Nomadplaneten – nu är den här!

I fredags var det dags. Datumet var satt sedan länge – det var då och ingen annan dag som min roman Nomadplaneten skulle publiceras. Vi hade bokat in en hejdundrande releasefest på observatoriet i Slottsskogen och allt var förberett. Det var bara ett krux. På fredagsmorgonen hade vi fortfarande inga böcker. Det var inte förrän ett par timmar innan det var dags att slå upp portarna som leveransen äntligen kom, och vi kunde andas ut.

Nu gå boken att beställa här på hemsidan. Antingen under “Skivor & böcker” eller längst ner på den här sidan.

Jag är fortfarande, två dagar senare, alldeles för golvad för att skriva ihop en bra beskrivning av kvällen. Jag låter följande bilder, tagna av Mikael Linell, tala istället.


 

Beställ boken genom att fylla i det här formuläret
Priset för en bok är 100 kr. Ovanpå det blir frakten 70 kr. Boken kommer med en faktura, så inget behöver betalas i förväg.

    En ketchupeffekt utan dess like

    Ja, jag veeet, jag har sagt det förr: att oj, vad många olika saker som händer samtidigt – att det just nu är så tokmånga saker att hinna med att man knappt hinner sova. Gäsp gäsp, det har vi hört förut, tänker ni då. Men det här är en ketchupeffekt utan dess like, och allt det där som tagit tid de senaste månaderna (åren, i några fall) håller nu på att skvätta ut ur ketchupflaskan med ett jättesplutt!

    ketchupeffekt

    För det är inte många gånger i livet man publicerar en roman, isolerar om taket, reser bort, byter värmesystem hos sina föräldrar, bokar spelningar, renoverar vardagsrummet och jobbar på sitt vanliga jobb samtidigt. Nu börjar saker falla på plats som sagt och jag har en liten stund över för ett blogginlägg, så här kommer en kort rapport över de två stora sakerna:

    Boken, som jag skrivit på sen 2012 och som publiceras 9 december, är nu hos tryckeriet. Väntar med spänning på hur det hela kommer att se ut i tryck! Det är så oerhört mycket man måste fixa själv när man inte har ett stort förlag i ryggen, och i det här fallet har det varit en smärre mardröm att få allt klart i tid, men nu verkar faktiskt allt gå i lås. Efter att i sista sekunden ha bytt ut hela omslagsbilden (den förra var fantastisk, men folk som såg den trodde att det var en barnbok) har vi nu ett nytt omslag som är snyggt, stilrent och signalerar en råare känsla som bättre passar boken.

    Det kommer att vara releasefest för alla som varit med och förbeställt boken på Slottsskogsobservatoriet den 9 december. Sen kommer vi att ha en ytterligare release/signering på Science Fiction-bokhandeln i Göteborg den 15 december, kl 17-19. Dit är alla välkomna, och jag skulle bli jätteglad om ni som läser det här får för er att titta förbi! Det kommer att vara tillsammans med en annan SF-författare som heter Niclas Rohdén.

    Sen har vi taket. Vårt hus hemma i Öxnered blir tämligen kallt på vintern. Det beror delvis på att taket är isolerat med sågspån från tjugotalet, som fylldes på lite halvdant i slutet av sextiotalet och som har legat väldigt ojämt uppe på vinden alldeles under taknocken. Vi bestämde oss för att byta ut spånet mot modern lösullsisolering, som är träbaserat, gjort av återvunnet tidningspapper och har dubbelt så bra isoleringsförmåga som spån. Lösullen går lätt som en plätt att få in, det är bara att skicka upp en akrobatisk person med en slang på vinden, som sprutar upp ullen, ovanpå spånet, från en lastbil. Grejen är att vinden är så trång att man knappt får plats med nån ull alls om man inte tar bort spånet först. Det kan väl inte vara så svårt, tänkte jag och klättrade upp till taknocken, sågade upp ett hål och kröp in. Det var en jäkla tur att jag inte fattade då hur lång tid det skulle ta. 20-30 arbetstimmar senare hade jag fått ut allt spån, liggande i extremt obekväma arbetsställningar mellan bjälkar, elrör spindelnät och utstickande spikar.

    vindkryp

    Ungefär åttio säckar blev det, som nu kommer att bli lätteldat bränsle i pannan. Hur som helst, igår rullade en lastbil från Sjömarkens Isolering upp på uppfarten, drog ut en lång slang och sprutade på trettio minuter vinden som tagit mig trettio timmar att tömma, full med mjuk, värmande lösull.

    slang

    Det känns obeskrivligt skönt att ha det färdigt. Igår kväll flyttade vi upp i sovrummet igen efter att ha bott på soffan i vardagsrummet några veckor (temperaturen på övervåningen sjönk till 10-12 grader när spånet var borta och elementen avstängda) och började arbetet med sopa bort alla spånrester som letat sig in i vartenda skrymsle medan vi hållit på.

