Därför slåss vi hellre för att behålla negerdockor

Häromdagen skrev jag om vad som gjort mig ganska bekymrad och deprimerad den senaste tiden – att prognoserna för klimatförändringarna blir sämre och sämre samtidigt som Sverige visar allt fler främlingsfientliga åsikter och tendenser. Kraftigt ökad främlingsfientlighet i ett land dit 100 miljoner klimatflyktingar vill komma in under detta århundradet = en situation som skrämmer mig. Detta skrev jag alltså ett lååångt inlägg om i förrgår.

Jag tänkte nu gå in på ett ämne som tangerar detta och som jag tog upp snabbt i förra inlägget. Nämligen att vi svenskar den senaste tiden verkat få en enorm tendens att bli väldigt upprörda över “saker som tydligen anses rasistiska”. Alltså inte att vi anser dem vara rasistiska, utan att vi tycker att “nu har det gått för långt”. Oräkneliga svenskar blir upprörda, bildar facebookgrupper och skriver förbannade blogginlägg över att pepparkaksgubbar förbjuds på dagis, att man inte ens får säga bruna bönor eller vitlök utan att kallas rasist, att Tintin inte får vara kvar på biblioteken och att SVT censurerar Kalle Anka på julafton!

jul_994398c

Som jag skrev sist har dessa “skandaler” inte visat sig vara riktigt så skandalösa som många gjort gällande. Snabb repetition: Pepparkaksgubbshistorien visade sig handla om att en lärare på ett dagis bad det enda barnet i gruppen som ville vara pepparkaksgubbe att vara nåt annat, eftersom de inte sjöng några pepparkakssånger. När barnet ändå ville vara pepparkaksgubbe fick hen vara det. Vitlöken och bruna bönorna var en ironisk insändare till en dagstidning. Ett Tintinalbum flyttades till en annan hylla. Den svarta dockan i Kalle Ankan är baserad på en Pickaninny-figur, det vill säga en “negerflicka” som uppfanns av ett amerikanskt tvålföretag i början av förra århundradet, för att göra reklam för tvål som till och med kunde tvätta de smutsiga negrerna vita. Disney, inte SVT, ansåg att den figuren inte var något de stod för 2012, så de klippte bort scenen (tillsammans med två andra dockor som gestaltade judar respektive kvinnor).

Ändå upprörs vi av den här typen av saker och fortsätter säga att nu har det gått för långt! Dessa små händelser uppfattas som hot som vi måste kämpa emot. Och folk vill uppenbarligen kämpa. På arbetsplatser, skolor och facebook hörs gång på gång detta att det gått för långt, och jag är inte rasist, men…

Är det så att vi har behov av något att kämpa emot? Och att dessa små, förhållandevis oskyldiga förändringar passar väldigt bra att bekämpa? Av någon anledning väljer vi inte att lägga all denna energi på att uppröras över och kämpa emot exempelvis vad som håller på att hända med klimatet. Vi kan höra på radio varje dag om nya prognoser om nya extrema stormar, att polerna smälter snabbare än vi trott, att tiotusentals dör i sommarhettan i storstäder, att glaciärer som förser hela länder med vatten håller på att försvinna, att arter utrotas och att allt fler skogsbränder härjar världen över. Men vi blir förbannade på att de tar bort den svarta dockan ur Kalle Anka.

Varför lockas vi så mycket mer av negerdockskampen än klimatkampen? Betyder den så mycket för oss? Är den en viktig del av vårt svenska kulturarv? Många hävdar det. Vi vill behålla våra svenska traditioner-grupperna växer och knoppar av sig på facebook, där rösterna blir allt högre om att nu får det vara nog igen och igen och igen…

För vad hotar våra svenska traditioner? Enligt många av debattörerna är det den så kallade PK-maffian.

