Topp 10 gulligaste ord i norskan!

Jag bodde ju, om än en mycket kort period, i Norge för två år sedan. Och ibland slogs man av hur många söta ord det finns i det språket. Åtminstone i våra öron. Det var många exempel på när folk skrattade åt svenska ord som jag sa för att de tyckte det lät sött och roligt (t.ex. att vi har en tendens att översätta seriefigurer med “Kalle”, t.ex. Kalle och Hobbe och Kalle Anka).

Det finns gott om exempel på fejkade norska ord, som Tallefjant (ekorre) och gulebøj (banan). Man skämtar om såna ord ofta även i Norge, där man menar att det är nynorsk (dvs inte bokmål, som är den “etablerat korrekta” norskan).

Men här kommer i min tio-i-topp-lista över riktiga, gulliga norska ord!

På tionde plats… höneblund!
…som betyder tupplur. Egentligen helt samma sak, men roligare!

På nionde plats… rusbrus!
…som betyder alkoläsk. Låter betydligt fiffigare än den svenska motsvarigheten.

På åttonde plats… bøttekott!
…som betyder typ städskrubb. Ett ganska gammalt ord egentligen, men kul. Bøtte betyder spann.

På sjunde plats… lysekryss!
…som betyder gatukorsning.

På sjätte plats… Olympiske lekerne!
…som är norska för Olympiska spelen. De tar det tydligen inte så allvarligt som vi.

På femte plats… lyspære!
…som betyder glödlampa. Lyspäron, liksom! Som bonus betyder sparepære lågenergilampa.

Lyspærer!
Lyspærer!

På fjärde plats… markmus!
…som betyder åkersork. Fast ingen av tjugoåringarna jag jobbade med i Norge visste vad en markmus/åkersork var.

På tredje plats… krymmel!
…som betyder strössel. Redan det svenska ordet är ganska roligt, fast det norska är gulligare.

På andra plats… kringkasting!
…som betyder sändning, som i TV-sändning eller radiosänding. Bonus: Fjernsyn betyder TV.

Och till slut, förstaplatsen går till… vifte!
…som betyder fläkt! <3

En liten subgenre till temat Gulliga ord på norska är vad man i Norge översätter olika seriefigurer till. Här kommer några eksempel, förlåt, exempel:

Tommy og Tigern – Kalle och Hobbe
Petter Smart – Uppfinnar-Jocke
Ole, Dole og Doffen – Knatte, Fnatte och Tjatte
Spøkelsekladden – Spökplumpen
Ole Brumm – Nalle Puh
Gubben og Katten – Pettson och Findus

Nu vill jag absolut inte kasta någon skugga över norska seriefigurer. Nemi är norsk och hon rockar!

Att vara eller inte vara – duktig.

Igår skrev jag ju om det här med att vara duktig. Vad det egentligen betyder. Har fått en del reaktioner åt flera olika håll, vilket tyder på att fler än jag hyser starka känslor för det här med duktighet! Så här kommer nån slags uppföljare.

Först och främst skiljer det ju väldigt mycket från person till person vad man lägger i ordet. För vissa kan duktig betyda precis samma sak som skicklig. För mig är duktigt något annat, något ganska svårdefinierat. Jag ska inte upprepa det jag skrev igår men i korthet ser jag att vara duktig som något ganska osjälvständigt. En bedömning som någon annan gör utifrån en redan fastlagd mall. Att säga “Åh, vad du är duktig!” till någon kan jag känna är snarare nedvärderande än uppvärderande.

Men så var det nån smart person som påpekade att hon själv ofta kände sig duktig. Det hade jag faktiskt inte tänkt på. Att man själv känner sig duktig måste ju vara en ganska ärlig känsla, eller? Jag antar att jag också kan känna mig duktig ibland. Det blir liksom en annan grej när man tänker det om sig själv än om någon annan.

Jag hittade ingen bra bild på duktighet, så jag tog en på två igelkottar istället.
Jag hittade ingen bra bild på duktighet, så jag tog en på två igelkottar istället.

