Incognito Coitus Cry Apodei är det latinska namnet för läran om okända könssjukdomar. Det har inte skrivits så mycket om detta fascinerande ämne, men jag ska göra mitt bästa för att ge en korrekt vetenskaplig beskrivning. Följande ord tros ibland betyda andra saker, men är i själva verket elaka könssjukdomar.
Moby Dick
Överrörlighet hos manliga könsdelar.
Fladdermus
Svårkontrollerade kvinnliga könsdelar.
Pit stop
Plötslig förlust av manilg potens.
Fyrkant
Generande blinkningar från kvinnliga könsdelar.
Ballerina
Inkontinens hos män.
Punkrock
Olycka som kan inträffa när det är för trångt i herrbastun.
Siemens
Förmågan att förutspå framtiden från sina månatliga cykler.
Apollon
Plötslig ombildning hos manligt könsorgan till annat motsvarande primatorgan.
Eftersom denna disciplin är förhållandevis ny och inte studeras så flitigt på våra stora nationella universitet mottages tacksamt ytterligare upplysningar om liknande åkommor.
Hur lyckas man med det här? Inte nog med att man sätter ihop “video” och “över” med bindestreck, särskriver “övervakat”, och dessutom trycker in en radbrytning emellan. Nån har dessutom uppenbarligen godkänt det hela och låtit det gå i tryck! För att inte tala om att nån måste ha klistrat upp det på stans alla spårvagnar!
Fotot är taget på spårvagn 11. Nog för att det finns allvarligare saker att oroa sig över i världen, men… Hjälp.
Min bror (som för övrigt fyllde 40 idag) är en hejare på radioflyg. När jag var på hans 40-årskalas idag så berättade han att han haft en flygträff i veckan med ett gäng på 10-talet personer som hade varit ute och flugit med sina radioflygplan på natten.
“På natten?” frågade jag, “kunde ni se planen då?”
“Nja,” svarade han, “vi var tvungna att flyga mellan tärnor.”
Jag funderade några sekunder. Flyga mellan tärnor? Är det lättare att se flygplanen om man flyger mellan tärnor? Skulle tärnorna liksom hålla koll på planen så att de flyger rätt?
Jag fick ingen ordning på det. Så jag frågade om jag verkligen hört rätt.
“Vadå?” svarade han, “Jo, dom lyser ju och så har man en i varje färg på var sin sida om planet.”
Va? tänkte jag. Nu måste han ändå skämta. Självlysande tärnor i olika färger på var sin sida av planet?? Var det jag som var helt vrickad eller min 40-åring till bror som börjat bli senil? Men så liksom tändes det en glödlampa ovanför huvudet på mig, och jag insåg att jag inte hört fel, bara tolkat fel. Han hade inte sagt “flyga mellan tärnor”, han hade sagt “flyga med lanternor”.
Okej, här kommer ett inlägg med tåtrampningspotential.
Jag har kallat mig feminist sen jag var 15. Det känns så självklart, om man går efter den gängse definitionen av feminism (insikten om att kvinnor är ojämställt och ofördelaktigt behandlade och viljan att förändra detta så att kvinnor och män behandlas jämlikt), att det verkar rent korkat att inte ställa upp på det.
Men för inte så länge sen insåg jag på ett djupare plan vad jämställdhet verkligen innebär. Jag insåg att det i första hand inte handlar om löneskillnader och kvotering, utan om något helt annat. Något mycket djupare och mycket, mycket svårare.
Jag blev för ett tag sedan påhoppad av en person som tyckte att min första fullängdsskiva var diskriminerande. Jag blev chockad och frågade hur hon menade. “Ja, men det ser du väl!” sa hon, “den handlar ju bara om män!” Jag stod mållös. “Det gör den väl inte!” sa jag, “det är ju flera kvinnor med!” Hon skrattade. “Ja, några stycken. Men vad gör dom? Vad har dom för roller?”
