Med 38 graders feber, en hals som känns som om jag shottat en igelkott, och en outtröttlig entusiasm, kommer jag om några timmar att bege mig till Studenternas hus för bevittna och delta i årets största kulturhändelse! Nämligen spexet Bathorys Monster! Ja, jag vet att jag tjatar. Men det hade ni också gjort om ni visste hur jävla bra det kommer att bli! Premiären är som sagt ikväll, men vi spelar hela februari.
Turkiska vampyrjagande ninjaspioner!
Boka biljetter nu på den här länken! Det kostar bara 50 kr om du är student (och medlem i en studentkår), annars 100 kr. Här kommer lite av vad du missar om du inte köper biljetter!
Bathorys Monster
eller Vampyrjägarens guide till Transsylvanien
Ett spex om skräck, krås och ond bråd död.
Året är 1755. I Östeuropa har en vampyrhysteri utan dess like blossat upp. I upplysningens anda skickar ärkehertiginnan av Österrike-Ungern sin högst personlige livläkare för att utreda och avfärda vad de tror är blott vidskepligheter. Detta är den absolut sanna historien om hur det utspelade sig. Blodbadande grevinnor, gotisk dödspoesi, vampyrninjas och evig kärlek väntar den som vågar sig till Transsylvanien med Filsofspexet!
Biljetter 100 kr
50 kr för kårmedlemmar eller med student11-kupong
Föreställningar av “Bathorys Monster” ges som följer:
4 februari kl 19.00 – urpremière
5 februari kl 18.00 – galapremière
12 februari kl 18.00 – spexföreställning
19 februari kl 18.00 – spexföreställning
25 februari kl 19.00 – föreningsföreställning
26 februari kl 18.00 – dræggföreställning
Samtliga föreställningar ges å Lingsalen, Studenternas hus, Götabergsgatan 17.
Den senaste veckan har jag kommit hem efter tio i princip varje kväll, ibland efter midnatt. Har varit totalt slut och vrålhungrig varje gång. Nu har jag lyckats dra på mig nån slags förkylning också. Ändå fortsätter jag med de här tokigheterna.
Vad är det med spex som gör att man i princip offrar resten av sitt liv för att hålla på med det? Vi har premiär imorgon fredag, och det är fortfarande en del kvar att göra på föreställningen. Men vi har hållit på sedan i september. Tänka sig. Fem månader av hårt arbete, för några få föreställningar på Lingsalens scen i februari. Det är konstigt hur man prioriterar. För jag menar, det är ju faktiskt värt det! Det är bland det roligaste jag någonsin varit med om! Men också något av det jobbigaste. Tar man 50 människor, ger alla unika ansvarsområden, delar upp dem i olika arbetsgrupper och tillsätter nån form av hierarki blir det… ja, det blir tufft. Men när det lyckas… då är man på nåt sätt det här med livets mening på spåren, känns det som.
Ni som läser det här, och vill veta vad det är som har upptagit större delen av min vakna tid den senaste tiden, kom och se oss. Det blir vampyrer, zombies, flintlåspistoler, explosioner, kärlek och hat, passion, erotik, dans, musik och sjukt mycket humor! Jag kommer inte vara med på scenen i år, men har skrivit mycket av låtarna och sångcoachat ensemblen. Boka biljetter här! På länken kan du också läsa mer om handlingen.
Lagom till att min mastersexamen är färdig (och jo, det gick jättebra, tack för alla lyckönskningar!) var det dags för julgenomdrag med årets spexföreställning, Bathorys Monster eller Vampyrjägarens guide till Transylvanien (jo, jag vet att det stavas med två s…). Temat för föreställningen har varit hemligt fram till Lucia, men nu är det alltså officiellt vad det handlar om!
