EMANUEL DISSAR! – del 32: Cykelställ

Varför ska det vara så svårt att konstruera användbara cykelställ? Det är som att de som designar och monterar cykelställ aldrig själva har försökt parkera en cykel.

Här kommer några exempel på de vanligaste typerna av cykelställ. Det kanske allra vanligaste ser ut såhär:

cykelstall1

De hade kanske varit praktiska om cyklar inte hade några egna cykelstöd. Men hur många cyklar saknar stöd? En cykel står snarare vingligare i den här typen av cykelställ än om den står fritt på marken med hjälp av stödet. Dessutom är de här cykelställen så gott som omöjliga att låsa fast sin cykel i med ett vanligt bygellås. Det som går att låsa fast är framhjulet, vilket bekräftas av att det emellanåt sitter fastlåsta framhjul i den här typen av ställ, där någon har snott resten av cykeln. Eftersom ”hållarna” sitter så tajt hakar ofta cyklarna fast i varandra vilket gör att man riskerar att välta andras cyklar eller helt enkelt undviker att använda varannan ”hållare”.

En variant av tidigare nämnda cykelställ ser ut såhär:

cykelstall2

Här är tanken att man ska slippa problemet med att cyklarna hakar fast i varandra, eftersom ”hållarna” sitter på olika höjd. Detta är dock under förutsättning att alla cyklar är lika stora, av samma modell och saknar utrustning som t ex cykelkorg. I annat fall har man samma problem även här. Plus de övriga problemen som jag redan tagit upp.

 

Här kommer ytterligare en variant:

cykelstall3Suck. Vad är grejen? Som cyklist behöver man inte något att putta in framhjulet i, eller något som håller cykeln upprätt (vilket detta ställ knappast lyckas med ändå utan att man måste använda cykelns inbygda stöd och därmed göra cykelstället överflödigt). Det man behöver är något som på ett säkert sätt går att låsa fast ramen i, inte bara framhjulet. Det enda det här stället gör är att begränsa en genom att markera särskilda platser där man förväntas lirka in framhjulet.

Har man dessutom något annat än en vanlig tvåhjulig cykel, t ex en lastcykel, är alla dessa modeller helt meningslösa.

Det här då?

cykelstall4

Jo, nu börjar det faktiskt likna nåt. Det här stället är konstruerat för att låsa fast cykeln i, snarare än att försöka erbjuda nån slags ficka för framhjulet. Tyvärr är det stort och åbäkigt, och gör att ganska få cyklar får plats. Också svårt att krångla sig fram till för att låsa upp.

Men det här då?

cykelstall5

Hmm. Kan det vara så att ju enklare desto bättre? Den här varianten är enkel och stabil, försöker inte ersätta ditt eget cykelstöd och tar inte en massa plats som kunde användas av cykeln. Onekligen bäst hittills.

Tyvärr, måste jag säga, lyckas de som installerar de här ställen ofta ändå schabbla till det genom att vrida dem åt fel håll, så att byglarna man låser fast cykeln i hamnar bakåt och framåt istället för åt sidorna. Det är som att de vill att man ska ställa cyklarna framför och bakom stolpen istället för på var sin sida om den, trots att stolparna står uppradade i sidled. Lite som att försöka stoppa ner tändstickor på tvären i en tändsticksask. För att cyklarna ska stå åt rätt håll måste man vara väldigt nära stolpen, vilket gör att man ändå fastnar i cykeln bredvid. Såhär parkerade jag t ex min cykel vid Drottningtorget igår:cykelstall6Trångt och tajt. Hade man bara vridit stolpen ett kvarts varv hade det funnits mycket mer utrymme.

Förhoppningsvis kommer det här att bli bättre i och med att cyklingen får en alltmer framträdande roll i trafiken och blir alltmer erkänd som ett etablerat trafikslag. Heja den som konstruerar nästa generations cykelställ!

