Det blev en helsida!

I förra numret av Speltidningen Fenix blev jag intervjuad om Nagriljärerna och dess kopplingar till rollspel. Jag hade väl räknat med nån liten spalt sådär, så jag satte nästan i halsen när jag öppnade tidningen och intervjun täckte ett helt uppslag.

Speltidningen Fenix, liggande på soffa. Intervju med Emanuel på uppslaget.

Nu när nästa nummer kommit ut har jag fått tillåtelse att publicera intervjun här, i sin helhet. För den som inte vill zooma in och läsa pyttebokstäver i bilden kommer den här i text:

Intervju med Emanuel Blume om Nagriljärerna

Frågeställare: David Jenssen Bergkvist
Svarande: Emanuel Blume

Hej Emanuel Blume, författare till den kommande boken Nagriljärerna, som ges ut på Daniel Lehto förlag! Du är tidigare känd som författare till den kritikerrosade SF-romanen Nomadplaneten, men nu ger du dig på en ny genre! Vill du börja med att prata lite om det? Känner du dig klar med science fiction?

Känd är nog att ta i, möjligen i en liten krets. Och jag är absolut inte färdig med science fiction! Men jag har alltid tyckt om fantastik som helhet, både att läsa och skriva, allt från hård SF till zombieskräck och urban fantasy. Möjligen att jag är lite mätt på klassisk fantasy, som jag förläste mig på i tonåren. Men hård SF kommer jag definitivt återvända till, jag har faktiskt ett manusidé som ligger och gror i bakhuvudet.

Men nu är det magisk realism som gäller! Vill du berätta lite om Nagriljärerna? Dess tematik, stil, miljöer, karaktärer?

Nagriljärerna är mer av en ungdomsbok än Nomadplaneten. Åtminstone är huvudpersonen yngre och mycket av handlingen utspelar sig i ungdomskretsar – i skolan, på konserter och så vidare. Sen är det nog en bok  som vuxna gärna läser också. Åtminstone gillar jag den typen av berättelser, som t. ex. Sara Bergmark Elfgrens böcker. I Nagriljärerna har jag tre huvudteman: Rollspel, rädsla och skör vänskap. Det handlar om Gabriel, som precis börjat gymnasiet och blir indragen i en rollspelsgrupp av klasskamraten och punkaren Lo. Båda två är ganska udda, men på helt olika sätt. I rollspelet upplever Gabriel nåt han aldrig upplevt förut, en värld som är totala motsatsen mot hans egen värld där epatraktorer, extrajobb och hockey är det han förväntas hålla på med. Men ju mer han dras in i äventyret, desto svårare får han att skilja på spelet och verkligheten. Sista delen av boken utspelar sig åtta år senare, när han är tjugofyra.

Det låter lite som en mardrömsvision formulerad av Didi Örnstedt? Är det tänkt att vara en förmaning mot verklighetsflykt?

Jag har dålig koll på Didi Örnstedt men jag känner till boken ”De övergivnas armé” och vad den handlar om. Rollspelandet sågs ju som ganska kontroversiellt av vissa under 80- och 90-talen. Det fanns konspirationsteorier om alla möjliga saker, som att spelen skulle göra barn till satanister eller skjutgalna mördare. Och den fördomen finns med i Nagriljärerna, bland de som inte vet vad rollspel handlar om. Att gå mer in på kopplingen mellan rollspel och verklighet än så är nog att gå lite väl långt in på spoilerterritorium.

Är det för mycket av en spoiler att förklara vad en “nagriljär” är?

Njaä, en väldigt liten spoiler i så fall. Själva nagriljärerna är ett slags varelser, eller demoner, som förekommer i spelet. De är obeskrivliga tingestar med förvridna lemmar, långa kloliknande naglar och en mun som går vertikalt genom ansiktet istället för horisontellt. Det är när Gabriel börjar ana dem även utanför spelet allt ställs på ända.

Vad har du själv för relation till spelkultur, såsom rollspel eller lajv?

