Imorgon klockan tjugo i tio lyfter ett plan från Göteborg till Paris. På det sitter jag och Janina. Vi är på väg till Paris!
Har aldrig tidigare varit i Paris, så jag ser så mycket fram emot att få komma dit! Paris i början av maj, liksom… Jag har lånat några guideböcker till Paris av Janina, så jag har tusen saker jag skulle vilja besöka. Vi kommer att vara där sex dagar, så vi kommer nog att hinna med en hel del, men det finns så galet mycket att se. Så det gäller att prioritera. Här är några saker jag skulle vilja besöka:
Eiffeltornet – såklart! Symbolen för Frankrike och det parisiska. Långa köer, har jag hört, men tråkigare ställen finns ju att köa på.
Louvren – hit har jag velat gå så länge jag kan minnas. Var tvungen att se om DaVinci-koden häromkvällen.
Jardin des plantes – som namnet till trots inte bara härbärgerar växter utan också djur. Ska vara ett av de vackraste områdena i Paris har jag hört.
Musée d’Orsay – Hit vill jag också gå! Hur kan så mycket spännande konst vara samlad i samma stad? Har ju ett tryck av van Gogh över sängen, så det är väl dags att se förlagan.
Notre-Dame – skulle jag aldrig förlåta mig för om jag inte besökte. Vill se både insidan och utsidan, spana efter Quasimodo och kolla in gargoylerna.
Katakomberna – skelett och dödskallar är ju alltid spännande. Katakomberna under Paris är legendariska, och jag har varit där flera gånger. I olika dataspel, visserligen, men man undrar ju hur de ser ut i verkligheten.
Cimetière du Montparnasse – Alternativt Pére LaChaise. Skulle vara spännande att se var Simone de Beauvoir, Sartre, Citroën och Baudelaire hamnade.
l’Etoile – alltså triumfbågen, place Charles de Gaulle.
Montmartre – med Sacré-Coeur, Moulin Rouge och allt det där!
Cité des Science et de l’Industrie – Ett stoooort tekniskt museum där man bland annat kan få se riktiga franska rymdraketer, som Ariane-raketen! Här finns också ett av världens största planetarier, samt la Géode, en 36 m stor glob där film projiceras på en sfärisk, 1000 kvadratmeter stor bioduk!
Och det här är bara en bråkdel av allt jag skulle vilja se!
I maj förra året skrev jag ett inlägg om skräckfilmer, och varför jag är så oerhört fascinerad av och dragen till skräck. Då lovade jag även att skriva om någonting som fascinerar mig ännu mer, nämligen skräck i datorspel.
Så nu är det äntligen dags. Vad finns det då för skräckspel? Jag skulle säga att de funnits så länge det funnits datorspel (Och TV-spel naturligtvis, jag räknar dessa synonymt för tillfället). Några kanske skulle säga att tidiga actiontitlar som Doom och Wolfenstein var skräck, och jag kan hålla med om att de innehåller skräckmoment, men jag skulle ändå inte kalla dem för skräckspel.
Mina första möten med denna något luddiga genre var Pathways into Darkness av Bungie (som sedan gjorde Marathon och Halo) och Alone in the Dark av Infogrames. Redan från början var jag vettskrämd, men kunde inte låta bli att spela. Det var som att de här spelen tog mig djupare in i mig själv, till ställen som jag inte annars kunde komma åt. Lite som att utforska sitt eget undermedvetna i en mardröm.
Konceptillustration från Silent Hill.
Här kommer en lista på de fem läskigaste spel jag spelat. Det första på listan är inte nödvändigtvis det jag anser vara bäst, men det som fått mig räddast.
På femte plats: Gabriel Knight
Släpptes av Sierra 1993. Du spelar Gabriel, en halvtaskig pocketboksförfattare med betydligt större författardrömmar. Som tur är bor du i New Orleans, där en serie mord just skakar staden. Morden visar sig ha kopplingar till en voodookult, och sen blir det bara bättre och bättre! Spelet är en blandning av deckare och äventyrsspel, med komplexa relationer mellan spelets mycket välskrivna karaktärer. Vad som börjar som ett mystiskt deckarfall utvecklar sig till en mardröm. Spelet har två uppföljare, varav jag spelat den andra i serien. Den utspelar sig i södra Tyskland och handlar om varulvslegenden kring kung Ludwig II av Bayern. Även den extremt välskriven, av deckareförfattaren Jane Jensen.
Windowsversionen av Gabriel Knight 1. Macversionen hade bättre grafik.
På fjärde plats: Pathways into Darkness
Spelet ligger i gränslandet mellan förstapersonsskjutare och “survival horror”, en genre som myntades när klassikern Resident Evil kom ut. Storyn är ganska utflippad. Tillsammans med ett trupp soldater har du släppts från helikopter vid en mystisk pyramid i en sydamerikansk djungel. Du kommer bort från truppen, och får utforska pyramiden på egen hand, och upptäcker både dina fallna kamrater och tidigare expeditioner längs vägen. Pyramiden visar sig ruva på större hemligheter än någon anat. Pathways kom även det 1993 men släpptes bara för Mac.