Senaste gången jag skrev ett Emanuel Dissar-inlägg var 2012, men när jag försökte lirka fast min cykel medan jag hade bråttom till tåget igår insåg jag att det var dags igen.

Fler Emanuel Dissar-inlägg finns här.

Dagen jag fick baksäte på cykeln

Igår kväll hittade Sofia en kökssoffa på Blocket. Vi har varit på jakt ett tag efter en lagom stor kökssoffa, med tillräckligt med utrymme i för att rymma våra återvinningspåsar. Den här verkade ha perfekt storlek, och fanns i Trollhättan. När vi mailade säljaren sa hon att den fanns kvar, men att det fanns flera intresserade så om vi ville ha den fick vi bestämma oss snabbt. Vi slog till och i förmiddags spände jag fast cykelkärran bakom cykeln och gav mig av söderut.

Avståndet från vårt hus till centrala Trollhättan är ungefär 12 kilometer. Det mesta av den sträckan är en finfin och spikrak cykelbana som går längs en gammal banvall, och det är först när man börjar närma sig Trollhättan som man får in och krångla i en rondell och hålla på att byta filer och sånt.

Mannen som mötte mig med soffan såg lite förvirrad men munter ut när jag kom med cykeln. Han hjälpte mig att lyfta på den på kärran och jag spände fast den med de remmar jag haft med.

Soffan uppe på cykelkärran!
Soffan uppe på cykelkärran!

Att ta sig ut ur Trollhättan med en soffa på släp gick fint. Det är kul att höra vad folk säger på trottoarerna när man rullar förbi. De allra flesta kommentarer är positiva, i stil med “Titta där, en soffa!” eller “Vad kul, så kan man ju också göra”. Folk vänder sig om i bilarna också. Get used to it, säger jag.

IMG_2749

Sen lyckades jag ju cykla fel på vägen hem, vilket ledde till en liten omväg, men det är ju inte hela världen. På väg ut ur Trollhättan upphörde cykelbanan helt abrupt på den sidan av vägen jag cyklade, och för att komma över på andra sidan där den fortsatte var man tvungen att korsa en ganska rejält trafikerad bilväg. Jag och stod och väntade nån minut på lucka i trafiken, men tröttnade och fortsatte på en väg som jag trodde ledde åt samma håll. Vilket den som sagt inte gjorde.

IMG_2753

Men det innebar att jag fick se lite mer av Västergötland, till exempel den här leriga grusvägen där jag höll på att skrämma livet ur en stackars häst:

IMG_2755

Strax var jag i alla fall hemma igen, och lyckades baxa in soffan i hallen utan att katten smet ut. Såhär blev det när den väl kom på plats:

IMG_2758

Summan av kardemumman blir alltså att ska du hämta en kökssoffa i grannkommunen så går det alldeles utmärkt att göra på cykel!

Till dig vars barn jag inte ville köra över

Igår cyklade jag hem från jobbet vid sextiden. Jag cyklade österut längs Allégatan, och efter några hundra meter var det två föräldrar med var sin barnvagn som gick i bredd på cykelbanan. De närmade sig övergångsstället vid Hagakyrkan, så jag saktade ner och lade mig bakom i väntan på att de skulle flytta sig från cykelbanan till övergångsstället.

Trafikljuset slog om till grönt och de fortsatte framåt. På cykelbanan. Jag krånglade mig fram och sade “Ursäkta, det är bättre om ni går på övergångsstället istället för på cykelbanan.” De sade ingenting på ett par sekunder, utan bara fortsatte gå. När jag hade kommit förbi och var på väg vidare ropade en av dem “Det ska du skita i!

