EMANUEL DISSAR – del 10: Trenden att inte svara

Tionde avsnittet av Emanuel Dissar, och här kommer en diss som jag faktiskt tycker är viktig. Allt det där med att spotta på gatan och äckliga pissoarer som tidigare avsnitt har handlat om är ju lite småkul, men den här gången handlar det om nåt som känns ganska relevant.

Jag vet inte om man ska kalla det för trend. Eller norm. Eller kanske bara företeelse. Men det har hållit på ett par år, och det känns som det just nu är på väg att eskalera. Det jag pratar om är tendensen att inte svara. Att inte svara på mail, på brev, på sms, tilltal, och så vidare. Det här är en ganska abstrakt diss, men jag ska försöka förklara.

2099561

Det gäller både offentliga personer, som anställda på företag, kommunen, arbetsförmedlingen, universitetet, olika förbund, osv (dvs folk som har som yrke att svara dig när du kontaktar dem) och privatpersoner. Det kan röra sig om ett mail man skickat eller ett meddelande man på annat sätt lämnat. Trenden är i alla fall att man låter bli att svara.

Jag håller som sagt på med min mastersexamen, och hindras för tillfället av att jag inte får in enkäter från en skola som lovat att dela ut och samla ihop dem (bland lärarna). Min vän Agnes försöker få kontakt med sitt jobb, ett antal företag, och ett studieförbund. De svarar inte. Jag har försökt få tala med kontaktpersoner på alla möjliga ställen det senaste, men får inga svar. Dejtingsajterna har jag redan tagit upp, man mailar och mailar och… inga svar. Samma sak med privatpersoner. Räkningar man skickar. Frågor. Hälsningar.

Vad är det som gör att det numera verkar vara en norm att inte svara? Att man inte anser sig behöva bry sig om någon som kontaktar en?

Kan det vara det ständiga informationsbruset som hela tiden växer omkring oss? Vi kan inte gå 50 meter i stan utan att någon försöker sälja oss ett elavtal eller trycka en gratistidning i hande på oss, vi blir uppringda dygnet runt av telefonförsäljare, 90% av den mail vi får är spam och alla i hela världen tycks vilja ha vår uppmärksamhet. Kanske är det inte så konstigt att vi slutar svara. Kanske utvecklar vi en slags diskret apati bakom vår mask av aktivitet och ökande engagemang.

Det finns två huvudlösningar som jag ser såhär spontant. Det ena är att vi blir bättre på att skilja meningsfulla saker från meningslösa. Det andra är att vi faktiskt försöker göra något åt den overload av information som sköljer över oss hela tiden. Mycket av den är tämligen meningslös. Det är lättare sagt än gjort, men jag tror att det kan vara en nödvändighet om människan vill fortsätta vara hyfsat mentalt stabil.

Nu lämnade jag kanske spåret här. Dagens diss gäller alltså normen/trenden att inte svara. Det tycks som att vi idag har oändliga möjligheter till kommunikation, men det blir svårare och svårare att faktiskt få kontakt.

Prylarnas förbannelse

Jag befinner mig just nu hemma hos mina föräldrar på Tjörn, och hjälper min pappa att samla ihop ofantliga mängder skräp som vi kör till tippen. Det är egentligen helt sjukt hur mycket skräp man samlar på sig. Särskilt om man har ett stort hus. Och garage. Och snickarbod. Och cykelgarage. Och tre redskapsbodar. Och en yttervind. Och en innervind. Och en sjöbod. Och så vidare…

Pappa har på sistone hjälpt en granne som totalt drunknat i sina grejer. Hela hans hus var fullt av prylar som han samlat på sig i fyrtio år, och det hade blivit så trångt att det knappt gick att ta sig fram där inne. Riktigt så illa är det inte hemma hos mina föräldrar, men pappa, som alltid varit en saksamlare, fick sig ändå en tankeställare och vi bestämde oss för att hjälpas åt att slänga ut en massa skräp.

100_1840

Bildelar, elektronik, datorer, tangentbord, radioapparater, skivspelare, en jordfräs (!), trasiga möbler, isolering, kemikalier, lådor, tankar, lampor…

Allt det här var bara en början, men en bra början.

Varför är det då så viktigt att göra sig av med sådana här grejer?

