emanuel dissar – Sida 2

EMANUEL DISSAR – del 24: Toalettlås

Här kommer en diss som legat och grott i över tio år. Det är ett litet men delikat problem som man stöter på överallt i Sverige, i såväl gamla som nya byggnader. Och det handlar om toalettlås.

När man sitter på toaletten kollar man ju gärna en extra gång att dörren är låst, om man befinner sig t.ex. i skolan eller på jobbet. Men, i just den här situationen uppstår gärna en plötslig och återkommande förvirring och nervositet. På grund av en enkel orsak. Låset. Hur kan det vara så svårt att montera toalettlåsen rätt?

Det borde vara så enkelt. När dörren är upplåst visar den lilla rutan i låset vit färg. När man sen låser blir den röd. Men jag kan svära på att 30 % av låsen på toaletter i Sverige är tvärtom. Man låser, sätter sig, och ser sedan att låset visar vitt. Oro uppstår. Kanske jag inte låste ordentligt? Man lutar sig framåt för att känna på dörren, men når inte riiiktigt fram. Tankarna börjar komma. Ska man avbryta det man håller på med? Resa sig och känna på dörren (med de hygieniska risker detta medför)? Strunta i dörren och hoppas på det bästa?

Bilden ovan tog jag på Teater Aftonstjärnan härom veckan (med min dammiga mobilkamera). Dörren är låst, men den lilla rutan visar vitt. Det måste vara fler än jag som förvirras?

Detta är nog ganska solklart att betrakta som ett så kallat i-landsproblem. Men inte desto mindre ett irriterande i-landsproblem. Så här kommer en uppmaning till Sveriges toalettbyggare: Kolla en extra gång så att låset är rättmonterat när ni bygger nya toaletter! Och när ni ändå håller på, skippa pissrännan.

EMANUEL DISSAR – del 23: Muntorrhet

Här kommer en ny diss! Precis som förra gången är den riktad mot en slags kroppslig åkomma. Dags för avsnitt 23 i Emanuel Dissar; Muntorrhet!

Det finns en rolig scen med Jim Carrey när han är muntorr, från Me, Myself and Irene. Tyvärr är den en återspegling av ett ganska jobbigt problem. För ett år sedan drygt började jag ta en medicin, där det på bipacksedeln stod en lista över vanliga biverkningar. Bland dem var “muntorrhet”. Lite muntorrhet har väl aldrig dödat nån, tänkte jag då.

Men ganska snart insåg jag att det inte är helt angenämt att vakna på morgonen och känna känslan av sandöken i gommen. Vattnet på nattduksbordet hjälper en smula, men när det runnit ner i halsen är det lika torrt igen. Det känns som att något fastnat i munnen, men när man försöker svälja går det inte, för det finns inte en droppe saliv att svälja ner.

Dessutom luktar man illa. Enzymerna i saliven som ska bryta ner bakterier och grejer i munnen är ju så att säga frånvarande. Detta innebär som bonus att man lättare får karies. Jag har tuggat salivstimulerande medel och knarkat SB12 i ett år nu, men vänta bara! Om två månader är det slut med det! Moahahahaaa!

EMANUEL DISSAR – del 22: Ont i ryggen

En kväll förra sommaren hände det sig att jag stod efter en konsert och skulle lyfta ner en högtalare från sitt stativ. Det var en stor och tung högtalare, och den satt ganska högt. Jag fick loss den från stativet, men rätt som det var höll jag på att tappa taget om den. Den var nära att ramla i marken, men jag lyckades fånga upp den i sista sekunden. Tyvärr på bekostnad av en rejäl sträckning i ryggen.

Det där har suttit i nu i 8-9 månader. I början var jag stel, men det värsta gick över efter ett par veckor. Sen när vintern och kyla kom blev det värre igen. Jag tänkte att det skulle försvinna när det blev varmt nu på våren, men icke sa nicke. I natt låg jag och vred mig som ett grillspett, lakanet var alldeles ihopkorvat på min sida av sängen.

Hur gör man med ryggont? Förutom att dissa det offentligt? Ska man gå till en naprapat? Kiropraktor? Massör?

EMANUEL DISSAR – del 21: Saker som heter sin adress

Här kommer en ren gnälldiss.

Varför är det så mycket saker som heter sin hemsideadress? Studera.nu, till exempel. Det är som att en restaurang skulle heta “Folkungagatan 12, uppg. B”, eller att tidningen Faktum skulle heta “Stampgatan 50”.

