Blinka för faaen!

Jag och Agnes var precis nere några dagar i Halland, på hennes familjs sommarställe i Haverdal. Trevligt på alla sätt och vis. Det som var ovanligt var att vi körde bil, utlånad av min snälla bror, istället för att åka kollektivt.

Hade nästan glömt det där med hur svårt folk verkar ha att blinka i rondeller (Ja, jag veeet att det heter cirkulationsplatser men det är ett så klumpigt ord). Detta kan rentav vara den mest ombråkade svenska trafiksituationen någonsin. Alla verkar ha väldigt starka och fasta åsikter, som dock finns i många olika upplagor.

bil_i_rondell_charlotta_holm_widescreen

När jag gick i körskola fick jag lära mig att man alltid blinkar på väg ut ur rondeller. Oavsett vilken väg man körde in i rondellen, alltså även när man kör “rakt fram”. Något som är fullt logiskt, med tanke för att det ofta är helt omöjligt för andra trafikanter att avgöra vilket håll en viss bil kommer ifrån.

Alltså: Blinka alltid när du ska ut ur en rondell oavsett vilket håll du ska ut och vilket håll du kom in. Detta står även klart i Vägverkets regler.

Nu till det lite mer kontroversiella. Jag fick även lära mig i körskolan att man, när man närmar sig en rondell, ska blinka vänster om man planerar att ta sig ut “åt vänster” i rondellen. Man behåller vänsterblinket när man kör in i rondellen, fram tills man har den utfarten man själv ska ut i som nästa utfart, då blinkar man istället höger och kör ut som vanligt.

Detta är det många som inte håller med om. Alla jag har pratat med som gått i körskola de senaste 5-6 åren har fått lära sig den regeln, men den står inte med i Vägverkets regler. Jag gjorde det själv de första åren, men har nu lagt av på grund av pressen från omgivningen, inte minst föräldrar (som lusläst Vägverkets regelsamling).

Dock finns en stor poäng med att faktiskt göra på det sättet. Om man kommer in i en rondell och möts av en bil som är på väg ut och alldeles korrekt blinkar höger, så är det inte säkert att man ser det, eftersom man befinner sig på denna bils vänstra sida och därför ofta inte kan se den högra blinkersen. OM då alla bilar har för vana att blinka vänster som jag beskrivit ovan elimineras risken att man stannar i onödan eller tar onödiga utkörningsrisker, eftersom man då vet att om den inte ska svänga så blinkar den vänster.

Men jag tycker att det viktigaste vad gäller rondellkörning är att folk lär sig blinka över huvudtaget. Som cyklist, inte minst, är det oerhört frustrerande att stå  och vänta på att bilar ska köra vidare i rondeller, bilar som sedan bara nonchalant svänger ur den. Nästan lika frustrerande som att, efter att ha konstaterat att ingen blinkar ut ur rondellen, korsa en utfart och bli halvt nermejad av en ilsket tutande V70.

Sista delen: Konspirationen!

Efter att jag genom mycket tjat och förtvivlan lyckats återfå min ryggsäck på Västtrafiks hittegodsavdelning satte jag kursen mot Kortedala. Det skulle tydligen gå bra cykelvägar ut dit. Men ack! Det dröjde inte länge förrän jag kom fram till en stor betongmur med en skylt där det stod “Vägarbete. Cykelbanan avstängd. Följ orange anvisning.”

Så det var precis vad jag gjorde. Jag följde anvisningen mot Angered/Gamlestan. Det var en grusig väg över en arbetsplats med stenar stora som papillonhundar. Till slut kom jag i alla fall fram till ytterligare en betongmur. Den här gången stod det en anvisning mot Angered/Gamlestan/Centrum i samma rikting som jag kommit ifrån!

