godis.

Och inte bara godis. Kakor. Glass. Bullar. Sötsaker av alla de slag. Nu kanske nån skrattar och säger att “Det här var väl ett gulligt inlägg! Godis är ju helt ofarligt. Jag känner massor som är beroende av sprit och knark.” Men faktum är att det inte är så harmlöst som det verkar.

godis

Varenda kväll känner jag suget. Har jag inget hemma måste jag cykla till Coop och köpa lite choklad. Eller baka chokladbollar. Eller köpa glass. Jag kan inte se på en film eller läsa en bok utan att känna det där suget. Dessutom kan jag knappt betala hyran eftersom det är så jä%&#a dyrt att gå till tandläkaren.

Så för en dryg vecka sedan bestämde jag mig för att ha en “vit vecka”, där jag inte köpte godis, glass eller andra sötsaker. Det gick sådär. Eller rättare sagt, jag höll löftet, köpte inga sötsaker, men när jag var med andra bjöds det på kakor och godis och tårta och alla möjliga grejer. Så jag bestämde mig för att gå en medelväg. Inte köpa sötsaker. Bara äta vid särskilda tillfällen.

Och hittills funkar det.

Jag är inte rädd för tandläkaren, men…

Jag var hos tandläkaren igår. Det var obehagligt, sved och gjorde ont. Inte under själva borrandet alltså utan några minuter senare.

Tyvärr har jag dålig tandhälsa. Det hjälper inte vad jag försöker med. Fem minuter tandborstning två gånger om dagen med extrastark tandkräm, floursköljning, flourtabletter, tandtråd, flourtuggummi… Hur mycket jag än försöker sköta om mina tänder har jag ändå hål varenda jävla gång dom kontrollerar. Och så sitter man där med en massa möbler och vassa redskap i munnen och kan inte argumentera emot när de föreläser om hur viktigt det är att sköta sin tandhygien. Tack, jag kan det där.

tandlakaren

Extra fånigt känns det när jag pratar med vänner som kanske borstar tänderna nån gång om dagen (i bästa fall), äter mycket mer sötsaker än jag, och aldrig begagnar sig av tandtråd, flourlösning eller andra dentalhygienska produkter, och som aldrig haft ett enda hål i hela sitt liv.

Jaja, det kanske är nån slags kompensation för att jag har så bra hårkvalitet. Tyvärr hjälper inte det min tämligen ansträngda ekonomi. Jag är inte rädd för tandläkaren, men skitskraj för de fyrsiffriga belopp receptionisten tar ut varje gång man lämnar tandläkaren.