En av de första omgivningarna man utforskar i Pathways.
På tredje plats: Silent Hill
Som den Silent Hill-älskare jag är känns det elakt att bara placera dessa mästerverk på tredje plats. Jag har blivit gastkramad, suttit vaken hela nätter och inte kunnat tänka på annat i perioder. Silent Hill är en serie där jag spelat de tre första spelen. De är utvecklade av japanska Konami, och baserade på den japanska skräckkulturen. Det första spelet kom 1999 till Playstation, och när jag spelade det för några år sedan skrämde det mig från vettet. Men framför allt är det den komplexa storyn, mystiken och sättet att berätta historien som gör mig till Silent Hill-älskare.
Silent Hills briljanta story är så mångbottnad att man tappar räkningen. Symboliken och det som sägs mellan raderna kan hålla en som spelare sysselsatt i flera år.
På andra plats: Amnesia – The Dark Descent
Nu börjar vi snacka skräck på allvar. Amnesia gjordes av svenska Frictional Games 2010. Historien utspelar sig under tidigt 1800-tal och är kraftigt inspirerad av H.P. Lovecraft. Som huvudperson vaknar du upp i ett preussiskt slott, och det enda du minns är ditt namn, Daniel. Under spelets gång hittar du egna dagboksanteckningar och får flashbacks till vad som utspelat sig de senaste månaderna, och vad du måste göra. Jag satt fastnaglad vid spelet i en vecka och kunde inte sluta. Det här spelet kan vara det enda nånsin som fått mig att skrika rakt ut. En av de saker som gör det så läskigt är känslan av att man håller på att bli galen. Daniel är inte nån tuff Rambo-typ som skjuter skallen av monster på löpande band. Istället är enda sättet att överleva att krypa ihop i mörka skrymslen och vrår och försöka att inte titta på de obeskrivbara fasor som rör sig i slottet. Detta eftersom man då får panik och risken att bli upptäckt ökar. Inga vapen överhuvudtaget finns i spelet, och känslan av maktlöshet inför det övernaturliga är vad som gör det så fantastiskt.
Det är nåt där! Det är nåt där! Vågar inte titta! Aaahhh!
Och så på första plats: Doom 3
Jepp. Jag kan inte hjälpa det. Doom började på tidigt 90-tal som ett hjärndött skjuta-monster-springa-runt-hitta-nycklar-spel, men Doom 3, som kom 2004, är en helt annan genre. Det är fortfarande blytunga vapen och förskräckliga monster som gäller, men här pepprar du inte ihjäl dem på löpande band. Istället kan även de minsta monstren ha ihjäl dig på ett par sekunder. Du tvingas smyga i skuggorna på den ödsliga marsbasen där det hela utspelas, medveten om att vad som helst kan ligga på lur i vartenda litet hörn. Historien är inte jättevälskriven, men den är bra och gör att spelet känns drivet av handlingen. Det kan ta flera minuter att ta sig igenom ett rum, eftersom man är så rädd att något ska hoppa fram. Och när man tror att man är i säkerhet… Shit, jag får hjärtklappning bara jag tänker på det.
Vad i hela… tur att det är en ruta ivägen. Vad var det där som lät bakom mig?? Uh oh…
Sådär, det här blev ett långt fredagsinlägg. Trevlig helg på er.
Nya projekt på gång. Lite hemligt, men det handlar om sopor, det handlar om spel, och det handlar om riktigt skumma karaktärer.
Ovan ser ni principskisser på tre av karaktärerna i projektet. Från vänster: Ahmed L. Svensson, Eremiten och Punkaren. Jag kommer inte att göra bilderna i slutändan, vi kommer att ha en riktig tecknare, men det är kul att skissa!
Nu är det mars. I mars blir det vår. På våren drar man upp sin cykel ur snödrivorna. De senaste decenniet har det ju egentligen varit nån snö att dra upp nåt ur, så det här var första vintern på länge som jag faktiskt inte cyklade under vintern.
Men idag var det dags. Lite olja och grejer på kedja och kullager och så trampade jag iväg in mot stan. Inte helt ofarligt, med tanke på att halva Göteborg fortfarande är täckt av is, men med solen i ögonen (men inte inte spilld mjölk överallt) spelade det ingen roll. Jag cyklade till Chalmers, där jag lånade luftpåfyllningsautomaten, och sen vidare till gymmet, för den första träningssessionen sedan jag blev sjuk i november. Så grymt skönt att komma igång igen, även om man kände sig lite klen efter att ha varit passiv så länge.