Okej, det kan vara praktiskt att en organisation heter sin adress, t.ex. “Folkhögskola.nu”, men är det inte ganska fantasilöst? Att söka på en organisations namn är ju lätt som en plätt idag. En lite kul grej är att tittar man i sökrutan på förslagen på vanligaste sökningar ser man att det ofta är adresser folk har sökt på. Till exempel eniro.se. Det är lite som att ringa nummerupplysningen och fråga om numret till 031-368 70 00.

I brist på vettig bild lägger jag in en bild på en söt igelkott.

Kan det vara så att gränsen mellan adress och namn börjar flyta ut? Att många som söker på internet inte vet om de söker eller skriver in adressen? Är det bra eller dåligt?

EMANUEL DISSAR – del 20: Avtal som inte går att säga upp

Den lilla “mini-serie” i tre delar, som jag hade tänkt att Emanuel Dissar skulle bli, har nu nått sin tjugonde del. För att fira detta kommer jag att dra igång en syster-serie, nämligen… (trumvirvel!) Emanuel Diggar! Inget ont som inte för nåt gott med sig, så att säga. Och hur kul är det att gå omkring och vara negativ och dissa dag efter dag? Dags för lite diggande helt enkelt. Men inte idag. Idag ska det dissas för tjugonde gången.

För ungefär två år sedan blev jag medlem på dejtingsajten be2. Detta skulle visa sig vara ett stort misstag. Trots att det utlovats “gratis registrering” och “kontaktgaranti” visade det sig att ville man kunna skriva meddelanden till andra medlemmar eller kunna läsa sånt som andra eventuellt skrev till mig var man tvungen att betala. Så dök det upp ett erbjudande om ett halvårs “premiummedlemskap” för 440 kr. Jag fick ett infall och betalade. Men trots detta fick jag inga svar på mina många kontaktförsök. Ingen kontaktade mig eller ens tittade på min profilsida. Så jag sa upp medlemskapet. Trodde jag.

Några månader senare drogs 440 kr från mitt konto. Jag blev förvirrad, men tänkte att de kanske inte dragit nåt när jag blev medlem, utan drog det retroaktivt. Döm av min förvåning när det efter ett halvår till försvann ytterligare 440 kr! Jag blev jättesur, och upptäckte att mitt medlemskap fanns kvar. Jag loggade in och försökte säga upp det på riktigt. Det tog lång tid, sidan är konstruerad så att det är i princip omöjligt att säga upp sitt medlemsavtal, men till slut lyckades jag. Trodde jag, återigen. För igår tänkte jag att det var i början av april som de drog pengar tidigare, så jag blev misstänksam och loggade in för att se om kontot fanns kvar. Och mycket riktigt, det gjorde det. Jag satt i flera timmar igår förmiddag och försökte förstå hur man skulle kunna säga upp det, skrev flera arga mail till kundtjänst och var inne på varenda litet skrymsle på sajten. Till slut hittade jag en kryptisk länk på en kryptisk hjälp-sida som ledde vidare i 3-4 steg till en möjlighet att skriva ut ett fax man kunde skicka till en organisation i Luxemburg, och på så sätt säga upp sitt medlemskap. Men hur många har fax 2011 liksom? Jag lyckades i alla fall få iväg det via min mors fax på hennes jobb, och tänkte att NUUU är det äntligen över.

Men när jag kom hem på kvällen efter att ha tränat och varit på stabsmöte ploppade det in ett automatiserat mail i inboxen. Tydligen var jag 14 dagar försenad och mitt medlemskap var förlängt ytterligare ett halvår till en kostnad av ytterligare 440 kr. Jag trodde knappt det var sant. Det stod ingenstans att man skulle skicka det där #&%! faxet 14 dagar i förväg! Det är sånt här som Plus-Sverker slänger i soptunnan.

