Ute på hal is

I helgen var det dags för en ambitiös fotosession. Jag och min vän tillika kollega Isabel Evers behövde bilder att använda inför våra poesi- och visföreställningar som vi sysslar med. För detta ändamål anlitade vi fotografen Rosalie Haglund och bokade in en dag. Sagt och gjort. Jag och Rosalie tar bussen från Göteborg ut till Härryda, närmare bestämt Wendelsbergs folkhögskola, där Isabel håller till. Sen slängde vi på oss lite fina kläder, gjorde en sista panikansning av skägget, och gav oss ut i den svinkalla men vackra Wendelsbergska naturen. Här följer ett par av fotona vi tog.

snygg-isbild

n696868450_1311273_8881

n634582492_1701911_6358

När vi en pizza senare kom tillbaka in till Göteborg var det lagom till avgången för veckans Israel-ut-ur-Gaza-demonstration. Vi gick med i tåget, som uppgick till över 8000 demonstranter. Från Götaplatsen tågade vi, ner längs Avenyn, till Gustav Adolfs torg. Där avslutades det hela med tal.

Men nånting kändes lite fel. Det är klart att alla 8000, inklusive talarna, vill ha slut på kriget i Palestina, men ett litet stick av obehag kändes ändå i maggropen när man ropade ut genom den tinnitusframkallande ljudanläggningen att vi helhjärtat stödjer den palestinska motståndsrörelsen. Gör vi verkligen det? Det är klart att vi stödjer det palestinska folkets kamp för fred, men stödjer vi raketerna? Stödjer vi självmordsbombarna? Det fanns inget utrymme för definitioner.

Ansvaret ligger på Israel. Så långt är vi nog överens. Det är Israel som har resurserna, ekonomin och rörelsemöjligheterna. Palestinierna är ett hungrande, uppskrämt och illafaret folk som likt vargar trängts undan från sitt land. Men innebär det att det palestinska våldet (som förvisso är relativt marginellt) är rättfärdigat? Varje palestinsk raket som riktas mot israelerna ger Israel ytterligare en ursäkt att fortsätta kriget. Varje självmordsbombare skrämmer det israeliska folket att fortsätta stödja ett krig som de egentligen vet är fel. Det gör det svårt för mig att säga att jag stödjer den palestinska motståndsrörelsen. Och oavsett om det palestinska våldet är rättfärdigat eller inte kan man fråga sig; är det bra?

Det är hos Israel ansvaret ligger. Men den svartvita Israel-är-mördare-Leve-Palestina!-retorik som användes i lördags skrämmer mig faktiskt lite.

Norsk innebandy och geografiska avstånd

Jag har börjat gilla norsk innebandy nu. Jag ska inte försöka gå in på att förklara reglerna, för det tog mig två veckor att förstå dom helt och hållet. En annan sak jag inte fattade varför folk ropade “En öl!” så fort första laget gjorde mål. Är det en norsk tradition att att alltid beställa in öl vid första målet? Efter ett tag fattade jag; “En, null”. Aha. Ett noll.

Innebandy är kul. Yoga också, som jag smiter in på en gång i veckan här i skolan. Så jag gör solhälsningar medan snön faller tungt i mörkret utanför. Det fick mig att skriva en dikt.

hur har du det i Indien?
här i Norge är det bra
snart ska jag åka hem igen
men inte nu
inte idag

här är kallt men fint att bo
här gnistrar snön som diamanter
här finns varg och björn och lo
men det är ont om elefanter

varje vecka gör jag yoga
och då tänker jag på dig
undrar om jag skulle våga
yoga med en indisk tjej

hur har du det i Indien?
här i Norge är det bra
snart ska jag åka hem igen
men inte nu
inte idag

norsk-elefant

Dagens norska ord: rumpetaske
(betyder magväska, du vet såna där man hade på 90-talet)

Norska tredimensionella åkrar och en dikt

Det här inlägget skriver jag främst för att jag vill få ut en dikt som jag skrev igår kväll, men när jag ändå skriver tänkte jag passa på att berätta om en spännande grej jag upptäckte i lördags.

Jag tog bussen in till Oslo för att jag skulle ha en spelning där på kvällen (som för övrigt gick helt awesome, norsk publik vet verkligen hur man lyssnar på visor!) och på vägen la jag märke till att åkrarna här i Hedmark ser helt annorlunda ut än åkrarna hemma i sydsverige. Här är åkrarna tredimensionella. Eller alltså, de är som tvådimensionella ytor utsmetade över en tredimensionell struktur. Eh. Vad jag menar är att de böljar. Ungefär som hobbithålor i Fylke. Men de är fulla med plogfåror så de måste ju ändå gå att plöja med jordbruksmaskiner. Undrar varför vi bara har platta åkrar i Sverige? Var landskapet platt från början? Nä, jag har cyklat mycket i bergiga landskap i Sverige och har aldrig sett såna här åkrar. De är jättevackra. Skulle vilja se dem strax innan de ska skördas.

Nåväl, här kommer dikten jag skrev igår kväll. Jag funderade på vad som skulle hända om man började med att skriva om det absolut pyttelillaste man kunde komma på och sen skrev om större och större saker fram till det absolut jättestörsta man kunde komma på. Och såhär blev det. Men först;

Dagens norska ord: Søppel
(betyder avfall)

…………….

en kvark sa till två andra kvarkar en dag
“vi kanske ska bilda en grupp, ni och jag”
så dom slog sig ihop och blev en proton
som satt mitt i kärnan utav en atom

atomen var kväve, och det var ju bra
för molekylen, som den satt i, var
ingenting mindre än just DNA
som låg i en cellkärna, och just idag

simmade cellkärnan runt i en cell
och cellen var del av en liten bit mjäll
som föll från en tant när hon kokade sås
i ett kök i en villa i staden Borås

Borås är en tätort, och räknas ibland
som näst största stad i Västra Götaland
som ligger i Sverige, som är vad man vet
ett land i Europa, på våran planet

en bit ifrån Jorden så ligger vår sol
som vi snurrat exakt ett varv runt sen i fjol
och solar finns många i våran galax
ja, i Vintergatan, som är en slags

del av galaxhopen, den där vi bor
som är del av en superhop, som är så stor
att jag knappt kan förstå det, här i mitt rum
men inte så stor som universum!

