Den här bilden är tagen några hundra meter från huset i Bohuslän där jag växte upp. Men kisar man och tar av sig glasögonen skulle det med lite god vilja kunna se ut som Svalbard eller nån annanstans i Arktis. I höst kommer en svensk-kanadensisk polarexpedition gå av stapeln med isbrytaren Oden, och det finns en mikroskopisk chans att jag kommer att vara med.
Okej, för att göra en lång historia kort – det har utlysts en författarplats på polarexpeditionen Canada-Sweden Arctic Ocean 2026, och jag har lämnat in en ansökan. Ända sen jag var i tonåren har jag varit fascinerad av polarområdena, särskilt Arktis, och ända sen jag var på ett föredrag för tjugo år sen med en äventyrare som övervintrat på Spetsbergen har jag känt en stark längtan efter att själv nån gång få komma dit. Och även om jag inte har nån rimlig chans att få följa med kan man ju i alla fall intala sig att det åtminstone är teoretiskt möjligt.
Alldeles nyligen läste jag Vitön av Bea Uusma, om Andrées legendariska ballongfärd mot Nordpolen i slutet av artonhundratalet, och än en gång känner jag dragningen norrut. Det är märkligt att den är så stark. Andrée kände den. Uusma känner den. Så många som lockats åt det hållet genom åren. Trots att det är så tomt. Enorma ytor av is, snö och hav. Inga träd, ingen civilisation (nästan). Jag är varken äventyrare eller forskare och dessutom för klimatmedveten för att flyga upp till Longyearbyen, men om man nu utlyser en plats för en författare… varför inte?
Okej – nu blir det prettopoetiskt, men det är svårt att beskriva Arktis på andra sätt. De vidsträckta landskapen till lands och sjöss, de långa näringskedjorna, den fina balansen i de arktiska ekosystemen och själva läget längst upp på världens tak. Det är lite samma känsla som jag har inför astronomi, där ytterligheterna vid polerna är det närmsta vi kan komma rymdens ytterligheter på jorden. Svalbard – norra Grönland – Frans Josefs land – liksom solsystemets yttre planeter och månar representerar alla ett gränsland, platser där världen övergår från utforskad och förstådd till dold och obetvingad.
Sådär, nu har jag svamlat färdigt för den här gången. Om inte annat så kan man ju låta sig fascineras på avstånd.