litteratur – Emanuel Blume

Johanna Johonna är här!

Bokmässan är över, förkylningen har (nästan) släppt och andra Johannaboken är här: Johanna Johonna. Johanna hinner knappt börja nya skolan innan hon och Benjamin kastas in i ett nytt mysterium. Känns grymt skönt att äntligen kunna hålla boken i händerna. Det är en tajtare berättelse den här gången, något kortare men minst lika spännande.

Sommaren är slut och Johanna ska börja nya skolan, men första skoldagen går allt fel. Hon vaknar med håret fullt av tuggummi, så att pappa måste klippa det kort. Nya klassen tror hon är kille och varken tjejerna eller killarna vill vara med henne. När skolan blir för konstig vänder sig Johanna mot sörbergsstupet, däre en flicka för längesen hoppade ner och dog. Är det sant att hon fortfarande spökar? Varför hoppar man utför ett stup? Tillsammans med Benjamin och nya vännen Julia tar sig Johanna an ett mysterium som är de anar.

Puh. Lite matt är jag allt efter bokmässan. Kanske framför allt för att jag lyckades dra på mig en jätteförkylning strax innan den började. Så om dagarna rörde jag mig på mässgolvet bland tiotusentals andra bokgalningar, kvällarna i en soffa med feber och snuva och nätterna i en säng där jag var alltför snuvig och uppe i varv för att sova. Ungefär som att gå på festival. Men vilken festival! Så glad att jag kunde vara där så mycket som jag faktiskt var. Här nedan i Beta Pedagogs monter med min författarkollega Isabelle Rådestad som också ger ut en kapitelboksserie för barn 9-12 på förlaget.

Hur får man tag på Johanna Johonna nu då, kanske man frågar sig? Jo, det ska jag berätta. Lättaste sättet är att gå in på ungefär vilken online-bokhandel som helst, t ex Adlibris. Man kan också köpa direkt från mig, om man t ex vill ha den signerad. Skicka då ett mail, se kontaktsidan.

Nu finns diskussionsfrågor till Nagriljärerna

I samband med att min roman Nagriljärerna erbjuds till folkhögskolor som diskussionsmaterial kring relationer, identitet och psykisk ohälsa har vi tagit fram en lärarhandledning med frågor som kan användas för diskussion och reflektion.

Ladda ner diskussionsmaterialet här, eller gå till kampanjsidan för att läsa mer.

Första skisserna på framsida till Johanna Johonna

Uppföljaren till Johanna Nejhanna heter Johanna Johonna (see what I did there?) och kommer att släppas till hösten på förlaget Beta Pedagog. Nu har jag fått se de första skisserna från illustratören Elisabeth Widmark på framsidan. De är bara konceptskisser, så långt ifrån något färdigt man kan komma. Men jag gillar dem!

Kaizer går in i sista manusfasen

Så nära nu. Kaizer har gått in i sista manusfasen innan den ska till förlag. Jag har några testläsare (bl a den briljanta Petra Kronvall-Hellbring ) som hjälper till med värdefulla yttre ögon. Det är så viktigt det där, att släppa in läsare och lyssna på deras synpunkter. Det är ju ändå för dem man skriver, även om man inte ska sticka under stol med att det har en viss terapeutisk verkan också.

Kaizer är mitt första försök att skriva en thriller för vuxna helt (nåja) utan inslag av fantastik. Om jag skulle skissa på baksidestext skulle det bli nåt sånt här:

Andreas är miljöinspektör. I hela sitt liv har varit the good guy – den vuxna i rummet, den som tar ansvar och löser problem. Men när han blir av med jobbet, blir lämnad av sin fru, tappar vårdnaden om sin son och dessutom blir påkörd av ledaren för ett MC-gäng är det något som brister. Vad händer när the good guy bestämmer sig för att bryta mot reglerna? Vad kan en ensam, överviktig och arbetslös miljöinspektör göra mot ett kriminellt MC-gäng?

En hel del.

Bohuslän och arktis

Den här bilden är tagen några hundra meter från huset i Bohuslän där jag växte upp. Men kisar man och tar av sig glasögonen skulle det med lite god vilja kunna se ut som Svalbard eller nån annanstans i Arktis. I höst kommer en svensk-kanadensisk polarexpedition gå av stapeln med isbrytaren Oden, och det finns en mikroskopisk chans att jag kommer att vara med.

Okej, för att göra en lång historia kort – det har utlysts en författarplats på polarexpeditionen Canada-Sweden Arctic Ocean 2026, och jag har lämnat in en ansökan. Ända sen jag var i tonåren har jag varit fascinerad av polarområdena, särskilt Arktis, och ända sen jag var på ett föredrag för tjugo år sen med en äventyrare som övervintrat på Spetsbergen har jag känt en stark längtan efter att själv nån gång få komma dit. Och även om jag inte har nån rimlig chans att få följa med kan man ju i alla fall intala sig att det åtminstone är teoretiskt möjligt.