Efter att blivit avlurad nästan 2000 kr på något jag inte fått ut ett dugg av, och som jag dessutom försökt säga upp i ett och ett halvt år kände jag mig lurad, utnyttjad och smått förnedrad. Jag hade lagt ner mycket tid på att formge min profil, skriva personliga meddelanden, och så vidare. Deras reklam gör gällande att det är lätt som en plätt att träffa intressanta människor och hela sidan är full med pastellfärgade, heteronormativa överidealiserade bilder av lyckliga män och kvinnor som gör kärleksfulla saker. Bullshit, säger jag. Verkligheten är att de utnyttjar osäkra och kärlekskranka människor att betala stora summor, underblåser deras självsäkerhet med falska bilder av hur lätt det är att hitta någon, och uppmuntrar till att betala ytterligare pengar för premiummedlemskap och ytterligare värdelösa tjänster. Som dessutom inte går att avsäga sig. Det är så lågt.

EMANUEL DISSAR – del 18: Att drunkna i damväskor

Det var ett tag sedan det dissades sist, men nu är det dags igen. Den här gången handlar det om en liten detalj som är en del i en mycket större helhet.

Jag fick för några dagar sedan påpekat för mig att “Oj, din väska har gått sönder!“. Jag tittade på axelremmen och sa “Jo, jag vet. Den har varit sån i… i…” och när tänkte efter så kom jag på att jag fick väskan i present när jag gick i åttan, och remmen nog har varit trasig i tio år. “Den har varit sån i nåt år“, svarade jag mumlande. Efter denna insikt, att jag faktiskt haft en trasig axelremsväska i en evighet, gav jag mig ut på Tradera för att hitta en ny.

Sagt och gjort. Jag skrev in “axelremsväska” och klickade på sök. Fick 240 träffar. Damväska, damväska, damväska, barnväska, damväska, åh DEN var snygg, fast det var en damväska, hmm, damväska, damväska, barnväska, damväska, damväska… Till slut hittade jag några väskor som inte var utpräglat feminina i designen, men de var beiga, såg tråkiga ut och var gigantiska. Det slutade med att jag hittade en väska som såg aningen feminin ut, men var snygg och i en bra storlek, och var långt ifrån lika kvinnlig som de flesta andra väskorna. Jag bjöd 9 kr och och vann budgivningen.

Så nu väntar jag på att väskan som ni ser på bilden här ovanför ska komma med posten. Mörkbrun läderimitation för 9 kr, helt OK.

Men frågan fortsätter att ringa i mitt huvud; var är alla herrväskor? Först tänkte jag att män kanske tenderar att inte sälja sina väskor på Tradera, utan behålla dem (som undertecknad…) men sen påpekade en vän för mig att 99% av alla väskor som tillverkas är damväskor. Just den siffran kanske man ska ta med en nypa salt, men det kan ligga nåt i det.

Vi kan nog konstatera att kvinnor handlar väskor på ett annat sätt än män. Vilket inte är konstigt. Damväskor marknadsförs som accessoarer på ett helt annat sätt än herrväskor (har nog aldrig ens sett reklam för herrväskor), och de följer modet och måste därmed bytas ut oftare. Resultatet blir att män får tråkigare väskor (missgynnar män) och kvinnor förväntas ha designade och moderiktiga väskor i tid och otid (missgynnar kvinnor).

Onk, säger jag bara.

EMANUEL DISSAR – del 19: Konstgjorda sötningsmedel

Dissdags igen. Idag är det fredag och många kommer säkert att köpa litervis med läsk till kvällens “fredagsmys” (ett ord som jag är mer än lite kluven till). En del av den här läsken kommer förmodligen vara av light-typ. Men hör och häpna, det är just dessa lightdrycker och deras konstgjorda sötningsmedel som blir mottagare för dagens diss!

Lightdrycker är som vanliga läskedrycker, fast med sockret utbytt mot konstgjorda sötningsmedel, t.ex. aspartam, sukralos eller acesulfam-k. Man köper dem för att kunna häva i sig läsk utan att få dåligt samvete för alla kalorier som finns i vanlig läsk (och kalorier, hur många vet egentligen vad kalorier verkligen är?). Det vanligaste konstgjorda sötningsmedlet är aspartam, som finns i t.ex. Coca-Cola Light och Coca-Cola Zero (som för övrigt är ett perfekt exempel på hur man utnyttjar könsroller för att marknadsföra två i princip identiska produkter till kvinnor respektive män).

Men vad händer när vi får i oss dessa konstgjorda sötningsmedel? En effekt är att kroppen tror att den får i sig energi, eftersom det smakar som socker men inte är det, vilket leder till en kemisk obalans. Ett konkret resultat är att vi blir hungrigare och äter mer (Erlandsson-Albertsson, 2000), något som snabbmatsrestauranger och liknande har full koll på.

