Nu får det fanimej vara bra!

Jag har funderat mycket över en speciell sak på sistone. Under flera år har jag varit medveten om det, utan att kunna sätta fingret på vad det är. Förrän nu. Det handlar om det här med hur svårt det kan vara att tycka något man gör är bra, och hur saker man tidigare varit stolt över plötsligt verkar helt värdelösa.

När jag var 20 år hade jag precis upptäckt det här med att sjunga och skriva låtar. Jag hade spelat gitarr tidigare, men det var där och då som bitarna föll på plats och jag insåg att YES, det är klart jag ska bli musikartist! Jag skrev låtar på löpande band, tonsatte, härmade, hittade på eget och började få spelningar. Först småspelningar på ungdomsgårdar och musiktävlingar, sedan allt större grejer, som festivaler och riktiga konserter. Det fanns liksom inget stopp. Nu när jag lyssnar på gamla inspelningar inser jag att låtarna var helt obegripliga, och att jag sjöng som om jag försökte överrösta ett brandlarm. Ändå var jag, när jag var 20 år, överygad om att jag var bäst i världen och att jag skulle bli nästa Bob Dylan.

Så här kunde jag se ut.
Så här kunde jag se ut.
Eller såhär.
Eller såhär.

Nu när jag tänker tillbaka på det är det nästan så jag skäms. Mina låtar var verkligen obegripliga, och jag undrar vad folk egentligen tänkte om den där rösten. Ändå fick jag spelningar. Betalda spelningar.

Hur längesen var det jag hade en betald spelning idag?

Överlag har jag inte haft särskilt mycket spelningar på ett tag. Och då kommer vi till paradoxen. När jag var tjugo hade jag inga som helst skrupler när det gällde att höra av mig till olika ställen och be att få spela. Jag hade inte minsta tanke på att jag kanske inte skulle passa eller vara bra nog, eller att de kanske inte så stort intresse av en skäggig och långhårig tjugoåring som sjöng förvirrade politiska låtar om sånt som engagerar just en skäggig och långhårig tjugoåring.

Men idag.

Idag har jag så extremt svårt att lyfta luren och ringa upp en arrangör. Bara tanken gör att jag tvekar, och tänker att nej, varför skulle någon vilja höra mig sjunga?

Detta trots att jag vet att jag är hundra gånger bättre idag än jag var för tio år sedan. Jag är rentav tio gånger bättre än jag var för tre år sedan. Ändå låter jag bli. Ändå är jag rädd att inte vara bra nog.

Det är ironiskt på nåt sätt. Att en välrepad och faktiskt ganska erfaren och skicklig trettioåring ska ha så svårt att göra det som en otajt tjugoåring med bristande gitarrfärdigheter gjorde utan att ens tänka. Att jag plötsligt betraktar mig som så dålig på något jag egentligen vet att jag är bra på, som jag skrivit om tidigare.

Jag har bestämt mig.

Från och med idag ska jag börja spela igen. Jag har nya låtar, och de är jävligt bra. Jag är bättre på gitarr än jag nånsin varit. Min röst är en vuxen mansröst, med förmåga att göra mycket mer än min tjugoåriga operawannabe-röst kunde.

Det här är en del av något större. Mycket större. Nånting hände mellan jag var tjugo och trettio som gjorde att jag började betrakta allt jag gjorde med så mycket större skepsis än allt annat jag såg omkring mig. Att allt jag gjorde var mediokert i bästa fall. Att när någon sa att något jag gjorde var bra så var det bara för att de ville vara snälla mot mot mig. Att när någon sa att nåt var dåligt så var det en underdrift. Att risken för att skämma ut sig var så stor och sannolikheten för att göra nåt bra så mikroskopiskt liten (som jag skrev om här). Att det bästa jag kunde göra var ingenting.

Varför det? Fan vet.

Men nu har jag bestämt mig. Nu får det fanimej vara bra. Jag vill sjunga igen, och jag tänker tycka att jag är bra, utan att få ångestattacker och backa undan som jag gjort i så många år nu.

Är ni beredda?

Det här trodde ni inte om mig – del 2

I förra inlägget skrev jag om hur jag till min egen stora förvåning börjat gå en kurs i lindy hop, och vad detta inneburit för någon med kraftig dansfobi. Jag lovade att skriva ett nytt inlägg om hur det gått nu några veckor senare, så det får jag väl göra nu då. Men det kommer inte att handla om ångest, dansskräck och panikattacker, för det skrev jag tillräckligt om i förra inlägget.

