80-talister: Egoistiska, illojala och otåliga. Eller?

Jag läste en kort artikel om en ny bok av författaren och företagscoachen Emma Pihl. Boken heter “Att leda nästa generation” och handlar om hur 80-talisterna (och de 90-talister som är gamla nog) fungerar på arbetsplatser och företag. Emma är själv född 1982, och beskriver 80- och 90-talister som “otåliga, illojala och egocentriska på så sätt att de utgår från sin egen vinning istället för gruppens”.

Det här är något man ganska ofta hör om just oss 80-talister. Jag kan bli ganska trött på det. Nu verkar boken (som jag tyvärr inte har läst) inte vara så svartvit, och handlar snarare om varför uppfattningen om 80- och 90-talister är som den är och hur ledarskapet kan hantera dem på ett bra sätt.

Emma Pihl, författare till boken "Att leda nästa generation".
Emma Pihl, författare till boken “Att leda nästa generation”.

Men hur som helst. 80-talister. Vi får ofta höra att vi är just egocentriska, karriärinriktade och osolidariska. Det här är en förenklad bild som ibland kan stämma ganska bra. Men 80-talisten är mer nyanserad än så. Det finns den karriärtänkande, självutvecklande och illojala 80-talisten. Men det finns också en annan, mer dold 80-talist som inte gör lika mycket väsen av sig.

Den här andra sidan är personen som jobbar och sliter lika medvetet som den mer etablerade karriär-80-talisten, men på helt andra arenor. Hen är engagerad i ideella föreningar, miljörörelsen eller någon kulurorganisation. Hen är universitetsutbildad och jobbar gratis i ett antal olika projekt, både av solidariska skäl och för att skaffa sig meriter som någon gång kan ge ett betalt arbete. Hen är väl medveten om jobb finns oändligt av, så länge man inte kräver att få betalt. Engagemanget finansieras av extrajobb inom äldrevården, som personlig assistent eller i kassan på Hemköp.

80-talisten är formad av sin uppväxt, och ett barn av sin tid, precis som Nationalteatern sjöng. Men det finns många sätt att formas, och bilden av oss som karriärkåta och egocentriska är, vill jag påstå, en farlig förenkling.

Shhh, ät och låtsas som inget!

Jag läste en notis om att en motion till LRFs årsmöte (LRF = Lantbrukarnas riksförbund) om att “anställda och förtroendevalda inom LRF inte bör vara vegetarianer“. Motionen vill helt enkelt ha ett vegetarianförbud inom organisationen.

Ett annat citat ur motionen är “Som medlem känns det väldigt konstigt att min medlemsavgift ska gå till att avlöna personer som tycker att det jag gör i min yrkesroll inte är moraliskt försvarbart“. Undrar vad Freud hade sagt om ett sådant uttalande. Vadå projicering liksom…

lisa_the_vegetarian

Enligt Sveriges Radio Dalarna har dock LRFs styrelse i Dalarna, där motionen kommer ifrån, visat sig skeptiska till förslaget.

Konstiga drömmar

Jag har drömt en del knäppa drömmar på sistone. Häromnatten drömde jag till exempel att jag hade sökt jobb på Akvarellmuseet på Tjörn. Jag fick inte jobbet (det gick till Isabel!), men det visade sig att museet sökte 30 tjänster till, och det var exakt 30 sökande, så då fick jag jobb i alla fall.

En annan natt drömde jag att jag skulle flytta in i ett kollektiv i Ängåsbergen. Det var ett jättehögt hus (om man stod på taket kunde man se Stockholm. Det var bara några hus länge bort, men det var Stockholm!). När jag kom dit låg alla i höga våningssängar i ett och samma rum, men de sa att jag inte behövde oroa mig. De brukade ta isär sängarna och ta dem till sina egna rum när de skulle sova, men de brukade känna sig så ensamma på dagarna så de satte ihop dem.

