Gästartist till Dr Avskyvärd

Min vän och kollega Agnes Leijon är producent för musikalen Dr Avskyvärds allsångsblogg som har premiär på långfredagen. När projektet drog igång förra året hade jag hoppats på att vara med och göra musiken, men eftersom vi flyttade före jul och jag har hållit på att skriva färdigt boken så har det varit lite tajt med tid för att gå in med hull och hår i ett stort teaterprojekt.

Sen har jag ju alltid svårt att helt och hållet hålla mig ifrån sånt där, så jag gör ändå några musikarrangemang till föreställningen. Pjäsen i sig är en översättning av den kultförklarade (tydligen) Dr Horrible’s Sing-Along Blog, med Neil Patrick Harris i huvudrollen, som handlar om en misslyckad superskurk som slits mellan att vilja ta över världen och bara vilja bli omtyckt. När jag fick originalpartituret till finallåten, som är en av de låtarna som föll på min lott att arrangera, höll jag på att sätta i halsen. Den innehöll knappt ett enda ackord jag kände igen, den växlade mellan fyrtakt och tretakt och femtakt och bytte tempo på flera ställen. Men skam den som ger sig.

DrHorribArr1

Det är underligt hur timmarna bara försvinner när man sitter med sånt här. Man börjar på förmiddagen och plötsligt är det mörkt, och man sitter där med en tredjedel av vad man tänkte hinna fram till lunch. Men ett antal sådana sessioner senare så börjar det blir klart. Är uppe i 25 instrument nu, varav två elgitarrer och en akustisk gitarr är “riktiga” instrument, och stråkarna, basarna, syntarna, slagverken, thereminerna, oboen mfl är digitala.

DrHorribArr2

Den 25 mars är det premiär! Kom och se den i Lingsalen på Studenternas hus. Originalfilmen (se den här!) kom 2008 och har blivit nåt slags klassiker i många kretsar. Föreställningen spelas i samband med GothCon, så det lär bli fin och smånördig stämning!

Länk till evenemanget här!

Kan spargrisarna rädda världen?

Spargrisarna kan rädda världen – så heter Galenskaparnas och After Shaves nya revy på Lorensbergsteatern. Jag var och såg den i lördags kväll.

Det första jag tänkte på när jag hörde talas om den var namnet. Jag har följt Galenskaparna sedan jag var pytteliten och mamma introducerade mig till dem i slutet av åttiotalet, och de har haft en del konstiga namn på sina produktioner under åren. Kanske Rödluvan, Hajen som visste för mycket och Alla ska bada, för att nämna några, men Spargrisarna kan rädda världen? Det lät off på nåt sätt. Jag fick en vag, vag känsla av nervositet inför hur föreställningen skulle bli.

Sen läste jag en recension i GP i höstas, där recensenten inte var nådig i sin kritik. Det är ju ingen nyhet att GP är kritisk mot en GAS-produktion (GAS, för den oinvigde, är en förkortning för Galenskaparna och After Shave), men den spädde ändå på min växande skrajsenhet för att GAS skulle ha tappat gnistan.

MELLOLAND1

Kanske var det därför jag blev så överraskad. Redan i inledningsscenen börjar jag gapskratta, sedan följer tokighet på tokighet, varav mycket är väldigt likt sånt de gjorde i revyerna Cyklar, Träsmak och Skruven är lös på åttiotalet. Spargrisarna är i princip en renodlad nummerrevy, något de inte gjort på 15 år. Det slår mig att jag är lite ovan. Ganska snart kommer en ironisk sång om tillväxt, och det är tydligt vartåt föreställningen är på väg.

image.php_1

Det här är ingen recension, snarare en slags reflektion, två dagar efter att jag sett en ny revy av ett gäng som varit mina idoler i trettio år (ja, jag såg dem med stor sannolikhet redan under mitt första levnadsår). Det är inget nytt tema, konsumtionshetsen har varit med i en eller annan form i de mesta GAS gjort de senaste åren. Man börjar också ana innebörden av titeln – att spara i motsats till att hetskonsumera.