Som min gode vän Rickard brukar säga: Äger du sakerna eller äger sakerna dig?

Pappa är uppvuxen relativt fattigt i Värmland, och har såklart fått lära sig att ta vara på saker och ting. Men det finns en gräns för när man har skaffat sig så mycket saker att man lägger mer tid på underhåll, lagring och att hålla reda på allting än man faktiskt får ut av att ha alla de där sakerna. I värsta fall kan det gå som för grannen, som knappt kunde vända sig inne i sitt hus.

När man väl har börjat röja får man upp ögonen också för saker man sett dag efter dag i år efter år, men aldrig riktigt lagt märke till. Varför sitter det till exempel en lie i trädet utanför garaget? Har Max von Sydow varit där? Eller rentav Manuel Calavera?

100_1843

Yttrandefrihet – hur bra idé är det egentligen?

Yttrandefrihet är alltid bra. Eller? När skulle det vara dåligt?

Jag ramlade över en tråd på ett forum igår kväll. Den var ungefär en månad gammal, och det har tydligen tagits upp i media, utan att jag har märkt det. Den börjar med att en kille skriver att han tänker ta livet av sig, och att han har riggat sin webcam för att ladda upp foton av det hela till en server. På forumet skriver han också hur man loggar in på servern.

Folk som läser hans inlägg reagerar på olika sätt. Några försöker hindra honom, men de flesta skriver saker som “Du vågar inte! Du är för feg!” eller tror helt enkelt inte på honom. En del ger honom till och med tips och hejar på honom. Någon skriver “är det långt kvar? jag ska åka och jobba snart nämligen…”

Bild-3

Hans första inlägg gjordes 11.51. 13.13 skriver han “allrigt lets do it“, och inläggen i forumet börjar ändra karaktär. En del börjar prata om att ringa polisen. Andra skriver saker som “Haha, grymt! vill man ta livet av sig är det ens egens beslut, ingen ska lägga sig i det.

Jag mådde dåligt hela kvällen och hade svårt att somna. Tydligen hade även en moderator i i forumet gått in och tagit bort de värsta inläggen, så jag vågar knappt tänka på vad det var jag slapp läsa.

För ett par år sedan såg jag ett avsnitt av Uppdrag Granskning som handlade om “självmordsforum” på internet. Där folk öppet diskuterar metoder, ger varandra tips och så vidare. Det var bland annat en intervju med en kille som sålt starka mediciner till unga människor som senare tagit livet av sig med hjälp av dessa.

Dessa forum försvarar sin verksamhet med att alla har en rätt till yttrandefrihet. Och jag antar att de har rätt. För hur kan det vara fel att ge människor möjlighet att prata med varandra?

Efter lite efterforskning på Flashback, forumet där killen i artikeln hängde sig, hittade jag trådar om allt möjligt som jag i min naivitet trodde skedde på mer diskreta ställen. Hur man får tag på droger, olika sätt att ta dessa droger och tips på prostituerade, är några få exempel.

Återigen, man kan inte förbjuda människor att prata med varandra. Men tonen och stämningen på dessa forum är ibland rent horribel. Förolämpningar och dödshot är mer regel än undantag, och det känns verkligen inte otroligt att folk hetsar varandra att göra sakar som förmodligen inte skulle gjort om de inte gick in på forumet.

En grundregel på Flashback är att ingen ska kunna spåra din identitet. Kanske är det där kruxet ligger? I “verkliga livet” har man alltid en identitet. När en människa blir av med sin identitet tycks det hända saker som som inte skulle hänt annars.

Jag vill nog påstå att det inte är särskilt bra.

EMANUEL DISSAR – del 4: Utgångstvånget

Då var det dags igen, för gnälliga klagomål från en torrboll, i serien Emanuel Dissar. Den här gången handlar det om den gällande normen i så många kretsar, att vill man ha roligt ska man gå ut.

Gå ut. För mig har det alltid betytt att man lämnar byggnaden man för tillfället befinner sig i. Gärna med en underton av att uppleva naturen, som att gå ut i skogen eller i bergen. Men de senaste tio åren har “gå ut” inneburit att ta sig till en klubb/krog/lokal, dricka alkohol och på nåt sätt ha väldigt kul.