Men den största anledningen till att jag vägra dricka lightdrycker är en annan. Nämligen smaken. Jag tycker verkligen inte att det smakar gott. Det smakar konstgjort, kemiskt och lämnar liksom en önskan av att dricka nåt riktigt istället. Och visst är “vanlig” läsk med massa socker onyttigt, men jag dricker väldigt lite läsk och när jag väl gör det vill jag ha the real thing, inte hinka i mig litervis av nån konstgjord ersättning.

EMANUEL DISSAR – del 17: Kvinnliga former

Hej allihop och dags för Emanuel Dissar igen! Den här gången gäller det alltså kvinnliga former, men bilden och formuleringen till trots menar jag inte former i den bemärkelsen att det handlar om kroppar. Vad jag menar är språkliga former.

Av någon anledning har folk i det förflutna ansett det nödvändigt att inrätta särskilda “kvinnoformer” av vissa ord. En kvinnlig vän är en “väninna”, en kvinnlig skådespelare är en “skådespelerska” och en kvinnlig lärare är en “lärarinna”. Vissa av de här formerna är mer fasta än andra, och vissa hänger ganska löst, t.ex. lärarinna.

Men vad jag undrar är – varför har vi de här särskilda “kvinnoändelserna”? Rent logiskt skulle de behövas om det alternativa ordet, t.ex. “vän” uteslöt alla som inte är män. Men exakt vad i ordet “vän” anger att det måste vara en man? Vad i ordet skådespelare anger att det inte kan vara en kvinna? Analyserar man ordet så finner man skåde– vilket anger att det är något som ska synas, och –spelare vilket anger rollen som den som ska spela för att synas. Hade det varit “skådeman” hade det varit en annan sak.

På nåt sätt kokar det hela ner till (ett uttryck som ibland kritiseras för att vara angloimperialistiskt, men som jag faktiskt gillar) att den manliga formen ses som standardformen. Annars hade vän inte behövt någon kvinnlig alternativform som väninna. Skådespelare är i mina öron lika neutralt som bandspelare. Och bandspelare har ingen snopp. Man skulle aldrig få för sig att kalla en bandspelare för bandspelerska, för ordet ÄR faktiskt i grunden könsneutralt.

Så att prata om väninnor och lärarinnor känns i mina öron dumt. En vän är väl en vän oavsett vilket kön hen har? Och lärare = “en person som lär ut”. Inte “en man som lär ut”.

Värst är nästan när folk säger “kvinnlig läkare” eller “kvinnlig präst”. Varför, liksom? Det är en läkare och en präst det handlar om! Varför måste man specifiera att det här “det kvinnliga alternativet”, som för att varna för att det inte är en riktig präst eller läkare?

Nu är de här orden väldigt ingrodda i vårt språk, så att folk använder sig av dem betyder inte att de är dumma eller förespråkare för nån slags patriarkal maktstruktur. Det betyder bara att hela grejen med könsroller och normer är så sjukt mycket mer inrotad än man tror.

Sen finns det ju faktiskt ett litet antal roliga exempel på när kvinnan utgör namnnormen för ett yrke, och där mannen får ta på sig samma namn. Som sjuksyster. Jag har inte hört om sjukbröder. Kanske skulle vara ganska fint, nu när jag ser det i skrift. Sjuksystrar och sjukbröder. Men många tycker det låter väldigt konstigt och rentav obehagligt när det pratas om män som är sjuksystrar. Det tyder lite på vår omedvetna, inneboende rädsla för könsöverskridande, framför allt när män identifieras med kvinnliga egenskaper.

Oj, det här blev ganska invecklat. Men intressant!

EMANUEL DISSAR – del 16: “Ekologiska hyllan”

Dissdags igen. Den här gången kommer jag att vara ganska seriös.

Vissa affärer har en “ekologisk hylla” där de samlar sina ekologiska varor. Jag antar att det är en fin tanke, att om man letar efter ekologiskt så ska det vara lätt att hitta på ett och samma ställe. Men, när man går till affären är det väldigt sällan man letar efter “ekologiskt”. Man letar efter ost. Eller blomkål. Eller makaroner. Inte “ekologiskt”. Alltså har man ingen anledning att gå till ekologiskt-hyllan om man inte redan är övertygad om att det är bra att handla ekologiskt. Och är man det så letar man upp de ekologiska varorna i alla fall.