Skarmavbild 2015 02 03 Kl  12 57 00

Okej, till att börja med måste jag slå fast en sak. Jag fattar nu varför folk dansar frivilligt. Jag har förstått det rent logiskt innan, men aldrig fått en känsla för det. Igår när jag jag var på kursen så hände det en gång, vid ett tillfälle, att nånting lossnade. Något bröt igenom en tjock och seg barriär, och jag tyckte att det var roligt. På riktigt! I förra inlägget skrev jag om hur omöjligt det var för mig att koppla begreppet dans till begreppet kul, men under ungefär en minut igår så tror jag faktiskt att jag fattade. Gången innan dess var totala motsatsen, men jag lovade ju att inte skriva nåt om panikattacker, så jag låter bli.

Hur som helst. När man fått undan det primära hindret och inte fokuserar så mycket på att mota undan paniken, kan man istället fokusera på själva dansen. Och det är både kul, intressant och frustrerande. Frustrerande främst för att lindy hopen har ett så annorlunda sätt att se på takt och rytm än vad jag är van vid som musiker. Rytmen för mig som musiker är vad man lutar sig mot och det man fyller med resten av musiken för att få ihop en helhet. Och rytmen kan vara en fyrtakt, en tretakt, en sextakt och så vidare. Men stegen inom lindy hop är olika långa. Ett steg kan vara fyra taktslag långt, medan nästa är sex taktslag. Ibland lägger man in små extrasaker som gör att det kan bli fem eller sju slag långt. Ettan (alltså första slaget i takten) i musiken behöver inte vara samma som ettan i danssteget. Innan jag fattat att det faktiskt var så, att de första stegen vi lärt oss var i fyrtakt men att vi sedan gått över till sextakt utan att någon sagt något, var jag så så förvirrad att jag knappt fick ihop någonting.

Nu börjar jag kunna släppa det, men till en början var det helt omöjligt att inte försöka sätta ettan i dansstegen där ettan fanns i musiken. Jag var tvungen att helt och hållet tänka bort musiken och bara tänka att ”nu är det den foten åt det hållet, sen är det den andra foten som gör såhär”… Det var lite som att försöka lära sig att inte kunna läsa. Att följa takten i musiken är så grundläggande för mig som musiker, så när man dansar i sextakt till fyrtaktsmusik, sedan byter till fyrtakt, lägger in några extra taktslag här och där, och sedan går tillbaka till fyrtakt, får det mig att känna mig som en autist. Åtminstone till en början.

Jag tror jag faktiskt har lyckats att sluta fokusera på taktslagen och faktiskt börjat känna rytmen istället för takten. Men jisses, vad korkad jag har känt mig. Stackars följare som försökt härma efter mina förvirrade försök att föra. Fast å andra sidan kanske de inte greppat alltihop från början heller.

Summan av kardemumman: Jag hade aldrig vågat tro att jag skulle skriva nåt sånt här, men jag tror faktiskt jag börjar tycka det är kul.

Det här trodde ni inte om mig!

Min allra största skräck under många år har varit dans. Jag älskar musik och jag älskar att röra mig, men ända sedan traumatiska discoupplevelser i grundskolan har dans varit något jag hållit mig så långt bort ifrån som det bara är möjligt. Jag har hittat på ursäkter för att inte gå till ställen där det dansas, och när folk har börjat dansa på fester eller andra sammanhang har jag i regel sett till att försvinna därifrån på ett eller annat sätt. Det har varit en fobi som jag varken har kunnat förklara eller hantera.

Men strax före jul tänkte jag att det kanske var dags att ta den där demonen vid hornen, efter tjugo år av dansångest. Så i ett plötsligt infall ansökte jag om att få vara med på en kurs i lindyhop. Det var en populär kurs, så jag räknade väl egentligen inte med att jag faktiskt skulle bli antagen. Men det blev jag, och allvaret i situationen grep mig. Det första jag tänkte var att jag skulle avanmäla mig direkt, innan kursen började, men någonting fick mig att låta bli. Om det här var ett sätt att bli av med en fobi som följt mig i så många år så vore det väl dumt att inte försöka? Jag bestämde mig för att gå ändå.