Så jag vände helt enkelt på cykeln, tänkte att jag missat nån avfart, och trampade bort igen över stenar och grus. Men icke. Möttes återigen av en skylt som angav riktningen åt det håll jag nu precis kommit ifrån. Jag suckade, och påbörjade en lång förvirrad tur genom Härlanda, Kålltorp, Redbergsplatsen, Gamlestan och en massa andra skumma ställen, innan jag till slut kom rätt.

Suck. Det är på nåt sätt som att det alltid är cyklister och cykelvägar som får stryka på foten när nåt händer. Tänk om man skulle gjort likadant med bilvägen. Så att bilisterna fått köra över en stenig och kropig vägarbetsyta för att sedan tio minuter senare mötas av en skylt att man ska vända om och göra samma sak igen. Nåt sånt händer liksom inte.

Till råga på allt, när jag morgonen efter, igår alltså, skulle cykla från Kortedala ut till Tjörn, råkade jag ut för vägarbeten igen. Den här gången längs 45:an. Först en avspärrning med anvisning som faktiskt visade rätt.

DSC00425

Men sedan en avspärrning helt utan ledtråd om vart man skulle ta vägen.

DSC00426

Det slutade med att jag fick ta en lååång omväg via en massa bostadsområden i Surte. Detta efter att ha frågat en massa folk om vad som var bästa omvägen om vägarbetet.

Så nu kommer vi till pudelns kärna. Det måste vara en konspiration! Hur kommer det sig annars att cyklisterna alltid drar det kortaste strået? Var lägger man snövallarna när man plogar bilvägen? På cykelbanan. Vilka får alltid leda sina fordon runt vägarbeten? Cyklisterna. (Vad kul det hade vart med För din säkerhet – led bilen – skyltar!) Var parkerar alla varuleveransbilar som inte orkar hitta en parkering? På cykelbanan.

Och så vidare.

Nä. Cyklar är fina, bra, miljövänliga och hälsofrämjande. Fatta det.

15 kr för högt pris på ren luft?

Det var en jätteartikel om trängselskatter i Göteborgsposten häromdagen, på flera sidor. Gissa om jag blev upprörd när jag slog upp tidningen och fick se rubrik och ingress. “Stor guide! Här är smitvägarna!” Ingressen löd ungefär “När GP publicerade kartan över betalstationerna förra veckan vet jag vad ni alla tänkte: Var är smitvägarna?

tingstadstunneln0006-8-bit

Vad är det för jävla vinkling? Hur kan GP, med hedern i behåll, på detta ensidiga och omogna sätt påföra sina läsare åsikten att trängselskatten bara är till för att jävlas med folk? Jag erkänner att jag bara hade tid att skumläsa artiklarna, så jag kan ha missat nåt. Å andra sidan är det ganska många som skumläser artiklar.

En helsida hade rubriken “Hur drabbas du av trängselskatten?”. Där hade man intervjuat 12 bilister, som oroade sig för sina jobbresor, dagisskjutsningar och så vidare. Vad man hade missat var att intervjua en kollektivresenär. Eller cyklist. Eller gångtrafikant. Eller nån med biogasbil.

Att våra barn slipper utsättas för olagligt höga avgasnivåer som orsakar sjukdomar, överkänslighet, allergier, cancer, osv är tydligen helt oviktigt. Det som är viktigt är istället det skandalösa i att deras föräldrar måste betala 15 kr om de väljer att köra dem i bilen till deras dagis.

bilarvroomvroom

Jag är fullt medveten om att det ofta är svårt att använda kollektivtrafiken till vissa platser. Det är just därför som trängselskatterna tillämpas i storstan, inte i Tjuvkil, Halsbäck eller Överkalix. Hur intäkterna från trängselskatterna används är också jätteviktigt. Marieholmstunneln är ett väldigt tveksamt projekt (även om det inte är lika korkat som Förbifart Stockholm). Finge intäkterna gå oavkortat till en förbättrad kollektivtrafik, spårvägar, cykelleder osv vore det väldigt mycket bättre. På så sätt minskar alltså svårigheterna att ta sig till dagis kollektivt eller på annat sätt.