    Till råga på allt har det gått ett år nu sedan vi lämnade Göteborg och flyttade in i huset i Öxnered. Hur har det gått för två miljömuppar att lämna en trygg lägenhet och istället bosätta sig i ett nästan hundra år gammalt plankhus där man måste fixa allt själv? Det har onekligen blivit lite upp till bevis, och jag tänkte skriva mer om det i några blogginlägg framöver. Sket vi i hela miljögrejen när vi flyttade från stan, började köra bil, flerdubblade vår elförbrukning, slutade källsortera och allt sånt där, eller hur gick det?

    Fortsättning följer…

    Besättningen avslöjad!

    Alla rymdexpeditioner behöver en besättning. År 2112 börjar ISS Melchior sin färd från jorden mot Gilead, nomadplaneten som på bara några månader kommer att korsa vårt solsystem. Åtta personer kommer att ingå i besättningen. Här kommer ett topphemligt utdrag ur registret över besättningsmedlemmar:

    Namn: Lakshman Chauhanlakshman
    Roll: Befälhavare
    Rang: General
    Nationalitet: Indisk
    Födelseår: 2056 (56 år)

    Har tjänstgjort inom indisk militär sedan 2073, varav 23 år som högre befäl. Detaljer hemligstämplade. Har lett internationella taktiska insatsgrupper sedan sent 2090-tal.

    liauNamn: Liau Chenhai
    Roll: Forskningsledare
    Rang: Civil
    Nationalitet: Kinesisk
    Födelseår: 2058 (54 år)

    Arbetsledare för den civila delen av besättningen. Professor inom flera naturvetenskapliga ämnen, med extraterrest geologi som främsta fält.

    Namn: Gro Máret Jørgensengro
    Roll: Astrobiolog
    Rang: Civil
    Nationalitet: Norsk
    Födelseår: 2076 (36 år)

    Professor inom astrobiologi på Tromsø universitet. Ledande forskare som bland annat bevisat förekomsten av mikrofossil i insamlat stenmaterial från Mars.

    Namn: Bogdan Andres Lagunovbogdan
    Roll: Läkare/kemist
    Rang: Överstelöjtnant
    Nationalitet: Rysk
    Födelseår: 2064 (48 år)

    Läkare och kemist, med flera vetenskapliga upptäckter bakom sig. Lagunov har även drygt tio års erfarenhet som fältläkare inom ryska försvarsmakten.

    Namn: Gabriela Hernándezgabriela
    Roll: Fysiker AVSTÄNGD
    Rang: Civil
    Nationalitet: Grönländsk
    Födelseår: 2078 (34 år)

    Avstängd från uppdraget och står för närvarande inför internationell domstol, anklagad för samröre med terrororganisation och grov internationell brottslighet.

    Namn: Ariane Villeneuveariane
    Roll: Pilot
    Rang: Kapten
    Nationalitet: Kanadensisk
    Födelseår: 2071 (41 år)

    Villeneuve fick sin pilotutbildning inom kanadensiska flygvapnet, men har sedan 2101 vägrat tjänstgöra som operativ stridspilot. Därefter har hon i första hand flugit civilt.

    Namn: Zanyar Ali Behzadizanyar
    Roll: Chefstekniker
    Rang: Civil
    Nationalitet: Svensk
    Födelseår: 2072 (40 år)

    Behzadi ansvarar för all teknik ombord på Melchior. Han är civilingengör med över 20 års erfarenhet av flyg och rymdfart.


    Namn
    : Harriet Donatella O’Neillharriet
    Roll: Reporter
    Rang: Civil
    Nationalitet: Nordamerikansk
    Födelseår: 2083 (29 år)

    Internationell reporter och nyhetsankare för WNN. O’Neills vetenskapliga kompetens har ifrågasatts, men hennes rapportering är ett krav från uppdragets största sponsorer.


    Namn
    : Jonathan Othiambojonathan
    Roll: Reserv Fysiker
    Rang: Civil
    Nationalitet: Svensk
    Födelseår: 2077 (35 år)

    Othiambo valdes från reservgruppen ut att ersätta den avstängda Dr Hernández. Han saknar mycket av den träning som övriga besättningen genomgått och har därför gett upphov till interna diskussioner inom uppdragsledningen.