Missförstå mig nu inte. Det finns säkert många som gör det för att det är just kul, men jag tror att ganska många gör det just för att “det är så man gör” om man är mellan 16 och 45 år och vill framstå som en framåt och social person, även om man kanske inte tycker att det är det roligaste i världen.

17-492a9fb79ad43

Jag har alltid tyckt att det känns så dumt, om man till exempel är ett gäng som är hemma hos någon en fredagskväll, äter och dricker, skrattar och har kul. Men då plötsligt, när det är som roligast, ska man gå därifrån! Och istället för att umgås och ha skoj i en mjuk soffa med bra musik och trevliga människor, ska man dra på sig ytterkläderna, ta vagnen nånstans till centrum, ställa sig i en lång kö och frysa och dra in röken från raglande, rökande människor, för att en lång stund senare bli insläppt på ett dundrande ställe där det är trångt, så högljutt att man inte hör vad folk säger, och där en öl kostar 65 kronor. Sen ska man dessutom ta sig hem därifrån på en sen spårvagn som luktar spya.

Det kan inte bara vara jag som hellre stannat på den där festen hemma hos någon. Det kan inte bara vara jag som tycker att det här är en något omotiverad norm (skillnaden mellan norm och tvång, som det står i rubriken, kan ibland vara hårfin). Jag vill säga i det här sammanhanget, precis som jag sa i inlägget om hög musik, att jag inte tycker att det är fel. Det är inte fel att dra ut vid midnatt till något ställe som jag beskrivit ovan, om man nu tycker det är kul. Inte på något sätt. Jag tycker bara att det är så oerhört meningslöst. Å andra sidan är vi ju olika.

Det var allt dissande för den här gången. Jag kan ju avsluta med att förtydliga att dissen inte gäller att gå ut. Dissen gäller normen som säger att ska man ha roligt så finns inget alternativ.

Hotet mot samhället: DEN ONDA TVÄTTEN!!

Jag trodde knappt det var sant när jag först läste om det. Bostadsrättsföreningar i USA har tydligen gemensamt tagit upp kampen mot något de tydligen anser hota utemiljön i de amerikanska boendena, och på många håll infört totalförbud. Mot vad? Bilar på tomgång? Rökning? Kemiska bekämpningsmedel?

Nope. Att hänga tvätt.

Man tror först att det är ett skämt. Jag tror de flesta svenskar ser hängande tvätt som något vackert. Min mentala bild av tvätt som hänger utomhus är från Lady och Lufsen, där bilden visar hängande kläder på tvättlinor kors och tvärs mellan fina hus.

Bild-6

Kontroversen och förbuden i USA gäller att det anses vara “fattigt” att hänga tvätt för lufttorkning. Istället hänvisar man till torkskåp och torktumlare. Apparater som drar enorma mängder el, och sliter på kläderna betydligt mer än att hänga upp dem på en tvättlina. Att dra på sig en tröja som hängt på en tvättlina och doftar friskt är dessutom betydligt behagligare än att dra på sig en som tumlats kemiskt torr i en torktumlare.

Enligt en artikel i Teknik360 finns det dock gott om “rebellgrupper” bland amerikanerna som kämpar för rätten att torka sin tvätt på ett vettigt sätt. Det har också börkat få effekt bland politiker. Till exempel har ett fåtal stater redan infört lagar som gör att bostadsrättsföreningar inte kan förbjuda de boende att hänga tvätt ute.

“Only in America,” tänkte jag när jag läste artikeln. Sedan fick jag reda på att det även i Sverige är vanligt bland bostadsföreningar att förbjuda att hänga tvätt ute. Nån som har en bostadsrätt och vet hur det ligger till?

Midsommarinsikter

Tänk så mycket ångest jag fått genom åren av ordet “midsommar”. Men inte i år. Jag kanske förklarar mer om det senare, nu ska jag berätta om mina insikter från denna midsommarhelg.

Jag spenderade midsommar på Tjörn tillsammans med Agnes och min familj. Ganska traditionellt med sill, solsken och massamassa kakor. På midsommardagen gav jag och Agnes oss ut på en långpromenad/bergsbestigning/exkursion i de höga bergen som omger dalen mina föräldrar bor i.

Vi var ute i nästan två timmar. I samma berg som jag brukade springa i när jag var liten. Och jag greps av en nån slags lugn och harmoni som man väldigt sällan upplever. Ett berg blir så mycket större och intressantare när man faktiskt klättrar i det istället för att se det på sin gps.

