Eftersom jag är färdig med mitt pluggande måste jag flytta ifrån min studentlägenhet. Jag kommer att bo i en annan lägenhet i Majorna som jag lånar i ungefär ett halvår, så får vi se vad som händer sen. Det är en fantastiskt fin lägenhet, en tvåa med utsikt över älvsborgsbron och hamnen. Men mer om detta någon annan gång!
För igår tog jag en lång promenad i höstsolen, och hamnade, som jag ibland gör, i Högsbohöjd. Närmare bestämt Elins Gård, där jag bodde i fyra år mellan 2005-2008. Det har hänt att jag fått post dit, så ibland går jag dit för att kolla brevlådan. Den här gången var det bara reklam, men det jag fick se var att lägenhen höll på att plockas isär.
Jag kommer inte på något bättre sätt att uttrycka det. Det var inte så att den höll på att rivas (vilket huset skulle gjorts 1996 om man följt planerna när det byggdes), men dörren var trasig, fönstret öppet och där inne hade de kvarvarande möblerna flyttats runt.
Kanske hade det varit inbrott, det verkar nästan så. Det har stått tomt sedan jag flyttade ut, eftersom lägenheten varit i så dåligt skick. Hela huset höll på att förfalla redan innan jag flyttade in. Varje gång jag går förbi förvånas jag över att det fortfarande står kvar. Inte minst för att man pratade redan 2006 om att det skulle rivas året därpå. För att inte tala om att huset i själva verket är en barrack som byggdes 1993 för att utgöra tillfälliga boenden när ett grannhus renoverades, och som var tänkt att rivas tre år senare.
Som jag konstaterat tidigare kommer det förmodligen stå kvar tills jag fyller 40. Men det gör inget så länge jag slipper bo där.
Jag sitter just nu på Centralstationen i Stockholm och väntar på ett tåg hem till Göteborg. Det har blivit mycket tågåkande de senaste dagarna. Just idag har jag varit på tjänsteresa (tufft va? Var bara tvungen att skriva det lite sådär i förbifarten!) till Naturskyddsföreningens rikskansli.
Jag gillar verkligen tåg. Och bussar. Och kollektivtrafik rent allmänt. Därför blir man ju inte lite sur och tveksam när saker och ting fungerar dåligt.
Det började i torsdags. Jag hade sedan tidigare beställt biljetter till en buss- och tågresa hem från Oskarshamn eftersom jag befann mig i Visby. Men när sms-biljetten inte hade kommit24 timmar innan avgångstid som den ska göra blev jag lite misstänksam och ringde SJ. Efter tio minuter i kö svarad en dam som sa att nä, det gick inte att få sms-biljett för den resan eftersom en del av den var via buss. Det var lite dumt tyckte jag att det gått att beställa en biljett som inte fanns, men damen sa att det bara var att hämta ut biljetten på ett ATG-ombud.
Sagt och gjort, morgonen efter när butikerna öppnat gick jag för att hämta utbiljetterna. Men icke sa Nicke, det fanns inga biljetter på mitt beställningsnummer, sa tjejen i kassan. Jag ringde upp SJ igen, stod en kvart i kö, och sen bröts samtalet. Vid det laget skulle färjan snart gå, och det var en bit att promenera, så jag insåg att jag riskerade att missa färjan om jag stod i kö länge till. Jag började helt enkelt att gå mot färjan medan jag ringde SJ igen. En kvart senare fick jag svar av en herre som sa att det här var ju konstigt, men han kunde maila en bekräftelse till mig som jag kunde använda som biljett. Tack tack sa jag, och fick inget mail. Färjan gick, jag hade ungen mottagning på tre timmar och sen gick vi iland i Oskarshamn.