PK-maffian. Vilka är det? PK betyder som bekant “politiskt korrekt”. Ett uttryck som länge använts nedsättande om… ja, vilka då? Personer som kommer med jobbiga påståenden och krav som anses vara politiskt korrekta. PK-maffia, PK-horor och PK-fittor har blivit allt vanligare uttryck på bloggar och sociala medier det senaste året. Kanske är det bara att jag först nu har börjat uppmärksamma det, men jag har upplevt att uttrycket exploderat i popularitet det senaste. Främst bland folk som på olika sätt kan knytas till Sverigedemokraterna eller andra främlingsfientliga politiska rörelser. Man ställer förmågan att se verkligheten som den är (vilket oftast betyder att invandrarna förstör vårt land, att feministerna hjärntvättar folket eller att klimatförändringarna är en bluff) i motsats till att vara PK, politiskt korrekt, och alltså framföra jobbiga och verkningslösa argument (i stil med att nej, invandrarna förstör inte vårt land och nej, feministerna hjärntvättar inte folket och jo, tyvärr är klimatförändringarna högst verkliga).

thetruth

Ganska ofta (men inte alltid) bildas det alltså en polaritet. Å ena sidan har vi folk som tycker att nu får det vara nog med hot mot de svenska traditionerna/mig som person/min livsstil och att hotet utgörs av tankar om mångkultur, jämställdhet och miljömedvetenhet. Det är, om man får tro högljuddheten i sociala medier, den stora gruppen. Å andra sidan har vi “pk-maffian” som vill ta emot flyktingar, uppmärksamma patriarkatet och införa trängselskatter. Jag står inte utanför detta utan tillhör mycket tydligt en av grupperna.

Nu har det här inlägget blivit rörigare än det var från början. Vad vill jag ha sagt? Jo, att vi tenderar att mycket hellre höja våra röster mot att det försvinner fyra sekunder av Kalle Anka på julafton än mot att inte heller detta globala klimatmöte kom fram till några lösningar. Och vad är anledningen till den prioriteringen? Jo, jag tror det beror på att Kalle Anka ligger oss mycket närmare. Det är nåt vi kan ta på och relatera till och har haft med oss sedan vi var små. Hur relaterar vi till en värld där Katrina-stormar hör till vardagen och ödelägger städer varje år? Hur relaterar vi till 100 miljoner flyktingar som kommer för att bo i Göteborg, på Tjörn och i Brunflo?

Det gör vi inte. Vi kan inte föreställa oss det. Därför vill inte våra hjärnor befatta sig med det.

Men dockan i Kalle Anka på julafton, den klarar i av att befatta oss med.

Tja lalalalalala Jimmie Åkesson

Det jag kommer med här är absolut inget nytt, jag hade bara inte hört om det förrän häromdagen. De senaste veckorna har ju Sverigedemokraterna haft det hett om öronen i samband med att filmerna med de tre Sverigedemokraterna synts i varenda TV, dator och mobiltelefon runt om i landet. Erik Almqvist och Kent Ekeroth har nu sparkats och ersatts av ytterligare två män (av nån anledning lyser brudarna med sin frånvaro inom SD) vid namn Sven-Olof Sällström och Richard Jomshoff.

Jag undrar hur det här kommer att påverka väljarsiffrorna. Enligt en undersökning från Sentio Research, som är det undersökningsorgan som SD själva använder sig av når SD rekordnivåer även efter avslöjandena. Om det är så vet jag inte vad jag ska tro. Dock ringer det en liten klocka här, och man bör fråga sig varför inte SD anger resultaten i SIFO-mätningen som bara är någon vecka gammal, och som visar på 8,5 % istället för de 12,3 % som SD anger (Resultatet för MP är intressant nog 6,8 % när det enligt SIFO är 10,1 %). Det ligger ju onekligen ganska nära tillhands att fråga sig om SD egentligen anlitat FIFO, för att se till att man frågar rätt folk (Galenskaparna-referens).