Och vilken föreställning det blir! Jag har precis skrivit en pressrelease och skickat ut till tidningar och radiokanaler, som jag lyder såhär:
I samband med lucia avslöjade Göta Studentkårs studentspex, Filosofspexet, med dunder och brak vad den uppkommande föreställningen kommer att handla om. Spexföreställningen, som har urpremiär den 4 februari, heter Bathorys Monster och utspelar sig i det mörka Transsylvanien år 1755, dit en österrikisk vetenskaplig expedition just anlänt. Österrikarna, med den ivrige van Helsing i spetsen, är i full färd med att undersöka ryktena om vampyrer i distriktet.
Österrikarna van Swieten (Felicia Borssén), Wilhelmina (Nerges Winblad) och van Helsing (Emma Ekbrand).
Vad som följer är en episk sammandrabbning mellan den rationella vetenskapen och de oförklarliga händelser som försiggår bland vampyrer, zombier och allsköns mörka varelser. Titelrollen, grevinnan Elizabeth Bathory, härskade i verkligheten under 1500-talets Ungern. Här är hon förflyttad till 1700-talet, och då avslöjas även hennes tidigare okända planer på att ta över hela världen.
Vampyrerna Armando (Stefan Carlsson), Claudia (Ulrika Enander) och Elizabeth Bathory (Anna Lundh).
Filosofspexet, som satte upp sin första dokumenterade spexföreställning 1914, är en mycket anrik studentförening som håller till i Studenternas Hus. Varje år sätts en större spexföreställning upp i form av en interaktiv musikal med sångnummer, mäktiga koreografier, ambitiös dekor och kostym, och inte minst ett manus som parodierar en historisk händelse eller ett klassiskt litterärt verk. Eftersom det är ett studentspex ingår också mycket improvisationsteater. Publiken är delaktig i föreställningen genom att ropa instruktioner åt skådespelarna.
”Årets spex handlar i grunden om konflikten mellan det rationella och det vidskepliga, och vampyrtemat ligger ju väldigt rätt i tiden. Den här föreställningen kommer att bli något utöver det vanliga.” säger Ester Sandström, producent för Bathorys Monster.
Monstret (Rebecka Erici) bredvid sin skapare, grevinnan Elizabeth Bathory.
Föreställningen har urpremiär på Studenternas Hus den 4 februari, och spelas sedan under hela februari. Manuset är skrivet av makarna Sara och Jean-Pierre Salkvist. Jean-Pierre är även regissör till föreställningen. Ensemblen på tio personer består främst av studenter vid Göteborgs universitet, som i hemlighet repeterat sedan oktober.
Då var årets spexmanöver till ända! Som stabsmedlem och köksansvarig var jag bland de sista att lämna Gråbogården igår, söndag. Detta efter att ha hållit igång mer eller mindre dygnet runt sedan fredags eftermiddag.
Kort förklaring: Manöver är något vi i Filosofspexet gör en gång varje år, för att under en hel helg kunna fokusera bara på vårt tillblivande spex och på varandra. Så det har sytts kostymer, skrivits låtar, snickrats dekor, övats och sminkats konstant under två dygn. För att inte tala om lagats mat, ätits, druckits, lekts, dansats, bastats och badats i sjön. Sömn blev lite av en bristvara, men det är sånt man får räkna med.
Här följer ett antal bilder jag tog under helgen, med Isabels kamera som jag lånat.
Charlotte och Tillan testar smink.Matti och Emma myser i soffan!Köksslaven Pam, med Tweety-förkläde!Sara och en ny spexmedlem.Johanna och Carlotte har disktjänst.Stefan och Puh tar igen sig i soffa.Ullis knep den här paparazzibilden på mig när jag lagar grönsakssoppa. Massa citron ska det vara!Pam har full fokus på kostymsömnaden.Stickdags i soffan med Linn och Sofie!Björnbjörn bakar en hjärna.Agnes och Rebecka gör något, jag förstår inte riktigt vad…Fredagkvällen avslutades med att vi tittade på förra årets spex, Maffia, på en ganska liten TV, som dessutom blev svartvit kvällen till ära.
Det har varit en intensiv helg – på många sätt. I lördags var det dags för 10-årsjubileum för GAS-klubben (GAS = Galenskaparna och After Shave) och den nya föreställningen Hagmans Konditori. Hade länge sett fram emot dagen och varit spänd på den nya föreställningen.