Jag tänkte efter. Jag var jättearg. Komma här och kalla mina texter för diskriminerande, jag som kallat mig feminist sen femton års ålder. Men långsamt insåg jag, efter att ha skickat flera arga försvarsmail, att hon hade rätt. För visst fanns det både kvinnor och män i texterna, men vilka roller hade dom..? Jag ska inte göra nån textanalys här, men tjejerna i texterna beskrevs som oskuldsfulla och vackra, och med formuleringar som “snövita händer” och “den vackraste person jag nånsin sett”, medan männen hade alla möjliga aktiva roller, var onda, goda eller galna. Men dom var inte vackra eller hade snövita händer. Dom gjorde saker.
Det röda eller det blå pillret? Vilket väljer du?
Men det var så svårt, och så obehagligt att ta till sig. Lite som att tatuera sig. Eller snarare som att välja att svälja det röda pillret i the Matrix. Men det är precis det det handlar om. Okej, inte att tatuera sig kanske, men att inse att världen omkring oss inte är så perfekt som den verkar. Och sedan också inse att alla dessa miljontals detaljer runt omkring oss (exempel följer) bidrar till att upprätthålla en skev bild inne i våra hjärnor, om hur vi förväntas vara beroende på om vi är män eller kvinnor. Ett par exempel:
• Hur många säger “Hur kör hon egentligen?” och pekar på en bil som just gjort en dum inbromsning. De allra flesta säger automatiskt “han” om bilar. Lyssna själva. I själva verket används ”han” som standarad för i princip allt könlöst eller där könet är okänt. Och det sprider faktiskt medvetet och omedvetet uppfattningen om att mannen är standardkönet.
• Jag läste en Kalle Anka-serie häromdan, där Farbror Joakim åker till nåt land och letar guld tillsammans med en indian. Serien innehöll enbart män (sammanlagt 16 st roller), förutom i sista rutan, där Joakim och indianen blivit berömda och chillar i en pool tillsammans med en yppig tjej i bikini. Jepp. Läs och lär er av det här, barn.
• Läs poesi från från 18-1900-talet. Kvinnorna är sköna som rosor, eller vidriga som häxor, men männen, vad är dom? Deras roll är att besjunga, försvara och vinna kvinnorna. (Fantastisk låt om detta: Vacker vid vatten av Maud Lindström)
• Se ”Braveheart”. Kommentarer överflödiga. Se nästan vilken film som helst. Lysande undantag är Silent Hill från 2006.
• Lyssna på i princip vilken musik som helst. Hur beskrivs kvinnorna? Den sköna nymfen Ulla Winblad, Taubes lilla Ellinor, sambadansande Deirdre, igenkommande Lena, listan kan göras oändlig (och jag lyssnar för lite på engelsk musik, det är därför det bara är svenska exempel). 98% av alla kvinnor beskrivs med en bild där de ska vara romantiskt eller erotiskt lockande, alternativt inte vara erotiskt lockande.
Sen finns det ju dom där återstående 2 procenten. Men i ett jämställt samhälle borde det vara 50. 50! Inte ens 40/60 är jämställt. Och det handlar inte om att vi som påstår det inte skulle ha humor och tåla en och annan ojämlikhet. För ser vi oss omkring går det i regel bara sekunder mellan dessa detaljar, som talar om för oss hur vi ska vara.
Det är så oerhört svårt att förklara det här för folk som inte är medvetna. Den vanliga reaktionen är att känna sig anklagad och reagerar negativt, tycker man saknar humor (det GÅR att vara rolig och ojämställd på samma gång) eller kanske tycker att feminism är mossigt och väldigt 2004. Som om lika värde skulle vara en fluga liksom…
Och avslutningsvis är det här inte en kvinnogrej. Det handlar lika mycket om killar som om tjejer.
Jag är i alla fall inbegripen i en diskussion på ett nätforum nu om detta, men ligger mycket lågt. Det är så lätt att trampa folk på fötterna. Fast kanske är det det som behövs.
Som avslutning förklarar jag tillsammans med Gräsrotsorkestern varför det inte finns några alver och dvärgar nu för tiden.
Två dagar i Nairobi. Så länge har jag varit här nu. Mycket intryck för alla sinnen, och många nya tankar som väcks och tänks. Egentligen känns det inte som att jag bor i Nairobi, för jag bor (tillsammans med Karolina, min reskamrat och projektledare) hemma hos en kanadensisk universitetslärare som tyckte vårt projekt var spännande och erbjöd oss ett hem under dagarna i Nairobi. Så vi bor bakom höga murar med taggtråd och beväpnade vakter. Känns lite fel på nåt sätt. Fast jämfört med downtown Nairobi, där det är direkt livsfarligt att vara vit efter mörkrets inbrott är det bra.