Det forsätter med sketcher och sångnummer som löser av varandra och som faktiskt är riktigt roliga. De här gubbarna (ja, Kerstin Granlund är tyvärr inte med på scenen, däremot som regiassistent) håller faktiskt formen, trots att de hållit på i trettiotvå år och vissa av dem har närmare till 70 än 60. Det är roligt, flummigt, tokigt och snäll-politiskt. Aldrig elakt. Så som jag gillar GAS. När fyra män som av olika anledningar klätt ut sig till Spindelmannen börjar spela elgitarr på en återvinningscentral blir jag varm av lycka! Claes flaggstångsmonolog är bra, pricksäker och stundtals politiskt vass, men inte hans allra bästa. Det behöver den inte vara.

Robe-Spargrisarna-kan-raCC88dda-vaCC88rlden-Goteborg-The-Spidermen

Inget är dåligt, men en del är sådär. Vissa satiriska inslag känns som att de liksom missar målet litegrann. Hipstrarna är roliga, men inte riktigt på pricken. Det blir mer nån slags hippievariant som slänger sig med hipsterutryck. Men det kanske är meningen. PewDiePie-satiren PoodleBoy är jättekul, men inte för att Claes lyckas imitera PewDiePie eller fånga de där uttrycken som spela-dataspel-och-fåna-sig-på-youtube-människor håller på med (han är mer som en pappa som försöker vara hipp och snacka ungdoms-snack för att imponera på sitt tonårsbarns kompisar), utan för att han är en sån himla rolig skådespelare. När han skriker ”Döööö, din plasma-röv!” mot skärmen skrattar jag så jag knappt får luft. Det är hans tolkning, och den kanske är roligare än om det hade varit en klockren PewDiePie-imitation.

37257258261

Kostym och scenografi är genomgående toppen! Scenlösningen i första akten, med återvinningscontainrar som vänder på sig och blir radhus är enkel och jättesnygg. Tyvärr gör det att andra akten, som saknar en genomgående scenografi, känns väldigt tom rent estetiskt. Jag längtar lite till de fantastiska scenografierna från Lyckad nedfrysning av Herr Moro och Casinofeber. Men som sagt, det är en nummerrevy, och de små miniscenerna som kommer upp ur scengolvet är fantasifulla och fina.

En svaghet i mycket av det i Claes Eriksson gör är avsluten. Sketcher, monologer, ibland även sånger. Ofta känns det förhastat, ibland slarvigt. Istället för att verkligen knyta ihop sketcherna, komma till ett avslut och verkligen drämma till med den där perfekta slutrepliken, så landar det i en hastig, och inte alltid så välfunnen, ordvits, följt av en snabb övergång till nästa sketch. Inget ont om ordvitsar, jag älskar ordvitsar och inte minst Claes Erikssons ordvitsar, men ibland önskar jag så starkt att en rolig och välskriven sketch får en lika roligt och välskriven avslutning. Jag får återvända till PewDiePie-sketchen igen. Den har varit rolig rakt igenom, och fått ytterligare en dimension av att PoodleBoy berättar för sin pappa, som tjatat genom hela sketchen att han ska lägga ner dataspelandet och fortsätta plugga på Chalmers, att PewDiePie hoppade av Chalmers för att spela dataspel på youtube, och nu är mångmiljonär. Men avslutningen blir en ordvits, till synes tagen ur luften, om att giraffer har så långa halsar för att de har fotsvett. Jag ville så gärna ha en avslutning värdig resten!

original1

Jaja, nu har jag fått gnälla lite. Ska jag gnälla på nåt mer så får det vara att konsumtionstemat inte känns helt genomfört. Först i sista numret dyker de omtalade spargrisarna upp, och man får reda på att det är genom att spara, inte genom att köpa nya webergrillar och nästrimrar och jaktgevär och bilar, som vi kan rädda världen. Sympatiskt och jag håller med och allt, men inte särskilt slagkraftigt. Det hade kunnat bli slagkraftigt om man lade upp mer för det. Meh.

Samtidigt är det en revy. Jag har skrattat, jag har dansat runt i stolen och jag har nickat åt det jag hört i monologerna. Det gör man bara om det är en bra revy. Spargrisarna är bra, stundtals riktigt riktigt bra. Den är inte Grisen i säcken eller Monopol, men som sagt, det behöver den inte vara.

