emanuel dissar – Sida 4

EMANUEL DISSAR – del 4: Utgångstvånget

Då var det dags igen, för gnälliga klagomål från en torrboll, i serien Emanuel Dissar. Den här gången handlar det om den gällande normen i så många kretsar, att vill man ha roligt ska man gå ut.

Gå ut. För mig har det alltid betytt att man lämnar byggnaden man för tillfället befinner sig i. Gärna med en underton av att uppleva naturen, som att gå ut i skogen eller i bergen. Men de senaste tio åren har “gå ut” inneburit att ta sig till en klubb/krog/lokal, dricka alkohol och på nåt sätt ha väldigt kul.

Missförstå mig nu inte. Det finns säkert många som gör det för att det är just kul, men jag tror att ganska många gör det just för att “det är så man gör” om man är mellan 16 och 45 år och vill framstå som en framåt och social person, även om man kanske inte tycker att det är det roligaste i världen.

Jag har alltid tyckt att det känns så dumt, om man till exempel är ett gäng som är hemma hos någon en fredagskväll, äter och dricker, skrattar och har kul. Men då plötsligt, när det är som roligast, ska man gå därifrån! Och istället för att umgås och ha skoj i en mjuk soffa med bra musik och trevliga människor, ska man dra på sig ytterkläderna, ta vagnen nånstans till centrum, ställa sig i en lång kö och frysa och dra in röken från raglande, rökande människor, för att en lång stund senare bli insläppt på ett dundrande ställe där det är trångt, så högljutt att man inte hör vad folk säger, och där en öl kostar 65 kronor. Sen ska man dessutom ta sig hem därifrån på en sen spårvagn som luktar spya.

Det kan inte bara vara jag som hellre stannat på den där festen hemma hos någon. Det kan inte bara vara jag som tycker att det här är en något omotiverad norm (skillnaden mellan norm och tvång, som det står i rubriken, kan ibland vara hårfin). Jag vill säga i det här sammanhanget, precis som jag sa i inlägget om hög musik, att jag inte tycker att det är fel. Det är inte fel att dra ut vid midnatt till något ställe som jag beskrivit ovan, om man nu tycker det är kul. Inte på något sätt. Jag tycker bara att det är så oerhört meningslöst. Å andra sidan är vi ju olika.

Det var allt dissande för den här gången. Jag kan ju avsluta med att förtydliga att dissen inte gäller att gå ut. Dissen gäller normen som säger att ska man ha roligt så finns inget alternativ.

EMANUEL DISSAR – del 3: Folk som spottar på marken

Dåså, mina damer och herrar, nu har det äntligen blivit dags för del tre i serien Emanuel Dissar, vilket betyder att ni återigen tvingas läsa gnälliga inlägg om småsaker. Den här gången handlar det om vissa människors tendens att ständigt spotta på marken.

Jag kan tänka mig ett antal möjliga förklaringar till att en del människor har en sådan oerhört stark drift av att vilja dela med sig av sin saliv till sina medmänniskor på gatan. Antingen har de en kraftigt överdriven salivproduktion, som har nått ymnighetsnivåer där det är omöjligt att hinna svälja saliven, så att den istället måste kastas ut över trottoarer, skor och busskurer.

Eller så är det en omedveten ovana, man har börjat nån gång och vet inte riktigt varför man fortsätter. Kanske har salivproduktionen ökat eftersom man ständigt gör sig av med saliven, och så fortsätter det i en ond cirkel.

Eller möjligen, så kanske man tycker det är enormt tufft att spotta på marken. Det skulle kunna förklara varför vissa åldrar, vissa kön, och vissa sociala stilar är överrepresenterade bland spontanspottarna.

En annan notering är att rökare är kraftigt överrepresenterade bland spottarna. Det är lite skumt, eftersom jag fått uppfattningen att rökning snarare minskar än ökar salivproduktionen (referens), och tyder snarare på förklaring nummer tre, att det är en livsstilsgrej snarare än en medicinsk grej.

Hur som helst, det är väl inte världens största problem, men att trampa runt i spottloskor när man väntar på spårvagnen, dra med sig dem på spårvagnssäten och till sin egen hall… Det är lika äckligt som att någon skulle dra iväg en snorloska som folk sedan trampar i. Nä, lägg ner spottandet om ni inte har en riktigt bra anledning.

EMANUEL DISSAR del 2: Pissoarer

Det har blivit dags för andra delen i mini-serien Emanuel Dissar. Den här gången tänker jag hacka på en stackars bekvämlighetsinrättning, som jag vill påstå knappt är värd namnet. Nämligen det som kallas urinoarer, pissrännor, eller kort och gott pissoarer.