Det var 55 minuter tills bussen skulle gå. Fortfarande inget mail. Jag ringde SJ på nytt och behövde bara vänta tio minuter den här gången. En ung tjej den här gången, som tyckte hela grejen verkade jättekonstig. “Vänta så ska jag kolla upp det här”, sa hon och försvann. Tio minuter senare var jag på väg att lägga på, men då kombin tillbaka och sa att hon var tvungen att boka om biljetten så jag skulle kunna hämta ut den från ett ATG-ombud. När jag fått mitt nya bokningsnummer sa hon att det fanns ett Konsum med ATG bara en halv kilometer från terminalen. Jag skyndade dit, men det visade sig vara Konsums huvudkontor, och alltså inget ATG-ombud. Smått uppgiven kollade jag efter ATG-ombud i min iPhone och såg att det närmaste var nästan två kilometer bort, inne i stan. Jag hade ca 20 minuter kvar tills bussen skulle gå, så jag började springa. Jag sprang och svettades hela vägen, fick ut biljetterna, och sprang och svettades ännu mer tillbaka till terminalen, med några få minuter till godo.
En förvånansvärt händelselös bussresa senare var jag i Växjö där jag skulle ta tåget till Göteborg. Men det visade sig att tåget av nån anledning skulle gå från Alvesta istället för Växjö, så jag fick ta en buss mot Alvesta. När jag skulle klättra in i sätet med all packning gjorde dock chauffören en rivstart så att jag slog i svanskotan i armstödet och sen dess kan jag knappt resa mig. Jag kom fram till Alvesta där tåget snällt stod och väntade och den kom jag faktiskt hem, tro det eller ej. Men jag har knappt kunna sitta under hela helgen.
Epilog: Imorse när jag skulle till Stockholm med ett tåg som gick 6.04 såg jag till att ta en spårvagn tre turer innan den sista möjliga. Men vagnen kom inte. Inte nästa heller. Den sista vagnen jag kunde ta (och som faktiskt kom) var på Centralen 6.01, så det blev till att springa. Men hann gjorde jag. Precis.
Puh. Summan av kardemumman är att hur mycket man än gillar kollektivtrafik är det bannemej inte lätt att låta bli att bli sur på SJ och Västtrafik! Kom igen, det var inte ens snö! Jag kände mig som att jag var med i en nyinspelning av Stinsen Brinner. Bra film förresten, den kan jag rekommendera.
Det här är nog den längsta text jag nånsin skrivit på en mobiltelefon.
Efter att i förra blogginlägget ägnat mig åt mycket av Paris baksidor kommer här ett inlägg om dess framsidor! De flesta bilderna är tagna av Janina, några av mig.
Man kan äta baguette-och-te-frukost på franska balkonger!Man kan se konst på Louvren!Man kan se fina franska färger på fina franska fasader!Man kan sitta och vila på en trappa vid Seine!Man kan… göra som statyerna gör!Man kan sitta utanför Louvren med en reflektion av pyramiden i bakgrunden!Man kan stå vid fontäner och låta solen skina en i håret!Man kan hitta Edith Piàfs hus!Man kan vandra i vackra parker med vackra vänner!Man kan somna på trapporna vid Seine.Man kan beundra Eiffeltornet!Man kan kisa mot solen på Pont Neuf!Man kan se hägrar i Parc des buttes chaumont!
Så var jag hemma igen från Paris. Först och främst, innan jag säger något annat, så har det varit en fantastisk resa! Vi har ätit supergod mat, sett fantastisk konst på Louvren och Musée d’Orsay, vandrat i Montmartre och längs Seine, ätit svårsmälta baguetter i blå servetter, hört nunnorna sjunga i Sacré-Cœur, sett de sägenomsusade skorstenarna på Paris tusentals takåsar och druckit te på morgonsolbelysta franska balkonger med fina nya vänner. En underbar resa alltså!
Men Paris är en mångfacetterad stad. För lika fantastiskt som det är att inte kunna gå två meter utan att stöta på en legendarisk katedral eller fantastisk staty, lika mycket baksida finns det. Och jag gillar ju att prata om baksidor på den här bloggen, av nån anledning.
President Sarkozy bidrar inte direkt till en utveckling av landet åt det mer humana hållet.
Till att börja märks rasismen i Paris. När jag kom dit tyckte jag det kändes kul att se så många människor i olika färger, till synes sida vid sida på tunnelbanan och på gatorna. Men ganska snabbt syntes skillnader mellan dem. Renhållningsarbetare, chaufförer och framför allt vakter är nästan alltid svarta. Och vakterna i Paris är ofta beväpnade och ser hotfulla ut. Det blir som en ond cirkel, att om man inte hade en bild av svarta som farliga och våldsamma tidigare så får man det. Och vaktbolagen utnyttjar fördomarna genom att anställa svarta, som folk redan är rädda för. Känns sådär.