Nu hör det till saken att jag tycker väldigt illa om att vara osams med folk. Man skulle kunna säga att jag är konflikträdd, och vad gäller trafiken så undviker jag i 90% av fallen att ens använda ringklockan när folk är ute och går på cykelbanan. Detta på grund av två orsaker: dels att det händer hela tiden och dels att det för det mesta innebär att folk blir arga snarare än inser att de går på cykelbanan. Att jag sade nånting den här gången berodde på att hastigheten i princip var noll och det kändes som nån slags plikt att upplysa två föräldrar om att de körde sina barnvagnar på en väg avsedd för fordon. Övergångsstället för gående var bara tre meter bort.

image251

Men det skulle jag skita i, tyckte de. Det var först en stund senare som jag började fundera på vad det verkligen betydde. Om jag hade gjort som jag blev tillsagd, skitit i att de gick på cykelbanan, hade jag dundrat rakt in i deras barnvagnar. Och det kan väl inte vara så de menade?

Jag tänker ofta att det är bättre att vara ödmjuk, bättre att lämna plats, men är det verkligen alltid så? Jag har aldrig sett människor (åtminstone inte nyktra) gå flera i bredd på bilvägen, men på cykelbanan inträffar det flera gånger på vägen till och från mitt jobb. Bilarna skulle tuta, tvärbromsa och låta folk veta att det inte var en väg att gå på. Men som cyklister låter vi ofta bli. Vi kryssar, saktar ner, svänger runt, tar risken att svischa förbi. Ibland plingar vi. De cyklister som markerar och håller på sin rätt att cykla på cykelbanan betraktas ofta som fartdårar och osympatiska.

Det finns cyklister som beter sig illa också. Jag ser dem ganska ofta. Men gående på cykelbanan ser jag hela tiden. Under de fem kilometer till jobbet jag cyklar varje morgon möter jag så många som blir förvånade över att det finns cyklar på cykelbanan. När jag väntade på en vän som jag skulle gå ut och äta med i närheten av Avenyn häromveckan roade jag mig med att sitta på ett elskåp och studera gatan som går från Valand bort till Heden, och räkna hur många cyklister som cyklade på trottoaren och hur många gående som gick på cykelbanan. Jag slutade räkna gående på cykelbanan efter ungefär trettio stycken på ett par minuter. Antalet cyklister på trottoaren var två stycken, och båda två svängde ut dit för att cykelbanan blockerades av gående. Jag hörde också kommentarerna från de gående om de cyklister som antingen plingade eller bara kryssade förbi. Det var idioter, fartdårar och jävla galningar.

Kom igen! Cykeln är ett fordon! Den kommer utan problem upp i fyrtio kilometer i timmen, och det finns trafikregler och separata cykel- och gångbanor av en anledning!

Min önskan till alla cyklister: Se till att följa trafikreglerna, även när det känns fånigt. Anpassa hastigheten efter trafiksituationen. Var rädd om vilsna fotgängare på cykelbanan men markera på ett tydligt och artigt sätt att de går på fel ställe.

Min önskan till alla gående: Gå på trottoarer och gångbanor. Behöver ni korsa cykelbanor så se er för först, precis som ni gör innan ni går ut på en bilväg. Ta inte ett pling från en cyklist som en personlig förolämpning, utan som en tecken på att uppmärksamma trafiksituationen.

Och till dig vars barn jag inte ville köra över: Jag tror inte du ville att jag skulle skita i att ni gick där, och jag kommer i fortsättningen inte heller att köra över några barnvagnar. Men snälla, äventyra inte dina barns och din egen säkerhet genom att gå med barnvagnen i fordonstrafik.

Lejonet på cykelbanan

Bara ett jättekort inlägg idag, om något som hände igår och som jag måste få ur huvudet.

Jag var på väg hem från jobbet igår vid halvsextiden, cyklade Nya Allén österut och fick syn på en man som gick ett trettiotal meter framför mig, i samma riktning som jag. Jag brukar oftast inte bry mig om att signalera när folk går på cykelbanan, men nu hade trafikljuset ett bit längre fram precis slagit om till grönt och en lång rad av cyklister kom rullande mot mig i den andra körbanan, så jag hade ingen möjlighet att köra om mannen. Jag plingade en gång till när jag var tio meter bakom, utan reaktion. När jag kommit precis bakom honom fick jag stanna, och plingade ytterligare en gång utan att han reagerade. Till slut hade strömmen av cyklister åt andra hållet tagit slut och jag kunde cykla om. Jag sade då “Gå gärna på trottoaren istället för på cykelbanan” till mannen.