Jag blev introducerad till bordsrollspel i slutet av högstadiet, av några äldre kompisar. Vi spelade ett par år, främst Drakar och Demoner men också spel som Vampire, Viking och Svenil, och jag älskade det. När de försvann ut i världen för att plugga drog jag ihop några yngre vänner och fortsatte spela med dem. Då insåg jag att jag tyckte minst lika mycket om att spelleda som att spela. Spelledandet ligger väldigt nära berättandet och romanskrivandet, så i mångt och mycket har jag rollspelandet att tacka för att jag började skriva själv. Lajvat har jag gjort några enstaka gånger och brädspel spelar jag så ofta jag får möjlighet. Men datorspelandet är nog den spelhobby jag ägnar mest tid åt. Jag är väldigt svag för berättande spel med få eller inga våldsinslag, som point-and-click- och FMV-genrerna. Båda har fått en renässans i och med indiespelvågen de senaste tio åren.

Vill du rekommendera några särskilt intressanta titlar bland sådana berättelsedrivna indiespel som du har hittat?

Oj, ja, gärna! Två av mina favoriter från de senaste åren är Fran Bow och Kathy Rain, som båda är svenskutvecklade. Det förstnämnda är psykologisk skräck med fantastisk handmålad grafik, om en flicka på ett mentalsjukhus, hennes flykt därifrån och hennes kamp mot det som jagar henne. Kathy Rain är mer av en lätt övernaturlig detektivhistoria med klassisk pixel art. Ett annat svenskutvecklat spel som kombinerar SF och skräck är SOMA, som vred om hjärnan på mig flera varv för ett par år sen. Går man längre tillbaka är Myst och dess uppföljare nog de spel som inspirerat och påverkat mig allra mest, både som person och som berättare. Och Monkey Island, inte att förglömma. Kan knappt bärga mig att få spela det nya som kommer nu i höst, över 30 år efter det första! Amanita Design är en tjeckisk spelstudio som gör fantastiska, absurda äventyrsspel utan dialog. Både jag och mina barn tycker väldigt mycket om dem. Och Gabriel Knight får man inte glömma såklart. Åtminstone inte de två första. Fantastiska, välskrivna och mycket mer vuxna än spel generellt var på den tiden de gjordes. Gabriel i Nagriljärerna fick låna sitt namn därifrån. Och en sista: Minimalistiska Darkside Detective. Twin Peaks-inspirerade detektivhistorier med övernaturliga inslag, mycket humor och korta ”fall” som man lätt kan lösa på en kväll.

Spelar/spelleder du fortfarande rollspel också?

Just nu är jag ganska upptagen med att vara pappa, så det kommer nog dröja några år innan jag kan ta upp rollspelandet igen. Men fyraåringen älskar både brädspel och datorspel så det bådar gott!

Nomadplaneten innehöll, precis som brukar vara fallet med bra SF, ett ganska starkt samhällskritiskt tema, där fokuserat på den uppseglande klimatkrisen som ju tyvärr bara blir mer och mer aktuell. Finns det något motsvarande budskap eller tema i Nagriljärerna?

Jag skulle inte säga att Nomadplaneten är samhällskritisk, min tanke med den var inte att kritisera hur vi tänker eller vilka beslut som tas i nutid, utan bara skildra en framtid där utvecklingen har fortsatt som idag. Och hur människan hanterar insikten att det som varit gått förlorat för alltid. Men det kanske är samma sak. Jaja.

Om Nomadplaneten hade en handling i stor (bokstavligen astronomisk) skala så är Nagriljärernas handling mer småskalig. Den har större fokus på relationerna mellan karaktärerna och de vidunder som lurar i vår egen källare snarare än på främmande planeter. Budskap och tema finns, men det brukar ge mer för läsaren att läsa in det själv än att jag ska stå och berätta vad berättelsen handlar om. Om sorgen var central i Nomadplaneten är rädslan central i Nagriljärerna.

Du sa att Nagriljärerna är mer av en ungdomsbok, men vem tänker du dig är den mest centrala målgruppen? Vem har mest ut av att läsa denna bok, och varför? Vem vill du allra helst nå?

Det är så knöligt det här med målgrupper. Författare hatar det och läsare struntar i det men förlag och bokhandlare kräver det. Jag tänker mig två grupper som de jag framför allt skriver för: De som är unga idag och de som var unga på 90- och 00-talet då boken utspelar sig.

Vill du nämna några viktiga inspirationskällor till boken?