Det är också en stad starkt präglad av könsroller. Kulturen inte bara accepterar utan uppmuntrar en syn på kvinnor som i första hand varelser som ska vara attraktiva och tilldragande. Män förväntas betrakta kvinnor som sexobjekt, bokstavligen, vilket märks på gatorna. Ett idealt förhållande är mellan en äldre, rikare man, kanske 15 år äldre, och en yngre kvinna. Män skakar hand, kvinnor kindpussar varandra. Män kindpussar också kvinnor, och allt det här är ett avancerat spel där man genom kindpussarna bekräftar att kvinnan är attraktiv. Att inte kindpussa sin manlige väns fru är att säga att hon är ful och därmed en förolämpning. Det gäller både män och kvinnor.
Att leva som queer i Paris är inte lätt. Vi bodde tre nätter hos några vänner till Janina, en tjej och en transkille som lever ihop. De berättade mycket om hur starka fördomarna är. Ordet “feminist” är bokstavligen ett skällsord, både för kvinnor och män. Fördomarna och rädslan för allt som inte är traditionellt straight och passar i könsmallarna gör att queermänniskor ofta umgås i slutna grupper. Vilket inte är så konstigt, eftersom risken att bli utsatt för våld och förtryck är så stor. Transkillen vi bodde hos berättade om ett hus i närheten där många icke-straighta bodde, som hade blivit attackerat av ett gäng som misshandlade, förstörde och rånade de boende. Han själv undviker gator och andra platser där många människor rör sig, och cyklar hellre runt stan än tar metron.
Jag blir så arg och ledsen. Det här är Europa, det är EU och det är dessutom en av EUs mest tongivande länder. Machokulturen bland männen är så utbredd att politikerna använder sina plånböcker snarare än sin retorik. Detta sprids vidare upp i EU. Medan queerfolk, lesbiska, transpersoner och folk som bara rent allmänt inte råkar passa in i de löjliga könsmallarna fortsätter att utsättas för våld och utfrysning.
Jag skulle gärna bo i Paris. Jag älskar den vackra arkitekturen, musiken och konsten. Men jag blir illa berörd av hur fördomarna härskar. Inte bara så att jag tycker det är jobbigt. Jag mår uppriktigt dåligt av det.
Men allt är inte sotsvart. De vi bodde hos driver en tangoförening som håller på med queertango. Dit kan man komma och dansa med vem man vill, utan att tvingas föra om man är man eller följa om man är kvinna. Man behöver inte ens vara man eller kvinna. Det är nästan så man får lust att börja dansa tango.
Imorgon klockan tjugo i tio lyfter ett plan från Göteborg till Paris. På det sitter jag och Janina. Vi är på väg till Paris!
Har aldrig tidigare varit i Paris, så jag ser så mycket fram emot att få komma dit! Paris i början av maj, liksom… Jag har lånat några guideböcker till Paris av Janina, så jag har tusen saker jag skulle vilja besöka. Vi kommer att vara där sex dagar, så vi kommer nog att hinna med en hel del, men det finns så galet mycket att se. Så det gäller att prioritera. Här är några saker jag skulle vilja besöka:
Eiffeltornet – såklart! Symbolen för Frankrike och det parisiska. Långa köer, har jag hört, men tråkigare ställen finns ju att köa på.
Louvren – hit har jag velat gå så länge jag kan minnas. Var tvungen att se om DaVinci-koden häromkvällen.
Jardin des plantes – som namnet till trots inte bara härbärgerar växter utan också djur. Ska vara ett av de vackraste områdena i Paris har jag hört.
Musée d’Orsay – Hit vill jag också gå! Hur kan så mycket spännande konst vara samlad i samma stad? Har ju ett tryck av van Gogh över sängen, så det är väl dags att se förlagan.
Notre-Dame – skulle jag aldrig förlåta mig för om jag inte besökte. Vill se både insidan och utsidan, spana efter Quasimodo och kolla in gargoylerna.