På ungefär en och en halv sekund hände ingenting. Sedan hörde jag ett vrål som nästan fick mig att ramla av cykeln. Jag hörde inte orden, det lät mer som ett djur än en människa, och det var som om hela kroppen tog eld på mig. Jag har bara varit med om det några enstaka gånger i livet, att man blivit så skräckslagen att kroppen reagerar helt instinktivt utan att hjärnan är med. Den där reaktionen som förfäderna på savannen fick för att de skulle ha större chans att undkomma ett rytande lejon.

Skarmavbild 2015 03 04 Kl  08 38 56

Det kunde lika gärna ha varit ett lejon. Med undantag för nåt sluddrigt jävla nånstans därinne så var det bara ett gutturalt vrål. Jag hörde smällarna från hans skor när han började springa efter, och jag ställde mig på tramporna och bara cyklade, cyklade, cyklade så fort det nånsin gick. Trafikljuset framför mig var rött igen, och jag tänkte att snälla, snälla, snälla, slå om! Det gjorde det, och jag kom därifrån.

Jag vände mig aldrig om, han kanske bara sprang några meter. När jag kom hem kände jag mig jättelöjlig. Jag var helt skakig och kunde inte sluta tänka på det. Hjärtat slog fortfarande hårt. Jag fattade ju då att det måste varit nåt fel på honom, antingen att han var sjuk på något sätt eller drogad. Man kan liksom inte låta så som han gjorde om man är frisk. Men det kändes så konstigt att en sån grej kan påverka en så fysiskt. Själva händelsen höll bara på några sekunder, men den satt kvar i huvudet på mig under hela kvällen.

Urk, hoppas jag fick det ur mig nu i alla fall.

Om du nödvändigtvis ska gå fel, gå åtminstone på rätt sida vägen

Snabbt trafikinlägg idag. (Varning för gnäll och hå-hå-ja-ja från min sida. Det är en sån dag idag.)

Som cyklist i Göteborg slutar man efter ett tag att plinga på gångtrafikanter som går på cykelbanan. Det går så mycket folk på cykelbanan att man skulle få ha handen på ringklockan hela tiden, så oftast svänger man bara ut åt sidan och kör förbi, trots att man vet att man rent trafikregelmässigt borde signalera, för att varna att man kommer cyklande.

På vintern när det är snö, slask och regn blir det ännu värre. Det är som att det råder något slags undantagstillstånd. Till viss del kan jag förstå det, det kan vara svårt att se vad som är vad när det ligger snö på delar av marken, men på de flesta ställen är det tillräckligt skyltat och plogat för att det ska vara tydligt vad som är vad. Ändå kryllar det av fotgängare på cykelbanorna, i ett väglag som gör det svårt för mig som cyklist att snabbt stanna om något skulle hända plötsligt.

vinter11

Igår när jag var på väg hem från jobbet hände följande: Två personer gick i bredd på cykelbanan så att jag inte kunde komma förbi. Jag plingar några gånger utan att de reagerar, sedan saktar jag ner till gånghastighet och plingar igen när jag är precis bakom. De hoppar till och kastar sig åt sidan. Jag får lite dåligt samvete, det var ju inte meningen att skrämma dem, men samtidigt kan man ju inte låta bli att signalera om man inte kommer förbi. En halv minut senare stannar jag vid ett rödljus och blir stående där ett tag, och samma personer går om mig, vandrar mot rött ljus och ut över gatan, fortfarande gående på cykelbanan. När ljuset slår om till grönt har de hunnit över till andra sidan. Jag plingar återigen utan att de reagerar. När jag kommer upp bakom dem säger jag att “Ursäkta, det vore jättebra om ni gick på gångbanan istället för på cykelbanan“. De svarar inte, men den ena stirrar tillbaka på mig med mordisk blick. Tänk om samma sak hade hänt med bilar på en bilväg? Det är en ganska kul tanke.