Sara Bergmark Elfgren är en av mina favoritförfattare, så mitt sätt att skriva har definitivt färgats en del av hennes. Sen är det svårt att bortse från Stephen King som jag läst ohälsosamt mycket av sen högstadiet. Silent Hill-spelen har varit en stor inspiration både för den här boken och Nomadplaneten. Och så får vi inte glömma Cirkus Miramar, som både inspirerat boken och är med i den. En av bokens nyckelscener utspelas på en Cirkus Miramar-konsert och jag har lyssnat på dem mycket, mycket. Den sista, och kanske mest problematiska, inspirationen är min egen erfarenhet av panikångest och vad det gör med en.

Urban fantasy med skräckinslag som utspelas i det sena 1900-talets Sverige får mig att associera lite till John Ajvide Lindqvists “Låt den rätte komma in” också?

Det har du säkert rätt i. Pinsamt nog har jag inte läst den, men jag har läst och gillat mycket annat av Ajvide Lindqvist och de elementen finns ju onekligen där också.

Hur har du jobbat med världsbygge i samband med skrivandet av Nagriljärerna? Du nämnde att ditt författarskap är inspirerat av spelledande, har det påverkat processen?

Världsbygget har inte varit en jättestor del av arbetet med Nagriljärerna, eftersom den utspelar sig i en tid jag själv levde och i den stad där jag bor numera. Tanken är att världen ska ligga så nära verkligheten som möjligt, så att den som var med där och då känner igen sig, gärna in till minsta detalj. Det jag gjort är att jag kontaktat folk som vet mycket om t. ex. platser där berättelsen utspelar sig, punkscenen i Vänersborg, veganaktivism och hur det var att komma till Sverige som bosnisk flykting på 90-talet.

Spelledandet har påverkat processen så tillvida att jag ser läsarens resa genom boken som att hen ”spelar” den, på så sätt att det finns genomarbetade lager under ytan för den läsare som får för sig att gräva. Om det makar sense.

Om Nagriljärerna var ett rollspelsscenario, vilket spel skulle det passa bäst i?

Jag vet faktiskt inte. När jag spelleder slutar det nästan alltid med att jag glider över i nån slags friform, och det är nog vad Lo som spelleder i boken också gör. De spelar Drakar och Demoner i Ereb Altor-världen, så åtminstone rollspelsdelarna skulle jag absolut spela på det sättet.

När kommer boken ut, och var köper man den?

Vi släpper den i samband med bokmässan nu i september. Det är också ett bra ställe att köpa den, annars kommer den till SF-bokhandeln och förhoppningsvis en hel del andra bokställen, plus att man kan få tag på den via förlaget (lehtospelochmedia.se) eller min hemsida (emanuelblume.se).

Daniel Lehto förlag ger ju ut rollspel, specifikt kopplade till böcker. Har du funderat på att ge ut något spelmaterial baserat på dina böcker?

Nej, den tanken har inte slagit mig. Ett rollspel baserat på ett bok om ett rollspel? Blir lite som Street Fighter: The Movie: The Game. Men det kanske kan funka? Det hade varit kul att skriva ett spelbart DoD-scenario med den handling som förekommer i boken. Det ska man ju nästan föreslå för Fria Ligan…

Meta är inne. Har du någon hälsning du vill leverera till Fenix läsare?

Kanske att om folk läser boken och den påminner om minnen av sitt eget rollspelande, den tiden, eller om man vill ropa att ”Neeeej, så var det inte alls!” får man gärna höra av sig!

Då säger jag tack för denna gång, med både antagandet och förhoppningen att det inte är sista gången vi hör talas om dig i Fenix! Jag ser även fram emot att få läsa Nagriljärerna.

*

Det blev inte nån kort artikel direkt! Fast det borde jag väl förstås ha kunnat räkna ut när intervjun tog en och en halv timme…

Nagriljärerna är förresten nedsatt i pris nu inför jul, köp den här!

Emanuel plirar bakom en tidning med intervju om Nagriljärerna

Tio minuter här och där

Tja, hur ska jag börja? Jag finns fortfarande. Sedan jag blev pappa i våras har jag släppt taget om väldigt mycket av min digitala närvaro, både här och på sociala medier. Det har mest varit skönt. Och ska jag vara ärlig har jag inte tänkt så mycket på det, det har liksom funnits (och finns fortfarande!) viktigare saker att ägna sig åt. Och så mycket man kan göra helt utan att vara uppkopplad mot annat än sitt barn.