Låt mig avsluta med ett samhällsekonomiskt resonemang. Pendlare, företag, leverantörer, speditörer, osv betalar idag stort genom att ständigt hamna i bilköer. Bensinkostnader, avgaser, slitage och inte minst tidsförluster blir resultatet. Således betalar vi redan en avgift för trängseln. Vi betalar med tid.

Vi kan nu istället välja att betala i pengar istället för tid. Skillnaden, mina damer och herrar, är att pengarna kan investeras i exempelvis kollektivtrafik, medan tiden försvinner för alltid. Rent samhällsekonomiskt är det alltså en väldigt lönsam åtgärd att införa trängselavgifter (Jonas Eliasson, transportforskare på KTH).

Och en sista sak. Det fungerar. Efter införandet i Stockholm såväl som i London, Singapore och andra städer kan vi konstatera att trängselskatten faktiskt är effektiv (Karin Brundell-Freij, konsult och transportforskare).

Vi åker tillsammans!

I väntan på det perfekta kollektivtrafiksystemet har jag hittat en jättesmidig liten webbtjänst, som går ut på att underlätta samåkning mellan olika städer i Sverige. Så här kommer lite reklam. Tänk dig att du befinner dig i Uddevalla och vill åka till Örebro, bussbiljetterna är slut och tågen svindyra. Du går in på http://www.samtrip.se/ och ser att Lisa ska åka just mellan Uddevalla och Örebro. Du klickar i att du vill åka med och – vips! – You got yourself a ride!

samtrip-logga

Tjänsten är gratis och verkar väldigt seriös och trevlig. Om du har bil och ska åka nånstans och har platser kvar i bilen fyller du i det, så kan folk som ska åka samma väg fråga om de får följa med. Man kan också fylla i om det kostar något, t.ex. 100 kr per passagerare, som oftast betalas kontant till föraren.

Gå till http://www.samtrip.se/ och bli medlem nu! Så ska vi se till att vara mer än 1,4 personer per bil i genomsnitt framöver! (Men glöm inte att tåg och cykel är de hållbaraste och roligaste sätten att resa i Sverige.)

22 personer i en bil

Japp! 22! Så många var vi som mest i en matatu idag. Och det skulle lätt gått att få in fler. Det är helt sjukt vad mycket folk det ryms i en skåpbil, som bara har 7 platser i Sverige.

matatu

Idag har vi gjort en heldagsfärd. Tog en matatu från Ugunja i morse vid åtta, tillsammans med Roslyn, som jobbar på Ugunja Community Resource Center där vi driver vårt projekt. I Maseno plockade vi upp Tobias som jag nämnt tidigare. Sen bytte vi på en gigantisk matatuterminal i Kisumu (där jag blev i det närmaste förtvivlad över att se alla limsniffande barn som snubblar omkring. Det är nog bland det sorgligaste jag sett.) och for ytterligare några timmar till ett ställe som heter Kendu Bay. “Kuststad” invid Victoriasjön.

Platsen vi skulle besöka låg några kilometer därifrån, så vi fick åka med motorcykeltaxi dit. Och den resan var nog det värsta i resväg sen vi kom hit. Knaggliga grusvägar, fulla med hål och stora stenar, för att inte tala om djur, barn och andra fordon, medan vi vrålsusade fram i över 100 km/h. Jag försökte be föraren sakta ner, men han svarade bara “I’ve got to keep up with the others!”

Men vi överlevde alla fyra! Och kom fram till Kendu Hospital, som var vårt mål (så det hade kanske inte gjort så mycket om vi vurpat, sjukhuset var ju ändå där) eftersom man året tidigare uppfört en biogasanläggning där.

Till vår sorg var anläggningen inte i bruk. De som byggt den (svenska studenter som gjorde det som exjobb) hade åkt därifrån utan att lära folk på plats hur den skulle skötas, så den hade stått i stort sett oanvänd. En del gas hade producerats, men troligtvis läckt ut. Och barn på plats hade lekt med lagringspåsen (gasen lagras i en stor “plastpåse”) så det är oklart om den är hel. Men det var intressant att studera hur anläggningen var konstruerad. Den verkade dessutom i princip fungera. Det blir ett bimål i vårt projekt att få den i fungerande skick.