dali3

Men det knäppaste var i morse. Jag hade ställt klockan på halv nio. Klockan elva skulle jag på en jobbintervju. Men från sextiden på morgonen vaknade jag stup i kvarten. När jag sedan somnade om drömde jag att jag inte kunde hålla mig vaken. Jag gick omkring i ett smutsigt hus och försökte städa, men höll på att somna hela tiden. Jag kämpade och kämpade för att hålla mig vaken, och sen vaknade jag. På riktigt alltså, och upptäckte att det gått fem minuter sen jag tittade på klockan sist. Så jag vände mig om, somnade igen, och så var jag tillbaka i det smutsiga huset där jag städade och försökte hålla mig vaken. Så fortsatte det. Till slut gick jag upp vid halv åtta. Orka hålla på, liksom.

Dragspelare på spårvagnen

Häromdagen tog jag spårvagn 3 från Majorna till Vasastan. På Järntorget klev det på en man med ett dragspel. Han hann inte ens ta sin första ton innan föraren i högtalarsystemet vänligt men bestämt förkunnade att det var förbjudet att spela musik på vagnen.

Mannen valde dock att inte lyssna på det örat, utan började spela. Till min förvåning spelade han den absolut bästa version jag nånsin hört av “If i was a rich man” (ur musikalen “Spelman på taket”). Jag kunde inte sluta lyssna, det var nästan så jag glömde gå av vagnen. Jag tycker mig ha hyfsad förmåga att avgöra när en musiker kan sitt instrument, och den här killen visste verkligen vad han gjorde.

2010-05-043-1

Som tur var kom jag i ändå ihåg att hoppa av vid Vasaplatsen. Jag insåg att om han spelat på en scen hade han fått stående ovationer. Det enda han fick nu var en högtalarröst som bad honom vara tyst innan han ens börjat.

Det finns många åsikter om musiker på spårvagnar, på torg, och så vidare. Det togs ett beslut i Göteborg för några år sedan om att gatumusik skulle förbjudas. Jag vet inte exakt hur det formulerades, men tyst har det blivit. De enda man brukar höra är en trumpetare och en dragspelare precis på övergångsstället mellan Drottningtorget och Centralen, men där har man alltid så bråttom, så man hinner aldrig stanna för att lyssna.

Jag blir glad när någon spelar nåt bra på spårvagnen. Det finns säkert riktigt kassa musiker också som knappt kan spela, men de har jag som tur är inte råkat ut för än. Vad jag däremot vet är att jag har haft fantastiska upplevelser av gatumusiker i andra städer än i Göteborg. Städer där man uppmuntrar folk att spela. Att gå längs Karl Johan i Oslo eller Strøget i Köpenhamn är kan vara helt otroligt.

Vad tycker ni?

Normer

Normer. Det är ett sånt där ord som betyder väldigt olika saker beroende på i vilket sammanhang det sägs. I progressiva sammanhang, som bland feminister och politiskt medvetna människor i allmänhet, är det ofta ett negativt ord. En norm betecknar där något negativt, något man bör motarbeta. Något som tas för givet av allmänheten och som förtrycker alla eller en viss grupp människor. Att våga förkasta normerna ses ofta som något obestridligt bra.

I andra sammanhang är normer något positivt. Jag har inte läst mycket psykologi, men i den kursen jag läste användes normer i positiva ordalag. Jag, som är inskolad med normer som något negativt, hade svårt att vänja mig. Föreläsaren hade också svårt att förstå när jag försökte förklara att normer i mina öron var något negativt.

Bilden snodd från https://intersektionellsolidaritet.wordpress.com
Bilden snodd från https://intersektionellsolidaritet.wordpress.com

I psykologikursen var inte normer något som hindrade eller förtryckte människor. Tvärtom. Där såg man det som en grundläggande social byggsten att bygga upp normer som gjorde att ett samhälle fungerade. En norm där kan t.ex. vara att man inte slår ihjäl någon för att ta hens mat, att man tar hand om sina barn, att man hjälper varandra och så vidare.

Efter den här insikten kan jag ibland irritera mig på att ordet normer används så slarvigt inom t.ex. feministiska och queersammanhang. Det är skillnad på att ifrågasätta normer och att förkasta normer. Jag ifrågasätter gärna alla möjliga företeelser i hur vi lever tillsammans, men bara för att det är en norm behöver det inte betyda att den bör brytas. Det beror helt på vad den säger.