Eller “bra”, det är helt fantastiskt! Jag är i Afrika! På riktigt! Det var inte långt härifrån Lucy tog sina första vingliga steg och bestämde sig för att ta kontroll över den här planeten. Det skulle ta alldels för lång tid att berätta om allting, så här kommer en trevlig liten lista i punktform. Har tyvärr ingen möjlighet att lägga in bilder.
* Jag åt min första kenyanska mango och min första kenyanska banan igår! Jag hade skruvit förväntningarna högt upp, men jävlar vad goda dom var! Helt brutalt. Den absolut godaste mangon jag ätit i Sverige smakade inte hälften så mycket som de man äter här.
* Igår var vi på en bondgård för att titta på en deras biogasanläggning. Kvinnan som tog emot oss och visade oss runt var av kikuyo-stammen (reservation för stavning) och väldigt glad och trevlig. De hade tre kor vars bajs gav tillräckligt med biogas för att laga all mat till famlijen, samt till gaslampor och till de grannar som ofta brukade komma och laga mat på deras gasspis. Och rötresten som blev över användes till deras chambas (odlingar) och fungerade bättre än kemiskt konstgödsel, som dessutom är dyrt! Sånt blir man glad av! Familjen odlade sallad, spenat, hirs och tomater.
* Kikuyo-stammen skiljer inte mellan l och r i sitt språk, så när de pratar engelska byter de ofta ut l och r så det ibland kan bli ganska klyptiskt. Till exempel sa en kvinna till mig att “the ramp is very blight!”, och en pastor sa att “let us play”, varpå han försjönk i bön.
* Trafiken här är helt galen. Folk kör i 110 på 50-vägar, trots att vägarna ibland är fulla med hål, och att folk eller djur när som helst kan få för sig att korsa dom. Det gäller att ha koll på sina nerver.
* Vi ska stanna här i ett par dagar till, troligen tisdag eller onsdag. Karolina har blivit förkyld (hoppas vi…) så det beror lite på hur fort hon frisknar till när vi åker. När vi gör det ska vi i alla fall ta en matatu (typ minibuss) västerut till Ugunja där vi ska göra vårt egentliga arbete. En resa på sex timmar ungefär. Ska bli spännande.
* Tyvärr har vi redan råkat ut för en ganska jobbig komplikation. En del av våra pengar blev stulna igår. Pengar motsvarande nästan en hel biogasanläggning. Jobbigt.
* Jag lagade middag idag till mig, Karolina, och vårt värdpar. När jag skulle öppna en stor konservburk med bönor och majs (en vanlig matblandning i Kenya) skar jag mig i fingret på locket, och ett par sekunder senare hade jag blod rinnande över hela händerna och halva armarna. Jag har nog aldrig blött (eller heter det blödit?) så mycket nånsin. Jag lyckades i alla fall få upp kranen till en vattenbehållare (man ska akta sig för kranvattnet här), hälla upp vatten (plågsamt långsamt för behållaren var nästan tom) i en karaff och sedan tvätta såret med den, medan jag ropade till Karolina att hämta mina plåster i min necessär. När jag fått bort blodet (det såg rätt läskigt ut faktiskt) märkte jag till min förvåning att själva såret var jättelitet. Ett knappt två centimeter långt jack, format efter den sågtandade kanten på konservburken. Kändes som ett väldigt töntigt antiklimax efter allt blod. Men jaja, det var väl bra det. Det är inget vidare att gå omkring med sår här. Man vill INTE ha fel virus blandat i sitt blod i det här landet…
* Folk här är så vackra. Karolina säger att hon tycker kenyanska män är vackrast i världen, och jag kan verkligen förstå vad hon menar. Men jag tycker att kvinnorna är snäppet snyggare… Ansiktsdrag, kläder, hållning, hudfärg, hår… Man kan bli helt förtrollad över hur snygga vissa människor man får syn på här är. Man känner sig som en blek manet i jämförelse.