Alldeles nyligen läste jag Vitön av Bea Uusma, om Andrées legendariska ballongfärd mot Nordpolen i slutet av artonhundratalet, och än en gång känner jag dragningen norrut. Det är märkligt att den är så stark. Andrée kände den. Uusma känner den. Så många som lockats åt det hållet genom åren. Trots att det är så tomt. Enorma ytor av is, snö och hav. Inga träd, ingen civilisation (nästan). Jag är varken äventyrare eller forskare och dessutom för klimatmedveten för att flyga upp till Longyearbyen, men om man nu utlyser en plats för en författare… varför inte?

Okej – nu blir det prettopoetiskt, men det är svårt att beskriva Arktis på andra sätt. De vidsträckta landskapen till lands och sjöss, de långa näringskedjorna, den fina balansen i de arktiska ekosystemen och själva läget längst upp på världens tak. Det är lite samma känsla som jag har inför astronomi, där ytterligheterna vid polerna är det närmsta vi kan komma rymdens ytterligheter på jorden. Svalbard – norra Grönland – Frans Josefs land – liksom solsystemets yttre planeter och månar representerar alla ett gränsland, platser där världen övergår från utforskad och förstådd till dold och obetvingad.

Sådär, nu har jag svamlat färdigt för den här gången. Om inte annat så kan man ju låta sig fascineras på avstånd.

Ett nytt år på många sätt

I somras hade jag inget jobb. När jag efter 18 månaders praktik fick min lärarexamen fanns inga pengar att anställa för. Ett utlyst lärarjobb gick till en annan sökande i sista sekunden. Så jag förberedde mig för en höst med all tid i världen för skrivande och självförsörjning. Dessutom kunna ta hand om hälsan, motionera och röra mig. Himla kul ändå! Det varade ungefär tolv timmar, sen ringde rektorn och undrade om jag ville ha ett miljösamordnarjobb istället, och undervisa lite parallellt? Javisst, sa jag och tänkte att skriva får jag göra senare. Nu är det senare.

Min projektanställning tog slut vid nyår och jag är i samma situation som i somras, det vill säga – kavlar upp ärmarna för att skriva. Blir det så den här gången? Under de två första veckorna på 2026 har det bara dykt upp lite sporadiska lärarvikariat, vilket jag inte har nåt emot. Så länge jag får lite utrymme över. Det är flera projekt som är på gång just nu:

Johanna Nejhanna ska få en uppföljare till hösten. Den går under arbetsnamnet Johanna Johonna (see what I did there?) och första utkastet blev klart i julas. Nu sitter jag spänt och väntar på kommentarer från min förläggare.

En ny spänningsroman är färdigskriven och mer eller mindre redo att skickas till förlag. Man skulle kanske kunna kalla det för en kriminalthriller där handlingen kretsar kring en miljöinspektör som retar upp fel personer och dras in i saker som får honom att ifrågasätta mer än ett av sina livsval. Arbetsnamn är Kaizer.

En helt ny berättelse är på synopsisstadiet. Den lutar åt mer åt fantastikhållet än det jag skrivit det senaste, vilket känns lite som att komma hem. Utan att avslöja nåt om handlingen kan jag nämna att arbetsnamnet är Trollsådd.

Så ja, där har vi väl nuläget. I den bästa av världar skulle jag hoppas på att få hålla på med lite musik också. Det kliar i fingrarna och mer än en idé snurrar i huvudet, men i dagsläget med småbarn osv har jag motvilligt insett att jag måste prioritera.

Det sagt, expect good things to come.

Johanna har landat!

Pang, vad tiden går fort! I tisdags släpptes Johanna Nejhanna officiellt. För den som bott under en sten (eller möjligen haft viktigare saker för sig) den senaste tiden så är det den första boken i en serie kapitelböcker riktade i första hand till barn mellan 9 och 12 år.

Jag sitter i skrivande stund på bussen på väg till jobbet, så jag gör det enkelt för mig och klistrar in texten från bokens baksida här:

Johanna och pappa har precis flyttat från lägenheten i stan till huset där pappa växte upp. Johanna lär känna Benjamin, och tillsammans dras de in i ett mysterium där jakten på en gömd skatt avslöjar hemligheter som sträcker sig djupt in i hennes egen familj.

Det är så mycket Johanna undrar över. Varför kan hon inte sitta still när alla andra kan det? Vem är gubben på flakmopeden som alltid är full och skriker åt pappa? Och vad är det pappa inte berättar?