Jag håller på att läsa en jätteintressant kurs i genusteori, så det kommer nog bli en del fler inlägg på det här temat framöver…

Vad gör man med tiden?

Nu när jag tagit mitt examen och gått färdigt min utbildning så är jag på papperet arbetslös. Har till och med varit på Arbetsförmedlingen och fått ännu fler papper på att jag är arbetslös. Och när man är arbetslös borde man ha en väldig massa tid över, inte sant?

Jo, jag antar att man har det. Och man gör olika saker med tid. Har pratat med flera vännner om det där på sistone, vad man gör med sin tid när man inte har ett fast schema. Vissa går bara och drar. Andra reser bort. Andra blir deprimerade. Andra vilar sig. Många har tråkigt.

maltidsordning

Det är konstigt det där. Jag har inte haft tråkigt sen jag var i 12-årsåldern tror jag. En del tid när man är arbetslös får man ju ägna åt att söka jobb, vilket jag gör. Men ska man vara ärlig tar det inte SÅ lång tid varje dag. Har sökt fem jobb senaste veckan. Sen har man ju den här förmågan att engagera sig i ideella föreningar, vilket tar betydligt mer tid. Speciellt nu i spexföreställningstider. Och så är det ju andra projekt på gång; ett sopsorteringsbrädspel, en skivinspelning, en diktsamling och diverse andra grejer.

Summan av kartdemumman: När ska man ha tid att ha tråkigt?

Jag läste att det är viktigt att ha tråkigt ibland. Det kanske jag borde tänka på. Fast det är faktiskt roligare att inte ha tråkigt…

Det värsta med att ha roligt när man är arbetslös är att man inte tjänar några pengar.

“Jag är fan 19 och betalar skatt!”

Jag var med om en ganska jobbig grej igår. Jag tog trean från Godhemsgatan till Marklandsgatan, och längre bak i vagnen satt ett gäng killar och var allmänt störiga. Vagnen var långt ifrån full, men jag skulle gissa att det ändå satt runt 15-20 människor där.

Plötsligt började några av killarna, som jag först uppfattade som ganska små, kanske i 15-årsåldern, att skruva ur lamporna i taket av vagnen. De klättrade upp på säten och ledstänger och lampa efter lampa slocknade. Vid det här laget satt resten av passagerarna i vagnen bara och stirrade tomt rakt fram. Även de som satt på de säten som killarna klättrade upp på. Jag tyckte det kändes så oerhört dumt, och frågade, ganska högt, vad de egentligen höll på med.

Bara en random bild på maskerad snubbe.
Bara en random bild på maskerad snubbe.

Ingen svarade. Jag såg att ett par av dem hade dragit upp halsdukarna över näsan och dragit ner mössan i pannan så bara ögonen syntes. Jag ropade igen, denna gången högt och ganska hårt, “Vad fan sysslar ni med?” och de började bli ganska hotfulla. En av dem kom fram till mig och mer eller mindre skrek i ansiktet på mig “Jag är fan 19 år och betalar skatt!

Samtidigt började de banka hårt på rutorna längre bak i vagnen. Jag vände mig om och ropade något i still med “Lägg ner det där nu!” när en av rutorna krossades och det flög glassplitter i halva vagnen. De skrek en massa saker tillbaka, men jag kunde inte uppfatta vad. Nu efteråt tror jag att jag var i nåt slags chocktillstånd. Eventuellt krossade de en ruta till, men de verkade ha fått kalla fötter, för när vagnen stannade vid nästa hållplats sprang allihop därifrån.

Ingen sa nåt på vagnen. Inte vad jag lade märke till i alla fall. De som suttit på säten där det hamnat glassplitter flyttade sig bara till andra säten.