Skarmavbild 2015 01 20 Kl 12 53 43

Det krävde enorm viljestyrka att trampa iväg i lördags förmiddags till det första kurstillfället, men när jag skrivit under närvarolistan på plats fanns liksom ingen återvändo. Och själva dansandet gick nog egentligen ganska bra. Eller alltså, det gick som man kan förvänta sig att det går på en första danslektion. Det är inte stegen i sig jag har problem med, utan att inte låta paniken ta överhanden när nånting oväntat händer. Och oväntade saker händer hela tiden. När jag kom hem på lördagskvällen var jag helt död. Blixtrande huvudvärk, magont, tårar och en smula minnesförlust. Ändå gick jag dit på söndagen också. Och måndagen.

En intressant grej är att det inte i första hand är själva kurstillfällena som är svåra, utan tiden runt om. Under helgen och måndagen kunde jag inte tänka på något annat än att jag var tvungen att gå dit igen. Allt var som ett töcken – jag hade huvudvärk, mardrömmar, magknip och kunde knappt sova. Men själva kursen var helt okej, så länge jag lyckades hålla paniken på avstånd och tryckte undan impulsen att smita därifrån. Någon frågade mig om jag hade kul, och jag visste inte vad jag skulle svara. Ledarna är jättebra och de andra kursdeltagarna är trevliga. Men begreppet kul är så oändligt långt ifrån begreppet dans att jag inte kan koppla ihop dem. Jag antar att det skulle kunna vara kul, men det är så långt kvar innan jag kan fokusera på nåt annat än att röra mig rätt och inte få panik, att det kommer att dröja innan jag överhuvudtaget kan få ett begrepp om huruvida det är kul eller inte. Och det är en månad kvar, så kanske kommer jag att hinna känna efter.

Men varför gör jag egentligen det här, om det nu är så himla jobbigt, kanske någon frågar sig? Och det är en bra fråga. Svaret är att jag hellre tycker det är jobbigt nu än i resten av livet. Och kanske, vilket jag hoppas på, att jag faktiskt kommer att tycka det är lika kul som andra verkar ha när de dansar.

Fortsättning följer.

Vad som händer om tre veckor

Strax efter nyår satt jag på eftermiddagsfika på jobbet. Det var onsdag, och på onsdagar brukar vi ha vad vi kallar för ”onsdagsfråga”, någon kommer på en fråga som alla får svara på och berätta nåt om. Den här onsdagen var frågan vad var viktigast för var och en av oss att göra det kommande året. Mitt svar var ”Skriva och sätta upp en musikal om Sverigedemokraterna”. Folk tittade förvirrat på mig.

emaf51

I augusti förra året satt jag på en skumpig lokalbuss i Como i norra Italien. Jag var ute och tågluffade med min vän Isabel, och vi pratade om hur det kunde komma sig att så många hyggliga, vanliga svenskar nu plötsligt kunde tänka sig att rösta på ett rasistiskt parti. Det var som att ett parti som varit tabu och så tydligt kopplat till rasism i valt 2002 nu plötsligt blivit mainstream och hade röstsiffror på uppemot 10%. Det kändes overkligt, där vi satt och tittade ut på de italienska alperna. I Europa fanns länder där liknande partier varit stora i många år. Front National i Frankrike, Lega Nord i Italien, Dansk Folkeparti i Danmark. Nu var vi på samma ställe i Sverige, bara några år senare. Det som kändes mest overkligt var att på den plats vi placerat Sverigedemokraterna för tio år sedan, i den halvbruna utkanten av den politiska skalan, som de nu lämnat för att ta sig in i ljuset, fanns nu andra partier. Partier som knappt fanns i medvetandet då, men som förekom överallt på bloggar, forum och sociala medier sensommaren 2013.

Nu är det juli 2014 och vi närmar oss riksdags-, region, och kommunalval. Det enda vi kom fram till under på den där bussen i Italien var att vi skulle göra en pjäs. En musikal. Det är samma musikal jag lovade att sätta upp vid där onsdagsefikat vid nyår och samma musikal som har premiär den 25 juli, om bara några veckor. Här är några bilder från repen:

Ordförande Markus Kivik drillas i att bli en verklig Man av folket.
Ordförande Markus Kivik drillas i att bli en verklig Man av folket.
"Någon jävla turk har skrivit en insändare om oss!"
”Någon jävla turk har skrivit en insändare om oss!”
Kommunstyrelsen tjänstgör även som orkester.
Kommunstyrelsen tjänstgör även som orkester.