För vilka är Sverigedemokraterna? Som alla andra partier består SD inte av några exklusiva, speciella politiker utan av helt vanliga människor. Som sover, går på toaletten och äter smörgåsar precis som resten av folket. Men vilka människor är det som utgör SD? Vilka sociala grupper är över- respektive underrepresenterade? Det som filmen här visar är som sagt inget nytt avslöjande, utan filmades vid SDs valvaka 2010. Det varvas med arkivbilder från en nazistdemonstration (jag tror det är BSS).

Snälla vänner. Jag fattar att det inte är några idioter eller elaka människor som röstar på SD. Det är helt vanliga människor, som sagt. Men vet ni vilken ideologi som ligger bakom Jimmie Åkessons välrakade ansikte?

Kalla kårar

Jag kan inte hjälpa det. Partier som propagerar för ett svenskare Sverige, tryggare städer genom mindre invandring och lösning av problem genom avlägsnande av specifika folkgrupper ger mig kalla kårar. Oavsett hur demokratiska de påstår sig vara.

EU-affisch-sd-3

IMG_3131

sd-malmc3b6-demonstrerar-10-mars-2012

Jag var med Sofia på Röhsska museet igår. Affischen i mitten fanns på en av utställningarna. Kanske hittar vi den övre och nedre bilden där också om några decennier.

Paris: Tango, rasism och sexobjekt

Så var jag hemma igen från Paris. Först och främst, innan jag säger något annat, så har det varit en fantastisk resa! Vi har ätit supergod mat, sett fantastisk konst på Louvren och Musée d’Orsay, vandrat i Montmartre och längs Seine, ätit svårsmälta baguetter i blå servetter, hört nunnorna sjunga i Sacré-Cœur, sett de sägenomsusade skorstenarna på Paris tusentals takåsar och druckit te på morgonsolbelysta franska balkonger med fina nya vänner. En underbar resa alltså!

Men Paris är en mångfacetterad stad. För lika fantastiskt som det är att inte kunna gå två meter utan att stöta på en legendarisk katedral eller fantastisk staty, lika mycket baksida finns det. Och jag gillar ju att prata om baksidor på den här bloggen, av nån anledning.

President Sarkozy bidrar inte direkt till en utveckling av landet åt det mer humana hållet.
President Sarkozy bidrar inte direkt till en utveckling av landet åt det mer humana hållet.

Till att börja märks rasismen i Paris. När jag kom dit tyckte jag det kändes kul att se så många människor i olika färger, till synes sida vid sida på tunnelbanan och på gatorna. Men ganska snabbt syntes skillnader mellan dem. Renhållningsarbetare, chaufförer och framför allt vakter är nästan alltid svarta. Och vakterna i Paris är ofta beväpnade och ser hotfulla ut. Det blir som en ond cirkel, att om man inte hade en bild av svarta som farliga och våldsamma tidigare så får man det. Och vaktbolagen utnyttjar fördomarna genom att anställa svarta, som folk redan är rädda för. Känns sådär.

Det är också en stad starkt präglad av könsroller. Kulturen inte bara accepterar utan uppmuntrar en syn på kvinnor som i första hand varelser som ska vara attraktiva och tilldragande. Män förväntas betrakta kvinnor som sexobjekt, bokstavligen, vilket märks på gatorna. Ett idealt förhållande är mellan en äldre, rikare man, kanske 15 år äldre, och en yngre kvinna. Män skakar hand, kvinnor kindpussar varandra. Män kindpussar också kvinnor, och allt det här är ett avancerat spel där man genom kindpussarna bekräftar att kvinnan är attraktiv. Att inte kindpussa sin manlige väns fru är att säga att hon är ful och därmed en förolämpning. Det gäller både män och kvinnor.