Hur gör man i ett sånt läge? Hur säger man till någon att hen faktiskt gör fel, utan att hen tar illa upp? Det går kanske inte. Jag kanske också skulle reagera likadant, vem vet?

Plogningen var väldigt bra förra gången det var snö i stan, men den här gången har det varit lite sådär. På många ställen ligger snövallar och täcker halva eller hela cykelbanor, och gångbanorna är dåligt plogade på många ställen. Det är väl också en orsak till att det är fler fotgängare än vanligt på cykelbanorna just nu. Och det leder till nästa dilemma…

När jag var liten och växte upp på landet lärde jag mig att man går på vänster sida av en väg, och kör/cyklar på höger. Det var en sån där grundläggande kunskap, ungefär som att man torkar sig när man varit på toaletten eller att man öppnar en dörr innan man går igenom den. Men det verkar som att det är en regel som inte gäller i Göteborg. Folk går i regel på höger sida, vilket gör att man går i vägen för cyklister som kommer bakifrån och inte ser när de kommer. Cyklister som kommer framifrån, som man faktiskt ser och har en möjlighet att undvika, kommer ändå på andra sidan vägen. Är inte det jättekonstigt, varför går man inte på vänster sida? Jag trodde det var nån slags allmän trafikregel? Om nu situationen är sådan att man väljer att gå på fel väg, kan man då inte åtminstone gå på rätt sida av den?

Sådär, nu är jag klar. Ursäkta grinigheten, jag känner mig som en sur gammal gubbe. Jag vet att det inte är lätt att vara fotgängare i den här stan, och att det är många cyklister som gör missar också. Men när man cyklar till och från jobbet varje dag året runt så blir det så tydligt vilka mönster som finns i stadstrafiken, och att det skulle bli så mycket lättare om vi när vi går är medvetna om vilken väg det är vi går faktiskt på.

Vad som kan hända på 400 meter med cykel

Jag var på ett yogapass i morse före jobbet. När det var klart vid åttatiden skulle jag cykla några hundra meter från gymmet på Kaserntorget till kontoret på Norrra Allégatan. Efter hundra meter var vägen över Esperantoplatsen avspärrad på grund av ett vägarbete, så jag fick ta bilvägen runt, med en tutande lastbil som följd. Ytterligare hundra meter längre fram kom jag till ytterligare ett vägarbete, där både gång- och cykelbana var avspärrad, med följande skylt uppsatt:

IMG_0576

Inte ett ord om vilken väg man skulle ta som cyklist. Nästan, men inte riktigt, lika förvirrande som när jag kom till följande skylt i höstas, där man spärrat av cykelbanan (men inte gångbanan) och hänvisat de gående till gångbanan:

cykelbanafail

Nåväl, tillbaka till morgonens korta cykeltur. Jag krånglar mig vidare, kommer förbi vägarbetet och fram till allén. Där är några gående på väg att gå över cykelbanan, och jag saktar in eftersom de inte verkar se oss som kommer cyklande. En av dem höjer blicken, får syn på mig och ropar “Jävla idiot”.

Det värsta är att även om man sällan råkar ut för alla de här sakerna på några hundra meter så händer minst någon av dem varje dag. Särskilt att gående inte vet att de går på cykelbanan (och jag vet att det kan vara svårt, men himla svårt är det inte om man anstränger sig) och kallar en för saker när man kommer cyklande, vilket är väldigt svårt att skjuta ifrån sig. Inte undra på att många cyklister tänker att de själva kan bryta mot trafikreglerna när så många låter bli att respektera cyklar och cykelbanor.

Sådär, nu har jag gnällt färdigt för den här gången. Jag vet att fantasi och förståelse är nyckeln till att lösa konflikter och problem i trafiken, men sådana här morgnar får man anstränga sig ganska hårt för att plocka fram den där förståelsen.

Men jag antar att man måste börja nånstans.