Det enda jag har ändrat på är att den inte handlar om Sverigedemokraterna. Den här musikalen utspelar sig i den lilla idylliska kommunen Alinge, med det lokalpatriotiska Alingepartiet som just vaknat upp efter en serie händelser som gjort att kommunmedborgarna tappat förtroendet för det sittande partiet som haft makten i hundratals år. Partiet leds av en ung, välklädd och karismatisk partiledare som kallar sig för En man av folket, och som nu utmanar det sittande partiet i en episk uppgörelse vars utfall jag inte kommer att avslöja här på bloggen. Men vem är den nya ledaren? Varifrån kommer han och vad vill han egentligen? Och hur ska han hantera de patrioter som redan varit medlemmar i många år? Inte kan det väl finnas några likheter mellan Alingepartiet och Sverigedemokraterna?

Jag har lagt i princip all min fritid det här året på musikalen, som heter just En man av folket. Skrivit manus, skrivit om manus, hittat regissör och skådespelare, skrivit musik, letat koreografer och statister, satt ihop orkester och hittat en spellokal. Jag har hittat en fantastisk regissör i Elin Bokne, som både har vässat manuset och nu får skådespelarna att prestera sitt yttersta. Det kommer att bli en episk föreställning, som vi spelar 25, 26 och 27 juli samt 15, 16 och 17 augusti på Cinnober Teater vid Masthuggsterassen. Det handlar om vad som gör att vanliga människor som du och jag är beredda att rösta på ett rasistiskt parti, och vad som händer när ett sådant parti blir en del av normen.

Den här föreställningen betyder så mycket för mig. Det skulle betyda ännu mer om ni som läser det här kom och såg den. Det är fantastiska människor som skådespelar, spelar musik och är inblandade på alla sätt och vis. Här är en länk till facebookeventet: https://www.facebook.com/events/248059732058159

Där står även hur man bokar biljett. Biljetter kostar 60 respektive 80 kr beroende på om du är student, pensionär, arbetslös eller arbetande.

”Leave the world behind” – skämtar ni?

Såg den här reklamaffischen på väg hem häromkvällen.

leaving1

Det måste vara medvetet. Det går bara inte att göra en sån reklambild utan att tänka på vad den egentligen visar.

Där står han. Mannen med den stora bilen. Demonstrativt vänder han ryggen mot naturen, som dessutom råkar utgöras av snöklädda fjäll. Det kan förstås bara vara en slump, en bakgrund som reklammakaren tyckte var snygg, men det är för talande för att tas som en slump.

”Leave the world behind.”

Ja, precis. Gör det. Vänd ryggen mot vad bilismen innebär och lämna världen som vi känner den bakom dig för alltid. Hejdå och goodbye! Vi försöker inte ens låtsas längre. Gasen i botten, tuta och kör. Leave the world behind.

just surrender yourself to the rhythm
with your hands up in the sky
feel the energy deep inside your system
and leave this world behind

Om jag vetat vad jag gett mig in på…

Häromdagen skrev jag om att jag, delvis på grund av några riktigt dåliga recensioner, låtit bli att göra spelningar och sälja mina skivor det senaste året. Jag tappade aldrig lusten att spela och sjunga, men jag vågade plötsligt inte längre höra av mig till arrangörer, tidningar eller skivköpare. Nu har jag beslutat mig för att det är dags att komma över det, och dags att komma ut med musiken igen. Tack för allt stöd och alla fina kommentarer jag fått! Jag blev alldeles paff när jag såg att 300 personer läst på ett dygn. Här är länken till inlägget.

Jag har också beslutat mig för att dra igång en skivkampanj för att fira att det nu är ett år sedan senaste skivan Inte riktigt än. Jag skrev i förra inlägget att jag tänkte sälja skivan för 75 kr, eller ta 100 kr för både den och min förra skiva från 2006, Vår revolution. Det kanske jag får äta upp, för nu plockade jag fram den och lyssnade.

Oj, vad längesen det var jag spelade in det här. Man riktigt hör hur långt skägg jag hade på den tiden. Titta bara här:

mami21

Eller här:

mami

Det var inte bara skägglängden som var annorlunda. Jag skrev och sjöng på ett annat sätt då. Låtarna handlade om att inte titta på TV (och därmed missa populära TV-program som Floor Filler och Paradise Hotel), om bisarra resor till Nordpolen med tåg, lastbåtar och flygande skepp, om att vara ung, arbetslös och hänvisad till Arbetsförmedlingen på Tjörn (!) och allt möjligt annat. Några är faktiskt riktigt bra, som Debattblues (som handlar om hur Gud, Djävulen och George Bush är med i samma debattprogram i SVT), titelspåret Vår revolution och den långa Julvisa från 2000-talet, som handlar om att bli kidnappad av tomten, som flyttat från Nordpolen till Taiwan för att utnyttja billig arbetskraft.

