Där ställde jag till det för mig…

Nu har jag ställt till det. Sen i höstas har jag och mitt förlag Lehto Spel och Media väntat på den viktigaste bokrecensionen av alla – BTJ-recensionen. BTJ rekommenderar vilka böcker biblioteken bör ta in. Mina förra roman Nomadplaneten fick högsta betyg och 350 bibliotek köpte den. Så varför vägrar de recensera Nagriljärerna?

Så fick vi svaret: Boken innehåller ett problematiskt ord. Och det här är, med all rätt, känsligt för många. Boken utspelar sig 1993. En karaktär av typen ”skön-snubbe-som-tycker-folk-får-tåla-lite-skoj” slänger fördomar omkring sig och pratar vid två tillfällen om chokladbollar, men använder ett ord som var vanligt 1993. Det framgår att omgivningen blir illa berörd. Ändå räckte dessa två chokladbollsrelaterade repliker för att BTJ inte skulle vilja recensera.

chokladboll på en tallrik på en tågstation

Visst förstår jag. Språket speglar maktstrukturer och jag är glad att är n-bollarna försvunnit ur allmänspråket. Jag har inget tolkningsföreträde iom att jag varken är rasifierad eller berörd på annat sätt än att jag växte upp på nittiotalet när fler ”folkhemsrasistiska” inslag fanns kvar i språk och kultur. Men jag stör mig på att boken stoppas. Vi har den historia vi har, även de delar vi inte är stolta över. Bör en historisk skildring av verkligheten skrivas om för att passa samhällets etablerade normer idag? Eller kan även de problematiska delarna av en historisk period skildras? Jag vet ärligt talat inte.

Hur som helst – jag skulle vilja be om hjälp. Vi tappade en stor del av försäljningen på detta. De av er som tycker det är lämpligt får gärna be ert lokala bibliotek ta in Nagriljärerna. Men bara om ni vill.

Visa mindre

Det blev en helsida!

I förra numret av Speltidningen Fenix blev jag intervjuad om Nagriljärerna och dess kopplingar till rollspel. Jag hade väl räknat med nån liten spalt sådär, så jag satte nästan i halsen när jag öppnade tidningen och intervjun täckte ett helt uppslag.

Speltidningen Fenix, liggande på soffa. Intervju med Emanuel på uppslaget.

Nu när nästa nummer kommit ut har jag fått tillåtelse att publicera intervjun här, i sin helhet. För den som inte vill zooma in och läsa pyttebokstäver i bilden kommer den här i text:

Intervju med Emanuel Blume om Nagriljärerna

Frågeställare: David Jenssen Bergkvist
Svarande: Emanuel Blume

Hej Emanuel Blume, författare till den kommande boken Nagriljärerna, som ges ut på Daniel Lehto förlag! Du är tidigare känd som författare till den kritikerrosade SF-romanen Nomadplaneten, men nu ger du dig på en ny genre! Vill du börja med att prata lite om det? Känner du dig klar med science fiction?

Känd är nog att ta i, möjligen i en liten krets. Och jag är absolut inte färdig med science fiction! Men jag har alltid tyckt om fantastik som helhet, både att läsa och skriva, allt från hård SF till zombieskräck och urban fantasy. Möjligen att jag är lite mätt på klassisk fantasy, som jag förläste mig på i tonåren. Men hård SF kommer jag definitivt återvända till, jag har faktiskt ett manusidé som ligger och gror i bakhuvudet.

Men nu är det magisk realism som gäller! Vill du berätta lite om Nagriljärerna? Dess tematik, stil, miljöer, karaktärer?