O sover i sin gröna fluffiga monsteroverall, sittande i sele medan vi bestiger ett norskt fjäll.

Men allt eftersom augusti och sommaren lider mot sitt slut, föräldraledigheten snart går över i jobb och nån slags vardagsrutin smyger sig tillbaka in i livet, börjar det klia i fingrarna igen. Jag älskar att vara pappa och jag har världens bästa och finaste lilla son, men långsamt långsamt börjar tankarna att dra iväg mot där sakerna jag hade på gång innan pappandet tog över. Fingrarna börjar klia, och alla de där projekten som legat på hyllan sedan i våras börjar liksom vifta och gny efter uppmärksamhet. Jag ser det som ett bra tecken, även om det kommer att dröja innan jag kan få in det där i vardagen på ett sätt som funkar.

För nu handlar allt om “tio minuter här och  där”. Allt som kan avbrytas och göras i tiominutersintervaller går faktiskt ganska bra även med ett litet barn. Filmer och TV-serier har jag faktiskt tittat mer på sen jag blev pappa än innan (plötsligt har man en ursäkt att sitta still), och dataspel går också förvånansvärt bra. Så länge det är sånt man kan spela med en hand och som går att avbryta när som helst. Jag ser så mycket fram emot att kunna spela tillsammans med min son när han blir tillräckligt stor, och hoppas att han kommer att tycka sånt är roligt.

Överlag har jag insett att det inte är det man måste göra som är jobbigt med att ha ett litet barn. Att gå upp fem gånger per natt och byta blöja, att torka dregel och spyor, att gå fram och tillbaka med honom på axeln och sjunga tills han blir lugn – allt det där går fint och kan ofta vara ganska mysigt. Det jobbiga är det man inte längre kan göra. Som att kunna gå på toaletten när man behöver. Sitta med samma sak i mer än korta stunder. Skriva. Äta en hel måltid. Gå på bio. Få vara lite vuxen.

Jag har insett att man som förälder behöver göra åtminstone lite såna saker. Åtminstone behöver jag det, för att inte helt släppa den jag var en gång och bara vara pappa till nån annan.

Från och med nu ska jag börja skriva här nån gång då och då igen, för att se om jag fortfarande kan formulera mig och som en mjuk övergång till att börja ägna mig åt kreativa saker igen. Jag har en följetong som är inläst och klar, en roman som är skriven till två tredjedelar och en massa låtar som vill sjungas.

Men en sak i taget. Än så länge gäller tio minuter här och där.

”Vad blev det, då?”

Beroende på i vilka kretsar man umgås så är det antingen en seriös fråga eller något man skämtar om att andra säger. Vad blev det, då? I mina kretsar är det nog mest något man skämtar om. Mest.

Något jag inte var beredd på var att frågan skulle börja komma så fort folk fick reda på att jag skulle bli pappa. Inte bara ”vad blev det, då?” utan rentav ”vad är det, då?”.

”Det är en knodd!” brukade Sofia och jag svara. För det var det ju. Och det var också en liten knodd som kom ut i slutändan.

Det spännande är att jag ser det där på ett nytt sätt nu. Tidigare har jag tänkt, fördomsfullt nog mot en social grupp jag själv tillhör, att inställningen att inte fråga om kön det första man gör bara är ett ideologiskt ställningstagande. Att man egentligen undrar men låter bli att fråga. Men ju närmare de där fyrtio veckorna vi kom förstod jag att det faktiskt ligger nåt mer än så i det.

Till min förvåning insåg jag att jag faktiskt själv inte var så intresserad vad vårt barn skulle visa sig ha för kön. Inte så att det inte betydde nåt, mer som att det fick ha det kön det hade och att det fanns väldigt många andra saker jag tänkte så mycket mer på. Utvecklade sig allt som det skulle? Tänk om det hade nån sjukdom där inne? Tänk om nåt hade gått fel? Navelsträngen, kan inte den hamna runt halsen, vad händer då? Sparkar det inte lite mindre den här veckan än förra? Tänk om det blir komplikationer vid förlossningen? Missfall? Medfödda sjukdomar? Missbildningar?