Såhär ser framsidan ut. Den är tecknad av Robin Rundkvist. Alla detaljer på omslaget är sånt som finns i låtarna, t ex är det jag själv som står utanför Arbetsförmedlingen nere i vänstra hörnet.

"Vår revolution", 2006
”Vår revolution”, 2006

Okej, ju mer jag lyssnar så inser jag att det är rätt kul. Men rösten är… ja… lite brådmogen kanske man skulle kunna kalla den. Det här var 2006 och jag var 21 år. Musiken är svängig men lite hafsig. Jag drog ihop en massa kompisar som kunde spela, snarare än tänkte efter vad som kunde passa och fungera.

Men, har jag sagt a får jag säga b! För 100 kr + porto får man nu båda nya skivan Inte riktigt än (som är jättebra!) och den gamla Vår revolution. Skicka ett mail till skiva@emanuelblume.se med din adress så kommer skivorna med posten tillsammans med faktura. Bara Inte riktigt än kostar 75 kr.

Och om man vill kan man även gilla min facebooksida, klicka här för att komma dit.

Därför har jag blivit så tyst

Det här är en lite obekväm sak, men jag skulle vilja ta upp den ändå.

Jag har varit musiker och sjungit i över tio år. Från att jag var sexton tills alldeles nyligen har jag aldrig haft en enda period då jag inte haft några spelningar inplanerade. Det är bland det absolut bästa jag vet, att komma till ett spelställe, inte veta exakt vad man halkat in på, och sedan ge allt när man möter publiken. Det ger en kick som jag inte hittat någon annanstans. Jag har inte räknat antalet spelningar jag haft, men det är ett antal hundra. Här nedan ett foto från en spelning med Isabel härom sommaren.

36451_409791627492_8378364_n

Nu till det jag drar mig lite för. Jag spelar inte särskilt mycket nu för tiden. Det är långt mellan konserterna och jag ägnar mycket mindre tid än jag skulle vilja åt musiken. Vad beror då det på?

Ja, det är inte så att jag tycker det är tråkigt. Tvärtom älskar jag att stå på scenen mer än nånsin, och de tillfällen jag faktiskt är ute och spelar tar jag vara på varenda sekund. Vad det handlar om är istället att jag känner ett starkt motstånd mot att marknadsföra mig. Alltså säga hej, här är jag, får jag spela hos er? Eller hej, jag har en skitbra skiva, vill ni spela den i ert radioprogram? Och att det är så beror mycket på just den där skivan, som jag släppte för ett år sedan, förra våren.

Jag hade jobbat så hårt i flera år med den. Sparat pengar till inspelningen, sökt stipendier, skrivit om texterna tusen gånger, gjort arrangemang, letat upp musiker, slipat på musiken, förhandlat med studior, bråkat med producenter, förhandlat med skivbolag och framför allt övat, övat, övat och övat. Jag hade bestämt mig för att göra det. En del organisationer jag var i kontakt med sade att de var skeptiska till att jag skulle klara av att slutföra det, men jag hade bestämt mig. Det var ju det jag levde för, drömmen jag hade. Hur kunde man kasta något sånt åt sidan bara för att nån inte tror man kan slutföra det?

264419_137596219649639_3646127_n1

Hur som helst, jag slutförde det. Jag vågar inte skriva här på bloggen hur mycket studion och musikerna kostade mig, men jag slutförde det och det blev det bästa jag någonsin spelat in.

Det som hände sen var att jag släppte skivan med en releasespelning i Göteborg. Det kom nästan 180 personer, vilket var fantastiskt. Själva spelningen var också fantastisk, trots att jag knappt fått nån sömn på tre dagar. Det intressanta var att trots att det kom så många besökare och att skivan såldes jättebilligt i samband med att man fick sin biljett så sålde jag bara 27 skivor. Det är inte särskilt lätt att sälja skivor i dessa Spotify-tidevarv, tänkte jag, ryckte på axlarna och tänkte att skivan ju ändå ligger på Spotify också.

Sedan hände något som tog luften ur mig. Jag fick två riktigt kassa recensioner. I samma tidning till och med, veckorna efter varandra. Då pratar vi inte om låga poäng utan om riktiga totalsågningar. I den första märktes det väldigt tydligt att recensenten bara lyssnat på de första låtarna, hört fel i texten och ägnat halva recensionen åt att göra sig lustig över det felhörda citatet. Den andra halvan handlade om hur folk kan tänkas se ut som lyssnar på sådan värdelös musik. De har basker, palestinaschal och converseskor, dricker rödvin direkt ur flaskan och diskuterar mellanöstern och tycker sååååååå synd om de stackars människorna där nere. Inget som en normal människa orkar lyssna på. Det här är i princip ordagranna citat. Nästa recension var i princip likadan, men utan humor och med formuleringar som ämnesvalen för texterna är askgrå och inget som engagerar en enda människa, och detta är beviset för att vismusiken äntligen är död.

