Ett brev, en scen och Glenn Hysén

Till spexarna

Nu är föreställningsperioden över. Jag vill tacka er för det förtroende ni gett mig genom att mig låta producera Glenn. Det har varit som att vara förälder och se sina barn växa upp, och veta att snart, snart kommer de att kunna stå på egna ben. Under föreställningen i fredags, när Glenn Hysén satt en och en halv meter från mig och skrattade och applåderade sig igenom hela kvällen, då kände jag att nu, nu är det fulländat. Det var ögonblicket då de där barnen man fostrat och försökt hålla ordning på under hela produktionsperioden visat att de inte bara uppfyllt ens förväntingar, utan överträffat dem.

Notera vår Hysén och original-Hysén.
Notera vår Hysén och original-Hysén.

Jag kan inte räkna alla positiva, överraskade och euforiska kommentarer och spontana utrop jag hört från besökare efter varje föreställning. Det har varit allt ifrån härdade spexbesökare, gamla regissörer och studentikosa föreningsfolk, till människor som aldrig någonsin sett ett spex tidigare. Men en sak har de alla haft gemensamt. De har kommit för att se ett spex. Och de har de fått. De har fått se det bästa spexet de nånsin kunnat drömma om, men de har också fått se något mer. De har fått se riktigt, riktigt bra teater.

Och då menar jag teater i alla betydelser. Scenprestationerna har varit fantastiska. Inte bara från skådespelarna, utan också från orkestern. Vi har haft en orkester i år som tagit många nya grepp och gjort något som varit genuint intressant och spännande rakt igenom. Varenda arrangemang, varenda instrumentinsats och den perfekta symbiosen med ensemblen. Dekoren har varit minst lika modig och nyskapande. Vi har vågat ta steget från de (visserligen mycket fina och användbara) gamla ommålade skärmarna till en helt ny scenografi, och både dekor och rekvisita har visat sådan fantasi och genomtänkthet att jag inte hade kunnat tänka mig något bättre. Kostymmässigt har det varit färgglatt, välfungerande och känts hundra procent rätt från början till slut. Sminkningen har varit suverän, också den med nya grepp. Tekniken har fungerat bättre än jag någonsin varit med om tidigare. Koreografierna har varit fantastiska, och inte en enda gång i föreställningen har ett danssteg kommit i vägen för innehållet i en sång, utan snarare förstärkt handlingen.

Men kanske är det jag är mest imponerad av själva spexet. Manuset är så genomarbetat och välformulerat att det hade hållit även utanför spexscenen. Under tre timmar har inte funnits några tråkiga passager eller transportsträckor. Och det är manusförfattarnas förtjänst, liksom våra regissörer som tagit sitt jobb på allra största allvar och gjort föreställningen till vad den förtjänar att vara.

Jag vill tacka alla som varit med i Glenn för att ni varit så modiga, så ihärdiga och så ambitiösa. Ett spex för mig är att mer än att göra nåt jävligt bra tillsammans, nåt mer än att skaffa sig varma minnen av hur kul man hade. Det är också den otroliga och obeskrivbara process där så många människor kastar sig in i något så stort tillsammans, trots att de har olika bakgrund, olika åsikter och är på olika konstnärlig nivå, och att sedan komma ut i andra änden av processen och upptäcka att man är en större människa än vad man var när man kom in. Jag är det. Och jag vet så många av er som är det också.

Tack för att jag fått vara er producent.
Nu behöver ni inte mig längre.

Emanuel

Alla heter Glenn i Göteborg!

Där här blir ett ytterst snabbt inlägg, men jag måste berätta att ikväll har vi premiär på Glenn – Ett skruvat inlägg från 80-talet. Föreställningen jag producerat och sålt min själ för i snart ett år. Vi spelar ikväll på Studenternas hus, ridån går upp kl 19. Billigt är det också, bara 60 kr entré för studenter, 100 kr för övriga. Vi ses ikväll på Götabergsgatan 17!