Förändring.

Det är som att vakna upp och inte veta var man är nånstans.

För Europa, för Sverige och för mig. Varenda tidning, varenda radioprogram och hela internet svämmar över av människor som säger mer eller mindre smarta saker om det nya Sverige och det nya Europa. Om vindar från 30-talet, om en kallare politik i ett varmare klimat och om vad som är och inte är rasism. Jag tänkte vänta med att ge mig in i det där. Delvis för att jag fortfarande försöker förstå vad som pågår och delvis för att det är stora omställningar på gång även på ett personligt plan för min del.

De senaste åren har jag varit ordförande för en kulturförening som tagit mycket av min tid och mitt engagemang. Det har varit fantastiskt och det har varit förskräckligt. Under 2014 har jag vigt i princip all min fritid åt musikalen En man av folket, som jag skrivit, producerat och varit kapellmästare för. Sista föreställningen gjorde vi i mitten av augusti, sedan lämnade jag Göteborg för några veckor i Jämtland/Härjedalen. En kort och sen, men intensiv semester, där det även ingick att stänga av facebook. Det sista jag gjorde på tåget mot Östersund innan jag loggade ut för sista gången på två veckor var att skriva följande inlägg på Apparatens, det vill säga vår teaterförenings, hemsida:

En man av folket tackar för sig!

August 19, 2014

Med helgens tre fullsatta föreställningar går nu ridån ner för EN MAN AV FOLKET. Det har varit en fantastisk resa både på och utanför scenen. Nu har vi sopat upp kaksmulorna från scengolvet, torkat bort Jonnys blod från dörren, plockat ihop instrument, mikrofoner och förstärkare och förpassat en stor mängd inte fullt så moderiktiga gula och orange plagg till en utklädningslåda i Kortedala. Gatorna i Alinge ljuder inte längre av folkets sånger och patrioternas vrål och trampande kängor. Kommunhuset står tyst och släckt och bara en kvardröjande doft av boxarsvett skvallrar om vad som utspelat sig i den sjabbiga partilokalen där en man av folket en gång började sin resa mot herravälde. Vi lämnar tillbaka teaternycklarna och åker hem.

På väg hem genom göteborgsnatten ser vi människor på stegar som fäster upp valaffischer i lyktstolpar och träd. Strålkastaren har flyttats från scenen till verkligheten. Från Alinge till Sverige. “Rösta för förändring på riktigt” läser vi över den stiliserade blåsippan.

Fahlandrarna och Kivikarna sparrar i var sin källare medan svetten rinner längs de växande musklerna. Men de är inte ensamma.

Kivik och Fahlander i hård kamp om makten.
Kivik och Fahlander i hård kamp om makten.
Kommunstyrelsen var även orkester, här med inhoppad trummis.
Kommunstyrelsen var även orkester, här med inhoppad trummis.
Merparten av ensemblen.
Merparten av ensemblen.
Det patriotiska Alingepartiet.
Det patriotiska Alingepartiet.

30213f_7803204ca06449c09817b23e97ef2fbe.jpg_srz_640_427_75_22_0.50_1.20_0.00_jpg_srz

Det där var alltså den 19 augusti. Jag stängde av facebook och hämta energi i fjällskogarna under nästan två veckor. Längtan efter att göra något annat växte sig allt starkare. Jag älskar teater och jag älskar min teaterförening, men sen jag började engagera mig där har så gott som allt mitt eget engagemang trängts undan. Musik, skrivande, sånt som jag sysslat med i hela mitt liv.

För ett par veckor sedan gjorde plötsliga omständigheter att jag hoppade av som ordförande. Jag har långt kvar innan jag hämtat mig för det arbete som En man av folket krävt, fysiskt och psykiskt, men det är nåt nytt på gång. Och även om jag vaknade i morse till en hårdare värld känner jag starkare och starkare inom mig att jag kan ta mig an den, göra något i den som gör den bättre.

Jag är på väg tillbaka. Dags för förändring.