Jag låtsades inte om att jag blev väldigt ledsen av de här recensionerna, men det blev jag. Inget av det jag ville säga med musiken hade de tagit upp. Inga nyanser överhuvudtaget hade de fått med. Jag fick snarare intrycket av de tävlade med varandra om vem som kunde skriva den mest nedtryckande recensionen.  Om syftet med det var att få tyst på musiken som de uppenbarligen tyckte så illa om så lyckades de. Jag tappade totalt lusten för att försöka sprida min sprillans nya skiva, som jag varit så nöjd med några veckor tidigare. Jag ville inte ens söka spelningar. Jag slutade helt och hållet försöka nå ut som musiker. De enda spelningar jag haft det senaste året är såna jag blivit tillfrågad om (vilket faktiskt är några stycken, så helt dött har det inte varit).

Några av låtarna gick i radio. Vända blad spelades i flera olika P4-kanaler till och från under hela sommaren och jag såg på norska och finska radiokanalers hemsidor att de fanns med även där. Men jag kunde inte sluta tänka på och skämmas för att min musik var så dålig. Skivorna blev liggande, och jag försökte se ut som att jag inte brydde mig.

Äh, nu räcker det med tillbakablickande och bitterhet. Jag lyssnade på skivan häromdagen på Spotify (den finns här) och insåg att den faktiskt är jävligt bra. Nu har det gått ett år sedan jag släppte den och jag tänkte göra en ny drive för att få sålt några stycken.

Bild-2011-11-14-kl.-22.03-232

Därför har jag bestämt mig för att ha en skivkampanj från slutet av april till juni. Jag kommer att sänka priset på den och låta folk köpa både den och min gamla skiva Vår Revolution för ett superpris (trots att jag knappt vågar lyssna på den själv längre, men det är för att visa hur mycket som hänt sen dess). 75 kr för den nya och 100 kr för både nya och gamla kommer jag förmodligen att ta!

Maila mig på skiva@emanuelblume.se eller skriv en kommentar här på bloggen med din mailadress om du är intresserad! Man får skivan direkt hem i brevlådan med en faktura. Skillnaden mot Spotify är att man får hela det snygga omslaget och häftet, designat av Robin Rundkvist, med fina foton från inspelningen av Isabel Evers och alla texterna, och såklart det hemliga extraspåret…

Lollipopocoaster, mina hjältar bara dör

Idag tänkte jag skriva om något som gör mig ganska ledsen. I lördags var jag på konsert med ett band som varit mina idoler sedan jag var 16 år. Jag har följt dem till och från sedan dess och under hela den här tiden, nästan halva mitt liv, har jag haft den där magiska känslan av att de är något alldeles unikt och fantastiskt.

Fram till i lördags.

Jag har varit på över tjugo spelningar med det här bandet genom åren, och alla har inte varit fantastiska. Men de flesta har varit bra, och en hel del har faktiskt varit fantastiska. Som i mars förra året, då de gjorde en så helgjuten spelning att taket lyfte, nästan bokstavligen. Men efter ”spelningen” i lördags får jag anstränga mig för att kunna tänka tillbaka till det band jag en gång lärde känna.

För hur mycket jag än vill älska dem så är det svårt när större delen av bandet är påtagligt berusade redan i början av spelningen, och sedan dricker sig aspackade under återstoden av de plågsamma sextio minuterna. De missar att spela sina instrument, glömmer texter, glömmer ackord, spelar fel låt, tappar trumpinnar, har ingen planerad låtlista och ser ut som en öldrickande gymnasieklass på skolresa.

emptybeer

Det är klart att ingen musikgrupp kan leva upp till att vara de magiska idoler som en sextonåring ser framför sig. Men det handlar inte riktigt om det. De har mängder av fans som älskar dem, och som reser långa vägar för att se dem spela. Vi sitter i stolar eller på golvet, klappar frenetiskt och visslar, för vi vill att det ska vara bra! Vi ger dem chans på chans att reparera den hopplöst misskötta spelningen, men det blir bara värre och värre. Och det handlar inte bara om alkoholen, utan om hela sitationen. Det värsta är kanske att vi inte ges en chans att ta dem på allvar. Att de skämtar bort och hafsa bort låtar som betyder så mycket för så många. Inget är på allvar. Vi får skylla oss själva som trodde vi skulle få höra ett bra band. Som publik får man intrycket att de totalt skiter i att vi är där. Vi känner oss förolämpade.

