Jag råkade hitta den här halvminutlånga filmen när jag rensade på hårddisken idag. Det måste varit 2003 eller 2004 vi spelade in den.
Den handlar om svårigheter att kunna se, och hur dessa kan lösas.
Etikett: film
Tack för att du väntar!
Bland det allra sista jag gjorde i min gamla sunkiga Högsbolägenhet var att spela in en kortfilm. Den handlade om Andreas, som bor i just en extremt sunkig lägenhet och känner sig ensam, tills han en dag får syn på en annons i tidningen, för något som heter “PrästDirekt”… Och inte kunde han ana vad som komma skulle!
Filmen heter “Tack för att du väntar“, och är faktiskt kul! Och eftersom jag märkte att jag inte visat den här på bloggen gör jag det retroaktivt! Andreas spelas av Andreas Larsson och telefonrösten av Isabel Evers. Jag filmade och Almina Isberg drog i en skateboard. Manuset skrev jag tillsammans med Isabel.
Mina nätter med Alien
Har varit sjuk i nån jobbig magsjuka den senaste tiden. Det har dock fått effekten att jag sovit på dagarna och varit vaken på nätterna. Och då kan man ju ägna småtimmarna åt att se på film. Alien-filmerna till exempel.
Det var ett tag sen jag såg filmerna sist, och att nu se dem ganska snabbt efter varandra gjorde att jag började se dem med nya ögon. Det är kanske allmänt känt, och jag är den sista som kommer på det, men jag tror mig veta vad de handlar om. Egentligen.
Slemmiga, läskiga monster som äter upp människor i alla ära, men handlar det om nåt mer?
Hjälten i alla fyra filmerna är rymdpiloten/ingengören Ellen Ripley, spelad av Sigourney Weaver, en av mina favoritskådisar. Hon ställs om och om igen mot blodtörstiga rymdvarelser som bara tycks ha en enda, destruktiv drivkraft. Att inseminera männisor med brutala parasiter som ger upphov till att nya små rymdvarelser föds genom att bryta sig ut genom offrets bröstkorg.
Ripley gör motstånd, brutalt och skoningslöst, med allehanda vapen. Men vad kämpar hon egentligen mot? Vad symboliserar Alien?
Min tolkning är, något förenklat, att Alienfilmerna handlar om kvinnans motstånd mot och utsatthet för mannens okontrollerade sexdrift. Vad Alien gör är att våldta människorna och få dem att föda nya aliens, och dessutom dö på kuppen.
Det blir särskilt tydligt i tredje filmen, där Ripley strandsatts på en planet där de enda invånarna är fångar på en arbetskoloni för brottslingar med dubbla Y-kromosomer. Lustmördare, våldtäktsmän, pedofiler som isolerats från resten av samhället. Alienvarelsen dödar här fånge efter fånge, vilket visar på hur även mannen faller offer för sin egen sexualdrift.
Egentligen är det kanske inte driften i sig, utan sättet han förväntas hantera den på. Nu kommer jag in på ett av mina favoritämnen, om hur män i samhälleliga strukturer förväntas vara aktiva och ta för sig, men jag ska inte gå mer på det just nu. Det intressanta är Ripleys skoningslösa motstånd.
För vad är det hon gör motstånd mot? Inte mot sexualdriften i sig, det är jag övertygad om. Det hon kämpar för är rätten att bestämma över sin egen kropp. Sån är min tolkning. Det finns flera konkreta exempel på det här i de olika filmerna, framför allt trean och fyran, men det skulle bli ett alldeles för långt blogginlägg om jag tog upp allt.
Om du inte sett Alienfilmerna, gör det! Och om du redan sett dem, se om dem! Om inte annat för att de är ruskigt spännande.
Vem fan är James Bond?
Idag var jag inne på Tidpunkten för att köpa busskort. När jag tog min nummerlapp i automaten fick jag en lapp där det stod “007”. Med stooora siffror. Helt omöjligt med andra ord för nån som är född mellan 1954 och 1995 att inte omedelbart associera till James Bond. Trodde jag.
När det var min tur att gå fram till kassan kunde jag inte låta bli. Jag lämnade in 007-lappen och la den överdrivet synligt framför kassörskan (som såg ut att vara mellan 25 och 30), och sa med myndig stämma: “My name is Bond. James Bond.”