Nagriljärerna är mer av en ungdomsbok än Nomadplaneten. Åtminstone är huvudpersonen yngre och mycket av handlingen utspelar sig i ungdomskretsar – i skolan, på konserter och så vidare. Sen är det nog en bok  som vuxna gärna läser också. Åtminstone gillar jag den typen av berättelser, som t. ex. Sara Bergmark Elfgrens böcker. I Nagriljärerna har jag tre huvudteman: Rollspel, rädsla och skör vänskap. Det handlar om Gabriel, som precis börjat gymnasiet och blir indragen i en rollspelsgrupp av klasskamraten och punkaren Lo. Båda två är ganska udda, men på helt olika sätt. I rollspelet upplever Gabriel nåt han aldrig upplevt förut, en värld som är totala motsatsen mot hans egen värld där epatraktorer, extrajobb och hockey är det han förväntas hålla på med. Men ju mer han dras in i äventyret, desto svårare får han att skilja på spelet och verkligheten. Sista delen av boken utspelar sig åtta år senare, när han är tjugofyra.

Det låter lite som en mardrömsvision formulerad av Didi Örnstedt? Är det tänkt att vara en förmaning mot verklighetsflykt?

Jag har dålig koll på Didi Örnstedt men jag känner till boken ”De övergivnas armé” och vad den handlar om. Rollspelandet sågs ju som ganska kontroversiellt av vissa under 80- och 90-talen. Det fanns konspirationsteorier om alla möjliga saker, som att spelen skulle göra barn till satanister eller skjutgalna mördare. Och den fördomen finns med i Nagriljärerna, bland de som inte vet vad rollspel handlar om. Att gå mer in på kopplingen mellan rollspel och verklighet än så är nog att gå lite väl långt in på spoilerterritorium.

Är det för mycket av en spoiler att förklara vad en “nagriljär” är?

Njaä, en väldigt liten spoiler i så fall. Själva nagriljärerna är ett slags varelser, eller demoner, som förekommer i spelet. De är obeskrivliga tingestar med förvridna lemmar, långa kloliknande naglar och en mun som går vertikalt genom ansiktet istället för horisontellt. Det är när Gabriel börjar ana dem även utanför spelet allt ställs på ända.

Vad har du själv för relation till spelkultur, såsom rollspel eller lajv?

Jag blev introducerad till bordsrollspel i slutet av högstadiet, av några äldre kompisar. Vi spelade ett par år, främst Drakar och Demoner men också spel som Vampire, Viking och Svenil, och jag älskade det. När de försvann ut i världen för att plugga drog jag ihop några yngre vänner och fortsatte spela med dem. Då insåg jag att jag tyckte minst lika mycket om att spelleda som att spela. Spelledandet ligger väldigt nära berättandet och romanskrivandet, så i mångt och mycket har jag rollspelandet att tacka för att jag började skriva själv. Lajvat har jag gjort några enstaka gånger och brädspel spelar jag så ofta jag får möjlighet. Men datorspelandet är nog den spelhobby jag ägnar mest tid åt. Jag är väldigt svag för berättande spel med få eller inga våldsinslag, som point-and-click- och FMV-genrerna. Båda har fått en renässans i och med indiespelvågen de senaste tio åren.

Vill du rekommendera några särskilt intressanta titlar bland sådana berättelsedrivna indiespel som du har hittat?

Oj, ja, gärna! Två av mina favoriter från de senaste åren är Fran Bow och Kathy Rain, som båda är svenskutvecklade. Det förstnämnda är psykologisk skräck med fantastisk handmålad grafik, om en flicka på ett mentalsjukhus, hennes flykt därifrån och hennes kamp mot det som jagar henne. Kathy Rain är mer av en lätt övernaturlig detektivhistoria med klassisk pixel art. Ett annat svenskutvecklat spel som kombinerar SF och skräck är SOMA, som vred om hjärnan på mig flera varv för ett par år sen. Går man längre tillbaka är Myst och dess uppföljare nog de spel som inspirerat och påverkat mig allra mest, både som person och som berättare. Och Monkey Island, inte att förglömma. Kan knappt bärga mig att få spela det nya som kommer nu i höst, över 30 år efter det första! Amanita Design är en tjeckisk spelstudio som gör fantastiska, absurda äventyrsspel utan dialog. Både jag och mina barn tycker väldigt mycket om dem. Och Gabriel Knight får man inte glömma såklart. Åtminstone inte de två första. Fantastiska, välskrivna och mycket mer vuxna än spel generellt var på den tiden de gjordes. Gabriel i Nagriljärerna fick låna sitt namn därifrån. Och en sista: Minimalistiska Darkside Detective. Twin Peaks-inspirerade detektivhistorier med övernaturliga inslag, mycket humor och korta ”fall” som man lätt kan lösa på en kväll.