Vi började med 10-årskalas på Park Lane, med champagne, tårta och diverse GAS-grejer. Det hölls tal, gjordes tävlingar, botaniserades i böcker, filmer och skivor, GASklubbsmedlemmar uppträdde på scenen (inklusive undertecknad med Bara Ben-inspirerade alstret Prostituerad Partypingla), och det hela utmynnade i att 140 pers sjöng karaoke till Gôtt å leva. Okej, ganska nördigt var det, men hellre vara nörd och ha skoj än icke-nörd och ha tråkigt. Och skoj var det!!
Sedan några timmar för middagspaus, då jag åkte hem och värmde lite rester. Champagne på Park Lane kräver ju att man kompenserar med lite kidneyböngryta och ris. Vid sjutiden var det dags igen, för då började själva föreställningen. Jag och Agnes, samt 138 GAS-medlemmar till tog plats i salongen på Lorensbergsteatern.
Och föreställning var… bra. Det är svårt att säga nåt annat efter att bara ha sett den en gång. Det var inte kicken man fick efter att ha sett Casinofeber eller C Eriksson Solo, men jag skrattade ändå så jag kiknade, och käkarna höll på att gå ur led efter några timmars konstant flinande.
En snabb sammanfattning av handlingen: Fyra vänner i 65-årsåldern möts efter att inte ha träffats på 50 år, på en modern kaffebar. Tillsammans inser de att kaffebaren är vad som en gång var deras stamcafé; Hagmans Konditori. De förflyttas 50 år tillbaka i tiden och upplever sina liv på nytt. Funderar över vad som blev bra, vad som inte blev det, varför det som blev bra blev bra och om det egentligen kan bli dåligt. Slutsatsen är nåt i stil med att “Mycket var nog bättre förr, men tamejfan inte allt.” Det är ungefär hela handlingen. Ändå älskade jag föreställningen rakt igenom.
Teknisk sett var det en ren njutning. Dekor, kostym, teknik, allt det där var underbart snyggt och med en fantasifull Rolf Allanig touch som gjorde att man njöt i fulla drag av bara kolla på scenen.
Musiken var också grymt bra. Tajt, svängigt och ösigt. Låtarna var härliga både text- och musikmässigt, och jag önskade direkt att jag hade en skiva med all musiken på. Det enda negativa var att det blev lite väl mycket bluestolvor efter ett tag.
Det som gjorde föreställningen lite annorlunda än tidigare föreställningar var att det saknades politiska undertoner. I alla fall några skarpa sådana. Det är just dessa som jag annars älskar mest hos Galenskaparna. Ändå var den här föreställningen som sagt det bästa jag sett på länge. En hyllning till kaffe och kakor, blues och swing, humor och värme. Öh, japp.
Efter föreställningen blev det mingel i Lorens bar. Trevligt, men trött var man och hem och sov gjorde man. För nästa morgon var det ju dags att gå upp och ta bussen ut till Tjörn för helgens spelning tillsammans med Isabel. Och det gick också bra! Inte lika ösigt som GAS kanske, och inte lika mycket publik, men trevligt var det.
Här är två filmsnuttar från spelningen jag gjorde häromveckan, i brist på material från gårdagens spelning. Ajöken sålänge!
Så börjar den kommande spexproduktionen dra igång på allvar (nanokort beskrivning av spex för den som undrar: humoristisk studentikos teater på ett historiskt eller litterärt tema med mycket improvisation). Den här gången kommer jag inte att stå på scenen, utan vara med som sångpedagog. Just den rollen har också gjort att jag suttit med i juryn som ska välja ut vilka sökande skådespelare som ska vara med i ensemblen. Ett grymt svårt jobb, eftersom vi haft ett 20-tal sökande, varav väldigt många hade otroligt starka kvaliteter. Det är jobbigt att välja bort folk som är bra.