IMG_0525

Agnes, som ju är biolog, hittade massor av roliga grejer och jag var helt fascinerad. Till exempel följande sileshår, som växte vilt vid en nästan igentorkad göl uppe i de blåsiga bergen.

IMG_0533

De ser nästan tropiska ut, som de köttätande växter de är. Kladdiga med små klistriga droppar längst ut. På ett par av dem kunde man se små insekter som gått ett grymt öde till mötes.

Dessutom hittade följande orkidé, som vi tror kan vara Jungfru Marie nycklar.

IMG_0540

Dom här är fridlysta, så dom ska man inte plocka…

När vi gick där i bergen, i en liten skog som otroligt nog hade lyckats växa upp på något mindre blåsigt ställe i de i övrigt väldigt vindpinade bergen slogs jag av en fundering. Jag kände hur bra jag mådde av att strosa omkring där uppe. Ömsom hoppande barfota över klippskrevorna och ömsom studerande nån spännande växt. Efter att ha läst den lilla psykologi jag faktiskt läst har jag lärt mig att vi människor mår bra av att spendera tid i de miljöer vi utvecklats i. Alltså skogar, berg, slätter och savanner.

Men… frågan är om våra förfäder tänkte som jag, att “Ahh, vad skönt att gå omkring i bergen och skogen! Här trivs jag verkligen, här kan jag koppla av.” På nåt sätt känns det inte helt logiskt. De gjorde ju det dygnet runt, 365 dagar om året. Är det på nåt sätt en fabricerad sanning det där man att man bra och andas ut i “naturliga miljöer”? För vi romantiserar ju en hel del om det. I och för sig älskade jag det när jag var liten, och jag går fortfarande ut så ofta jag kan, men Majorna har något begränsat med natur jämfört med Tjörn.

Har inget svar. Men det är en spännande fråga tycker jag. På kvällen tog vi en sväng med båten på havet. Mys.

IMG_0544

Nu ska här sovas. Ikväll blev det konsert på Sundsby med Christina Kjellsson. Men det skriver jag om nästa gång! Godnatt!

Vad gör egentligen Israel i kyrkan?

Jag var i kyrkan idag. Det händer inte ofta, men idag var det av en speciell anledning. En trevlig anledning förvisso.

Men det är egentligen inte det jag tänker skriva om. Istället slog det mig hur mycket Israel det finns i våra gudstjänster. Predikan och en del av texterna handlade om hur israeliterna flydde från den egyptiska hären (de icke-kristna) genom att Gud lät havet glida isär, och sedan ihop igen så att egyptierna drunkande, medan israeliterna klarade sig över.

prince-of-egypt-exodus

Det kändes lite… olustigt… att höra om israeler och hav på det sättet. De är folket som Gud har valt ut, tydligen, men… Det känns liksom så fel att dra den där gamla historien om och om igen när vi faktiskt ser vad israelerna gör på havet idag.

Över huvudtaget kände jag mig ganska skeptisk. En av texterna löd nånting i stil med att “det är mot Gud du har syndat, endast han kan förlåta dig“. Men jag håller faktiskt inte med. Om jag sårat någon spelar det väl ingen roll om jag bekänner synden för Gud, och låter hans nåd rena mig från synden. I så fall ser jag hellre till att försöka ställa det hela tillrätta med den jordiska människa jag har sårat. Om det nu finns en Gud där så tror jag att hen uppskattar det snarare än att jag försöker få nån slags privat syndaförlåtelse.

En grej till. Det här med att vi alla skulle vara syndare och förtappade om det inte vore för Jesus. Vad menas egentligen med synd i det här fallet? Jag slår vad om att det finns mängder av människor på ganska många ställen vars goda gärningar hundrafalt överstiger de små syndliknande snedsteg som man ibland kan göra. Och att då sätta syndarstämpeln i pannan på folk och dra alla över en kant och säga att “DU är  syndare! DU behöver Jesus så han kan lida för att du är så dålig som syndar!“…

Det är som att man är beroende av att människor är syndare för att systemet ska fungera. Jag vet inte, jag.

Idolaudition: Tre dagar senare

Jag har funderat lite tillbaka på min audition till Idol jag gjorde i lördags. Eller kanske inte just min audition, utan mer hur det hela fungerade. Eller kanske inte hur det fungerande, utan just hur det inte fungerade.