Små och aggressiva politiker

Eller snarare små och aggressiva politiska partier. Jag såg i DN en artikel där en journalist undersökt hur mycket tid politikerna som talade i Almedalen ägnade åt att prata illa om övriga partier. Det fanns en käck liten samling med diagram som såg ut såhär:

Skarmavbild 2014 07 08 Kl 11 00 56

De var visserligen rakare i tidningen men den hamnade snett i scannern. Nåväl. Reinfeldt och Löfven var mest “fredliga” och ägnade bara ungefär en tiondel av sina tal åt kritik av andra partier. MPs Romson var lite värre, men höll sig till 15%. Sen kommer Annie Lööf och Jonas Sjöstedt på ungefär en femtedel av sina tal. Lundarna Göran och Jan, alltså KD och FP, lade i runda slängar en tredjedel på kritik och SDs Jimmie Åkesson närmade sig hälften av sin taltid.

Klart att man försöker se nån slags mönster i en sån här grej. Det första som slog mig var att kanske stora partier tenderar att ägna mindre tid åt att tala illa om andra partier? Kanske för att de har sitt mer på det torra? De i de senaste undersökningarna största partierna, M och S, är alltså fredligast, och MP som är på tredje plats ägnar även tredje minst tid och skräpprat om övriga partier. Så långt verkar mönstret stämma.

Därefter blir det aningen knepigt. Både C och V ligger under KD, som följer mönstret genom att ägna över en tredjedel av sin tid åt skräptalande. Varken C eller V är särskilt långt ifrån mönstret, dock. FP är ett gränsfall. Vad som VERKLIGEN bryter mönstret är dock SD.

Med sina 43% av talet ägnade åt skräpsnack om övriga partier borde Åkessons parti vara pyttelitet. Men det är det inte, det hade 9% av rösterna i förra SIFO-mätningen. Jag skulle nu kunna gå in på att Sverigedemokraterna är ett missnöjesparti som bygger sin väljarstöd på just kritik mot andra snarare än att ha vettiga lösningar själva, men det gör jag inte. Det finns nämligen ett mycket roligare sätt!

Kom och se vår musikal, En man av folket! Den handlar om ett patriotiskt parti (som på något mystiskt sätt påminner misstänkt mycket om Sverigedemokraterna) med en karismatisk, ung och snygg ledare som fått folket att glömma vilken historia partiet i själva verket vuxit fram ur. Det hela urartar till en episk kraftmätning med de etablerade partierna. Hur det slutar? Kom och se oss för sjutton! Föreställningen är en timme lång med massor av sång, musik och dans. Entrén är bara 80 kr, eller 60 om du råkar vara student, pensionär eller arbetslös. Vi spelar på Cinnober Teater 25, 26 och 27 juli samt 15, 16 och 17 augusti. Missa inte detta för allt i världen!

Här kan man läsa mer och boka biljetter.

Här finns eventet på Facebook.

Vad som händer om tre veckor

Strax efter nyår satt jag på eftermiddagsfika på jobbet. Det var onsdag, och på onsdagar brukar vi ha vad vi kallar för “onsdagsfråga”, någon kommer på en fråga som alla får svara på och berätta nåt om. Den här onsdagen var frågan vad var viktigast för var och en av oss att göra det kommande året. Mitt svar var “Skriva och sätta upp en musikal om Sverigedemokraterna”. Folk tittade förvirrat på mig.

emaf51

I augusti förra året satt jag på en skumpig lokalbuss i Como i norra Italien. Jag var ute och tågluffade med min vän Isabel, och vi pratade om hur det kunde komma sig att så många hyggliga, vanliga svenskar nu plötsligt kunde tänka sig att rösta på ett rasistiskt parti. Det var som att ett parti som varit tabu och så tydligt kopplat till rasism i valt 2002 nu plötsligt blivit mainstream och hade röstsiffror på uppemot 10%. Det kändes overkligt, där vi satt och tittade ut på de italienska alperna. I Europa fanns länder där liknande partier varit stora i många år. Front National i Frankrike, Lega Nord i Italien, Dansk Folkeparti i Danmark. Nu var vi på samma ställe i Sverige, bara några år senare. Det som kändes mest overkligt var att på den plats vi placerat Sverigedemokraterna för tio år sedan, i den halvbruna utkanten av den politiska skalan, som de nu lämnat för att ta sig in i ljuset, fanns nu andra partier. Partier som knappt fanns i medvetandet då, men som förekom överallt på bloggar, forum och sociala medier sensommaren 2013.