Ett sammanhang där man ofta får höra att man är duktig är vad gäller hälsa och träning. Jag har t.ex. i princip slutat äta godis (om det inte är fest eller nåt speciellt sammanhang, vilket det kanske är ganska ofta…) och får ofta kommentaren om jag tackar nej till nån som håller upp en godispåse: “Åh, så du äter inte godis? Vad duktig du är!”. Men liksom, för mig är det inte duktigt. Det är ju rent vinstintresse från min sida. Jag vill ha bra tänder och inte bli tjock. Det är i princip egoism. Kan man vara duktig och egoistisk samtidigt?

Men som sagt, människor lägger uppenbarligen inte samma mening i ordet duktig. Många säger “Åh, vad duktig du är!” och menar enbart positivt med det. Jag vill inte på något sätt skälla ut eller klanka ner på dem.

Jag skulle tro att det som gör att jag har svårt för ordet, är att vissa använder det (oftast omedvetet) som en försvarsmekanism. Om vi nu tar hälsa och träning som exempel. Man kanske känner att man själv egentligen vill träna mer och äta mindre godis, och tycker att den som då gör det är “duktig”. Man uppfattar att det finns en norm att för att vara lyckad ska man träna och inte äta onyttigt, och följer man den normen är man duktig. Alltså berömmer man den som tränar och äter nyttigt för att följa normen snarare än att göra det hen gör eller inte gör, och placerar därmed sig själv i ett ljus av att inte följa en norm, vilket känns mycket bättre än att “leva osunt”.

Eh, jag kanske bara svamlar. Egentligen blir jag nog glad om nån kallar mig duktig, men jag skulle ha väldigt svårt att kalla någon annan det. Beroende på situationen förstås.

Jag är inte duktig!

Det är väldigt sällan jag säger till folk att de är duktiga. För mig betyder att vara “duktig” att man, med en viss egen uppoffring, uppfyllt någon annans krav. Något som man skulle kunna säga till små barn, t.ex. som lärt sig att göra någonting trots att de själva inte har en intuitiv förmåga att förstå varför det är bra. När de lär sig snyta sig, till exempel, trots att det är obehagligt för dem.

Men att säga till exempel till en artist att hen är duktig, efter att ha genomfört en lyckad konsert, är något annat. Det blir något nedlåtande. “Åh, vad duktig du är, som sjöng så fint.” Det är som att hen gått i skolan och läraren klappar henom på huvudet. Hen kan vara skicklig, grym, begåvad, flitig eller jävligt vass, men duktig?

Bilden snodd från bloggen "Jag Blommar".
Bilden snodd från bloggen “Jag Blommar“.

Jag fick höra för ett tag sedan att jag var duktig som tränade och sprang och cyklade såhär års, och jag hade lite svårt att hålla tyst (men det gjorde jag). Det är ju liksom inte för nån annans skull jag gör det. Jag gör det för att jag tycker det är kul, det är skönt, man mår bra, man kommer snabbt fram om man cyklar, osv. Det har ingenting med duktighet att göra!

Samma sak när det gäller olika former av miljöengagemang. Man får höra att “Vad du är duktig som sopsorterar!“, “Vad duktigt att du äter vegetariskt.” Men vadå duktigt?? Att jag väljer vad jag vill göra av mina sopor eller vad jag vill äta för mat är väl inte duktigt? Att det får konsekvenser för både mig och andra huruvida jag väljer att sopsortera eller inte göra det, eller vad jag väljer att äta, är en annan sak. Men kalla mig inte duktig. Det är på nåt sätt att man förminskar en människas egna vilja och egna beslut genom att säga att hon är duktig. Som att man egentligen gör det för nån annan, och inte för att man är mogen nog att se konsekvenserna av sina handlingar.

Jag cyklar såhär års. Det är kanske lite korkat, möjligen modigt, och rätt coolt. Men det är tamejfan inte duktigt!

Top 5 engelska ord folk under 30 säger alldeles för mycket

Okej, alldeles för mycket är kanske att ta i. Men det är ett gäng engelska ord som det har gått extrem inflation i det senaste året. Några har varit med ännu längre. Vi börjar listan bakifrån.

Plats 5: Make sense
I det här fallet finns det faktiskt en stor poäng med att använda uttrycket! Det finns nämligen ingen bra svensk motsvarighet! Vad säger man, “hänger ihop”? “spelar roll”? Hur som helst används det mycket (även av undertecknad) i brist på fungerande svensk motsvarighet.