Katakomberna – skelett och dödskallar är ju alltid spännande. Katakomberna under Paris är legendariska, och jag har varit där flera gånger. I olika dataspel, visserligen, men man undrar ju hur de ser ut i verkligheten.
Cimetière du Montparnasse – Alternativt Pére LaChaise. Skulle vara spännande att se var Simone de Beauvoir, Sartre, Citroën och Baudelaire hamnade.
l’Etoile – alltså triumfbågen, place Charles de Gaulle.
Montmartre – med Sacré-Coeur, Moulin Rouge och allt det där!
Cité des Science et de l’Industrie – Ett stoooort tekniskt museum där man bland annat kan få se riktiga franska rymdraketer, som Ariane-raketen! Här finns också ett av världens största planetarier, samt la Géode, en 36 m stor glob där film projiceras på en sfärisk, 1000 kvadratmeter stor bioduk!
Och det här är bara en bråkdel av allt jag skulle vilja se!
En reflektion över vilka ord vi använder och vad vi lägger för värderingar i dem. Det är svårt det här med vad vi ska kalla “avvikande” grupper. Nu är ju inte just svarta människor, som det här inlägget ska handla om, en direkt avvikande grupp globalt, men här i Sverige kan vi nog vara överens om att det finns betydligt fler vita.
Jag har funderat över det här ordet, svarta. När jag var i Kenya användes orden black och white regelbundet, och vad erfor, utan nån direkt laddning. Det var en beskrivning av folks hudfärg. Jag var vit, de flesta andra var svarta. På samma sätt som att man säger att någon är kort eller lång, gammal eller ung, osv.
Men här hemma tenderar vi ofta att dra oss för att använda ord som svart. Man använder lite mer omständliga ord som färgad eller mörkhyad. Och jag säger inte att det är fel. Men det känns som att vi ständigt uppfinner nya ord för att vi är obekväma med att beskriva folks olikhet. I Kenya var svart och vit beskrivande ord och folk fattade vad man menade, punkt slut. Men här är vi ofta väldigt rädda av nån anledning att uppfattas som okänsliga eller nedlåtande om vi påtalar någons hudfärg. Med risk för att uppnå motsatt effekt.
Foto från Kenya där jag var på besök 2009. Tobias, Isack och jag. Och ett bananträd.
För vad sänder det för signaler att man börjar mumla och säga saker som “Hon är… ja, du vet… färgad, eller typ… ja…“. Det sänder en signal om att det är något pinsamt, något man inte talar om. Ungefär som att säga att “Han är en sån där… du vet… en sån som… gillar samma. Alltså, inte för att det är nåt konstigt, men…” istället för att bara säga att han är gay eller bög.
Nu ska man ju inte vara helt urskiljningslös här. Bög och gay uppfattas av de flesta idag som neutrala ord som bara ange en persons läggning. Men det tog ett tag att komma dit, och det finns säkert några personer som fortfarande tycker att bög är ett nedlåtande ord. Men jag tycker att svart och vit är så oerhört enkla, i grunden helt oladdade ord. Det säger vad det handlar om, utan att påstå att det ena är nåt avvikande eller på annat sätt ojämlikt. Nu är det ju visserligen en förenkling att påstå att man kan vara antingen svart eller vit, det finns ju alla möjliga olika kombinationer, nyanser och varianter. Och skönt är väl det. Men, ni förstår vad jag menar.
Ordet neger till exempel är svårt. Jag vet att vissa använder det och tycker att det är numera är oladdat, ungefär som bög. Det betyder ju trots allt svart, liksom. Men min bedömning är att det fortfarande, och kanske alltid kommer att vara, för negativt laddat. Jag hörde en intervju med Alice Bah en gång, där hon pratade om att hon aldrig kommer att kunna höra ordet neger utan att känna smärta. För henne skar det som knivar, oavsett hur oladdat det var för den som sade det. Och hon förklarade så inlevelsefullt så jag förmodligen aldrig kommer att kunna använda ordet utan att tänka på det.
Vad anser ni som läser? Ordet svart? Är det oladdat? Ordet färgad för mig känns lite omständigt och klumpigt. Alla är väl färgade, liksom. Egentligen är man väl mindre färgad om man är svart, än om man är rosaaktig, som de flesta av oss skandinaver är?ss skandinaver är?