Det gör ont att skriva de här meningarna, och jag önskar att jag egentligen inte menade dem. Jag blir så ledsen av att se människor som har så mycket att bjuda på, och som så många ser upp till, slarva bort den chans de har. Jag skämdes inför min flickvän och mina vänner efter att ha talat så gott om bandet före spelningen. Vad skulle jag säga nu? Att det är den här cirkusen jag lyssnat på sen jag var 16?

Kanske var det alkoholen.
Kanske var det sammanhanget.
Kanske var det att ingen av dem känner sig engagerade eller har lust att spela längre.

Men då ska man inte ta en sån spelning. Särskilt inte när man är headline för konserten och det avslutande bandet för kvällen. I så fall tackar man nej. Även om man egentligen är världens bästa band.

Det är tanken som räknas

Under hösten har jag varit med i en tävling som heter Skriv för planeten, som går ut på att man ska skriva en låt på ”miljötema”. Den ska bedömas av en jury och sen, om man har tur, gå vidare till en finalkonsert i början av december. Nu gick jag inte vidare till finalen, men jag är nöjd med låten!

Jag tycker det kan vara ganska knepigt att skriva ”miljölåtar”. Väldigt många som gör det skriver på ungefär samma sätt; ett slags allmänt rädda-den-stackars-miljön-och-stackars-isbjörnar-och-om-vi-bara-hjälps-åt-och-tänk-på-barnen-tema. Man försöker ofta göra en ny We are the World, vilket jag kan tycka i regel blir ganska tråkigt. Det är en bra låt, men den är ju för fasen redan skriven. Tusentals gånger.

We-are-the-world

Det är som att jo, vi vet att vi måste hjälpas åt och vi vet att isbjörnarna ligger illa till. Det behövs inte ännu en låt om det, det finns redan flera tusen. Vad jag istället fick lust att skriva var en låt som handlar om nåt konkret och svårt. Nåt som känns. Alla kan ställa upp på och hålla med om att vi ska hjälpas åt och rädda världen. Men vad är det som gör att det går så långsamt? Vad är det vi bråkar om?

Det var så jag kom på idén till låten som jag kallar för Tanken som räknas. Den handlar om någon som efter många år kommit på att något man tyckt om, kanske rentav älskat, hela sitt liv, får hemska konsekvenser. Och som nu bestämt sig för att nu får det vara slut. Även om det gör ont i hjärtat. För det är ju det som gör miljöomställning så svårt. Att vi måste bryta känslomässiga band med saker som betyder mycket för oss.

Här kommer inspelningen! Den blev lite slarvig, för jag ville bli klar på så kort tid som möjligt. Och en granne klagade på att jag väsnades så sången är en ganska tystlåten förstatagning. Men det är tanken som räknas!

Klicka på knappen här ovanför för att lyssna. Texten kommer här:

det är inte lätt för mig att säga det här
men nu har jag bestämt mig
jag vill göra slut
fast jag upplevt så mycket med dig är jag inte kär
det är så mycket jag fattar nu
som jag inte förstod förut

som hur hård du varit
så tung och så kall
jag är trött på det nu
din kyliga yta av plast och metall
snälla du
jag är trött på ditt tugg
hur du jämt går på tomgång
vareviga dag
nu ser jag igenom din putsade lack
vad du egentligen menade när du sa

att det är tanken som räknas
du vill tanka dig full
varva loss och komma i gasen
du ljög när du sa det var för frihetens skull
det var gifter vi hällde i glasen

du påstod att ett och ett halvt ton metall var för min säkerhet
att jag skulle klara mig bra om det small
tack för den
av den som det small med
skulle bara bli kvar
en förstörd liten smet
ett och ett halvt ton metall som gör mig osårbar
var det som var säkerhet?