Resan hem tog hela kvällen, och jag var tillbaka “hemma” vid nio. 13-timmarstripp med andra ord.

Här hade jag tänkt lägga in några bilder, men den mycket begränsade internetanslutningen här verkar inte riktigt palla det, så jag berättar lite om principen för den anläggning vi ska bygga.

Såhär går det till:
Reaktorn består av en stor plasttank, gjord av plasttunnor som vi ska svetsa samman. I denna tank finns “slurryn”, det vill säga geggan av kodynga, växtmaterial, matrester, mänskligt avfall, eller en kombination av dessa, blandat med vatten. I tanken råder syrefria förhållanden, vilket gör att anaeroba bakterier börjar bryta ner slurryn. Biprodukten av detta är – just det! – metan!

Tanken har ett inloppsrör och ett utloppsrör, båda placerade under slurrynivån på insidan tanken. Detta för att den gas som produceras inte ska läcka ut. Gasen kommer istället ut genom en slang i toppen av tanken, som vi kopplat till en mer eller mindre genialisk lagringstank som Karolina hittat på.

Den fungerar så att en mindre tunna, nedtyngd av stenar, flyter uppåner i en större tunna fylld med vatten. På det viset håller gasen i den alltid samma tryck, oavsett hur mycket gas den fylls med. Ett tryckreglerat system alltså! Från denna tank går ytterligare en gasslang till spisen man använder för matlagning. I spisen använder man en liten brännare för att hetta upp sina kastruller eller stekpannor. En gasspis helt enkelt.

Detta var principen i mycket enkla ordalag. Den som vill veta mer får läsa Karolinas exjobb. Eller min rapport som jag skriver när jag kommer hem. Jag har nämligen varit här i två veckor imorgon. Hälften av min månad alltså. Hjälp, vad fort det har gått.

Sådan bil – sådan väg, eller tvärtom

När jag kom till Nairobi förvånades jag över att alla har så gigantiska bilar. Jag menar, man har ju hört att svenskarna har stora bilar, men här är i princip alla bilar jeepar! Gigantiska dessutom!

Sen kom jag på varför. Vägarna är som schweitzerostar. Och de liksom rasar ihop i kanterna och blir smalare och smalare. Ibland så smala att en bil inte får plats på vägen utan måste dunsa ner på kanten vid sidan om. En Citroën C3 skulle ha skakats sönder på ett par kilometer. Problemet är att ju större bilar folk har med en massa groteskt effektiva fjädringssystem, desto mer kör man sönder vägarna. Det blir en ond cirkel, eller en “sån där förskräcklig ring” som jag sa till nån nångång.

Min mobilkamera tar inga skönheter till bilder direkt, men ungefär såhär ser det ut genom framrutan. Man bör undvika att visa öppet att man har en kamera i Nairobi, om man inte vill bli rånad, så de flesta bilderna är från bilen.

DSC00197

Dagens glädjande händelse: Vi har inte blivit bestulna längre! Karolina kom plötsligt på att hon lagt sin jacka i en annan garderob än hon trott, och vips! Där var väskan med pengar och allt! Tjohoo!

Och en bonusbild; kolla så stora ananasar dom har i Kenya!

DSC00187

Jambo sana!

Två dagar i Nairobi. Så länge har jag varit här nu. Mycket intryck för alla sinnen, och många nya tankar som väcks och tänks. Egentligen känns det inte som att jag bor i Nairobi, för jag bor (tillsammans med Karolina, min reskamrat och projektledare) hemma hos en kanadensisk universitetslärare som tyckte vårt projekt var spännande och erbjöd oss ett hem under dagarna i Nairobi. Så vi bor bakom höga murar med taggtråd och beväpnade vakter. Känns lite fel på nåt sätt. Fast jämfört med downtown Nairobi, där det är direkt livsfarligt att vara vit efter mörkrets inbrott är det bra.