* En störande grej: alla män här har exakt samma frisyr, och nästan inga har skägg. Lite svårt när man träffar massor av nya människor om dan att komma ihåg vem som är vem när alla har samma hår. Jag har insett hur mycket av folks yttre identitet i Sverige som sitter i håret. Medvetet eller omedvetet kopplar vi ihop personen med frisyr och hårlängd.
Det var allt för den här gången. Imorgon ska vi förhoppningsvis hälsa på en familj några timmars resväg utanför Nairobi, och kolla in deras biogasanläggning.
Idag var jag inne på Tidpunkten för att köpa busskort. När jag tog min nummerlapp i automaten fick jag en lapp där det stod “007”. Med stooora siffror. Helt omöjligt med andra ord för nån som är född mellan 1954 och 1995 att inte omedelbart associera till James Bond. Trodde jag.
När det var min tur att gå fram till kassan kunde jag inte låta bli. Jag lämnade in 007-lappen och la den överdrivet synligt framför kassörskan (som såg ut att vara mellan 25 och 30), och sa med myndig stämma: “My name is Bond. James Bond.”
Men hon stirrade bara på mig som om jag inte var klok. Säkert fumlade hon med handen under disken också för att vara beredd att trycka på tillkalla-polis-knappen. När jag inte fått nån reaktion på två sekunder ryckte jag på axlarna och sa “Äh, det var inget. Skulle jag kunna få fyra hundrakort?” varpå hon log ett tafatt leende och gav mig fyra busskort.
Här försöker man berika folks vardag lite, men trots att man befinner sig i Göteborg, där folk enligt uppgift ska vara kvicka, får man bara skräckslagna blickar tillbaka. Well well.
Kanske det hade funkat om jag sett ut som Pierce Brosnan? Han ser ju fortfarande mer ut som James Bond än Daniel Craig.
Og idag prøver jeg å skrive et innlæg helt på norsk, uten hjelp fra ordbok! Dette er den siste dagen jeg er her i Hedmark. Det er snø overalt her, og en følelse av jul begynner og indfinne seg. Jeg var ansvarlig for morgensamlingen denne morgen, og passede pa å si hei da til eleverne. Og synge en sang, om julenisser og reinsdyr. Dere som hørt meg innen vet hvilken sang jeg mener.
Omtrent fem uker har jeg vari her nå. Jeg er fornøyd med tida på Solbakken, og arbeidet mit er nesten ferdig. Jeg håper kjøkkenet kommer fortsette lage vegetarmat en gang i uken, og at det blir godt.
Bygningen til høyre er Elisabethstua, mit hjem de seneste fem uker.
Spisede pizza nere på byen igår, med foreldrerne mine. Og da skønnte jeg hvorfor jeg ikke har spist ute noen gang tidligere i Norge. En pizza kostet 120 kroner. Norske kroner. Tilsvarende omtrent 140 svenske… Og da var det uten drikke. Drikken kostet 40 norske kroner til, tross at det var brusvand… Totalt 185 svenske kroner, sammenlignet med omtrent 60-70 kroner i Sverige. Icke noe for en fattig student.
Nå er det kun en siste ting å fortelle. Jeg skal knuse en myte som svensker har om Norge. Og det er… at IKKE NOEN i Norge sier “kjempegreit”! Greit betyer “helt okay”, så att si kjempegreit er som att si “Jätte-helt okay” på svensk. Pass på det hvis dere reiser til Norge noen gang.
Så nå, farvel Solbakken! Takk for denne tida! Og en gang for alle, undskyld min dårlige norsk…
Nog för att jag inte är speciellt långt norrut egentligen (Skarnes är ungefär i höjd med Karlstad) men idag är det kallare än vad det var nån gång under förra vintern i Göteborg. Det kanske är inlandsklimatet som spelar nåt spratt, vad vet jag, men just nu känns det rent arktiskt. Sitter invirad i en filt och jobbar, se nedan.
Förmiddagen har jag spenderat i skolans kemikalieförråd och försökt göra en förteckning över alla färgburkar, lösningsmedel, tapetklisterförpackningar och Roundupflaskor. Hade varit lättare om inte alla burkar varit halvfulla.