Men hon stirrade bara på mig som om jag inte var klok. Säkert fumlade hon med handen under disken också för att vara beredd att trycka på tillkalla-polis-knappen. När jag inte fått nån reaktion på två sekunder ryckte jag på axlarna och sa “Äh, det var inget. Skulle jag kunna få fyra hundrakort?” varpå hon log ett tafatt leende och gav mig fyra busskort.
Här försöker man berika folks vardag lite, men trots att man befinner sig i Göteborg, där folk enligt uppgift ska vara kvicka, får man bara skräckslagna blickar tillbaka. Well well.
Kanske det hade funkat om jag sett ut som Pierce Brosnan? Han ser ju fortfarande mer ut som James Bond än Daniel Craig.
Kalle Anka och hans manliga vänner
Som så många år förut hade jag bestämt mig för att inte titta på Kalle Anka i år, men som vanligt kunde jag inte låta bli att titta lite i alla fall. Jag kom in mitt i Tjuren Ferdinand, och kom på idén att jag skulle göra en könsanalys av filmerna. Bara en enkel analys av vilket kön personerna i filmen har, och huruvida de har traditionellt kvinnliga eller manliga roller. Häng med!
Tomteverkstan – enbart män. Dock några kvinnliga dockor. De får sitt hår permanentat.
Kalle Anka i djungeln – de figurer som går att avgöra kön på är enbart män.
Askungen – kvinnlig huvudperson. Hennes stora mål är att få en vacker klänning. Dock en del aktiva kvinnliga möss.
Musse på camping – enbart män. Dock en kossa i en scen.
Lady och Lufsen – en kvinnlig och en manlig huvudperson. Lady är dock mest söt och rodnar (och heter dessutom sitt kön!). I övrigt bara män.
Djungelboken – enbart män
Snövit – kvinnlig huvudperson. Hon hon blir underhållen och uppvaktad av övriga roller, som samtliga är män.
Tjuren Ferdinand – enbart män, med undantag för Ferdinands kossamamma. Och en kvinna som kastar en blombukett i en scen.
Robin Hood – enbart män i samtliga talade roller. Alla soldater och andra kollektiva roller är män. En kvinnlig kanin sitter på en kärra i slutet. Plus Marion då, som rodnar och passivt får en ring satt på sitt finger.
Plutos julgran – enbart män. Piff och Puff kan möjligen tolkas som kvinnor, om man inte visste sen andra serier att de är killar. Dessutom sjunger Mimmi i slutscenen, medan Kalle och Långben spelar instrument.
Sammanfattningsvis är väl ungefär 90-95% av rollerna killar, beroende på hur man räknar, och samtliga tjejer har passiva roller som Lady eller Askungen, som bara förläget blir uppvaktade av killarna (alternativt är dom kossor).
Hur fan kan vi påstå att vi uppfostrar våra barn med en jämställd syn på tjejer och killar? Flera generationer har vuxit upp med Kalle Anka på julafton, och från noll års ålder fått lära sig via roliga tecknade filmer att det är killar som är standardkönet (varför skulle annars 95% av rollerna vara killar?) och att tjejers roll är att passivt uppvaktas av killarna.
Fattar ni hur djupt det här sitter i vårt samhälle?? Det är läskigt, jag förskräcks gång på gång. Ursäkta att jag blir så uppeldad, men det är sånt som verkligen gör mig sån. Det är inte så att jag fördömer Kalle Anka på julafton, men det ger en väldigt tydlig bild av hur mansnormativt vårt samhälle är, till nackdel för både kvinnor och män.
Vad vill jag då med det här inlägget? Jag vill visa på hur vi, allra oftast omedvetet, tillmäter kvinnor och män olika egenskaper som vi förväntas följa. Detta är till nackdel för både kvinnor och män, eftersom båda påtvingas egenskaper som bara vissa individer har. Vi ger dessa roller till våra barn innan de ens vet att det finns kvinnor och män.
Som positiv avslutning kan jag ju säga att den nya filmen Bolt som visades en snutt ur, visserligen hade övervikt av män, men det fanns faktiskt kvinnliga aktiva roller. Så nånstans har vi väl kommit.