Eller “bra”, det är helt fantastiskt! Jag är i Afrika! På riktigt! Det var inte långt härifrån Lucy tog sina första vingliga steg och bestämde sig för att ta kontroll över den här planeten. Det skulle ta alldels för lång tid att berätta om allting, så här kommer en trevlig liten lista i punktform. Har tyvärr ingen möjlighet att lägga in bilder.

* Jag åt min första kenyanska mango och min första kenyanska banan igår! Jag hade skruvit förväntningarna högt upp, men jävlar vad goda dom var! Helt brutalt. Den absolut godaste mangon jag ätit i Sverige smakade inte hälften så mycket som de man äter här.

* Igår var vi på en bondgård för att titta på en deras biogasanläggning. Kvinnan som tog emot oss och visade oss runt var av kikuyo-stammen (reservation för stavning) och väldigt glad och trevlig. De hade tre kor vars bajs gav tillräckligt med biogas för att laga all mat till famlijen, samt till gaslampor och till de grannar som ofta brukade komma och laga mat på deras gasspis. Och rötresten som blev över användes till deras chambas (odlingar) och fungerade bättre än kemiskt konstgödsel, som dessutom är dyrt! Sånt blir man glad av! Familjen odlade sallad, spenat, hirs och tomater.

* Kikuyo-stammen skiljer inte mellan l och r i sitt språk, så när de pratar engelska byter de ofta ut l och r så det ibland kan bli ganska klyptiskt. Till exempel sa en kvinna till mig att “the ramp is very blight!”, och en pastor sa att “let us play”, varpå han försjönk i bön.

* Trafiken här är helt galen. Folk kör i 110 på 50-vägar, trots att vägarna ibland är fulla med hål, och att folk eller djur när som helst kan få för sig att korsa dom. Det gäller att ha koll på sina nerver.

* Vi ska stanna här i ett par dagar till, troligen tisdag eller onsdag. Karolina har blivit förkyld (hoppas vi…) så det beror lite på hur fort hon frisknar till när vi åker. När vi gör det ska vi i alla fall ta en matatu (typ minibuss) västerut till Ugunja där vi ska göra vårt egentliga arbete. En resa på sex timmar ungefär. Ska bli spännande.

* Tyvärr har vi redan råkat ut för en ganska jobbig komplikation. En del av våra pengar blev stulna igår. Pengar motsvarande nästan en hel biogasanläggning. Jobbigt.

* Jag lagade middag idag till mig, Karolina, och vårt värdpar. När jag skulle öppna en stor konservburk med bönor och majs (en vanlig matblandning i Kenya) skar jag mig i fingret på locket, och ett par sekunder senare hade jag blod rinnande över hela händerna och halva armarna. Jag har nog aldrig blött (eller heter det blödit?) så mycket nånsin. Jag lyckades i alla fall få upp kranen till en vattenbehållare (man ska akta sig för kranvattnet här), hälla upp vatten (plågsamt långsamt för behållaren var nästan tom) i en karaff och sedan tvätta såret med den, medan jag ropade till Karolina att hämta mina plåster i min necessär. När jag fått bort blodet (det såg rätt läskigt ut faktiskt) märkte jag till min förvåning att själva såret var jättelitet. Ett knappt två centimeter långt jack, format efter den sågtandade kanten på konservburken. Kändes som ett väldigt töntigt antiklimax efter allt blod. Men jaja, det var väl bra det. Det är inget vidare att gå omkring med sår här. Man vill INTE ha fel virus blandat i sitt blod i det här landet…

* Folk här är så vackra. Karolina säger att hon tycker kenyanska män är vackrast i världen, och jag kan verkligen förstå vad hon menar. Men jag tycker att kvinnorna är snäppet snyggare… Ansiktsdrag, kläder, hållning, hudfärg, hår… Man kan bli helt förtrollad över hur snygga vissa människor man får syn på här är. Man känner sig som en blek manet i jämförelse.