Tog inga kort på dagens cykelturer idag, så här är en bild på min hoj från i somras, halvvägs till Oslo, och lastad med tält, sovsäck, liggunderlag och diverse annat. Få se vart det bär av i sommar… England eller Skottland har varit på tal. Nån som hänger på?
Vårdikt på cykeltema:
jag ska samla all min sorg
i min cykelkorg
och dumpa alltihop
i en gammal grop
långt från Göteborg
Och avslutningsvis en filmsnutt som är väldigt fin… Den ska inte ses som ett seriöst inlägg i nån debatt, men… man blir lite glad av den!
Det ringde på min lägenhet igår kväll, och utanför stod två ledigt klädda herrar i 35-årsåldern och ville att jag skulle byta elleverantör. De pratade länge och väl om hur billig deras el var, och frågade mig om jag inte också tyckte det var väldigt bra att de sålde billig el till folk.
De verkade nästan tacksamma när jag till slut stängde dörren efter att ha talat direkt från hjärtat (och hjärnan). Billig el liksom… Ja, för problemet i det här landet är verkligen att elen är för dyr och att vi inte kan köpa så mycket som vi skulle behöva. Jag menar, vad tror dom nån med en kandidat i miljövetenskap med inriktning på energisystem svarar när dom ställer en så korkad fråga?
“Ja men vad bra! Billigare el! Då kan vi använda mer el så vi kan bygga fler kärnkraftverk! Hurra vad kul!”
Jag har dragit igång ett projekt här hemma: att försöka få ner min elanvändning till under 100 KWh i månaden före nyår. Jag kommer varje månad berätta hur det går! I september använde jag 116 KWh. Räkningen för oktober borde komma snart.
På rymdobservatoriet i Slottskogen där jag jobbar är det massa fult klotter. Men på Humanisten där jag pluggar kan man få sig en massa filosofiska frågeställningar till livs om man studerar vad som skrivits av uttråkade, eller vem vet, kanske inspirerade, studenter. Alltifrån följande djupa konstaterande…
..till detta lite kryptiska och lite påflugna spörsmål…
…och detta ödesmättade påstående. Notera “SLAFS”.
Dessa strofer, som likt Paul Simons textrader är “written on the subway wall” fotograferades med min något begränsade mobilkamera. Följande avslutande bild är dock tagen med en riktig kamera, och avslöjar de centerpartistiska ungdomsgängens härjningar i min nya stadsdel, Majorna.
I helgen var det dags för en ambitiös fotosession. Jag och min vän tillika kollega Isabel Evers behövde bilder att använda inför våra poesi- och visföreställningar som vi sysslar med. För detta ändamål anlitade vi fotografen Rosalie Haglund och bokade in en dag. Sagt och gjort. Jag och Rosalie tar bussen från Göteborg ut till Härryda, närmare bestämt Wendelsbergs folkhögskola, där Isabel håller till. Sen slängde vi på oss lite fina kläder, gjorde en sista panikansning av skägget, och gav oss ut i den svinkalla men vackra Wendelsbergska naturen. Här följer ett par av fotona vi tog.
När vi en pizza senare kom tillbaka in till Göteborg var det lagom till avgången för veckans Israel-ut-ur-Gaza-demonstration. Vi gick med i tåget, som uppgick till över 8000 demonstranter. Från Götaplatsen tågade vi, ner längs Avenyn, till Gustav Adolfs torg. Där avslutades det hela med tal.
Men nånting kändes lite fel. Det är klart att alla 8000, inklusive talarna, vill ha slut på kriget i Palestina, men ett litet stick av obehag kändes ändå i maggropen när man ropade ut genom den tinnitusframkallande ljudanläggningen att vi helhjärtat stödjer den palestinska motståndsrörelsen. Gör vi verkligen det? Det är klart att vi stödjer det palestinska folkets kamp för fred, men stödjer vi raketerna? Stödjer vi självmordsbombarna? Det fanns inget utrymme för definitioner.
Ansvaret ligger på Israel. Så långt är vi nog överens. Det är Israel som har resurserna, ekonomin och rörelsemöjligheterna. Palestinierna är ett hungrande, uppskrämt och illafaret folk som likt vargar trängts undan från sitt land. Men innebär det att det palestinska våldet (som förvisso är relativt marginellt) är rättfärdigat? Varje palestinsk raket som riktas mot israelerna ger Israel ytterligare en ursäkt att fortsätta kriget. Varje självmordsbombare skrämmer det israeliska folket att fortsätta stödja ett krig som de egentligen vet är fel. Det gör det svårt för mig att säga att jag stödjer den palestinska motståndsrörelsen. Och oavsett om det palestinska våldet är rättfärdigat eller inte kan man fråga sig; är det bra?
Det är hos Israel ansvaret ligger. Men den svartvita Israel-är-mördare-Leve-Palestina!-retorik som användes i lördags skrämmer mig faktiskt lite.