Att boken nu är släppt innebär att den faktiskt går att få tag på, och den här gången är jag helt oinblandad i försäljningen. Efter att ha sålt sina egna böcker i tio år är det oerhört skönt att förlaget tar hela den biten den här gången. För den som vill köpa finns den hos vanliga bokhandlare, t ex Bokus, men billigast bör den vara i förlagets webbshop, klicka här för att komma dit.

(vill man ha den signerad kan jag såklart fixa det 🙂)

Johanna Nejhanna – cover reveal!

Såhär ser den alltså ut, min första barnbok! Efter ett mörkt relationsdrama, en samling skräcknoveller och en tung SF-tegelsten trodde jag knappast att detta skulle vara vad som skulle komma härnäst, men det visade det sig alltså vara.

Fantastiskt bra jobbat av Elisabeth Widmark som illustrerat och Sabina Botin som layoutat och satt.

Bra grejer på gång

Jag hade kunnat vara sur och grinig. Sur för att jag inte fick lärarjobbet jag var på intervju för, grinig för att nån annan lyckades bättre än jag. Men det finns fördelar med en öppen kalender. En är att jag kan djupdyka i skrivandet, vilket inte är helt fel, för just nu är det tre (3!) bokprojekt på gång.

Det första är en kapitelbok för åldern 9-12 år som precis är tryckt och kommer att släppas på förlaget Beta Pedagog om ett par veckor. Jag skrev första utkastet redan 2023, men bokutgivning går surrealistiskt långsamt medan så mycket annat går så snabbt. Boken heter Johanna Nejhanna och såhär står det på baksidan:

Det andra är ytterligare en barnbok, som jag hittills bara börjat på. Det är en uppföljare till Johanna Nejhanna och jag har (tro det eller ej!) redan kontrakt på den med förlaget. Förhoppningsvis kommer det så småningom även en tredje, men den finns än så länge bara i mitt huvud.

Det tredje är ett manus jag precis skrivit färdigt. Det är en spänningsroman för vuxna som drar åt thrillerhållet. Första gången jag skriver en berättelse helt (?) utan fantastiska/övernaturliga inslag! Arbetsnamnet är Kaizer. Grundhistorien är att Andreas Holmberg – en nyskild, utarbetad och lätt alkoholiserad miljöinspektör i en jämtländsk landsortskommun – blir påkörd under en löprunda med sin son. Föraren är ledare för ett kriminellt MC-gäng. Är det en olycka eller är det nån som vill sätta dit Andreas? Han dras allt djupare ner i ett slukhål av skuldkänslor, smärta och konspirationsteorier, och inser efter ett tag att det bara finns en enda väg upp.

Så nej, jag har ingen anledning att vara sur och grinig. Ovanpå bokprojekten har jag ett externt skrivuppdrag som jag också får tid att ägna mig åt, och dessutom hoppar jag in på enstaka vikariat på skolan. Skönt att inte helt behöva pausa den världen heller.

Det är bra grejer på gång. Stay tuned.

Där ställde jag till det för mig…

Nu har jag ställt till det. Sen i höstas har jag och mitt förlag Lehto Spel och Media väntat på den viktigaste bokrecensionen av alla – BTJ-recensionen. BTJ rekommenderar vilka böcker biblioteken bör ta in. Mina förra roman Nomadplaneten fick högsta betyg och 350 bibliotek köpte den. Så varför vägrar de recensera Nagriljärerna?

Så fick vi svaret: Boken innehåller ett problematiskt ord. Och det här är, med all rätt, känsligt för många. Boken utspelar sig 1993. En karaktär av typen ”skön-snubbe-som-tycker-folk-får-tåla-lite-skoj” slänger fördomar omkring sig och pratar vid två tillfällen om chokladbollar, men använder ett ord som var vanligt 1993. Det framgår att omgivningen blir illa berörd. Ändå räckte dessa två chokladbollsrelaterade repliker för att BTJ inte skulle vilja recensera.

Visst förstår jag. Språket speglar maktstrukturer och jag är glad att är n-bollarna försvunnit ur allmänspråket. Jag har inget tolkningsföreträde iom att jag varken är rasifierad eller berörd på annat sätt än att jag växte upp på nittiotalet när fler ”folkhemsrasistiska” inslag fanns kvar i språk och kultur. Men jag stör mig på att boken stoppas. Vi har den historia vi har, även de delar vi inte är stolta över. Bör en historisk skildring av verkligheten skrivas om för att passa samhällets etablerade normer idag? Eller kan även de problematiska delarna av en historisk period skildras? Jag vet ärligt talat inte.

Hur som helst – jag skulle vilja be om hjälp. Vi tappade en stor del av försäljningen på detta. De av er som tycker det är lämpligt får gärna be ert lokala bibliotek ta in Nagriljärerna. Men bara om ni vill.

Visa mindre