Plats 4: Spoiler Alert
Något av en bubblare. Har samma funktion som det tidigare “Surprise!”, som också används parallellt. Ett något nedsättande, något humoristiskt sätt att avslöja något som lyssnaren med stor säkerhet borde kunna räkna ut själv. Exempel: Hon knackade på dörren till kårhuset mitt i natten, men *Spoiler Alert* det var ingen där!

Fail-Pictures-Best-Of-Epic-Fail_1228388469031

Plats 3: Fail
Fail är inte särskilt nytt, men håller sig kvar på en stark tredjeplats. Både som verb och substantiv, trots att det egentligen är ett verb. Det roligaste med ordet är att det uttalas likadant som norskans “feil”, vilket var väldigt skoj, upptäckte jag, när jag bodde i Norge en kort period häromåret! “Fail” används desstuom flitigt ihop med nästa ord, som är…

Plats 2: Epic
Nu börjar det närma sig. Allt ifrån små söta gnagare till intergalaktiska rymdkrig kan vara epic. Används ofta ihop med Fail, vilket blir skumt, eftersom fail är ett verb. “Epic fail” betyder således “episk misslyckas”. Hmm. Fail.

Plats 1: Awesome
Inte heller ett nytt ord, men det har gått som en raket och används nu i var och varannan mening. Ofta med stavningsvarianter som Awezoom eller Azum. Det är ett ord som liksom känns starkare och mindre oförstört än några andra svenska eller engelska motsvarigheter. Tufft? Nää. Coolt? Såååå 1900-tal.

Vad fasen är en ikon?

Det här är en fråga som säkert togs upp redan på 80-talet. Men eftersom jag var lite för liten då för att vara speciellt medveten om nånting alls tar jag nu upp det 25 år senare. Alltså: Vad fasen är en ikon?

För mig är en ikon en religiös bild, gärna från Ryssland, målad av nån gammal ortodox diakon. Ungefär en sån här:

ikon

Det som många verkar vara synonymt med ordet ikon, dvs symboler på en datorskärm, är för mig symboler. Det kan ha att göra med att jag är uppvuxen i Mac-miljö, där dessa små bilder på 32*32 pixlar (och sedermera lite större) alltid benämnts just symboler.

För ikon liksom. Vari ligger likheten? Jag tror att ikon betyder avgudabild eller nåt i den stilen. Är tanken att man ska tillbe systemmappen? Eller papperskorgen? I don’t get it. Troligtvis var det en slapp översättare någon gång på 80-talet som gjorde en svengelsk direktöversättning från icon till ikon, när hen översatte Windows. Detta medan personen som översatte Mac-systemet valde ordet symbol.

Kom att tänka på det hela idag när jag registrerade mig på en träningshemsida för att kunna föra träningsdagbok. Där ska man ha ikoner kopplade till sina träningspass. Kan inte hjälpa att det känns lite konstigt…

Bild-5

Extra vadå?!?

Varför skriver alltid tidningar “EXTRA!” på sina framsidor och löpsedlar? Vad är det som är extra? Innebär det att de inte hade skrivit om den där nyheten det förmodligen syftar på om det inte hade varit nåt speciellt tillfälle? Och vad är det för speciellt tillfälle just idag som tydligen är alla andra dagar också?

Några exempel, fotade med min något undermåliga mobilkamera.

GT
GT
Expressen
Expressen
Aftonbladet
Aftonbladet

Vad jag kan minnas har det varit “Extra” på kvällstidningarna så länge jag kan minnas. Kommer ihåg att jag tänkte på det när jag var i tioårsåldern, men slutade sedan att reflektera över det. I Expressen-exemplet ovan syns det knappt att det står, men nog är det där.

Om någon kan mycket om det här med journalistik får gärna denne någon hjälpa mig att bringa ordning i det här mysteriet.

Minimyror och telefonsvarvare

Efter anstormningen av politiska inlägg på den här bloggen omkring valet kommer här ytterligare ett ganska harmlöst inlägg, för att väga upp det hela. Den här gången handlar det om datorns automatiska stavningskontroll.

Jag tillhör de där som surt stänger av alla rättningsfunktioner i ordbehandlingsprogrammet. Använder jag en mening som inte tycks ha något verb eller uttrycker mig ålderdomligt eller talspråkligt finns det en anledning till det. Sen kan man alltid göra en stavningskontroll när man är klar, och slippa de irriterande röda och gröna strecken.