Nu är det juli 2014 och vi närmar oss riksdags-, region, och kommunalval. Det enda vi kom fram till under på den där bussen i Italien var att vi skulle göra en pjäs. En musikal. Det är samma musikal jag lovade att sätta upp vid där onsdagsefikat vid nyår och samma musikal som har premiär den 25 juli, om bara några veckor. Här är några bilder från repen:

Ordförande Markus Kivik drillas i att bli en verklig Man av folket.
Ordförande Markus Kivik drillas i att bli en verklig Man av folket.
"Någon jävla turk har skrivit en insändare om oss!"
“Någon jävla turk har skrivit en insändare om oss!”
Kommunstyrelsen tjänstgör även som orkester.
Kommunstyrelsen tjänstgör även som orkester.

Det enda jag har ändrat på är att den inte handlar om Sverigedemokraterna. Den här musikalen utspelar sig i den lilla idylliska kommunen Alinge, med det lokalpatriotiska Alingepartiet som just vaknat upp efter en serie händelser som gjort att kommunmedborgarna tappat förtroendet för det sittande partiet som haft makten i hundratals år. Partiet leds av en ung, välklädd och karismatisk partiledare som kallar sig för En man av folket, och som nu utmanar det sittande partiet i en episk uppgörelse vars utfall jag inte kommer att avslöja här på bloggen. Men vem är den nya ledaren? Varifrån kommer han och vad vill han egentligen? Och hur ska han hantera de patrioter som redan varit medlemmar i många år? Inte kan det väl finnas några likheter mellan Alingepartiet och Sverigedemokraterna?

Jag har lagt i princip all min fritid det här året på musikalen, som heter just En man av folket. Skrivit manus, skrivit om manus, hittat regissör och skådespelare, skrivit musik, letat koreografer och statister, satt ihop orkester och hittat en spellokal. Jag har hittat en fantastisk regissör i Elin Bokne, som både har vässat manuset och nu får skådespelarna att prestera sitt yttersta. Det kommer att bli en episk föreställning, som vi spelar 25, 26 och 27 juli samt 15, 16 och 17 augusti på Cinnober Teater vid Masthuggsterassen. Det handlar om vad som gör att vanliga människor som du och jag är beredda att rösta på ett rasistiskt parti, och vad som händer när ett sådant parti blir en del av normen.

Den här föreställningen betyder så mycket för mig. Det skulle betyda ännu mer om ni som läser det här kom och såg den. Det är fantastiska människor som skådespelar, spelar musik och är inblandade på alla sätt och vis. Här är en länk till facebookeventet: https://www.facebook.com/events/248059732058159

Där står även hur man bokar biljett. Biljetter kostar 60 respektive 80 kr beroende på om du är student, pensionär, arbetslös eller arbetande.

Dags att dra på sig de vita strumpbyxorna!

Jag är med i en teaterföreställning som heter EN TOTALT MISSLYCKAD FÖRESTÄLLNING. Och det är inte vilken teater som helst! Föreställningen handlar om misslyckanden – vad som är ett misslyckande och vem som egentligen bestämmer om något är misslyckat eller inte. Det kommer att bli nyhetsuppläsare som tappat minnet, håriga män i blå klänning, live-hetsätning av gräddtårta, misslyckade krogtrubadurer och inte minst – ett låst skåp som man ska ge faaan i att bara tänka på att öppna!

Jag spelar Miss Nöjd, en käck vistrubadur som sjunger Taube och Bellman på innekrogarna. Och som har en hemlig, hemlig, hemlig önskan som ni får reda på i föreställningen. Här är förresten Miss Nöjds senaste videoblogg-inlägg:

Förutom Miss Nöjd förekommer även Miss Anpassad, Miss Förstådd, Miss Tänkt, Miss Skött och naturligtvis Miss Lyckad. Och så den misslyckade orkestern såklart, Miss Ljuden.

Premiären äger rum på Lagerhuset 7 september kl 19. Därefter spelar vi

8 sept 19.00
13 sept 19.00
14 sept 19.00
25 sept 19.00

Klicka här för att läsa mer och skaffa biljetter!