Två korta norska ord som är svåra att använda är hvor och hvis. Hvor betyder antingen var, hur eller vart, beroende på sammanhang. Aaarrggh! Har blivit pinsamma felsägningar mer än en gång. Hvis betyder om. I alla fall ibland. Jag har fortfarande inte riktigt fått klart för mig när man kan säga hvis och när man inte kan det. Också en källa till rynkade norska pannor.
Jag har börjat gilla norsk innebandy nu. Jag ska inte försöka gå in på att förklara reglerna, för det tog mig två veckor att förstå dom helt och hållet. En annan sak jag inte fattade varför folk ropade “En öl!” så fort första laget gjorde mål. Är det en norsk tradition att att alltid beställa in öl vid första målet? Efter ett tag fattade jag; “En, null”. Aha. Ett noll.
Innebandy är kul. Yoga också, som jag smiter in på en gång i veckan här i skolan. Så jag gör solhälsningar medan snön faller tungt i mörkret utanför. Det fick mig att skriva en dikt.
hur har du det i Indien?
här i Norge är det bra
snart ska jag åka hem igen
men inte nu
inte idag
här är kallt men fint att bo
här gnistrar snön som diamanter
här finns varg och björn och lo
men det är ont om elefanter
varje vecka gör jag yoga
och då tänker jag på dig
undrar om jag skulle våga
yoga med en indisk tjej
hur har du det i Indien?
här i Norge är det bra
snart ska jag åka hem igen
men inte nu
inte idag
Dagens norska ord: rumpetaske
(betyder magväska, du vet såna där man hade på 90-talet)
Termosofi är en förkortning för termodynamisk filosofi. Just nu är det det i alla fall. Jag håller som sagt på att kartlägga energianvändningen här på Solbakken, och det är lättare sagt än gjort. Försök själv att analysera en bunt med norska elräkningar så får du se.
I alla fall, det här är rätt spännande. Hur tänker man egentligen när man vill ha varmt och mysigt i ett hus? Jag menar, man kan ju inte frysa ihjäl med syftet att minska elförbrukningen heller. Alltså kan vi inte minska vår elförbrukning, för då svälter vi ihjäl. Eller? Här kommer ett tankeexempel.
1. Vi behöver el så vi kan värma upp vårt hus.
Eller hur? Ja. Såklart. Eller? Hmm. Egentligen räcker det väl med att vi KAN värma våra hus. Hur dom värms spelar väl egentligen ingen roll. Vi skulle alltså kunna värma våra hus med fjärrvärme, bergvärme, kottar eller vad som helst. Alltså kan vi förenkla påståendet ovan till.
2. Vi behöver värma våra hus.
Right. Det är klart vi behöver värma våra hus. Annars fryser vi ju ihjäl, haha. Hrmm. Eller? Måste vi verkligen värma våra hus? Egentligen inte. I alla fall inte mer än en gång. Kanske är det enklare än så.
3. Vi behöver ha varma hus.
Egentligen är det väl det vi är ute efter. Bygger vi ett hus på ett sätt som släpper ut minimalt med kyla behöver vi inte ens värma det. Det räcker med att vi är i det, vår kroppsvärme håller det varmt.
Plötsligt har vi minskat energibehovet till… ja, kanske en trettiondel (löst räknat)? Och vem vet, det kanske finns ytterligare steg at ta. Typ “Vi behöver hålla oss varma – ta på dig en tröja” eller nåt.
Poängen med det här är inte att det är svårt. Det kan ju varenda sjuåring räkna ut själv, det som står här ovanför. Fine. Så varför går saker så långsamt? Varför fortsätter man bygga hus som värms med direktvärkande el? Det är ju lite som att envisas med att springa ett marathonlopp i ett par gamla tunga gummistövlar när man har ett par fina gympadojjor stående.
Jaja, det går säkert att hitta ett eller annat skäl till det, om man verkligen anstränger sig. Jag blir bara så förvånad när man inom stora organisationer inte anser sig “ha råd” att inte slösa bort en massa energi och pengar. Jaja. Här i Norge är man åtminstone ärliga. Följande skylt sitter vid den stora monsterspisen i köket här på skolan:
Dagens norska uttryck: Tommy og Tigern
(Kalle och Hobbe)