Men skriver man direkt i webläsaren får man ofta stavningsförslag vare sig man vill eller inte. Det går säkert att stänga av, jag har bara inte fått tummen ur än. Här är några exempel på vad min dator tyckte att jag skulle skriva istället för det jag skrev.

Bild-41

“Minimera” finns det tydligen inget som heter. Däremot finns det minimyror. Dessa skulle kunna krypa omkring i minilera, utanför den lilla dalsländska staden minimora.

Bild-1

“Telefonsvarare” är tydligen inte heller ett ord som finns. Men om man inte slänger sin telefon är man ju en telefonsparare, och gör man egna telefoner i slöjden är man följdaktligen en telefonsvarvare. Vad en telefonsvirare gör vet jag inte, men man kan ju gissa.

Schweiz! Regissör!! Hur svårt kan det vara?!?

Jag är inte nån språkpolis. Jag tycker absolut att det är viktigt att språket får utvecklas och anpassas efter verkligheten och allt sånt där. Men vissa grejer som folk säger får verkligen njurarna att vridas om och ryggmärgen att skriva av smärta.

Ofta har det med sch-ljud att göra. Några exempel:

Schweiz. Uttalas [Schvejts]. Inte [Svejtsch].

Marängsviss. Uttalas precis som det stavas. Inte [marängschvisch].

Regissör. Uttalas [reschisör], inte [ressischör].

Inte en ressigör.
Inte en ressigör.

Det verkar som att det är nåt med sch-ljudet som gör många svenskar förvirrade. Vi vill liksom inte sätta ett sch-ljud före ett s-ljud, så det blir Svejtsch och ressigör istället för Schweiz och regissör. Vad sch-ljudet i marängschvischen kommer ifrån har jag dock ingen aning om.

Jag borde nog sluta här, för när jag väl kommit igång med språkdiskussioner har jag svårt att lägga av. Men nu är det försent. Mina favoritspråkfel just nu:

• “Dem” istället för “de” eller “dom”. Till exempel “dem tyckte att maten var väldigt god”. Jättevanligt.

• “Vart istället för var. Klassiker som vi nog aldrig blir av med. Egenupplevt exempel, samtal mellan mig och min dåvarande flickvän:

– Vart går bussen?
– Till Tjörn.
– Nej, alltså, VART går bussen?
– Men den går till Tjörn! Till Kållekärr.
– Ja, men VART går den?
– Jag sa ju det! Till Kållekärr på Tjörn!
– Meeeeen! VART GÅR DEN? Vart går den ifrån???
– Jahaaaa! Du menar VAR går den!?

Det finns en del grejer till, men det är nog inte läge att ta upp det just nu! Trevlig helg, allihopa!

Google avslöjar oss!

Ni har väl märkt att när man ska söka efter nåt i den lilla sökrutan uppe i högra hörnet i webbläsaren (som oftast är en google-ruta) så får man förslag innan man har skrivit färdigt. Jag antar att de här förslagen baseras på vilka fraser folk söker på oftast. Jag skulle söka på “När slutar skolorna?” och när jag hade skrivit “När slutar” så tyckte Google att jag skulle fråga “När slutar snoppen växa?”.

Här är några ganska intressanta exempel på vilka frågor folk oftast ställer på Google:

Bild-6

Lite gulligt att vanligaste varför-frågan är varför himlen är blå!

Bild-12

Oj, här var det mycket graviditeter. Takskottning visar sig vara en bubblare.

Bild-7

Facebook är tydligen källa till många hör gör man-frågor. Man undrar hur långt RFSU har kommit i sitt folkbildningsarbete när “hur gör man barn” ligger så långt upp.

Bild-8

Den här tog jag med mest för den kryptiska frågan “varför skakar hunden?”.

Bild-10

Nu blev det takskottning och graviditet igen.

Bild-11

Oj, vi svenskar är uppenbarligen ett mycket osäkert folk.

Bild-5

Här hoppar man ju till lite när man läser det andra förslaget. Inte för att det är felskrivet, utan för att så många verkar undra. Läskigt.

Vad drar man då för slutsatser av allt det här? Det som kanske slår en kraftigast är att så många frågor handlar om graviditet. Facebook springer upp som god tvåa och takskottning kommer, något oväntat, på tredjeplats.

Men jag kan verkligen inte släppa det där med hunden som skakar.