Väldigt lite information hade gått ut. Vi hade fått veta att portarna skulle öppnas klockan 10.00. Men klockan tio hände ingenting. Inte vad man märkte i alla fall. Timmarna gick, och kön sniglade sig framåt. Folk frös. Ingen informerade om hur lång tid vi kunde tänkas stå där, vad som hände, eller något annat överhuvudtaget. Överallt sprang sponsorer och delade ut reklamblad, men några införmatörer från TV4 syntes inte till nånstans. Ingen visste nånting, helt enkelt.

IMG_0020

Det enda som hände var att vi emellanåt fick instruktioner från Peter Jihde och kamerateamet om att skrika lite eller studsa med nån jävla ballong (se bild ovan) mot kameran. Men det var bara de första timmarna. Sen försvann allt det där. Man satte på nån jobbig überhög musik och lämnade oss kvar i kön.

Vid tolvtiden hade vi kommit fram till stället där man släpptes in på området. Vi tänkte att nu är det inte långt kvar. Men tiden gick. En timme. En halv. Två. Ingenting hände, och ingen sa nåt. Folk började tappa mod där de stod och huttrade i skuggan.

Till slut, när vi väntat i ytterligare över två timmar, fick ett tiotal personer komma in. Sen blev det stopp igen. Efter ytterligare lååång tid öppnade de på nytt, och vi fick, stelfrusna och haltande, komma in i värmen. Där utrustades vi med en sponsorspåse med fem förpackningar Läkerol (verkar laxerande vid överdriven konsumtion!) och ett formulär som skulle fyllas i. Ingen info om vart vi skulle sen eller var formuläret skulle lämnas. Man fick fråga varandra, och ryktena florerade om vad som väntade.

Så hittade vi upp till en lång korridor där folk satt och repade eller bara blängde framför sig, alla med var sitt nummer på magen. Ett fåtal toaletter fanns, men allt papper var slut. Även här kryllade det av sponsorsmänniskor som inte hade en aning om vad som stod på, men som gärna ville att vi skulle köpa saker av dom.

Längst bort i korridoren fanns en stor sal där folk satt och väntade på att deras nummer skulle bli uppropat. Aha, så det fanns nåt slags system i alla fall. När man blev uppropad (vilket dröjde ytterligare ett par timmar) skulle man infinna sig i ett rum där man fick informationen att om vi inte hade gått på toaletten så var det försent nu. Jaha, tack för det liksom. Jag trodde att man där äntligen skulle få träffa nån som berättade hur det skulle gå till, men icke. Vi blev bara tillsagda att sätta oss i nummerordning, där vi satt ytterligare i en kvart ungefär. Till slut tecknade någon åt oss att följa med till en annan korridor, där vi tydligen skulle sitta på en rad stolar i nummerordning. Där fanns faktiskt några människor i TV4-kläder, men de var i 17-årsåldern och ägnade sig mest åt att flirta med varandra. Folk var likbleka och ryktena om hur hemska juryn var hade spridit sig och antagit intressanta former.

Okej, jag stoppar här för reflektion. Är det verkligen försvarbart att låta ungdomar från 16 och uppåt gå igenom detta, utan att säga ett enda ord? Fösas omkring som boskap på väg till… jag vet inte vad.

Jag har varit med på och jobbat inom så många olika ungdomsarrangemang så jag vet att det är a och o att ha folk som vet vad som står på och kan berätta för, lugna och prata med de som är där. När jag tänker efter har ju inte TV4 tagit nåt ansvar alls. Jag såg 16-åringar som satt och grät utan att någon pratade med dem. Här har tiotusentals ugdomar ställt upp helt utan ersättning och utsatt sig för allt det här, utan att TV4 så mycket som berättar vad som är på gång.

Jävligt oansvarigt och kasst arrangerat.

(Foto av Agnes Leijon)

Tjejer, killar och toalettstolar

Min mamma var på besök häromdan, och sov över i min lägenhet. Då fick jag återigen funderingar på nåt jag tänkt på ett tag. Det här med toalettstolen. Toalettlocket, närmare bestämt.

