När jag tog en löprunda häromdagen kastade jag en blick ut över ett fruset Vassbotten. Då var det en tanke som slog mig. När slog vi om från bekymmerslöshet till hopplöshet?
När jag var sådär en sjutton-arton-tjugo år var jag engagerad i miljö och klimat (surprise surprise). På den tiden klappade lärare och andra vuxna en på axeln och sa att det där med klimathotet är överdrivet, oroa dig inte. Samma sak, om än något hånfullare, fick man höra från jämnåriga. Sådär höll det på ganska länge, men nånstans mellan 2003 och 2020 var det som att det helt omärkligt blev helt tvärtom.
För idag när jag undervisar möter jag snarare vad som skulle kunna beskrivas som en passiv hopplöshet. När jag drar samma grejer som jag drog för tjugo år sen, om hur bråttom det är om vi inte vill att välfärden ska kollapsa och blablabla, tycker många att jag är naiv som tror det går att göra nåt åt det. Det är ju redan kört.
Så min fråga är alltså – när gick vi från oroa dig inte till det är redan kört? Det känns som att det borde funnits så mycket mellan där. Missade jag alltihop? Mina klimathotet-är-överdrivet-lärare gick i pension, och vips fanns bara det-är-redan-kört-tjugoåringar kvar. När hände det? Jag hade inbillat mig att efter bekymmerslösheten och förnekelsen skulle insikten, paniken och kampviljan ta vid, men istället verkar vi ha gått direkt på uppgivenheten.
Nu kan man förstås invända att att Greta Thunberg tände kamplågan redan 2018 och att den har brunnit sen dess, men det är inte den jag möter när jag undervisar mina deltagare, som de flesta är 18-25 år. Snarare är unga idag trötta på Greta och menar att hon inte alls representerar dem utan att det snarare är vuxna som applåderar henne och höjer Fridays for Future till skyarna.
Allt det här gör mig förvirrad och, om man ska vara ärlig, rätt sur. Är den här reflektionen en förenkling? Alltså, det är klart att det är, men är det en alltför förenklande förenkling? Ni unga som läser det här – har jag missuppfattat alltihop?