Det var så mycket att tänka på och oroa sig för! Det jag hoppades på var att vårt barn skulle födas friskt och att alla kroppsdelar satt där det skulle, sen fick det ha vilket jäkla kön det ville.

Det är klart att ens kön påverkar ens personlighet, men att den första frågan man ställer är ”Vad blev det, då?” känns ännu mer märkligt nu än för ett år sen. Är jag som pappa redan långt före födseln inställd på vilka egenskaper mitt barn kommer att ha utifrån vilket kön jag har tagit reda på att det tillhör, kommer jag att behandla det därefter. Det är inte fel att någon, vuxen eller barn, har egenskaper som är typiska för det kön hen tillhör, men det är lika inte fel att inte ha det. Vad som däremot är fel i mina ögon är att jag ska tillskriva mitt barn egenskaper, baserade på min och samhällets bild av hur pojkar och flickor är, innan det ens är fött.

Nu är han född, och han är finast i världen. Han har rätt att ha de egenskaper han har och kommer att ha. Jag hoppas att jag som pappa kommer att kunna låta honom ha det.

 

Förtydligande: Jag tycker alltså inte på något sätt att det är “fel” eller “dumt” att ta reda på kön i förväg eller undra över det. Jag blev bara förvånad över hur långt ner på listan över saker jag tänkte på och undrade över den frågan kom.

Tre veckor som pappa!

Jag har ju inte för vana att skriva sådär väldigt personliga saker här. Överhuvudtaget försöker jag att inte vara alltför privat på internet. När jag lägger ut saker brukar det vara något jag håller på med – musik, böcker eller sånt – eller små knasiga saker i vardagen, som när katten gjort nåt tokigt eller så. Men här kommer något personligt som jag ändå vill skriva om. Mest som en förklaring till tystnaden från mitt håll och en liten inblick i vad som är viktigt just nu.

För tre veckor sen blev jag pappa. Allt har gått bra och så att säga enligt planerna, förutom att vårt lilla barn tröttnade på att vänta och kom nästan två veckor tidigt. Men det gjorde inget, han verkade rätt färdig därinne och mådde bra när han kom ut. Nu har vi varit hemma tillsammans alla tre i snart tre veckor, och på måndag ska jag börja jobba igen. Det känns jättemärkligt.

De här veckorna har gått jättefort och jättelångsamt på samma gång. De har varit omtumlande, fantastiska och sömnlösa. Vår lille son behagar sällan sova bara för att det är natt, och då är det svårt att få så mycket sömn som förälder heller.

Det är så mycket som händer med en och ens dagar när man blir förälder. Men inte riktigt på det sättet jag hade förväntat mig. Jag var beredd på att hela livet skulle vändas upp och ner, att jag skulle bli en helt ny person och att allt som var vardag förr över en natt skulle bli ett minne blott. Men riktigt så har det inte blivit. Det kanske konstigaste är att jag känner mig som samma person som förut, med skillnaden att världens vackraste lilla pojke ligger och sover på mitt bröst och inte låter mig resa mig upp.

Bära, vyssja, amma, byta blöjor, trösta, klappa, hålla handen. Mysiga saker alltihop men efter några dygn börjar allt flyta samman till nån slags mellanting mellan sömn och vakenhet. Det är det som är det jobbigaste, att aldrig få sova. Hela kroppen går ner i ett mer passivt läge och man anpassar sig till några utspridda timmars sömn per natt, genom att allt går långsammare. Så somnar man mitt på dagen om han accepterar att sova själv i vagnen, eller när han ammar. Sen går man omkring och känner sig sådär allmänt zombieaktig resten av dagen. Oftast tillräckligt vaken för att läsa och titta på teve under de stunder som uppstår, men sällan över den nivån. Arbetet med nästa bok ligger därför på is (men som jag skrev i förra inlägget händer det ändå en del bakom kulisserna!)

I början var det svårt att vänja sig vid det här tempot. Att man gick omkring och var så utmattad hela tiden. Att cykla in till stan och handla eller köra en tvättmaskin kan vara det man förmår göra under en dag, förutom att ta hand om sitt barn. Att något som för det mesta är så stillsamt och fint kan kräva så mycket och göra en så trött. Att det “vakna dygnet”, som tidigare varade mellan 06.45 och 22.30 numera är reducerat till tiden mellan 10.00 och 20.00. Märkligt.