“Leave the world behind” – skämtar ni?

Såg den här reklamaffischen på väg hem häromkvällen.

leaving1

Det måste vara medvetet. Det går bara inte att göra en sån reklambild utan att tänka på vad den egentligen visar.

Där står han. Mannen med den stora bilen. Demonstrativt vänder han ryggen mot naturen, som dessutom råkar utgöras av snöklädda fjäll. Det kan förstås bara vara en slump, en bakgrund som reklammakaren tyckte var snygg, men det är för talande för att tas som en slump.

“Leave the world behind.”

Ja, precis. Gör det. Vänd ryggen mot vad bilismen innebär och lämna världen som vi känner den bakom dig för alltid. Hejdå och goodbye! Vi försöker inte ens låtsas längre. Gasen i botten, tuta och kör. Leave the world behind.

just surrender yourself to the rhythm
with your hands up in the sky
feel the energy deep inside your system
and leave this world behind

Folkomröstning om trängselskatten – eller om nåt annat?

För bara några dagar sedan meddelades att genomsnittskoncentration av koldioxid i atmosfären för första gången på 13 miljoner år kommit upp i 400 ppm. Vid denna tid var Arktis 14 grader varmare än idag.

400 ppm. En intetsägande siffra och en krånglig förkortning. Vad innebär det egentligen? Jo, ppm står för “parts per million” och är ett annat sätt att säga miljondel. 400 av en miljon molekyler i atmosfären är alltså koldioxid. Före industriella revolutionen på 1800-talet var siffran stabil på 280 ppm. Under 1900- och 2000-talet har den gått upp snabbare och snabbare i takt med att vi släppt ut alltmer växthusgaser från fabriker, hushåll och bilar.

Ni fattar grejen. Alla fattar grejen. Vi har hört det i så många år.

Globala FN-möten kommer år efter år fram till att det blir alltmer bråttom för varje år att göra någonting åt växthusgasutsläppen om inte Jorden ska gå in i en global klimatkatastrof som går att jämföra med den som gjorde att dinosaurierna dog ut för 64 miljoner år sedan. Men när det blir dags att ta faktiska beslut om vad om ska göras står det still. Ländernas ledare skruvar på sig och vill inte införa förändringar i just sina länder, men är överens om att det måste göras.

Vi sitter framför våra TV-apparater och svär åt de jävla toppolitikerna för att de inte kan ta beslut. De vet att det är skitbråttom, men de vågar inte ta besluten! Usch, vilka dumskallar, säger vi till varandra! Det är ju de som har makten och ansvaret, varför gör de inte vad de måste göra?

Faktum är att det finns politiker som tar det här ansvaret. I Göteborg till exempel. Här finns politiker som insett vad vi står inför och vågar fatta beslut för att faktiskt göra något åt att vi är på väg in i en katastrof. Ni fattar säkert att jag syftar på trängselskatten.

Såhär är det. Vi bor i en stad. Vi bor i ett rikt land. Vi har höga löner och enorm konsumentkraft jämfört med Jordens befolkning. Faktum är att det är svårt att hitta andra i världen som har så bra förutsättningar som vi för att faktiskt ta det här ansvaret som att begränsa bilismen innebär. Staden ger oss förutsättningar för andra trafikslag, som i många fall går snabbare och är billigare än bilismen. Att vi är rika svenskar gör att vi knappt behöver offra ett dyft av vårt materiella välstånd.

Vi har världens chans att stå upp mot en kommande katastrof. Tack vare att vi har politiker som vågat ta ansvar. Och vad händer då?

579517_463991763674542_455546067_n

Jag är inte emot demokrati, tvärtom är den en förutsättning för vårt samhälle. Men en förutsättning för demokrati och folkomröstningar är att vi vet vad vi röstar om. GT och andra omröstningsförespråkare har skapat en bild av att det handlar om att vi som ett enat folk ska stå upp mot den odemokratiska trängselskatten, som suger ut oss stackars medborgare och fyller korrupta politikers fickor. Det är klart att man vill folkomrösta om man har den bilden.