Men nu börjar det alltså bli dags. Vad spexet handlar om är än så länge hemligt, men det kommer att bli ruskigt bra, kan jag avslöja redan nu.
Vad som inte är hemligt är att jag imorgon ska intervjuas i Göteborgs studentradio, K103. Så ställ in radion på 103,1 MHz imorgon vid tretiden och hör mig prata spex med representanter från våra systerspex, Medicinarspexet och Veraspexet.
(Bilden är ifrån höstrevyn Valet och Kvalet, som vi satte upp i början av september.)
Jag är så stolt över min förening! På några få reptillfällen lyckades vi få ihop en revy, som förvisso repades första gången i sin helhet på premiären, men som under det andra och sista speltillfället totalt lyfte taket på teatern!
Vad jag förstod det som så slog vi publikrekord. Och inte nog med det; folk skrattade och tjöt så (enligt trovärdiga ögonvittnen) till och med publiken badade i svett. Det är vid såna tillfällen man är glad att vara producent.
På bilden ovan syns revyns huvudkaraktärer, nämligen politikerna i valdebatten som det hela kretsar kring. Vi har, från vänster, (och nu blir typsnittet konstigt, det är Blogger som krånglar…)
Lasse Röd, KPVGRSKP68ML(r), spelad av Stefan Carlsson Jennie Åkasen, svenska Vivillhadetsomdetalltidharvaritpartiet, spelad av Agnes Leijon Maud Medelväg, traktorpartiet, spelad av Ulrika Enander Piff och Puff, skäggpartiet, spelade av Åsa Kwarnmark och Hampus Haara Gudmund Skydottir, patriarkaliskt initiativ (π), spelad av Joel Larsson, samt Cedric Seinfeldt, muminpartiet, spelad av Robin Hamnström.
Dessa politiker har alltså suttit i en debattsoffa och diskuterat alla upptänkliga valfrågor. Med jämna mellanrum har debatten avbrutits av gäster i studion, reportageinslag “på stan” och liknande. Här kommer några exempel.
Patienten på tandvårdskliniken (Sofie Lindqvist), och tandsköterskan (Johan Tano) försöker reda ut varför tandvården kostar så mycket egentligen, med hjälp av en mycket utförlig faktura.Hamlet (spelad av mig) framför sin lidelsefulla monolog om Förbifart Stockholm, en pastisch på den berömda Att Vara Eller Inte Vara.Reportern på stan (Karin Obermüller) håller på att intervjua Mögbert Benke (Linnea Larsson Lundh) om dennes nystartade parti (vars namn jag inte har plats att skriva här…).Lasse Röd (Stefan Carlsson) och hans fru (Karin Obermüller) håller på att separera, och därmed dela upp filen i kylskåpet mellan sig (=fildelning), då en av dem slänger undan ett paket yoghurt, men råkar träffa den lättretade Skogsturken (Jean-Pierre Salkvist)…Bubble Bobble-drakarna/draken (Sofie Lindqvist och Sara Salkvist) försöker fånga politikerna med sina Bubblebobblebubblor.
Det här är bara ett litet fåtal av de grejer revyn handlade om. Bland övriga inslag fanns den överpedagogiska SFI-läraren (Isabel Evers), den sjönsjungande spexkvartetten (Karin, Linnea, Hampus och Horn-Per) och de två studenterna som tröttnat på sina SGS-möbler och far till IKEA (jag och Karin).
Nu till lite tankar bakom det hela. Först och främst är jag så glad att det gick så enormt bra. Det kändes nästan som en spexproduktion med avseende på publikuppslutning och -reaktioner. Och själva temat kändes väldigt rätt. Inte så originellt kanske, men väldigt rätt. Med en debatt som ramberättelse kan man liksom väva in nästan vilka sketcher och sånger som helst och ändå få det att hänga ihop på nåt sätt.