Än så länge är han väldigt liten. Han gnyr och viftar och kräver mest att man är där, kramas, gör rent, håller handen, bryr sig om och byter blöjor (och ger honom mat, i Sofias fall). När han blir större kommer han att kräva mer. Det känns både läskigt och otroligt spännande. Men det blir då. Just nu är han bara liten och sötast i världen.

Nomadplaneten – nu är den här!

I fredags var det dags. Datumet var satt sedan länge – det var då och ingen annan dag som min roman Nomadplaneten skulle publiceras. Vi hade bokat in en hejdundrande releasefest på observatoriet i Slottsskogen och allt var förberett. Det var bara ett krux. På fredagsmorgonen hade vi fortfarande inga böcker. Det var inte förrän ett par timmar innan det var dags att slå upp portarna som leveransen äntligen kom, och vi kunde andas ut.

Nu gå boken att beställa här på hemsidan. Antingen under “Skivor & böcker” eller längst ner på den här sidan.

Jag är fortfarande, två dagar senare, alldeles för golvad för att skriva ihop en bra beskrivning av kvällen. Jag låter följande bilder, tagna av Mikael Linell, tala istället.


 

Beställ boken genom att fylla i det här formuläret
Priset för en bok är 100 kr. Ovanpå det blir frakten 70 kr. Boken kommer med en faktura, så inget behöver betalas i förväg.

[contact-form-7 id=”7743″ title=”Beställ bok – Nomadplaneten”]

En person i publiken – eller fyratusen?

Det är underligt det här med hur saker tenderar att hända samtidigt. Istället för att viktiga händelser som kräver mycket av en sprids ut över tid klumpar de ihop sig och kastar sig mot en i flock. Den senaste månaden har varit en av de mest krävande i mitt liv. Jag ska inte gå in på allt som hänt och händer, utan nöjer mig med att säga att jag tror att jag snart börjar få huvudet över ytan.

De allra flesta saker som händer är roliga. Bland annat har jag faktiskt haft en del spelningar på sistone. Förra helgen hade jag två stycken, som var varandras motsatser. Den första på fredagen i Uddevalla, med en (1!) person i publiken, och den andra på söndagen i Göteborg för en publik på ungefär fyratusen.

I Uddevalla spelade jag som gästartist tillsamman med Gunnar och Olof Källström, på Uddevalla regionteater. Jag blev så glad när Gunnar frågade om jag ville vara med, eftersom han är en av mina största förebilder vad gäller visor. Upplägget var fantastiskt, Gunnar och Olof satt med var sin gitarr och var sin kopp kaffe vid ett dukat bord och framförde sång på sång medan de småpratade med varandra och publiken. Med jämna mellanrum fick jag komma upp och spela en bit. Ett så bra koncept – och så lyckat det blev! Att publiken bestod av en person (eller mja, räknar man in teknikern och Sofia som var med så blir det väl tre rent tekniskt, varav en betalande) gjorde liksom ingenting. Jag hade minst lika trevligt framför scenen som på, och jag hoppas på att få göra om det igen.

IMG_22671

IMG_22791

På söndagen var det dags igen. Den här gången med helt andra premisser. Jag hade blivit anlitad för att utgöra musikinslag på den stora manifestationen inför klimatmötet i Paris, som började samma dag. Tanken från början var att det skulle vara fler band, men bara några dagar innan hoppade de andra av på grund av osäkerhet med säkerhetsläget, polispådrag och hela baletten. All respekt för det, jag och mina medmusiker Nova och Mats hade liknande tankar.

Som tur var gjorde vi spelningen. Och vilken spelning – jag hade hur kul som helst! Enligt trafikpolisen var det ungefär 4000 människor i demonstrationståget gick från Gustav Adolfs torg till Götaplatsen. Det var ett tag sedan jag hade en spelning av det slaget, och när vi klev upp på scenen undrade jag lite varför. Få saker ger en större kick än att ställa sig och sjunga inför en folkmassa som samlats för något de tror på. Vi gjorde Tanken som räknas och Vissa tänker andra tankar (liknande titlar, jag vet, men temat inbjöd liksom till det), med fingrar stela som fiskpinnar i novemberblåsten. Jag och Mats på gitarr och Nova på bas.