Foto: Hampus Lybeck
Foto: Hampus Lybeck
Så har du aldrig tidigare sett Glenn!
År 1982 skrev Hysén, Strömberg och resten av IFK Göteborg världshistoria när de med dunder och brak vann UEFA-cupen i Hamburg. Det lilla hobbylaget från Göteborg ställdes mot den internationella jätten Hamburger SV, och segrade. Men få känner till de dramatiska händelser som drabbade laget utanför fotbollsplanen.
Ta till exempel den korpulente privatdetektiven Worst Ermittler, som var så övertygad om att laget var östtyska spioner, att han kidnappade tränaren Sven-Göran ”Svennis” Eriksson kvällen före slutspelet. Eller föreståndarinnan på IFK-spelarnas hotell, Besitz von Osten, som verkligen VAR östtysk spion och närapå drog in laget i ett nytt kallt krig. För att inte tala om det passionerade triangeldramat mellan Glenn Hysén, Glenn Strömberg och Glenn Close, som råkade befinna sig på samma hotell.
Det hela rör sig föga förvånande om ett studentspex. Den heter kort och gott Glenn och skildrar det legendariska Göteborgslagets äventyr i Hamburg 1982. Bakom föreställningen står Filosofspexet, Göteborgs äldsta studentspex. Varje år spelas ett spex i form av en improvisatorisk musikal med musik och dans, ambitiös dekor och kostym, samt ett manus som parodierar en historisk händelse eller litterärt verk.

2012 firar Filosofspexet sitt 25-årsjubileum, samtidigt som det är 30 år sedan IFK vann den oväntade segern. Föreställningen spelas under februari. Manuset är skrivet av Jacob Nolskog och Camilla Wedin, och regisseras av Isabel Evers och Björn Hillberg.Vi har förresten fått en recension! Kolla in den här!

Att få beröm eller ta ansvar?

Hur kommer det sig att en människa kan få massor med beröm för bra saker hen gör, sedan byta roll, göra exakt samma saker, men istället få skit för det? Och då menar jag inte rent allmänt filosofiskt utan helt konkret. Jag tänker ta upp två exempel.

Det ena är politiker. Jag satt en tid i kommunfullmäktige i min hemkommun Tjörn. Jag var 18 när jag blev invald, och insåg snabbt att politikerna i fullmäktige var mina lärare, mina kompisars föräldrar, busschauffören och tanten i affären. Vanliga människor alltså. Vissa arbetslösa, vissa med så mycket jobb att de knappt hann med sina liv. Men helt vanliga människor, som tog av sin fritid för att hjälpa till att ta ansvar för kommunen.

För mig har det alltid känts väldigt konstigt när folk varit nedlåtande mot politiker. Häromdagen var jag på en släktmiddag och fick höra att “politiker bara fuskar“, att de “bara är ute efter att lura systemet” och “bara tänker på sig själva“. Jag blir faktiskt arg när jag hör sånt. Nu är jag visserligen inte politiker själv längre, men när jag var det brukade jag svara att “Jaså, så jag är också fuskande egoist?” när folk talade illa om politiker. Då fick man alltid det nervösa och lite skrämda svaret att “Nej, nej! Inte du! Men andra politiker!“.

toblerone

Varför detta enorma agg mot de som tar ansvar? Visst finns det dumskallar och rötägg bland politiker, precis som bland alla andra människor, men hur mycket hjälper vi samhället med att spotta på dem som försöker ta ansvar? Jag har träffat så många politiker under mitt liv och mitt politiska engagemang, och de allra allra flesta är engagerade människor som vill förbättra världen och är villiga att ta ansvar och anstränga sig för att göra det. Men vad ser vi? Vi ser toblerone. Och bostadsbidrag. Och TV-licenser.

Ett annat exempel på samma sak är när man tar ansvar i ett mindre sammanhang. Jag är med i en teaterförening som jag tycker mycket om. Första året stod jag på scen och var helt ny i föreningen. Jag fick skitmycket beröm för allt jag gjorde. Vilket inte var särskilt mycket. Jag kom till repen och läste mina repliker, hade kul och skojade till det. Men tog inte nåt särskilt ansvar. Berömmet sköljde över mig.