Takk for det trådløse nettverket!

Om jag ställer datorn i hörnet i det rummet som är närmast huset bredvid kan jag komma åt det trådlösa nätverket lite till och från! Just nu går det, men väldigt långsamt. Men det är ju alltid nåt! Och idag ska jag inte skriva nån redogörelse över min miljöutredning (inte för att jag gjorde det igår heller, men jag tänkte göra det så småningom), utan helt enkelt delge en liten dikt som behandlar min nuvarande situation. Men först…

Dagens norska ord: Edderkopp
(betyder spindel)

Och här kommer dikten:

är jag trygg eller rädd?
är jag osynlig?
sedd?

pratar jag svenska?
pratar jag norska?
är jag här för att leka?
här för att forska?

är jag estet?
naturvetare?
kall eller het?
kallare?
hetare?

vad fan gör jag här?
har jag fel?
är jag kär?

är jag svensk?
er jeg norsk?
är jag fnask eller torsk?

vad fan gör jag här?
är det dumt att jag svär?
på vilken fot ska jag stå?
hur fan ska det gå?

nu slutar jag fråga
jag struntar i svar

nu börjar jag våga
se det jag har

Petra – prostituerad partypingla

Claes Eriksson skrev “Bara Ben” för en femton år sen eller nåt, en roman på bara bokstaven B. Och man vill ju inte vara sämre (okej, jag medger att att det är ganska ambitiöst att använda ett sånt uttryck när det är fråga om Claes Eriksson), så här kommer en historia på P.

På Petersburgs pampiga paradgata promenerar promiskuösa Petra, prostituerad partypingla. Petras praktfulla pjucks prasslar på paradgatans putsade polish. Petra passerar paffa präster plus packade punkare på promenaden. Plötsligt poserar pundaren Pavel på paradgatan!

“Petra?” påkallar Pavel pilskt.

Petra pustar. Povels pilsnerplunta putar på pantalongen.

“Pass på Pavel, polisen patrullerar paradgatan” påminner Petra.

“Polisen? Pah! Patrask!” pustar Pavel, pilskt pillande på pilsnerpluntan. “Plägar Petra pussa på Pavel?”

Pavel plutar. Petra puttar påpassligt Pavel.

“Pårökta pundare!” proklamerar Petra påstridigt, passerande Pavel på paradgatan. Pavel pruttar pafft.

Plötsligt piper Petras personsökare! Petra pustar. Pjotr, Petras polske pimp, påstås pröjsa Petra påpassligt. Petras pensum?

“Pöka politisk person.” proklamerar pimpen.

“Politisk person?” pustar Petra pafft.

“Passera Petersparken prompt!” påkallar pimpen patriarkaliskt.

Petra promenerar. Petersparkens pimpinetta påskliljor prunkar på plantagen. Professor Pavlovs pekingnesrar pissar på påskliljorna. Pilgrimsfalkar piper påträngande på präktiga palmträd. Plötsligt percipierar Petra personen. Politikern pussar Petra påträngande plaskigt. Petra pustar.

“Posera!” proklamerar politikern promiskuöst.

“Pröjset?”

Politikern pröjsar på plats. Paycard, påstar politikern.

“Personuppgifter?”

“President Putin.” påstår politikern.

Petra pustar pafft. President Putin! Plägar presidenten pöka Petra? Petra påkallar polisen. President Putin pustar pafft. Putins presidentperiod passeras.

Min jävla kyl

Det är dags för lite poesi igen. Den här gången inspirerad av mitt kylskåp som vägrar fungera, och som hyresvärden aldrig bryr sig om att laga eller byta ut.

min jävla kyl
den gör mig så trött
min sallad har frusit
och jästen har dött

min jos och min mjölk
och min hommous med lock
sitter fast i paketen
i djupfrysta block

jag vill inte svälta!
rädda min mat!
du krossar mitt hjärta
med din termostat

min jävla kyl
den gör mig konfys
den har slutat funka
och blivit en frys

Ett litet steg för mänskligheten… ett förvirrat snubbel för Emanuel

Så var det gjort. Det här är det första inlägget på en blogg som jag lovat mig själv att aldrig starta. Men ska man syssla med att bryta löften kan man ju i alla fall se till att vara lite selektiv.

Den här bloggen kommer ha ett alldeles för stort och spretigt innehåll för sitt eget bästa. Jag kommer att skriva om rymden, miljö, musik, fysik, feminism och mansrollstänk, och allt möjligt annat. Men genom alltihop kommer det gå en röd, eller snarare grön, tråd som faktiskt kommer att gå att följa.

rymdspelning

Äsch, jag gör ändå det här mest för min egen skull. Här kommer en dikt som handlar om hur det är att vara snorförkyld jättelänge när man vet att det är ens eget fel:

jag snyter mig och snörvlar
är febrigt instabil
ont i halsen, huvudvärk
och knarkar panodil

jag ligger här i sängen
missar högskolepoäng
men jag säger som Edith Piaf
je ne regrette rien!