Sen är det ju det här med att skämta om politik. Det är svårt att göra en sån här föreställning som inte “tar ställning” åt nåt håll. Och det gjorde förmodligen vår också. Men tanken var att driva med samtliga inblandade. Och då kommer vi in på nånting kanske ännu viktigare, tanken är att vi ska driva med politikerna, inte göra narr av dem. Jag var lite orolig i början att det hela skulle urarta till en förlöjligande föreställning med inslag av rent politikerförakt, men jag tycker att vi i slutändan lyckades låta bli det.
Och det är av flera skäl jag ville undvika sånt. Dels för att jag tycker att det verkar negativt på demokratiska processer och bla bla bla, och dels för att jag faktiskt inte tycker att det är särskilt roligt. Det känns som att man kan göra det mycket roligare om politikerna faktiskt är ganska sympatiska som karaktärer, men säger helt stolliga saker och har helknäppa idéer och verklighetsuppfattning.
Jennie Åkasen, till exempel. Vivillhadetsomdetalltidharvaritpartisten. Som ju är en väldigt odiskret parodi på Jimmie Åkesson från SD. Jag tycker man känner viss sympati även för henne. Inte för det hon säger, vilket i revyn blir komiskt eftersom det är så uppenbart hur ogenomtänkt och självmotsägande det är, men själva karaktären under. Att bara kasta skit på politiker, till och med sverigedemokrater, är faktiskt inte särskilt kul. Och inte särskilt effektivt heller.
Ensemblen, orkestern och övriga inblandade tackar för sig.
Ofta är det de roligaste sakerna som är absolut jobbigast. Kanske att man just därför att man tycker att det är så kul, lägger ner hela sin själ och lite till i det. I det här fallet gäller den spexrevy jag är producent för, och som har premiär ikväll. Valet och Kvalet.
Min plan från början var att egentligen inte vara med på scenen överhuvudtaget, eftersom jag ville koncentrera mig på att göra ett bra jobb som producent. Kanske hoppa in och sjunga nån enstaka låt, för skojs skull. Men ju närmare september vi började komma, började desto fler inblandade personer inse att de inte skulle hinna/kunna/orka vara med, och en efter en droppade av. Det blev till att flytta om de skådespelare vi hade för att försöka lösa det hela.
Själv fick jag hoppa in i ytterligare ett par roller på scenen, samt bli huvudregissör, istället för att bara regissera ramberättelsen i revyn. En dag före genrepet blev vi också av med halva orkestern, så jag fick hoppa in även där som gitarrist, ungefär samtidigt som ytterligare en sketch drogs in och vi fick hitta en nödlösning som gjorde att jag fick hoppa in i ytterligare en roll. Det slutade med att jag har fem roller på scenen, sitter i orkestern, regisserar samt har ansvaret som producent.
Och det är bannemej inte lätt. Hur grymt fantastiskt kul det än är (för det är det! Annars hade man aldrig hållit på med en sån här sak!) så är det ett helvete att sitta på dessa fyra stolar samtidigt. Det är svårt att regissera när man står bakom scenen och byter om, och svårt att sköta producentsysslorna när man sitter i orkestern. Och som både producent och regissör måste man göra både det roligaste och det där som jag tycker är skitsvårt. För det är lätt och kul att säga till folk att “Jävlar, vad bra du gör det där! Det är svinkul!” när de får mig och publiken att gapskratta, men det är bland det värsta jag vet att behöva säga till folk när saker funkar mindre bra. Men någon måste ju ha den rollen också i en produktion.
Ändå finns det där. Känslan av ett det vi gör är så sjukt jävla bra. I ett spex är de inblandade inte skådespelare, inte musiker och inte proffs på något sätt. De är psykologstudenter, fysikstudenter, chalmerister och biologer. Som alla älskar scenen trots att de har fullt upp med sina egna grejer hela dagarna.
Att se dessa människor svettas och slita klockan nio på kvällen innan premiär är bland det vackraste som finns. Vi kommer att göra en helt grym föreställning ikväll, och jag kommer att vara så sjukt död när jag kommer hem och lägger mig.
Kom och se oss! Vi spelar ikväll (torsdag) 19.00 och imorgon fredag 19.00. Entréavgiften är 40 kr. Kom kom kom!