Men nästa år fick jag en ansvarspost inom föreningen. Jag började lägga mer jobb och energi på föreningen, och tog itu med svårare uppgifter som behövs göras för att en förening ska fungera. Berömmet uteblev. Istället kom kritik. Man upptäcker efter ett tag att det pratas om en på ett tråkigt sätt. Ändå har man aldrig ansträngt sig så mycket som nu för att göra något bra.

Är det samma sak som det här med politiker? Att när man inte tar något ansvar, inte anstränger sig för att göra något bra för samhället/föreningen utan bara sköter sin lilla uppgift, då får man uppskattning. Men offrar man sin tid och sin energi på att faktiskt ta ansvar för det samhälle/den förening man är med i, då uteblir uppskattningen och man blir allmänt kritiserad?

…då ska vi samlas på Hisingen!

Jag är ju producent för årets filosofspex Glenn – eller Ett skruvat inlägg från 80-talet, vår spexföreställning som handlar om den legendariska fotbollssegern som IFK Göteborg stod för i UEFA Cup 1982, och alla hisnande äventyr däromkring. Förutom producentskapet extraknäcker jag som sångfröken när våra sångpedagoger inte kan vara med.

Eftersom Göteborg i allmänhet och Hisingen i synnerhet är centralt i föreställningens handling kunde jag inte låta bli att lära ensemblen den gamla Hisingsvisan, som enligt myten skrevs av en medlem i Göteborgs Roddklubb under tidigt 1900-tal, och som dykt upp i de mest blandade sammanhang sedan dess.

Vår PR-chef Camilla smygfilmade oss när vi tränade körsång, och jag just gett ensemblen i uppgift att försöka sjunga omkull mig. Därav den lite överdrivna intensiteten i tolkningen.

Alla snaskiga detaljer

Nu finns den! Den exklusiva DVD:n från vår (alltså spexgruppen Dravels) medeltida spexföreställning “1361 – En Östersjöodyssé“! En komplett filmning av det sådär 45 minuter långa spexet i all sin gotländska härlighet. Som på alla DVD:er med självaktning finns även en massa onödigt extramaterial. I det här fallet rör det sig om en hejdlös sammanklippning av omtag, improvisationer och infall. Och just detta extramaterial råkar ha hamnat på YouTube.

Så, för att ha den minsta lilla chans att förstå ens en bråkdel av vad det är som händer, bör man ha en liten aning om vad spexet rör sig om. Så här kommer en sammanfattning i en mening: (även om det är en ganska lång mening)

Den folklige gotlänningen Gute råkar förolämpa  kung Valdemar Atterdag av Danmark så att denne svär att invadera Gotland, söker hjälp från den svenska kungen Magnus Eriksson, men råkar istället få Magnus son Håkan att ta över tronen och glömma bort Gotland så att Gute själv får resa till tillbaka hem, där han med hjälp av Valdemar Atterdags dotter, prinsessan Margareta, lurar den danska kungen…

Gute spelas av Malin Karlsson

Prinsessan Margareta, 
Heliga Birgitta och
den gotländska generalen spelas av Agnes Leijon

Valdemar Atterdag av Danmark och
Prins Håkan Eriksson spelas av Arvid Silvmarker

Kung Magnus Eriksson och
Spelmannen Dra spelas av mig, Emanuel Blume

Spelmannen Vel spelas av Andreas Alme

Tillbaka till verkligheten

Hemma igen. Från en vecka i en annan verklighet. För att göra en lång historia kort så har jag spelat teater i Visby på Medeltidsveckan. Med min spexgrupp Dravel. Jag är lite för fylld av intryck och uttömd på uttrycksförmåga för att kunna skriva så mycket om det, men här är ett gäng bilder vi tog under veckan.