Föreställningen spelas av Scenkonstkollektivet Apparaten, som består av

Skådespelare:
Sofia Esbjörnsson
Emanuel Blume
Mikael Linell
Irene Lindros
Sabina Rydberg
Kristina Hallberg

Regi:
Isabel Evers
Johan Olsson

Musiker:
Emanuel Blume (gitarr och kapellmästare)
Mikael Linell (saxofon)
Andreas Alme (trummor)
Therese Larsson (bas)

Koreograf:
Elin Ljungberg

Summan av kardemumman är alltså, kom och se oss! Det kommer att bli något alldeles i hästväg fantastiskt!

Tillbaka till 2000-talet

För drygt två dygn sedan satt jag utanför en medeltida kyrkoruin iklädd linnebyxor, särk, tunika och struthätta, i väntan på att få komma in och lyssna på medeltidsmusik med hundratals andra likasinnade. Dagen efter, igår, satt jag nyrakad och nyduschad, iklädd rutig skjorta och glasögon, och gick igenom revisioner för elbolag. Tänk hur två dagar efter varandra kan skilja sig åt.

Jag är alltså precis hemkommen från medeltidsveckan i Visby, där jag befunnit mig sedan förra helgen. Innan dess var jag på en intensiv släktträff i Värmland, och innan dess på besök hos mina föräldrar på Tjörn. Det var alltså ett bra tag sedan jag fick se min lägenhet och lilla Göteborg sist. Men nu är jag här igen! Och jag har, vilket jag upptäckte direkt när jag kom hit, lite småsvårigheter att anpassa mig. Bara det här med att det är bilar överallt blir en smärre chock efter att ha traskat runt i medeltida gränder.

Det är tredje året jag besöker Medeltidsveckan i Visby. Och andra året som jag uppträder med medeltidsspexet Dravel. Vi gjorde en föreställning per dag under större delen av veckan, och överlag är jag nöjd. Det är en ganska tuff uppgift att sätta upp en teaterföreställning på en medeltidsmarknad, med tusentals personer i omlopp, ljud från smedjor, djur och gycklare, utan ljudteknik eller andra tekniska hjälpmedel. Att det dessutom är ett spex, som kräver viss koncentration och fokus från publiken, gör inte det hela lättare. Men det gick! Och bra dessutom! Jag har tyvärr inte några foton än från själva föreställningarna, men här är ett när vi förbereder oss i Visbys botaniska trädgård, i sällskap av nyfikna barn.

306443_10150958123942493_1845411271_n

Vår spexhäst Valdemar råkade ut för ett skyfall, vilket resulterade att vi fick blåsa honom torr med en hårtork följande kväll.

582659_10150960793647493_2025933840_n

När jag gick av färjan i Visbys hamn strax efter tre på natten för en dryg vecka sedan funderade jag på vad jag gett mig in på egentligen. Medeltid är ju kul. Men är det kul verkligen? Tillräckligt kul för att offra en stor del av sin korta semester på?

Efter några dagar hade jag glömt att jag tänkte i de banorna. Jag var för upptagen med att dansa till Koenix i medeltida ruiner, se eldkonster i världsklass tillsammans med tio tusen andra i Nordre gravar, dricka mjöd i dunkla stearinljusbelysta källare och vandra längs Visbys långa strand och blicka upp mot stjärnhimlen tillsammans med nya vackra vänner.

Det är inte bara medeltid det handlar om. Det är nåt mer. Väl tillbaka i Göteborg känner jag mig fylld av energi och kärlek, och jag hade inte velat vara utan den här veckan för allt i världen.

På vift

Följande inlägg skrev jag på mobiltelefonen mitt under Medeltidsveckan i Visby. Sen tryckte jag på nån konstig knapp och trodde att allt var borta. Men det var det inte!

“Visby. En solig sommardag.”

Så börjar föreställningen jag har spelat i just Visby under medeltidsveckan. Sista föreställningen spelade vi i eftermiddags, i ett tält mitt på marknaden under pågående spöregn. Det var kul! Natten till söndag går färjan tillbaka till fastlandet, och börjar resan tillbaka till Göteborg igen.