Spelar/spelleder du fortfarande rollspel också?

Just nu är jag ganska upptagen med att vara pappa, så det kommer nog dröja några år innan jag kan ta upp rollspelandet igen. Men fyraåringen älskar både brädspel och datorspel så det bådar gott!

Nomadplaneten innehöll, precis som brukar vara fallet med bra SF, ett ganska starkt samhällskritiskt tema, där fokuserat på den uppseglande klimatkrisen som ju tyvärr bara blir mer och mer aktuell. Finns det något motsvarande budskap eller tema i Nagriljärerna?

Jag skulle inte säga att Nomadplaneten är samhällskritisk, min tanke med den var inte att kritisera hur vi tänker eller vilka beslut som tas i nutid, utan bara skildra en framtid där utvecklingen har fortsatt som idag. Och hur människan hanterar insikten att det som varit gått förlorat för alltid. Men det kanske är samma sak. Jaja.

Om Nomadplaneten hade en handling i stor (bokstavligen astronomisk) skala så är Nagriljärernas handling mer småskalig. Den har större fokus på relationerna mellan karaktärerna och de vidunder som lurar i vår egen källare snarare än på främmande planeter. Budskap och tema finns, men det brukar ge mer för läsaren att läsa in det själv än att jag ska stå och berätta vad berättelsen handlar om. Om sorgen var central i Nomadplaneten är rädslan central i Nagriljärerna.

Du sa att Nagriljärerna är mer av en ungdomsbok, men vem tänker du dig är den mest centrala målgruppen? Vem har mest ut av att läsa denna bok, och varför? Vem vill du allra helst nå?

Det är så knöligt det här med målgrupper. Författare hatar det och läsare struntar i det men förlag och bokhandlare kräver det. Jag tänker mig två grupper som de jag framför allt skriver för: De som är unga idag och de som var unga på 90- och 00-talet då boken utspelar sig.

Vill du nämna några viktiga inspirationskällor till boken?

Sara Bergmark Elfgren är en av mina favoritförfattare, så mitt sätt att skriva har definitivt färgats en del av hennes. Sen är det svårt att bortse från Stephen King som jag läst ohälsosamt mycket av sen högstadiet. Silent Hill-spelen har varit en stor inspiration både för den här boken och Nomadplaneten. Och så får vi inte glömma Cirkus Miramar, som både inspirerat boken och är med i den. En av bokens nyckelscener utspelas på en Cirkus Miramar-konsert och jag har lyssnat på dem mycket, mycket. Den sista, och kanske mest problematiska, inspirationen är min egen erfarenhet av panikångest och vad det gör med en.

Urban fantasy med skräckinslag som utspelas i det sena 1900-talets Sverige får mig att associera lite till John Ajvide Lindqvists “Låt den rätte komma in” också?

Det har du säkert rätt i. Pinsamt nog har jag inte läst den, men jag har läst och gillat mycket annat av Ajvide Lindqvist och de elementen finns ju onekligen där också.

Hur har du jobbat med världsbygge i samband med skrivandet av Nagriljärerna? Du nämnde att ditt författarskap är inspirerat av spelledande, har det påverkat processen?

Världsbygget har inte varit en jättestor del av arbetet med Nagriljärerna, eftersom den utspelar sig i en tid jag själv levde och i den stad där jag bor numera. Tanken är att världen ska ligga så nära verkligheten som möjligt, så att den som var med där och då känner igen sig, gärna in till minsta detalj. Det jag gjort är att jag kontaktat folk som vet mycket om t. ex. platser där berättelsen utspelar sig, punkscenen i Vänersborg, veganaktivism och hur det var att komma till Sverige som bosnisk flykting på 90-talet.

Spelledandet har påverkat processen så tillvida att jag ser läsarens resa genom boken som att hen ”spelar” den, på så sätt att det finns genomarbetade lager under ytan för den läsare som får för sig att gräva. Om det makar sense.