men det värsta av allt är vad du har spytt ut i så många års tid
jag har hostat och flämtat
försökt att stå ut 
för din skull
luften är full med ozon
atmosfären med koldioxid
ändå upprepar du
så som alltid förut
att du är nödvändig och ansvarsfull

och att det är tanken som räknas
fyll fler oljefat!
du vill tända på alla cylindrar
och du skiter väl i ett förändrat klimat
men det finns faktiskt en sak som hindrar

för jag har hittat en annan
jag har träffat en ny
som varken behöver bensin eller bly
som har sadel och styre och struntar i servon och spakar
så du kan ta din kaross
det är slut mellan oss
för jag har vinden i håret och blicken i skyn
din tid är förbi
jag kan höra hur fogarna knakar

tro inte nu att det inte betytt nåt
det vi haft, du och jag
utan dig kanske inte min lägenhetsflytt blivit av
utan dig kanske resan till fjällen i vintras blitt stökig och svår
men skitsamma om alternativet är fjäll utan snö om femtio år

så farväl till besiktning, till bilskatt och blinkers och bilbatteri
farväl till parkeringshus, p-böter, pumpar och plåt
farväl till passat, peageot pontiac, porsche
er tid är förbi
och försök inte lura mig mig med vackra ord
jag vet precis vad du vill åt
när du säger

att det är tanken som räknas
det går jag inte på!
jag är trött förmildrande fraser
det här är mitt slutliga sista hej då
och behåll dina växthusgaser

för jag har hittat en annan
jag har träffat en ny
som varken behöver bensin eller bly
som har sadel och styre och struntar i servon och spakar
så du kan ta din kaross
det är slut mellan oss
för jag har vinden i håret och blicken i skyn
din tid är förbi
jag kan höra hur fogarna knakar

EMANUEL DISSAR! – del 30: GT

I slutet av augusti gjorde jag en genomgång av allt jag dissat i den här serien, inför det trettionde inlägget som jag skrev skulle komma ”imorgon”. Hrrrm. Det här med heltidsjobb och teaterpremiärer skyndar inte på ens bloggande direkt.

Nu är det i alla fall dags. Jag har funderat mycket fram och tillbaka på vad som skulle vara spektakulärt nog att utgöra den trettionde dissen. Men efter många om och men kom jag fram till att den här serien inte handlar om att vara spektakulär, och att diss nummer 30 får bli ytterligare en spontan misstroendeförklaring.

Denna gången riktar jag uppmärksamheten mot kvällstidningen GT (Göteborgs-Tidningen, Expressens västsvenska upplaga). För några veckor sedan skrev jag om hur GT delade ut kött utanför Way out West, ett tilltag som gick ut på att kämpa för de stackars festivalbesökarna som gick miste om sin rättighet att inhandla kött i sin omedelbara närhet. Därmed startades ”Kötthjälpen”, där GT delade ut korv och annat kött utanför festivalentrén.

Az8XZgzCEAArQ1j

Jag ska inte dra hela historien igen, men hur dumt är det inte när en organisation tar ett moget och ansvarstagande beslut (i ett sammanhang där så många bara pratar och inte vågar agera), för att sedan utsättas för att en kvällstidning driver en parodisk ”människorättskampanj” utanför entrén? Inte mycket förtroende för GT fanns kvar hos mig efter det här.

Det som fick mig att totalt tappa förtroendet för GT var dock deras kampanj mot trängselskatt i Göteborg, som går ut på att driva fram en folkomröstning i frågan. Missförstå mig nu inte, jag är inte emot vare sig demokrati eller folkomröstningar. Men trängselskatten baserar sig på ett demokratiskt taget beslut med samtliga partier i fullmäktige bakom, med undantag för Sverigedemokraterna. Det innebär att över 90% av de röstande redan har röstat på partier som är positiva till förslaget. Det är också mycket tveksamt om ytterligare en folkomröstning bör drivas fram av en tidning, som dessutom tar väldigt tydlig ställning, och som så tydligt väljer att bortse från miljökonsekvenserna.

secondColumn

Köttscenariot upprepar sig, skulle man kunna säga. Ett taget beslut, väl grundat i forskningsresultat och med de utsläppsminskningar, luftkvalitetsförbättringar och den minskade trafikträngseln som blivit resultatet i Stockholm i färskt minne, ifrågasätts till förmån för en diffus vi-viiiill-köra-bil-obehindrat-oavsett-om-vi-förstör-miljön-sådeså-mentalitet. Faktum som att Stockholms näringsliv gjort stora vinster på att leveranser nu kommer fram i tid och folk mer sällan blir försenade till möten osv är som bortblåsta.

En låt som illustrerar det hela:

Detta blev min trettionde diss, och jag har därmed skrivit tio gånger fler inlägg än jag tänkt från början. Och det värsta är att jag har minst tre till som väntar på att få komma ut.