Men vad är det för en bild egentligen?

Trängselskatten är en del av en mycket mycket större helhet. Förutom att vara ett viktigt och konkret verktyg för att minska bilismen och därmed den globala uppvärmningen är den en del i Västsvenska Paketet, som bland annat innebär stora förbättringar av kollektivtrafiken, utbyggnad av centralstationen och större kapacitet på tåg och bussar. Trängselskatten är en del i finansieringen av allt det här. Vi kan inte säga nej till trängselskatten utan att samtidigt säga nej till förbättringarna av kollektivtrafiken och infrastrukturen.

Och vad är det för jävla signal vi sänder? “Vi i Göteborg tänker inte ta nåt ansvar för kommande generationer. Vi har jättegoda förutsättningar att ta ansvar och bor i ett land med enormt högt välstånd, men vi tycker det är viktigare att få köra bil obehindrat och släppa ut avgaser och växthusgaser, än att ge förutsättningar åt hållbar trafik.

Vad är det för sätt att använda demokrati? Om vi ska folkomrösta så måste vi veta vad vi folkomröstar om! Om vi inte ens klarar av att begränsa bilismen i en stor stad, hur fasen ska vi då kunna begränsa den i glesbygd? Hur ska ledarna för världens fattiga länder kunna ta ansvar om vi hindrar våra ledare i vårt rika land ta ansvar? Världen är större än Göteborg. Den finns kvar längre än vår egen korta livstid. Den bryr sig inte ett smack om hur vi tar oss till jobbet.

Däremot bryr den sig om vilka förutsättningar för liv som finns i den. Idag, imorgon, om 50 år och om 200 år. Förra veckan nådde koldioxidkoncentrationen i atmosfären en nivå som den inte varit uppe i på tretton miljoner år. Det var en tid med ett helt annat klimat än idag, ett klimat som vår livsstil bestämmer om vi ska byta till. Ett klimat som betyder katastrof för jordens befolkning.

Det är vad vi röstar om i en eventuell folkomröstning.

Det är tanken som räknas

Under hösten har jag varit med i en tävling som heter Skriv för planeten, som går ut på att man ska skriva en låt på “miljötema”. Den ska bedömas av en jury och sen, om man har tur, gå vidare till en finalkonsert i början av december. Nu gick jag inte vidare till finalen, men jag är nöjd med låten!

Jag tycker det kan vara ganska knepigt att skriva “miljölåtar”. Väldigt många som gör det skriver på ungefär samma sätt; ett slags allmänt rädda-den-stackars-miljön-och-stackars-isbjörnar-och-om-vi-bara-hjälps-åt-och-tänk-på-barnen-tema. Man försöker ofta göra en ny We are the World, vilket jag kan tycka i regel blir ganska tråkigt. Det är en bra låt, men den är ju för fasen redan skriven. Tusentals gånger.

We-are-the-world

Det är som att jo, vi vet att vi måste hjälpas åt och vi vet att isbjörnarna ligger illa till. Det behövs inte ännu en låt om det, det finns redan flera tusen. Vad jag istället fick lust att skriva var en låt som handlar om nåt konkret och svårt. Nåt som känns. Alla kan ställa upp på och hålla med om att vi ska hjälpas åt och rädda världen. Men vad är det som gör att det går så långsamt? Vad är det vi bråkar om?

Det var så jag kom på idén till låten som jag kallar för Tanken som räknas. Den handlar om någon som efter många år kommit på att något man tyckt om, kanske rentav älskat, hela sitt liv, får hemska konsekvenser. Och som nu bestämt sig för att nu får det vara slut. Även om det gör ont i hjärtat. För det är ju det som gör miljöomställning så svårt. Att vi måste bryta känslomässiga band med saker som betyder mycket för oss.

Här kommer inspelningen! Den blev lite slarvig, för jag ville bli klar på så kort tid som möjligt. Och en granne klagade på att jag väsnades så sången är en ganska tystlåten förstatagning. Men det är tanken som räknas!