    Som ni säkert hajar så är det ni precis läst karaktärer ur min science fiction-roman Nomadplaneten, som kommer att ges ut i början av december. Bilderna är mest på skoj, snodda via Googles bildsök till det här blogginlägget.

    Det går fortfarande att vara med i crowdfundingkampanjen och stödja utgivningen, men bara fram till sista oktober!

    Klicka här för att läsa mer och förbeställa en bok!

    EDIT: Kampanjen tog slut 31 oktober. Det går fortfarande att beställa boken manuellt, men då på mail: emanuel@emanuelblume.se

    Konstnären bakom Nomadplaneten

    Det känns som den syns över hela facebook nu, den där bilden av astronauten på cykel som trampar sig fram genom rymden, på väg mot en gåtfull himlakropp i fjärran. Vid det här laget tänker nog många att ja, jag veeeeet att det är framsidan på din bok “Nomadplaneten”. Det är helt rätt, och jag är rädd att jag kommer att säga det ett par gånger till.

    Men vet ni vem som målat bilden?

    Konstnären är nämligen inte vem som helst, utan Katja Lindblom, en mycket god vän och emellanåt också kollega. Jag träffade henne för 8-9 år sedan, på rymdobservatoriet i Slottsskogen. Iklädd svarta kläder och höga platåskor gick hon mellan teleskopen och verkade sådär allmänt cool och häftig att jag inte visste om jag skulle våga hälsa. Nu såhär i efterhand är jag väldigt glad att jag gjorde det. Katja visade sig vara en fantastisk astronom, hängiven radiomedarbetare (vi gjorde astronomi-podcasten Slottspod i nästan åtta år ihop, tillsammans med Gunnar Sporrong) och, inte minst, driven konstnär. Mitt bokomslag är inte det första hon målat. Här kommer en kort intervju med Katja.

    katja_bilder
    Katja med sina illustrationer till en astronomibok för barn.

    Hur länge har du målat astromotiv?
    Jag har försökt sedan jag var liten och i tonåren blev jag starkt inspirerad av rymdtecknaren och -journalisten Eugen Semitjov som inte bara inspirerade utan även -genom sina illustrationer- lärde mig nya spännande knep. Dock är det först på senare år som jag har tagit tag i det på allvar, så låt oss säga fem år. Det hela fick sig dessutom en liten knuff framåt när jag stötte på tjecken Ludek Pezeks verk – han hade förmågan att på ett realistiskt sätt skildra planeterna och deras olika landskap och det innan vi ens hade speciellt bra färgfoton från planeterna och definitivt långt innan Photoshop existerade. Nuförtiden är det så enkelt att skapa rymdlandskap i Photoshop att jag tycker att det har förlorat i värde. Jag sätter definitivt högre vikt vid riktigt handarbete och strävar själv efter att bli så bra som jag kan på att skildra diverse rymdmotiv.

    Hur reagerade du när du fick frågan om att göra framsidan till Nomadplaneten?
    Glad och mycket smickrad! Nomadplaneten är en fantastiskt intressant och spännande historia så hur skulle jag möjligtvis kunnat ha avböjt en sådan förfrågan?

    Brukar du göra den här typen av uppdrag?
    Ibland och i mån av tid. Dessvärre har jag inte så mycket tid som jag skulle vilja, så på sin höjd blir det någon gång om året nuförtiden. Emellertid är jag ju faktiskt frilansillustratör med F-skattsedel så skulle någon vilja anlita mig, är det inte alls omöjligt.

    Jag råkar veta att du tecknar serier också, vad är det för serier?
    Serier har jag dessvärre inte tid med längre, men då jag höll på som bäst rörde det sig om delvis min egen science fiction-serie Methatron II och delvis samarbeten med engelska manusförfattare i förlag som exempelvis Time Bomb Comics och Underfire Comics.

    Är du taggad att göra fler illustrationer till boken om vi når vårt stretch goal?
    JA!!! Bring it on!

    Vad har du får konstutbildning?
    Ett år på konstskola bara för att få ett papper på att jag kan det jag kan. I övrigt är jag självlärd, men definitivt inte fullärd.

    Vad gör du när du inte skapar konst?
    Jag är föreståndare vid Slottsskogsobservatoriet i Göteborg där jag undervisar i astronomi, håller stjärnhimmelsvisningar och sköter i princip all administration. Jag är även reporter för Sveriges i nuläget enda astronomitidskrift “Populär Astronomi”, håller kurser i astronomi och så vidare så man skulle lätt kunna säga att hela mitt yrkesliv kretsar kring rymden och astronomi. Jag klagar inte! När jag väl har någonting som kan liknas vid fritid, tenderar jag att ägna mig åt alla former av skapande som jag behärskar, samt rollspel och resande. Snart kommer jag även att återuppta bågskytte. För många intressen? Ja, definitivt, men har man så lite fritid som jag har, lär man sig att förvalta och fördela den tiden väl.