Men det började egentligen redan i förra veckan. Eller möjligen veckan före den. Jag åkte till Stockholm för en spelning i Vinterviken. Tyvärr hade jag halsfluss, men spelningen gick bra under omständigheterna. Efteråt hängde jag med ett par av de övriga artisterna och lite annat löst folk på klipporna i Vinterviken och drack vin och sjöng visor. Framåt midnatt blev det ett spontanbad. Det kanske inte låter som det bästa man kan göra när man har halsfluss, men ungefär den natten vände det faktiskt och började bli bättre. Det ni!

Jag stannade ett par dagar i Stockholm, träffade en fin vän och gick på Fotografiska Museet. Spännande utställningar och fotografier av döden. Inspirerande. Eh, alltså, på ett bra sätt. Sedan tåget hem och en mellanlandning i Göteborg för att ta ett svårt beslut och sedan vidare ut till lilla Tjörn.

Därifrån bar det vidare i en grön Passat fullastad med föräldrar och hund. Vi hamnade i Vämland, närmare bestämt Töcksfors/Holmedal, där min pappa vuxit upp och där hans halva av min släkt sägs ha sitt ursprung. Nu hör det ju till att pappas halva av släkten är betydligt större än mammas. Min mammas släkt får plats i en mindre lägenhet, medan pappas med nöd och näppe skulle inrymmas på en fotbollsarena. Därmed var det många släktingar på liten yta och släktträffen blev en intensiv upplevelse. Men trevlig.

Den 5 augusti fyllde jag 28 år. Det firade jag med att sitta på bussen från Töcksfors, tåget från Karlstad, pendeln från Stockholm och slutligen färjan från Nynäshamn till Visby. Det var alltså så jag hamnade här, klockan fyra på natten för ungefär fyra dygn sedan.

Medeltidsklädd, även om det knappt syns under håret.
Medeltidsklädd, även om det knappt syns under håret.

Det är tredje året i rad jag besöker medeltidsveckan. Här skramlar knektarna förbi i Visbys trånga gränder, gycklarna gör eldkonster på marknaden och från varje kyrkoruin (såna finns det gott om här) ljuder säckpipor, trummor och skalmejor. Jag har druckit mjöd, ätit fisk i bröd, sjungit medeltida ballader, suttit i Nordregravar med 10000 andra och sett Nordens mest fantastiska eldshow, badat i meterhöga vågor och halv storm, samt gett fyra föreställningar med Dravel för hundratals åskådare på Forum Vulgaris scen.

Snart är semestern slut. Då börjar jobbet igen. Men inte riktigt än.

Detta skrev jag alltså mitt under medeltidsveckan. Troligen under torsdagskvällen. 

Äntligen!!

Det är konstigt det här med hur man väljer att använda sin tid. Jag har två teatergrupper som repar flera gånger i veckan, så det är helt omöjligt att vara ifrån stan mer än ett dygn eller max två. Tänk vad man kunde gjort istället. Varit ledig… Åkt på semester… Kopplat av…

Men näpp. Det där med vara ledig har jag nog inte riktigt ägnat mig åt på tio år. Å andra sidan har jag inget minne av att jag haft tråkigt en enda gång de senaste tio åren heller (förutom en gång, när jag låg utslagen på sjukhus i Kisumu i fem dagar). För på nåt sätt är ju det här med att uppträda, oavsett om det gäller teater, musik eller båda samtidigt, faktiskt det roligaste jag vet.

På torsdag har en av mina teatergrupper – spexgruppen Dravel, genrep på föreställningen Äntligen! Det är den enda föreställning vi kommer att spela i Göteborg, så kom till Pliktascenen i Slottsskogen och se oss! Resten av föreställningarna spelar vi i Visby under medeltidsveckan i augusti. Några foton från repet igår kväll, tagna av Hampus Haara:

Riddar Konrad (Andreas Alme) och hans talande häst Valdemar (Arvid Silvmarker)
Riddar Konrad (Andreas Alme) och hans talande häst Valdemar (Arvid Silvmarker)
Nicholas Flamel (Agnes Leijon) försöker övertala Riddar Konrad om sin skicklighet som alkemist.
Nicholas Flamel (Agnes Leijon) försöker övertala Riddar Konrad om sin skicklighet som alkemist.
Koncentration.
Koncentration.
Fäktningsduell mellan Nicholas Flamel och Alessandro di Medici (Josefin Söderpalm), i äkta Monkey Island-stil. Du fäktas som en bonde!
Fäktningsduell mellan Nicholas Flamel och Alessandro di Medici (Josefin Söderpalm), i äkta Monkey Island-stil. Du fäktas som en bonde!
Kungliga akademin presenterar sig med sång och dans, frontad av Christine de Pisan (Malin Karlsson), med Alessandro di Medici och Nicholaus Cusanus (Mikael Linell) bakom.
Kungliga akademin presenterar sig med sång och dans, frontad av Christine de Pisan (Malin Karlsson), med Alessandro di Medici och Nicholaus Cusanus (Mikael Linell) bakom.
539051_329083177179693_1405003787_n
Hela ensemblen! Jag till höger, gestaltandes enmansbandet Elrond (enmansbandet Erlands förfader).

“Äntligen!” handlar om den tvålfagre riddaren Konrad och hans talande häst Valdemar, som hamnar mitt i kampen om det medeltida nobelpriset i alkemi, där någon vill sabotera för den rättmätiga pristagaren Nicholas Flamel, som kan fövandla bly till guld.

PÅ SCEN:

ANDREAS ALME – spelar Konrad av Jungingen, ursnygg riddare som doftar hårpomada. Tänker er Kenny Starfighter blandat med Guybrush Threepwood.

AGNES LEIJON – spelar Nicolas Flamel, skicklig vetenskapsman som gör allt för att få nobelpriset i alkemi. En jäkel på att blanda pastasås.

EMANUEL BLUME – gestaltar Enmansbandet Elrond, en enmansorkester som förvandlar föreställningen till en fullfjädrad spexmusikal.

MIKAEL LINELL – spelar Nicolaus Cusanus, ärevördig präst, vetenskapsman och wisserbesser som är ständig sekreterare i kungliga akademin (som alltså delar ut nobelpriset).

JOSEFIN SÖDERPALM – spelar Alex di Medici, sliskig italiensk strandraggare som av nån anledning hamnat i kungliga akademin.

MALIN KARLSSON – spelar Christine de Pisan, medeltida renässansförfattare och feminist, som försöker få fason på den hopplöst patriarkala kungliga akademin.

ARVID SILVMARKER – spelar Valdemar, en häst. Som också råkar vara bästa vän till riddar Konrad och har en förkärlek för havre, Shakespeare och fina stenar.

Detta har hänt

Här kommer några glimtar om vad jag har varit med om de senaste veckorna. I bildform.

Ett omlöp i Tranås. Så att fisk och andra arter kan ta sig förbi ett vattenkraftverk. Bra va?
Ett omlöp i Tranås. Så att fisk och andra arter kan ta sig förbi ett vattenkraftverk. Bra va?
Glenn, Glenn, Glenn, Glenn och Besitz några skälvande dagar före premiären.
Glenn, Glenn, Glenn, Glenn och Besitz några skälvande dagar före premiären.
Glenn Hysén (originalet) ger vår nya Strömberg sin välsignelse.
Glenn Hysén (originalet) ger vår nya Strömberg sin välsignelse.
En dag hade jag plötsligt katt.
En dag hade jag plötsligt katt.
Den hade ett och annat att anmärka på min städning. Jag håller med den.
Den hade ett och annat att anmärka på min städning. Jag håller med den.
Mrrr.
Mrrr.
Hur latte är din skummare? Min latte är förmodligen skummare.
Hur latte är din skummare? Min latte är förmodligen skummare.
Maria Wetterstrand sa smarta saker.
Maria Wetterstrand sa smarta saker.
Tåget mellan Ronneby och Lund visade sig vara kompatibelt med Mac-möss från sent åttiotal.
Tåget mellan Ronneby och Lund visade sig vara kompatibelt med Mac-möss från sent åttiotal.
Regissör som inte kan hålla sig från en minimal roll på scenen.
Regissör som inte kan hålla sig från en minimal roll på scenen.