Om Nagriljärerna var ett rollspelsscenario, vilket spel skulle det passa bäst i?

Jag vet faktiskt inte. När jag spelleder slutar det nästan alltid med att jag glider över i nån slags friform, och det är nog vad Lo som spelleder i boken också gör. De spelar Drakar och Demoner i Ereb Altor-världen, så åtminstone rollspelsdelarna skulle jag absolut spela på det sättet.

När kommer boken ut, och var köper man den?

Vi släpper den i samband med bokmässan nu i september. Det är också ett bra ställe att köpa den, annars kommer den till SF-bokhandeln och förhoppningsvis en hel del andra bokställen, plus att man kan få tag på den via förlaget (lehtospelochmedia.se) eller min hemsida (emanuelblume.se).

Daniel Lehto förlag ger ju ut rollspel, specifikt kopplade till böcker. Har du funderat på att ge ut något spelmaterial baserat på dina böcker?

Nej, den tanken har inte slagit mig. Ett rollspel baserat på ett bok om ett rollspel? Blir lite som Street Fighter: The Movie: The Game. Men det kanske kan funka? Det hade varit kul att skriva ett spelbart DoD-scenario med den handling som förekommer i boken. Det ska man ju nästan föreslå för Fria Ligan…

Meta är inne. Har du någon hälsning du vill leverera till Fenix läsare?

Kanske att om folk läser boken och den påminner om minnen av sitt eget rollspelande, den tiden, eller om man vill ropa att ”Neeeej, så var det inte alls!” får man gärna höra av sig!

Då säger jag tack för denna gång, med både antagandet och förhoppningen att det inte är sista gången vi hör talas om dig i Fenix! Jag ser även fram emot att få läsa Nagriljärerna.

*

Det blev inte nån kort artikel direkt! Fast det borde jag väl förstås ha kunnat räkna ut när intervjun tog en och en halv timme…

Nagriljärerna är förresten nedsatt i pris nu inför jul, köp den här!

Emanuel plirar bakom en tidning med intervju om Nagriljärerna

Överlevde bokmässan!

Efter corona och fyra års småbarnspappakarantän var det inte helt utan nervositet jag häromdagen tog tåget ner mot Göteborg och årets Bok- och Biblioteksmässa. Som tur var däckade jag inte förrän det hela var över, och trots social overload är jag så glad över att få ha varit med om bokreleasen för Nagriljärerna! Så kul med alla som kom och ville ha den signerad!

Emanuel signarerar bok i montern på bokmässanHar fått många frågor om var man kan köpa boken, och fånigt nog är väl det ungefär det enda jag inte skrivit under de dygn då jag basunerat ut budskapet om boksläppet på sociala medier. Jaja.

Boken kan hur som helst köpas i förlagets webbshop, som man hittar här.

Om man skulle önska boken signerad kan man också köpa den här på hemsidan, under rubriken “böcker” här ovan. Då kan man dock få räkna med nån dag längre leveranstid.

Några fler bilder från mässan:

Mängder av böcker och spel i förlagets monter
Förlagets monter var full av spel och böcker.
Boken Nagriljärerna liggande på monterbordet
Den fantastiska framsidan är målad av Katja Lindblom, med typografi av Isabel Evers.
Emanuel med boken framför sig i förlagets montern.
Jag är glad att få vara en del av utgivningen hos Lehto Spel och Media.

 

Nagriljärerna släpps på Bokmässan!

Det tog några år längre än jag tänkte, men nu närmar sig boksläppet för Nagriljärerna med stormsteg! 22 september är det dags för Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg och där kommer man för första gången kunna hålla sitt alldeles egna nagriljärexemplar i handen!