Först fördelarna. De är billiga att bygga och fler personer kan kissa samtidigt. Frågan är bara, hur många vill kissa samtidigt? Jag känner liksom inte att kissande är en social umgängesform som jag riktigt uppskattar.

För det första är det här med att kissa en ganska privat grej. Att stå där och bli knuffad av andra män och lyssna till ljudet av deras strålar som skvätter mot metallen och stänker ner ens byxor gör liksom att det blir lite svårt att riktigt uppskatta situationen och känna sig såpass bekväm att det man kom dit för att göra så att säga flyter på riktigt bra.

För att inte tala om att det aldrig finns något toalettpapper. Det är tämligen ohygienskt i sig, men när killarna som står breved skakar de sista dropparna från snopparna och man får små diskreta skvätt i ansiktet blir det rentav ganska äckligt.

Ofta har pissoarer dessutom ett ständigt rinnande vatten, för att det inte ska lukta mer outhärdligt än det redan gör. Vågar inte tänka på hur mycket vatten landets pissoarer slösar bort under ett år. Och dessutom har vi ju den ganska uppenbara nackdelen: behöver man uträtta ett lite tyngre behov är det kört.

När man kommer in på herrtoaletter på olika ställen finns det kanske en ränna och (om man har tur) ett eller två bås som går att låsa. Så ni som bygger herrtoaletter, gör världen en tjänst: Strunta i pissrännan, och bygg ett par extra bås istället. Då slipper man dessutom det fåniga behovet av att ha separata herr- och en damtoaletter.

Och därmed är andra delen av Emanuel Dissar till ända.

EMANUEL DISSAR – del 1: Hög musik på fester

Dags för den nya miniserien Emanuel Dissar som kommer att gå i ett okänt antal avsnitt på den här bloggen. Den går ut på att jag gnäller över nånting, som jag förhoppningsvis har åtminstone lite fog för, och sen kommer folk med smarta kommentarer om varför just det jag gnällde på är bra. Dags för del 1: Hög musik på fester.

Det är en sån där grej som man bara lärt sig att acceptera. Jag tror att alla i något stadium tyckt att “Varför ska musiken vara så hög? Jag måste ju skrika för att nån ska höra mig.” Kanske var det på mellanstadiet, kanske gymnasiet, kanske senare, men i något stadium har de flesta av oss kommit till den punkten då vi accepterar att det är så det går till. Är det fest så är det. Hög musik är top priority, som man säger om man är anglosaxisk och tuff.

Sen finns det några bakåtsträvande, småtöntiga tråkmånsar som gärna undviker ställen med hög musik, av den enkla anledningen att de tycker det är tråkigt att inte kunna prata med folk.

Jag tillhör den gruppen, vilket kanske framgått relativt tydligt. När jag går på en fest gör jag det för att jag vill träffa andra människor. Lära känna nytt folk och umgås med vänner jag tycker om. Det känns så fånigt att ha skrikdiskussioner där man ler och nickar förstående åt någon utan att egentligen ha hört vad hen sagt.

Det är en annan sak om det är dans inblandat. Då finns det ju naturligtvis en poäng med att ha hög musikt. Det är inte det jag vänder mig emot. Kritiken gäller den utbredda norm som säger att det ska spelas hög musik så fort människor träffas under uppsluppna förhållanden.

Vi fogar oss. Men den där tystnaden mellan två låtar som uppkommer om DJ’n är ouppmärksam känns så underbart befriande.

Det verkar som en del prioriterar den där jag-är-en-tuff-person-som-går-till-uteställen-och-dricker-drinkar-och-har-snygga-kläder-och-rör-mig-vant-i-miljöer-med-hög-musik-känslan framför möjligheten av att faktiskt lära känna människor mer än på ytan. Jag vill inte vara nån slags moralfjant som säger att det är fel, för jag tycker inte att det är fel. Jag tycker bara det är så jävla långtråkigt.

En förklaring jag hör till och från är att krogar säljer mer alkohol om folk inte kan prata med varandra. Och det stämmer nog. Men vi har blivit så indoktrinerade att vi tar med oss normen från krogen till privata fester och alla möjliga sammanhang där det i mina ögon inte finns nån poäng att mata ut 2000 W musik. Är det så att vi blivit så vana vid den trygga distans som den höga musiken skapar mellan människor att vi inte vågar träffas i sammanhang där vi har möjlighet att ta in varandra?

Det var allt från första avsnittet av Emanuel Dissar.