Jag har haft en dröm i flera år nu om att åka till Paris, köpa en basker, sitta vid kanten av Seine och skriva dikter. Kanske med ett glas rödvin bredvid, och med en mustaschprydd (Just det Christina, mustaschprydd!) liten man med ett musettedragspel på behörigt avstånd. Okej, det behöver inte vara mustascher. Det behöver inte ens vara en man, det är inte det som är grejen. Grejen är istället att nu är det på väg att bli av!
En person jag tycker mycket om föreslog helt sonika att “Ska vi inte åka till Paris?” och jag svarade, efter att ha tänkt efter några sekunder, att “Jo, det är klart att vi ska!” Så igår kväll bokade vi biljetter! Printemps au Paris, nous voici! Hmm, jag får nog fila lite på min franska…
Tänk! Paris i början av maj! Åh, jag vill till Louvren, jag vill ta trapporna upp i Eiffeltornet, jag vill vandra längs Seine, jag vill äta rostade kastanjer, jag vill se Montmartre, jag vill besöka Père Lachaise, jag vill, jag vill, jag vill… Det ska bli så spännande! Och det bästa är mitt sällskap, som är van parisresenär.
Vad ska man mer göra när man är i Paris 5 dagar? Är det någon som har några tips?
…är precis vad jag har varit den senaste veckan. Fast inte i egenskap av student i första hand. Vad jag gjort där är aningen hemligt än så länge, men lär komma fram så småningom.
Uppsala är fint. Inte minst på vintern. I brist på avslöjandet om vad det var jag gjorde där kommer här lite fina foton jag knäppte i den snöiga staden.
Träd utanför lägenheten där jag bodde.Lekplats.Det låg en underlig pastellfärgad dimma i över stan.Mer snö.Var och hälsade på min kusin med familj!Tillbaka i Göteborg. Tåg är vackra.
Min vän Almina åkte till Afrika för en vecka sedan. Närmare bestämt Ougadougou, huvudstaden i Burkina Faso. Där ska hon stanna i två månader och skriva sin magisteruppsats. Och jag är inte lite avis.
Någon sa en gång att har man en gång sett Afrika (och då snackar vi det RIKTIGA Afrika, inte nån semesterort i Egypten) kommer man alltid att längta tillbaka dit. Jag har insett att det förmodligen stämmer. Det är någonting med Afrika som jag inte kan sätta fingret på. Nu kan jag visserligen inte påstå att jag sett hela Afrika, eftersom jag bara varit i Kenya, men det är något med den världen. Kanske att tiden inte tycks gå. Avsaknaden av årstider. Avsaknaden av klockslag. Gästfriheten och nyfikenheten.
Ovan ett foto på Rift Valley som jag tog från bussfönstret på väg mellan Nairobi och Kisumu förra året. Kanske var det här människosläktet uppstod?
Hur som helst längtar jag tillbaka. Inte till då människosläktet uppstod, utan till Afrika. Jag skulle vilja återvända till Ugunja och Nairobi och se hur det gått för människorna jag träffade där. Jag skulle vilja ta en buss till Tanzania och bestiga Kilemanjaro.
Det känns som att har man en gång varit i Afrika finns en del av en kvar där.
klockorna slutade ticka dagarna slutade gå vattnet gick inte att dricka jag drack utav vattnet ändå
i en plåthydda snustorr och het det var omålat, sunkigt och naket och symbolen för livskvalitet var en glödlampa upphängd i taket
maten jag fick var förrädisk parasiter, bakterier, mask getpung och soltorkad bläckfisk jag kräktes i sjukhusets vask
på gatan riskerar man livet rånarna drog runt i stim småbarn som bad undergivet om pengar till mat, cigg och lim
men på träden fanns mognade frukter och knoppar på samma säsong blommorna spred sina lukter alltihop på samma gång
det fanns inga vattenklosetter ingen persikodoftande tvål men jag skiter i lyxtoaletter det räcker med plåtskjul med hål
för bortom fördärv och misär fanns ett hopp och en drift att bejaka jag önskar förstå allt det där är det därför jag längtar tillbaka?