Boken Nagriljärerna framför folkhavet på Bokmässan

Jag kommer att finnas på plats hos Lehto Spel & Media i monter A04:26, tillsammans med ingen mindre än George Johansson! En av mina science fiction-idoler, som skrev Universums Öde-böckerna mellan 1979 och 1986 (men kanske är mer känd för barnböckerna om Mulle Meck). Nu släpps nyutgåvorna av Universums Öde, samtidigt som Nagriljärerna, på samma förlag! Författarna Hanna Blixt och Camilla Linde kommer också att finnas på plats. Vi kommer att signera under följande tider:

Torsdag 22/9
Kl 12:00 Sagospelet Skräck och Tornedalens mysterier (Daniel Lehto)
Kl 14:30 George Johansson

 

Fredag 23/9
Kl 12:00 Emanuel Blume
Kl 14:00 (prel) Camilla Linde

Lördag 24/9
Kl 11:00 George Johansson
Kl 12:15 Hanna Blixt
Kl 14:00 Emanuel Blume
Kl 15:30 Sagospelet Skräck och Tornedalens mysterier: Peter Svärd, Lasse Partanen, Camilla Linde och Daniel Lehto

 

Söndag 25/9
Kl 12:00 Camilla Linde

 

Nagriljärerna är en blandning av skräck och urban fantasy. Berättelsen börjar i november 1993. Gabriel är sexton år och känner sig missanpassad och efterbliven. Han bor med sin mamma och tre bröder i Vargön utanför Vänersborg. I nya klassen går punkaren Lo, som övertalar honom att gå med i en rollspelsgrupp tillsammans med klassens clown och två syskon från Bosnien. En ny värld öppnar sig, där hockeytrunkar och epatraktorer byts ut mot äventyr och trolldom. Den blir en flykt från kraven att skaffa körkort, bidra till hushållets inkomster och allt annat Gabriel vet att han borde.

Samtidigt händer något konstigt. Mörka skuggor från spelet börjar skymta förbi i verkligheten och sakta men säkert förvandla den till en mardröm. Gabriels äldre bröder berättar om deras gemensamma pappa – att han var alkoholist. Att han var sinnessjuk. Men vart har han tagit vägen? Gabriel måste få veta. Tillsammans med Lo följer han ett vindlande spår som leder till en övergiven nöjespark djupt in i skogen, och allt närmare den lögn som format hela hans uppväxt.

teckning av ungdomar i klunga, där en flicka har en omänsklig mun
Illustration av Isabel Evers, inspirerad av boken.

En del av handlingen utspelar sig i den rollspelsvärld som blir en spegling av verkligheten och hjälper Gabriel att på krokiga omvägar ta reda på sanningen om vem han är och vad som händer omkring honom. I bokens sista akt har han fyllt 24 år.

Boken ges ut av Lehto Spel & Media och släpps 22 september 2022.

Nytt manus på gång!

Det här, mina vänner, är tekoppen hos en man som börjat skriva ett nytt bokmanus!
En tekopp med muminmotiv framför en bärbar dator

Och innan jag säger för mycket – det här är i ett VÄLDIGT tidigt stadium. Förra manuset, som bytt titel från Trollkarlen till Nagriljärerna, har fortsatt högsta prioritet och kommer att ha det till ett tag efter släppet i höst. Men det här är en idé jag haft i tankarna några år och i samband med att jag fått en barnfri (dock inte jobbfri) vecka bestämde jag mig för att faktiskt känna lite på det hela och skriva några kapitel.

Jag vill inte avslöja genre eller handling än, men det blir som det brukar i det avseendet att det är nåt helt annat än det brukar.

Slutet på 2021 och vad som väntar framåt

2021 har inte direkt varit mitt mest aktiva år, varken på sociala medier eller ute bland folk. Och med covidrestriktioner hit och dit har det kanske blivit mitt mest osynliga år någonsin. Trots det har det hänt två viktiga, roliga och stora saker som jag tänkte dela med mig av! Båda syns på bilden.

Emanuel med bebis i sjal på bröstet sitter och skriver på en dator

Det mest uppenbara, och också det viktigaste, är den lilla tjejen som sitter i sjalen och sover. Hon föddes i november och knep fjärdeplatsen i familjen. För att göra en lång historia kort: Allt har gått bra, hon mår fint och vi är glada att alla fyra får vara tillsammans på den här sidan livmodern! Sen är det ju lite sisådär med sömnen för Sofia och mig, men som Bon Jovi sa – I’ll live when I’m alive and sleep when I’m dead! Tänk att man skulle behöva bli förälder för att fatta den verkliga innebörden av den låten.