IMG_23181

IMG_23191

Två väldigt olika men väldigt roliga spelningar. Jag hoppas så på att få göra fler framöver.

Om jag vetat vad jag gett mig in på…

Häromdagen skrev jag om att jag, delvis på grund av några riktigt dåliga recensioner, låtit bli att göra spelningar och sälja mina skivor det senaste året. Jag tappade aldrig lusten att spela och sjunga, men jag vågade plötsligt inte längre höra av mig till arrangörer, tidningar eller skivköpare. Nu har jag beslutat mig för att det är dags att komma över det, och dags att komma ut med musiken igen. Tack för allt stöd och alla fina kommentarer jag fått! Jag blev alldeles paff när jag såg att 300 personer läst på ett dygn. Här är länken till inlägget.

Jag har också beslutat mig för att dra igång en skivkampanj för att fira att det nu är ett år sedan senaste skivan Inte riktigt än. Jag skrev i förra inlägget att jag tänkte sälja skivan för 75 kr, eller ta 100 kr för både den och min förra skiva från 2006, Vår revolution. Det kanske jag får äta upp, för nu plockade jag fram den och lyssnade.

Oj, vad längesen det var jag spelade in det här. Man riktigt hör hur långt skägg jag hade på den tiden. Titta bara här:

mami21

Eller här:

mami

Det var inte bara skägglängden som var annorlunda. Jag skrev och sjöng på ett annat sätt då. Låtarna handlade om att inte titta på TV (och därmed missa populära TV-program som Floor Filler och Paradise Hotel), om bisarra resor till Nordpolen med tåg, lastbåtar och flygande skepp, om att vara ung, arbetslös och hänvisad till Arbetsförmedlingen på Tjörn (!) och allt möjligt annat. Några är faktiskt riktigt bra, som Debattblues (som handlar om hur Gud, Djävulen och George Bush är med i samma debattprogram i SVT), titelspåret Vår revolution och den långa Julvisa från 2000-talet, som handlar om att bli kidnappad av tomten, som flyttat från Nordpolen till Taiwan för att utnyttja billig arbetskraft.

Såhär ser framsidan ut. Den är tecknad av Robin Rundkvist. Alla detaljer på omslaget är sånt som finns i låtarna, t ex är det jag själv som står utanför Arbetsförmedlingen nere i vänstra hörnet.

"Vår revolution", 2006
“Vår revolution”, 2006

Okej, ju mer jag lyssnar så inser jag att det är rätt kul. Men rösten är… ja… lite brådmogen kanske man skulle kunna kalla den. Det här var 2006 och jag var 21 år. Musiken är svängig men lite hafsig. Jag drog ihop en massa kompisar som kunde spela, snarare än tänkte efter vad som kunde passa och fungera.

Men, har jag sagt a får jag säga b! För 100 kr + porto får man nu båda nya skivan Inte riktigt än (som är jättebra!) och den gamla Vår revolution. Skicka ett mail till skiva@emanuelblume.se med din adress så kommer skivorna med posten tillsammans med faktura. Bara Inte riktigt än kostar 75 kr.

Och om man vill kan man även gilla min facebooksida, klicka här för att komma dit.

Förkyld, men ångrar ingenting!

jag snyter mig och snörvlar
är febrigt instabil
ont i halsen
huvudvärk
och knarkar Panodil

jag missar jobb och plikter
där jag ligger i min säng
men jag säger som Edith Piaf
je ne regrette rien!

Edith-Piaf-II

(När vi ändå är inne på gamla dikter alltså. Jag var inte lika medskyldig till förkylningen den här gången som när jag skrev den)

Tjolahopp tjolahej!

Här kommer ett kort och inte särskilt djupgående inlägg. Jag har precis cyklat hem till Majorna från Gamlestan. Det kan man ju tycka skulle var jobbigt halv tolv en vardagskväll, men nix! För jag hade varit på ett sånt himla trevligt möte med människor jag tycker väldigt mycket om! Och som jag gör väldigt roliga saker tillsammans med! Så hej vad det gick längs cykelvägarna hem.

Och så har det varit en vacker novemberdag! Bara en sån sak. Från sjätte våningen där jag har mitt jobb (som är ett toppenjobb för övrigt!) hade jag idag följande utsikt:

IMG_0963

Dags att sova.