Att leva som queer i Paris är inte lätt. Vi bodde tre nätter hos några vänner till Janina, en tjej och en transkille som lever ihop. De berättade mycket om hur starka fördomarna är. Ordet “feminist” är bokstavligen ett skällsord, både för kvinnor och män. Fördomarna och rädslan för allt som inte är traditionellt straight och passar i könsmallarna gör att queermänniskor ofta umgås i slutna grupper. Vilket inte är så konstigt, eftersom risken att bli utsatt för våld och förtryck är så stor. Transkillen vi bodde hos berättade om ett hus i närheten där många icke-straighta bodde, som hade blivit attackerat av ett gäng som misshandlade, förstörde och rånade de boende. Han själv undviker gator och andra platser där många människor rör sig, och cyklar hellre runt stan än tar metron.

Jag blir så arg och ledsen. Det här är Europa, det är EU och det är dessutom en av EUs mest tongivande länder. Machokulturen bland männen är så utbredd att politikerna använder sina plånböcker snarare än sin retorik. Detta sprids vidare upp i EU. Medan queerfolk, lesbiska, transpersoner och folk som bara rent allmänt inte råkar passa in i de löjliga könsmallarna fortsätter att utsättas för våld och utfrysning.

Jag skulle gärna bo i Paris. Jag älskar den vackra arkitekturen, musiken och konsten. Men jag blir illa berörd av hur fördomarna härskar. Inte bara så att jag tycker det är jobbigt. Jag mår uppriktigt dåligt av det.

Men allt är inte sotsvart. De vi bodde hos driver en tangoförening som håller på med queertango. Dit kan man komma och dansa med vem man vill, utan att tvingas föra om man är man eller följa om man är kvinna. Man behöver inte ens vara man eller kvinna. Det är nästan så man får lust att börja dansa tango.

Läskigast hittills

Ja, det här inlägget var ju OCKSÅ utlovat att handla om vår fantastiska revy, som totalt lyfte taket på Studenternas Hus igår kväll, men eftersom jag råkade få syn på en enormt läskig sak (samt att jag glömde kameran på Studenternas Hus…) får det skjutas upp återigen till nästa inlägg.

Nu till vad det gäller. Om utskicket från enfrågepartiet Vägvalet var dummast hittills, så är Sverigedemokraternas valfilm förmodligen läskigast hittills. I korthet går den ut på att en (vit) pensionär skyndar med sin rollator genom ett dunkelt rum, och blir omsprungen av ett stort antal kvinnor i burka, vilket förmodligen ska symbolisera hur stackars hjälplösa svenskar (hörde på Ekot häromdan att svenska pensionärer statistiskt sett är bland de mest välbeställda grupperna) sugs ut av rovgiriga invandrare.

Bild-2

Bilden ovan är från ett danskt nyhetsprogram, där det dessutom framgick att filmen producerats i Danmark. Förklaringen till detta var tydligen att man inte hittat något svenskt produktionsbolag som ville ställa upp på att producera den, något som förvisso känns rätt bra.

Vad gäller filmen i sig så vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Den är så uppenbart överdriven att jag har svårt att se nån större del av svenskarna ta den på allvar. Sverigedemokraterna har kommit så långt som de kommit eftersom de lyckats sprida en bild av sig själva som det rumsrena, trevliga myspartiet, snarare än den hailande skinnskallekultur de är sprungna ur. Men jag undrar om de inte sätter krokben för sig själva med den här filmen. De visar för mycket av sin underliggande rasism, och jag tror, åtminstone hoppas, att det kommer att stjälpa dem mer än vad det hjälper.

TV4 har dock valt att censurera filmen, men ändå sända den. Jag är inte säker på att jag håller med. Hundratusentals människor kommer (undertäcknad inräknad) kommer troligen att söka runt på YouTube tills de hittar den ocensurerade versionen, vilket ger en förbjudet-och-spännande-faktor till det hela.

Avslutningsvis fick jag ett tips om en annan YouTubefilm från min vän Emma, där ingen mindre än självaste Hitler reagerar mot filmen!