Det kändes så konstigt. Jag vet inte om det bara var korkat eller hade med nåt slags civilkurage att göra, men jag kunde bara inte sitta tyst och stirra rakt framför mig medan de höll på. Jag betalar också skatt! Och jag betalar fanimej inte skatt för att nån nittonåring med halsduk i ansiktet ska roa sig med att slå sönder spårvagnsrutor!

Spårvagnen är en del av MIN stad som jag är delägare i. De som slår sönder den är också delägare i den, men innebär det att de har rätt att slå sönder sin del? Någon kanske skulle hålla med dem om att de faktiskt har det.

Pratade lite om det med några vänner senare under kvällen. Hade en sådan sak hänt för 15 år sedan? 40 år sedan? 5 år sedan? Är ungdomar idag våldsammare än då? Och om så är fallet, varför? Jimmie Åkesson hade förmodligen haft ett ganska konkret svar på frågan. Men trots att flera av killarna på spårvagnen var maskerade såg de helt svenska ut och hade ingen form av brytning.

En bild jag har av ungdomsböcker från 50-60-talet är när någon tonårig slyngel gör något otyg, t.ex. på ett tåg eller en buss, och direkt blir tillrättavisad av auktoritära äldre män som i horder går till attack mot ynglingen. Var det någonsin så i verkligheten? I så fall, var är de herrarna nu?

Att vara eller inte vara – duktig.

Igår skrev jag ju om det här med att vara duktig. Vad det egentligen betyder. Har fått en del reaktioner åt flera olika håll, vilket tyder på att fler än jag hyser starka känslor för det här med duktighet! Så här kommer nån slags uppföljare.

Först och främst skiljer det ju väldigt mycket från person till person vad man lägger i ordet. För vissa kan duktig betyda precis samma sak som skicklig. För mig är duktigt något annat, något ganska svårdefinierat. Jag ska inte upprepa det jag skrev igår men i korthet ser jag att vara duktig som något ganska osjälvständigt. En bedömning som någon annan gör utifrån en redan fastlagd mall. Att säga “Åh, vad du är duktig!” till någon kan jag känna är snarare nedvärderande än uppvärderande.

Men så var det nån smart person som påpekade att hon själv ofta kände sig duktig. Det hade jag faktiskt inte tänkt på. Att man själv känner sig duktig måste ju vara en ganska ärlig känsla, eller? Jag antar att jag också kan känna mig duktig ibland. Det blir liksom en annan grej när man tänker det om sig själv än om någon annan.

Jag hittade ingen bra bild på duktighet, så jag tog en på två igelkottar istället.
Jag hittade ingen bra bild på duktighet, så jag tog en på två igelkottar istället.

Ett sammanhang där man ofta får höra att man är duktig är vad gäller hälsa och träning. Jag har t.ex. i princip slutat äta godis (om det inte är fest eller nåt speciellt sammanhang, vilket det kanske är ganska ofta…) och får ofta kommentaren om jag tackar nej till nån som håller upp en godispåse: “Åh, så du äter inte godis? Vad duktig du är!”. Men liksom, för mig är det inte duktigt. Det är ju rent vinstintresse från min sida. Jag vill ha bra tänder och inte bli tjock. Det är i princip egoism. Kan man vara duktig och egoistisk samtidigt?

Men som sagt, människor lägger uppenbarligen inte samma mening i ordet duktig. Många säger “Åh, vad duktig du är!” och menar enbart positivt med det. Jag vill inte på något sätt skälla ut eller klanka ner på dem.

Jag skulle tro att det som gör att jag har svårt för ordet, är att vissa använder det (oftast omedvetet) som en försvarsmekanism. Om vi nu tar hälsa och träning som exempel. Man kanske känner att man själv egentligen vill träna mer och äta mindre godis, och tycker att den som då gör det är “duktig”. Man uppfattar att det finns en norm att för att vara lyckad ska man träna och inte äta onyttigt, och följer man den normen är man duktig. Alltså berömmer man den som tränar och äter nyttigt för att följa normen snarare än att göra det hen gör eller inte gör, och placerar därmed sig själv i ett ljus av att inte följa en norm, vilket känns mycket bättre än att “leva osunt”.