Hela Dravelgruppen minus vår roddare Josse - i färg! Emma Karlsson fotade.
Hela Dravelgruppen minus vår roddare Josse – i färg! Emma Karlsson fotade.
Malin, Rasmus och jag, på väg in i Visby.
Malin, Rasmus och jag, på väg in i Visby.
Malin och Andreas på världshuset Nunnan.
Malin och Andreas på världshuset Nunnan.
I Bastardus Sans tält efter sista föreställningen.
I Bastardus Sans tält efter sista föreställningen.
Agnes och Arvid på Nunnan.
Agnes och Arvid på Nunnan.
Arvid och jag vid koggen i Visby hamn.
Arvid och jag vid koggen i Visby hamn.
Ingen kommentar.
Ingen kommentar.

Ikväll kommer onda danskar till Kortedala!

Ooh, det här blir ett snabbt inlägg, för jag ska precis iväg och förbereda kvällens genrep! Men ikväll kommer vi alltså att ha genrep med fri entré till vårt medeltsspex, som handlar om när danske kungen Valdemar Attardag invaderade Gotland på 1300-talet. Låter det trist? Det är det inte! Det är fullspäckat av action, galen humor, spexikala sånger och musik, passion och erotik, en wienerbrödsdoftande ärkeskurk och lillgammal sjuåtthalftåring.

Kom till Kortedala ikväll på genrepet! Här finns vägbeskrivning och info: http://www.facebook.com/event.php?eid=246265675390152

Lite foton:

277472_129711197116893_127890037299009_208476_3619678_o

280016_129711153783564_127890037299009_208475_5144945_o

266888_127895453965134_127890037299009_201317_1688572_o

280620_129711383783541_127890037299009_208481_968115_o

271983_127895263965153_127890037299009_201312_6837360_o

280508_127895027298510_127890037299009_201307_8372026_o

280935_127894880631858_127890037299009_201303_625843_o

272417_127894653965214_127890037299009_201298_4879951_o

EMANUEL DISSAR – del 24: Toalettlås

Här kommer en diss som legat och grott i över tio år. Det är ett litet men delikat problem som man stöter på överallt i Sverige, i såväl gamla som nya byggnader. Och det handlar om toalettlås.

När man sitter på toaletten kollar man ju gärna en extra gång att dörren är låst, om man befinner sig t.ex. i skolan eller på jobbet. Men, i just den här situationen uppstår gärna en plötslig och återkommande förvirring och nervositet. På grund av en enkel orsak. Låset. Hur kan det vara så svårt att montera toalettlåsen rätt?

Det borde vara så enkelt. När dörren är upplåst visar den lilla rutan i låset vit färg. När man sen låser blir den röd. Men jag kan svära på att 30 % av låsen på toaletter i Sverige är tvärtom. Man låser, sätter sig, och ser sedan att låset visar vitt. Oro uppstår. Kanske jag inte låste ordentligt? Man lutar sig framåt för att känna på dörren, men når inte riiiktigt fram. Tankarna börjar komma. Ska man avbryta det man håller på med? Resa sig och känna på dörren (med de hygieniska risker detta medför)? Strunta i dörren och hoppas på det bästa?

kasstlaCC8As

Bilden ovan tog jag på Teater Aftonstjärnan härom veckan (med min dammiga mobilkamera). Dörren är låst, men den lilla rutan visar vitt. Det måste vara fler än jag som förvirras?

Detta är nog ganska solklart att betrakta som ett så kallat i-landsproblem. Men inte desto mindre ett irriterande i-landsproblem. Så här kommer en uppmaning till Sveriges toalettbyggare: Kolla en extra gång så att låset är rättmonterat när ni bygger nya toaletter! Och när ni ändå håller på, skippa pissrännan.

Sista chansen

Ikväll är det dags. Då spelar vi sista “normala” föreställningen av vårt spex, Bathorys Monster (eller Vampyrjägarens Guide till Transsylvanien). Sen har vi en draeggföreställning på lördag, men den är lite speciell.