Jag skulle tro att den egentliga bakomliggande orsaken till att vissa affärer har sina eko-varor i ekologiskt-hyllor är att man vill visa utåt att “Titta vad duktiga vi är! Vi har massa ekologiskt! Kolla, en hel hylla full!“. Men jag är tämligen säker på att det inte hjälper upp försäljningen av ekologiska varor (Även om det kan se trevligt ut). I en psykologikurs jag läste togs detta upp. Tyvärr har jag inte kvar boken vi hade, så jag kan inte referera.

Ytterligare en effekt av sådana här hyllor blir att man stärker fördomen att det skulle vara något “speciellt” med ekologiska varor. Att de är konstiga och främmande på något sätt. “Noggrant utvalda alternativ” står det bilden ovan. I den formuleringen lägger man att varorna är just alternativ till varor, inte egentliga varor. Men en ekologisk banan är lika mycket banan som en banan odlad på giftplantage. Kanske mer till och med. Den är inte något alternativ, den är en banan.

Så summan av kardemumman är alltså; låt pastan stå i pastahyllan. Oavsett om den är ekologisk eller inte.

Man skulle också kunna leka med tanken att ha en annan specialhylla – “Odlad med gifter på nedhuggen regnskogsmark”-hyllan. Det låter absurt, men tyvärr skulle den hyllan få bli ganska rejäl.

EMANUEL DISSAR – del 15: Arbetsförmedlingen kultur

Jag varnar redan nu för att hela den här dissen baserar sig på en enda, mycket kort episod, som jag inte ser objektivt på något sätt utan helt subjektivt. Med det sagt så drar vi igång.

Eftersom jag nu är klar med min femåriga universitetsutbildning har jag börjat söka jobb på allvar. Och jag tänkte att det kan ju inte skada att skriva in sig på Arbetsförmedlingen i alla fall, när man ändå håller på. Så jag gick dit och blev helt förundrad över hur bra jag blev bemött.

När jag kom dit, och förmodligen såg ganska vilsen ut, mötte en skäggig herre mig, frågade vad jag ville ha hjälp med och såg till att jag kom rätt. Tio minuter senare satt jag med en personlig handläggare. Alla var jättetrevliga och jag kände att de tog mig på allvar och tog sig tid. Helt fantastiskt! Totala motsatsen mot när jag gick till Arbetsförmedlingen för sex-sju år sedan, innan jag läste på universitetet.

En av de saker jag fick råd om var dock att gå till Arbetsförmedlingen Kultur på Västra Hamngatan, eftersom jag arbetat en del med olika kulturella yrken som producent, musiker, skribent, osv.

Sagt och gjort. Jag gick till kontoret på Västra Hamngatan. Men det skulle visa sig att bemötandet här var det totalt motsatta mot det på Arbetsförmedlingen på Järntorget. När handläggaren jag pratade med fick reda på att jag inte hade minst tre års eftergymnasial utbildning var det som att jag plötsligt blev betraktad som något som katten släpat in. “Du är ju inte kulturutövare! Vad trodde du vi skulle kunna göra för dig?“. Jag försökte förklara att jag arbetat som vissångare och musiker i 6-7 år, och spelat på allt från bibliotek till rockfestivaler, både i Sverige och Norge, men nix. Jag skulle minsann inte påstå att jag var kulturutövare! Jag kände mig behandlad som ett barn, när handläggaren suckade och sa att “Jaha, om du läser här då kanske du kommer att kunna förstå“, och plockade fram Arbetsförmedlingens hemsida som jag naturligtvis redan läst på.

Någonstans hade jag liksom den naiva tron att man gick till Arbetsförmedlingen för att söka jobb, inte för att man redan har. Det hade räckt att vänligt berätta hur det låg till, att fokus låg på etablerade artister och högutbildade konstnärer, de hade inte behövt göra på det här sättet. “Vi sångutbildade“, sa handledaren vid nåt tillfälle “förstår det här på ett annat sätt.” Jaha, jotack. Jag har haft Thorsten Föllinger som sånglärare. Han har arbetat med Birgit Nilsson, Helene Sjöholm och jag vet inte alla.

Strunt samma. Det är ju de själva det skadar att bemöta arbetssökande så. Mannen som mötte mig på Järntorget sa att “Jo, vi har ju ett dåligt rykte att försöka reparera“. Han borde jobba på Västra Hamngatan istället.