Den andra roliga saken syns också på bilden, men inte lika tydligt. Jag sitter och jobbar på mitt nya romanmanus, utifrån kommentarer jag fått från min redaktör på MITT NYA FÖRLAG! Japp, jag lyckades få den förlagd till slut! Det är inget jätteförlag, men fetare än nåt jag gett ut på tidigare. Vi siktar på utgivning till bokmässan 2022 och jag ser väldigt mycket fram emot ett nytt boksläpp.

Summa summarum – just nu verkar jag i det dolda, men jävlar vad grejer det händer!

Nu är det dags!

Ända sedan mamma visade mig Frankenstein och Monstret i svarta lagunen när jag var liten har jag varit fascinerad av skräck. Alla former av skräck – spökhistorier, filmer, dataspel och böcker. Några av de första längre berättelserna jag skrev när jag var i tioårsåldern var spökhistorier (oftast utspelade de sig på 40- och 50-talet på den engelska landsbygden, troligen på grund av att jag var tokig i Enid Blyton).

När jag började skriva igen i trettioårsåldern blev det science fiction, i form av Nomadplaneten, men vid sidan om smygskrev jag små skräcknoveller. Det blev en då och då, och häromåret bestämde jag mig för att följa upp Nomadplaneten med en helt annan sorts bok – en novellsamling med skräcktema. Det var svårt att välja ut vilka noveller som skulle få vara med. Jag vände och vred på dem, skickade ut dem till kompisar för att höra vad de tyckte, och till slut bestämde jag mig för åtta stycken som både jag och testläsarna tyckte bäst om.

Men något saknades. Åtta lösa noveller kändes inte så kul. Jag tänkte att det kanske inte var nån bra idé trots allt, men så läste jag en bok med korta detektivnoveller av Hans Alfredsson. Han hade knutit ihop alltihop med en ramberättelse som handlade om en pensionerad polis som gick på konditorier med sin kompis och berättade om olika fall under hans karriär. Det var ju en jättebra idé, tänkte jag, och så föddes idén om Oktagonen, en hemlig klubb som träffas i ett hemligt rum i källaren under ett sjukhus. Varje vecka berättar någon en spökhistoria. Men vad är det egentligen för klubb? Vad händer med folk efter att de berättat sina historier? Och vem är kvinnan med den underliga dialekten som leder alltihop?

Oktagonen släpps som ljudbok och podcast med nya avsnitt varje onsdag från och med den 2 januari 2019. Någon gång under året kommer sedan den samlade e-boken.
Fram tills dess kan du lyssna på den här teasern:

Magkatarr, studio i vardagsrummet och vad som händer nu

Jag har inte bloggat mycket senaste året, och inte har jag haft särskilt många spelningar heller. Dessutom var det över ett år sen Nomadplaneten kom ut. Vad har hänt, egentligen?

En jäkla massa saker har hänt, och händer. Några tråkiga, men de mesta roliga. Jag tar det tråkiga först så har vi det avklarat.

För ungefär ett år sen klappade jag mer eller mindre ihop. Jag hade konstant huvudvärk som vägrade gå över, koncentrationssvårigheter och magkatarr som blev värre och värre och gjorde att jag knappt kunde sova. Huvudorsaken till detta var ett problem på jobbet som jag inte vill skriva om offentligt, mer än att det inte berodde på min arbetsgivare utan på saker som kom utifrån. Jag blev sjukskriven på halvtid men fortsatte dumt nog med just det ärende som gjorde att jag mådde dåligt. Magkatarren blev värre, jag fick ångest och ännu mer sömnproblem. Ärendet ställdes på sin spets och till slut gick det inte längre. Jag fick hjälp i form av medicin och terapi, och det började långsamt bli bättre. Att det blev sommar och jag kunde gå på semester gjorde inte saken sämre heller. I september började jag jobba fullt igen, men var, och är fortfarande, påverkad av det som hände. Bland annat innebär det att jag inte kan ta mig an för mycket saker och måste vara försiktig eftersom jag har väldigt låg stresstolerans. Jäkligt synd, men så är det.