Eh, jag kanske bara svamlar. Egentligen blir jag nog glad om nån kallar mig duktig, men jag skulle ha väldigt svårt att kalla någon annan det. Beroende på situationen förstås.

Jag är inte duktig!

Det är väldigt sällan jag säger till folk att de är duktiga. För mig betyder att vara “duktig” att man, med en viss egen uppoffring, uppfyllt någon annans krav. Något som man skulle kunna säga till små barn, t.ex. som lärt sig att göra någonting trots att de själva inte har en intuitiv förmåga att förstå varför det är bra. När de lär sig snyta sig, till exempel, trots att det är obehagligt för dem.

Men att säga till exempel till en artist att hen är duktig, efter att ha genomfört en lyckad konsert, är något annat. Det blir något nedlåtande. “Åh, vad duktig du är, som sjöng så fint.” Det är som att hen gått i skolan och läraren klappar henom på huvudet. Hen kan vara skicklig, grym, begåvad, flitig eller jävligt vass, men duktig?

Bilden snodd från bloggen "Jag Blommar".
Bilden snodd från bloggen “Jag Blommar“.

Jag fick höra för ett tag sedan att jag var duktig som tränade och sprang och cyklade såhär års, och jag hade lite svårt att hålla tyst (men det gjorde jag). Det är ju liksom inte för nån annans skull jag gör det. Jag gör det för att jag tycker det är kul, det är skönt, man mår bra, man kommer snabbt fram om man cyklar, osv. Det har ingenting med duktighet att göra!

Samma sak när det gäller olika former av miljöengagemang. Man får höra att “Vad du är duktig som sopsorterar!“, “Vad duktigt att du äter vegetariskt.” Men vadå duktigt?? Att jag väljer vad jag vill göra av mina sopor eller vad jag vill äta för mat är väl inte duktigt? Att det får konsekvenser för både mig och andra huruvida jag väljer att sopsortera eller inte göra det, eller vad jag väljer att äta, är en annan sak. Men kalla mig inte duktig. Det är på nåt sätt att man förminskar en människas egna vilja och egna beslut genom att säga att hon är duktig. Som att man egentligen gör det för nån annan, och inte för att man är mogen nog att se konsekvenserna av sina handlingar.

Jag cyklar såhär års. Det är kanske lite korkat, möjligen modigt, och rätt coolt. Men det är tamejfan inte duktigt!

Om gymnasieelever och könsidentitet

Jag börjar så smått bli färdig med mitt examensarbete, som går ut på att jag ska ta fram en idé på utbildning om energiproduktion inom jord- och skogsbruk, för naturbruksgymnasier. Det ni. Bland annat har jag gjort en enkätundersökning bland alla elever på skolan som jag jobbar för. Längst upp i formuläret fick eleverna ange årskurs, inriktning, och… kön.

Eftersom jag är intresserad av genusteori och dessutom drar lite åt det queerfeministiska hållet bar det mig emot att bara ge dem två alternativ att välja mellan; tjej eller kille. Så jag lade till ett tredje: annat. Vid det här laget har jag lärt känna så många människor som uppriktigt inte vill eller kan definiera sig som det ena eller andra, så jag tänkte att en eller ett par sådana personer rent teoretiskt skulle kunna befinna sig på Naturbruksgymnasiet Nuntorp.

Bilden snodd från Fulheten.
Bilden snodd från Fulheten.

Kanske borde jag inte blivit förvånad när jag fick tillbaka enkäterna och såg att ungefär 10% av eleverna definierat sig som “annat” än kille eller tjej. Nu tolkar jag inte det här som att just dessa gymnasielever är extraordinärt upplysta, queera eller ifrågasättande, utan förmodligen för att de tyckte det var ett skoj alternativ. Många skrev också i “egna kommentarer”-rutan och undrade vad jag menade med “annat”.

Så även om eleverna mest skrattade åt det tror jag att det finns en poäng med att 16-18-åringar stöter på just ett sådant alternativ i en seriös enkät. Någon av dem kanske, kanske rentav var ärlig när hen fyllde i rutan.