* En störande grej: alla män här har exakt samma frisyr, och nästan inga har skägg. Lite svårt när man träffar massor av nya människor om dan att komma ihåg vem som är vem när alla har samma hår. Jag har insett hur mycket av folks yttre identitet i Sverige som sitter i håret. Medvetet eller omedvetet kopplar vi ihop personen med frisyr och hårlängd.

Det var allt för den här gången. Imorgon ska vi förhoppningsvis hälsa på en familj några timmars resväg utanför Nairobi, och kolla in deras biogasanläggning.

Motorvägar, moderater och män

Förbifart Stockholm. Sveriges största, mest omfattande och dyraste vägbygge någonsin. Året är 2008. Då borde man väl kunna lita på att projektet är väl underbyggt. Eller?

Jag såg på Uppdrag Granskning igår. För att göra en lång historia kort bidrar projektet “Förbifart Stockholm” till ökad trafik på de flesta vägsträckor, mera utsläpp, längre resor, ökade kostnader, sämre förutsättningar för kollektivtrafik och – kanske intressantast av allt – inte alls några minskade restider. Konsultbolaget som tagit fram uppgifterna åt Vägverket säger det rakt ut. Det står i kalkylerna. Ändå har vägverket tagit beslut om att just detta projektet ska genomföras.

ko_buss_400_175

Jag läser ju just nu miljörätt och tentapluggar för fullt, så huvudet är fullt av miljökonsekvensbeskrivningar, tillståndsförfaranden, miljösanktionsavgifter och tillsynsmyndigheter. Det finns mycket väl tilltagna regler i miljöbalken som ALDRIG skulle tillåta ett sånt bygge. Så hur kan det ändå vara på gång? Regeringen har röstat igenom ett olagligt projekt! Varför tänker inte de inblandade “Nä, det här funkar inte. Vi gör nåt som bevisligen funkar istället. Typ trängselavgifter och utökad kollektivtrafik.” istället för att tänka “Det här funkar inte. Vi bygger det ändå.” Det känns som nån jäkla bananrepublik!

En annan sak slog mig när jag såg programmet. Alla intervjuade i de olika instanserna som var inblandade i projektet var män. Den enda kvinnan som blev intervjuad var Maria Wetterstramd, i slutet av programmet, efter själva inslaget om Förbifart Stockholm. Och hon sa tamigfan de smartaste sakerna i hela programmet.

Att peka finger i trafiken

Senast igår råkade jag ut för en bilist som pekade finger åt mig när jag cyklade på ett sätt som hen inte gillade. Det händer väldigt ofta, oavsett om man cyklar, går eller åker bil. Ibland har man gjort nåt dumt (som när jag med lånad bil bytte fil i Malmö förra veckan utan att se mig för tillräckligt) men för det mesta följer man bara trafikreglerna.

bilfinger

Jag har funderat på varför alla bara förolämpar varandra i trafiken. Men sen kom jag på att det finns ju faktiskt inga positiva tecken att göra när man sitter bakom ratten! (Bakom styret är det lite lättare faktiskt) Man kan ta sig för pannan eller knacka sig i huvudet för att visa hur dum vederbörande är, man kan peka finger, skrika, himla med ögonen och göra mängder med gester för att trycka till den andre.

Men det finns inget tecken för att säga “Oj, ursäkta, jag körde visst fel där”. Man kan möjligen slå ut med armarna i nån form av “Ojdå, så det kan gå”- gest, men det tolkas lika gärna som en “Jag bryr mig inte-“gest.

Jag efterlyser snälla gester i trafiken! Vi får väl hitta på några om det inte redan finns. Det är så dags nu liksom. Att lägga fingret på näsan skulle t.ex. kunna betyda “Förlåt.”  Om någon som kan prata teckenspråk läser det här kan du väl komma med förslag.