Det händer ju att man som kille slentrianmässigt blir beskylld för att vara “en sån som inte fäller ner toaringen efter sig”. Detta vill jag dock dementera å det bestämdaste, eftersom jag är en sån som föredrar när toaletten är stängd, det vill säga när även locket är nedfällt. Av estetiska, hygieniska och allmänt vettiga anledningar.

Dock har jag lagt märke till att det är väldigt svårt att övertala tjejer att stänga locket efter sig. Så fort någon tjej är på besök, som i det här fallet min mamma, står toalocket öppet när man kommer in på toaletten. Samma sak gäller min kvinnliga rumskamrat, samt tidigare kvinnliga sambosar.

Som illustration visas här mitt badrum.
Som illustration visas här mitt badrum.

Kan det vara så att människor, oavsett kön, tenderar att utföra varken mer eller mindre arbete än vad som behövs? För tjejer, som oftast sitter ner, innebär det minst arbete och ansträngning att alltid ha ringen nere, men locket uppe. För de killar som föredrar att stå (något jag för övrigt helt lämnat bakom mig sedan jag arbetade som städare…) är motsvarande alternativ att ha varken ringen eller locket nedfällt.

Hur som helst vill jag slå ett slag för det stängda toalettlocket. Snyggare, säkrare och mer hygieniskt.

Att känna sig fin

Om nån som läser den här bloggen skulle ha missat det, så är jag med i studentspexet. Närmare bestämt Filosofiska Lätta Knästående Spexargardet. Årets föreställning heter Maffia, och jag spelar den korrupta polischefen Ellen Dolan.

Ellen Dolan? Japp. Är inte det ett tjejnamn? Jopp.

När jag först fick rollen blev jag besviken och kanske lite skamsen. Att spela tjej kändes på nåt sätt… så fel. Även om det bara var på skoj. Jag hade ju hoppats på nån häftig roll, kanske nån gangstersnubbe med hatt, kostym och pistol, det är ju trots allt maffian det handlar om. Men nix. Jag blev Ellen Dolan.

18373_283441172492_634582492_3854178_3467892_n

Men efter ett tag började jag ändra mig. Det var faktiskt kul att spela tjej. Jag ansträngde mig noga för att inte göra henne löjlig. Det är lätt att plocka billiga på poäng på att göra henne fånig och överdriven och verkligen spela på att det i själva verket är en man som försöker vara kvinna. Men nej, jag ville göra den här rollen på allvar. Det roliga fick ligga i replikerna.

Sen hände nåt annat. Jag fick mer och mer av min scenkostym. Vit skjorta, svart kavaj, kjol, leggings och högklackade skor. Och det är här det intressanta börjar. Jag kände mig inte minsta löjlig i de här kläderna. Jag kände mig fin.

Och det var också var så många sa till mig; “Åh, vad fin du är!” och “Jag önskar JAG passade så bra i kjol”, och så vidare.

Missförstå mig nu inte. Det är inte så att jag hellre skulle vilja vara tjej eller nåt i den stilen.

Men det är en speciell känsla i det där att känna sig fin. Något som man som kille väldigt sällan upplever. Som kille kan man vara snygg, men det är nåt helt annat. Jag känner mig ofta snygg om jag har nån häftig skjorta över ett svart linne med hängslen eller nåt i den den stilen, men det här var första gången jag verkligen kände mig fin.

Sen funderade jag på varför det alltid är så. Att man som kille ska vara snygg, men inte fin. Killkläder är väldigt sällan designade för att vara fina (även om undantag finns). Jag känner mig nästan avundsjuk på att jag som kille inte kan dra på mig en kjol sådär bara. Och kom nu inte och säg att “Det kan du väl! Det är ju bara att göra!” för det är mer komplicerat än så. Det gäller normer som är så fast rotade i vårt samhälle att det knappt går att ifrågasätta.

Men! För bara några decennier sedan ansågs det otänkbart att en tjej skulle kunna gå med byxor! Inte bara moraliskt olämpligt, utan rentav sjukt och lite perverst. På samma sätt som många betraktar en kille i kjol idag. Och kunde tjejerna erövra byxorna så…

Jag hoppas att om inte jag vågar gå klädd i kjol nån gång emellanåt, så ska åtminstone nästa generation killar våga det.

(Och Ellen Dolan visade sig vara tuff värre! Och som polischef är det klart som tusan att hon har pistol!)