Musiken är en sån sak som jag varit tvungen att offra. Det kräver mycket tid och energi att hålla sig igång, leta nya spelningar och vara i bra form röst- och gitarrmässigt. Det är första gången sen jag var femton som jag inte har några egentliga spelningar. Jag tröstar mig med att det inte alltid kommer att vara så, men att det måste vara det en period nu.

Med det sagt kan vi gå in på det roliga. Det allra roligaste, som också är det som tar allra mest tid och fokus, och som jag för allt i världen aldrig skulle vilja välja bort, är att jag ska bli pappa. Ganska snart dessutom. Om allt går som vi hoppas är det inte många veckor kvar.

Man börjar liksom tänka på ett nytt sätt när man ska bli förälder. Prioritera annorlunda. Ställa frågan – vad vill jag egentligen göra med min tid? Det är inte bara mina behov som räknas längre, utan någon annans som faktiskt kommer före mina. Dessutom kommer någon annan än jag att drabbas om jag är dålig och inte får bukt med den här jäkla magkatarren, som gör att jag inte orkar det jag måste orka. Därför kommer jag framöver i första hand att vara pappa. Det kommer att gå före allt annat, inklusive skrivande och spelande.

Med det är inte sagt att jag helt och hållet kommer att ge upp att vara kreativ. Faktum är att, även om det låter tokigt, så finns faktiskt en helt ny bok färdig. Japp, färdig. Det heter Oktagonen, och är inte en roman, utan en novellsamling, som jag nämnt här på bloggen tidigare. Den kommer att ges ut som ljudbok, med mig som inläsare, och inläsningen är faktiskt i full gång. Jag har byggt en inläsningsstudio i vardagsrummet som ser ut såhär:

Tilda är inte en permanent del i konstruktionen, hon vägrade helt enkelt att flytta på sig och när jag försökte få ner henne envisades hon med att försöka dra ner handdukarna.

När och hur ljudboken kommer ut är oklart, jag kommer som sagt att framför allt vara pappa framöver, men nån gång kommer den. Jag tänker inte stressa fram den som jag gjorde med Nomadplaneten. Det känns viktigt att få färdigt själva inläsningarna nu innan barnet kommer, dels eftersom jag kommer att ha annat att tänka på framöver och dels eftersom det kommer att bli ont om tysta stunder i huset…

Nu kan man ju tro att det stannar där, men icke sa nicke! Förutom Oktagonen har jag faktiskt börjat skriva en helt ny roman. Eller börjat och börjat, den är skriven mer än till hälften. Men det är ett lååångsiktigt projekt och inget som kommer att bli utgivet på ett bra tag. När barnet kommer kommer jag att lägga undan utkastet och det kommer att få ligga och vila. Hur länge bestämmer barnet. Men jag tror att det kommer att bli bra, minst lika bra som Nomadplaneten.

Det känns häftigt att få vara med om en så spännande och omvälvande tid.

Beyond Nomadplaneten – vad som händer nu

Jag sitter i skrivande stund på biblioteket i Vänersborg, i ett jättemysigt hörn med mjuk matta och blågrå, mjuka fåtöljer (som jag nog måste flytta ifrån när som helst eftersom det kommer ett jättemärkligt och irriterande ljud från en dörr precis bakom mig). Framför mig på ett bord har jag en vattenflaska, en dubbelmacka med ost och smörgåsgurka, och min gamla vita MacBook som jag skrev Nomadplaneten på.

Förutom det irriterande ljudet känns detta som ett utmärkt tillfälle att dela med mig av vad som är på gång. Jag hade aldrig vågat hoppats på den fantastiska respons jag fått och fortsätter att få på Nomadplaneten. I nästa vecka ska jag träffa en journalist från en göteborgstidning som ska göra en artikel, och idag svarade jag på intervjufrågor för en bokblogg.