Nåväl, har du inte sett spexet är det alltså sista chansen! Det är en sjukt rolig föreställning, full av vampyrer, zombies, vampyrjagande österrikare, musik, dans, spänning, passion, erotik, skräck, uppstoppade hundar, fäktning, explosioner och strudel. Det finns fortfarande några biljetter kvar! SMS:a mig på 0702-769750 så bokar jag åt er! De kostar bara 50 kr om du är medlem i en studentkår, annars 100 kr.

van Helsing är mycket nöjd med sin Vampyrbekämparhjälm 1800®. Kollegan van Swieten är inte lika imponerad.
van Helsing är mycket nöjd med sin Vampyrbekämparhjälm 1800®. Kollegan van Swieten är inte lika imponerad.

Draeggföreställningen på lördag kan man också komma på, men den är speciell såtillvida att inte ens vi själva vet vad som kommer att hända. Alla kommer att spela varandra spratt, ensemblen, orkestern och dekor. Tanken är att vet man inte hur det ska vara egentligen ska man inte upptäcka vad som är påhittat i stunden, men för den som inte har sett föreställningen innan blir det nog ganska rörigt, och man förstår inte det roliga i att alla plötsligt börjar gapskratta.

Hursomhelst, sista chansen att se Bathorys Monster! Vi ses på Studenternas Hus (Götabergsgatan 17) ikväll kl 19!

Something compleeeeetley different!

I förrgår var det premiär och igår galapremiär. Det hela avlöpte mycket lyckat och jag tycker vi kan vara mycket nöjda med vår föreställning! Dock har jag själv råkat ut för en kraftig förkylning med halsont och feber och snuva och hosta och fan och hans moster. När föreställningen var slut igår kunde jag knappt stå på benen, så jag var tvungen att avböja den förestående galamiddagen och åka hem och lägga mig istället.

Men men, nog om spex och sjukdom. Jag hittade följande lilla sång när jag bläddrade runt bland mina inspelningar. Gjorde den i november-december nån gång tror jag, och sen hade jag glömt bort den.

Klicka här för att lyssna!

Texten:

det finns dom som tycker synd om afrikanerna
och dom som utnyttjas och skjuts av talibanerna
och dom som slutar som ett lik
i en Stadium-fabrik
och dom fattiga, förledda narkomanerna

det finns dom som tycker synd om alla minkarna
på tanterna med smyckena och drinkarna
om alla stackars djur
som får trängas i en bur
för att slaktas och bli slaktavfall i hinkarna

det är så lätt att tryckas ner
av allt utsatthet man ser
men den utsatta, ja, det är faktiskt jag!

det finns dom som skyller allt på islamisterna
på dom religiösa fundamentalisterna
på rabbinerna och prästerna
på mullorna och mästarna
det finns dom som skyller allt på terroristerna

det finns dom som skyller på förenta staterna
på dom odemokratiska byråkraterna
på dolda protokoll
övervakning och kontroll
det finns dom som skyller allt på moderaterna

det är så lätt att föreslå
nån som man ska skylla på
men den skyldiga, ja, det är faktiskt jag!

det finns dom som skyller allt på kommunisterna
dom förljugna och korrupta leninisterna
med sin sjuka affektion
för nån antik revolution
det finns dom som skyller på kollektivisterna

det finns dom som skyller allt på Peter Eriksson
på Lars Ohly, Gudrun Schyman och Maud Olofsson
på politiska fraktioner
statliga institutioner
det finns dom som skyller allt på Jimmie Åkesson

det är så lätt att föreslå
nån som man ska skylla på
men den skyldiga, ja, det är faktiskt jag!

det finns dom som sätter hopp till militärerna
eller dom glammiga välgörenhetskonsertena
eller kraftigt sänkta priser
eller fler kravallpoliser
eller dom marknadsekonomiska affärerna

det finns dom som sätter hopp till sina böner
om allt från lyckligt liv till höjda löner
dom sätter allt sitt hopp till Gud
till hans ord och tio bud
det finns dom som sätter hopp till gudasöner

det är så lätt att välja ut
vem som ska rädda allt till slut
men räddaren, ja, det är faktiskt jag!