Klicka på knappen här ovanför för att lyssna. Texten kommer här:

det är inte lätt för mig att säga det här
men nu har jag bestämt mig
jag vill göra slut
fast jag upplevt så mycket med dig är jag inte kär
det är så mycket jag fattar nu
som jag inte förstod förut

som hur hård du varit
så tung och så kall
jag är trött på det nu
din kyliga yta av plast och metall
snälla du
jag är trött på ditt tugg
hur du jämt går på tomgång
vareviga dag
nu ser jag igenom din putsade lack
vad du egentligen menade när du sa

att det är tanken som räknas
du vill tanka dig full
varva loss och komma i gasen
du ljög när du sa det var för frihetens skull
det var gifter vi hällde i glasen

du påstod att ett och ett halvt ton metall var för min säkerhet
att jag skulle klara mig bra om det small
tack för den
av den som det small med
skulle bara bli kvar
en förstörd liten smet
ett och ett halvt ton metall som gör mig osårbar
var det som var säkerhet?

men det värsta av allt är vad du har spytt ut i så många års tid
jag har hostat och flämtat
försökt att stå ut 
för din skull
luften är full med ozon
atmosfären med koldioxid
ändå upprepar du
så som alltid förut
att du är nödvändig och ansvarsfull

och att det är tanken som räknas
fyll fler oljefat!
du vill tända på alla cylindrar
och du skiter väl i ett förändrat klimat
men det finns faktiskt en sak som hindrar

för jag har hittat en annan
jag har träffat en ny
som varken behöver bensin eller bly
som har sadel och styre och struntar i servon och spakar
så du kan ta din kaross
det är slut mellan oss
för jag har vinden i håret och blicken i skyn
din tid är förbi
jag kan höra hur fogarna knakar

tro inte nu att det inte betytt nåt
det vi haft, du och jag
utan dig kanske inte min lägenhetsflytt blivit av
utan dig kanske resan till fjällen i vintras blitt stökig och svår
men skitsamma om alternativet är fjäll utan snö om femtio år

så farväl till besiktning, till bilskatt och blinkers och bilbatteri
farväl till parkeringshus, p-böter, pumpar och plåt
farväl till passat, peageot pontiac, porsche
er tid är förbi
och försök inte lura mig mig med vackra ord
jag vet precis vad du vill åt
när du säger

att det är tanken som räknas
det går jag inte på!
jag är trött förmildrande fraser
det här är mitt slutliga sista hej då
och behåll dina växthusgaser

för jag har hittat en annan
jag har träffat en ny
som varken behöver bensin eller bly
som har sadel och styre och struntar i servon och spakar
så du kan ta din kaross
det är slut mellan oss
för jag har vinden i håret och blicken i skyn
din tid är förbi
jag kan höra hur fogarna knakar

Bli blåst av kommunen!

Jag blev så glad när jag såg den här reklamfilmen från Trafikkontoret i Göteborg! Det är Knut Agnred som försöker pumpa sin cykel och får hjälp av en skäggig chalmersprofessor, och i slutändan är det reklam för de kommunala cykelpumparna som finns runt omkring stan nu för tiden.

En bekant påpekade att det är ju faktiskt inte hjulet man pumpar (Knut sjunger Hjul, hjul, pumpa ditt hjul i slutet av filmen) utan däcket. Så jag var tvungen att spinna vidare på (h)julsångstemat och skriva om Deck the Halls till Däck med hål.

däck med hål är svårt att pumpa
falalalala lalalala
man får vingla runt och skumpa
falalalala lalalala

men så fort du lagat läckan
falalala lalalalala
tar du dig den korta sträckan
falalalala lalalala

till en pump nånstans i staden
falalalala lalalala
Haga, Chalmers och Arkaden
falalalala lalalala

vart du än i staden vänder
falalala lalalalala
finns en pump i alla gränder
falalalala lalalala