En fråga jag allt oftare får är vad som blir nästa projekt, och det är just det jag tänkte berätta om nu. Jag har sedan ungefär ett och ett halvt år tillbaka en idé till en ny roman, en idé som vuxit till sig allt mer och nu börjat ta formen av en rejäl synopsis. Min plan är att börja skriva på den i november, under NaNoWriMo. MEN, det är ett romanprojekt på mycket lång sikt, och jag vill inte avslöja något om handlingen än på länge. Vad jag däremot vill avslöja är ett projekt som ligger betydligt närmare i tiden – en samling med skräcknoveller.

Men det blir inte bara en novellsamling. Planen är att läsa in allihop som ljudböcker (som är ett av de största önskemålen jag fått efter Nomadplaneten), baka ihop dem med en spännande ramberättelse och ge ut dem i avsnitt, som en följetong.

Tidsramen har jag inte spikat än. Om det var nåt vi lärde oss av att ge ut Nomadplaneten var det att inte stressa fram en utgivning. Ett preliminärt datum skulle kunna vara att första avsnittet släpps 1 januari 2018, med ett nytt avsnitt varje vecka under januari och februari, men det skulle rentav kunna bli redan i december. Eller i februari. Det ska bli bra. Riktigt jäkla bra. Inte gå snabbt.

I dagsläget har jag 12-13 noveller, med ytterligare en eller två på gång. Min tanke är att samlingen ska innehålla åtta stycken, och jag kommer relativt snart att försöka välja ut de bästa. Temat kommer att vara skräck – men inte nödvändigtvis övernaturliga monster, zombies och spöken, utan snarare skräcken för det som finns inom oss, som lurar under en yta som är tunnare än vi tror.

Jag vill redan nu kasta ut en fråga till er som läser det här – skulle någon vara intresserad av att vara testläsare? Det skulle innebära att läsa igenom ett antal noveller för att sedan berätta för mig vilka som var favoriter och vilka som var stolpskott? Skriv i så fall till mig på emanuel@emanuelblume.se eller på facebook.

Det blir en spännande höst.

Vad tycker folk egentligen…?

I dagarna var det exakt sex månader sedan jag publicerade min debutroman, Nomadplaneten. Aldrig hade jag trott att det skulle bli såna reaktioner. Förlagen hade ju sagt nej, så jag förväntade mig väl egentligen inte mer än halvkassa recensioner, om det nu blev några recensioner alls. Det skulle visa sig att jag hade fel.

Här är några korta axplock, både ur recensioner i tidningar, på bloggar och av andra recensenter. Klicka på länken efter varje utdrag för att läsa hela recensionen.

“…ett såväl underhållande som trovärdigt och rörande dystopiskt äventyr.”

Johan Berggren, Ordfront Magasin


”Ett oerhört spännande och välskrivet rymdäventyr som troligen kan passa alla, även de som anser att science fiction befinner sig utanför deras safe zone.. Betyg: 5”

Åsa Carlsson, bokbloggen Bokhyllan


“…ett sensationellt välskrivet, spännande, ruggigt och tankeväckande rymdepos som verkligen förtjänar en stor läsekrets. Helhetsbetyg 5/5.”

Jacob Åström Wennbom, Bibliotekstjänst
(ej offentlig recension)


”Språket är utmärkt och handlingen spännande, så det här är ett riktigt trevligt tillskott till SF skriven på svenska.”

Tomas Cronholm, Bug-eyed Monsters


”En van SF-läsare kan också uppskatta att det här är riktig science fiction, som kan sin genre och inte faller in i de berättartekniska problem som en del författare stöter på när de försöker återuppfinna litteraturformen själva.”

Anna Davour, Populär Astronomi


”Bra SF, eller SF för vuxna över huvud taget, är vi verkligen inte bortskämda med i Sverige, och jag kan bara hoppas att Blume fortsätter skriva och att denna bok startar en trend. Varje SF-entusiast bör läsa den.”

David Jenssen-Bergkvist, Speltidningen Fenix


“Spännande, fängslande & välskriven!”

Jennie Steifeldt, bokbloggen Jennies Boklista