    Originalet till Nomadplaneten-framsidan.
    Originalet till Nomadplaneten-framsidan.
    Utkastet som sedan skulle bli framsida, när boken fortfarande hade arbetsnamnet "Gilead".
    Utkastet som sedan skulle bli framsida, när boken fortfarande hade arbetsnamnet “Gilead”.

    Som ni såg i intervjun är det inte omöjligt att Katja gör fler illustrationer till boken. Ett par miljöer i berättelsen är ganska komplexa och abstrakta, t ex rymdskeppet Melchior som tar besättningen från Jorden till Gilead (alltså nomadplaneten), ett underjordiskt grottsystem och en del andra platser jag inte vill avslöja för mycket om innan boken är släppt. Dessa miljöer skulle vara fantastiska att gestalta för läsaren i Katjas bilder. Det hänger dock på att vi kommer upp i det så kallade “stretch goal” på 25000 kr som kommer att dyka upp så fort vi nått utgångsmålet på 20000 kr.

    Återigen, tack alla ni som är med och stödjer boken. Vi är nästan uppe i utgångsmålet nu, och så fort vi är där står det klart att boken trycks. Men vi är inte riktigt där än! Jag ber därför alla som läser detta att kolla in boken på Kickstarter. Har du redan beställt en, tusen tack! Har du inte beställt – känn efter om du inte känner dig lite sugen!

    Händer det här på riktigt?

    I lördags var det första oktober. Och jag hade ju lovat. Så även om jag var så nervös att det kändes som att jag skulle spy klickade jag på den där knappen. Klick. Nu var det oåterkalleligt.

    Fyra år är snart till ända. Det känns nästan svindlande. I november 2012 började jag skriva på min bok Nomadplaneten, och nu i november kommer den förhoppningsvis ut. Knappen jag klickade på i lördags hör till crowdfundingsystemet Kickstarter, och från och med att jag klickade har vi en månad på oss att få ihop de 20 000 kr vi satt till absolut minimibudget för att ha råd att trycka den. Idag är det måndag och 28 dagar kvar. Jag har haft mardrömmar i flera veckor om att inte en enda kotte ska vara intresserad, att jag suttit i fyra år och skrivit för skrivbordslådan, men under första dygnet fick vi ihop nästan en fjärdedel av budgeten! Jag trodde inte mina ögon, det kändes helt overkligt.

    paff-kickstarter

    Jag tror att idén dök upp någon gång kring 2010, när jag jobbade på observatoriet i Slottsskogen. Inför en visning höll jag på att ställa in ett av teleskopen, och när jag fipplade runt med sökaren fick jag plötsligt syn på en svag, svag stjärna. Inte alls den jag försökte få in, bara en dimmig liten ljuspunkt som dök upp i sökaren och sen försvann lika snabbt igen.

    En tanke slog mig – tänk om en amatörastronom någonstans på jorden av en slump råkar få syn på en helt ny stjärna, som ingen sett förut? Och att den här stjärnan egentligen visar sig vara en planet? Jag hade läst en del om nomadplaneter, himlakroppar som blivit utkastade ur sina solsystem och tillbringar resten av sina liv med att vandra genom vintergatan i mörker. Vad skulle hända om en av dem, av en otrolig slump, råkar korsa vårt solsystem?

    Här kommer en trailer!

    Sommaren 2012 blev jag tipsad om något som hette NaNoWriMo. Det står för National Novel Writing Month och går ut på att människor världen över sätter sig ner och skriver en roman under november månad. Inte samma bok alltså, utan var sin, med inspiration och stöd från varandra. November 2012 närmade sig, och jag kunde inte låta bli att tänka på idén jag fått den där kvällen på observatoriet. Målet med NaNoWriMo är att man ska få ihop 50 000 ord på en månad, och det lyckades jag med. Det blev en science fiction-roman som utspelade sig år 2112. Huvudperson var en svensk-kenyansk fysiker som i sista sekunden blir invald i besättningen på en expedition till ovan nämnda nomadplanet, efter att en annan besättningsmedlem avslöjats vara med i ett terrornätverk. Boken fick samma namn som planeten, Teja Nova. Det dröjde inte länge innan jag snart ändrade det till Dierpmes, inspirerat av samisk mytologi. När jag arbetade om manuset igen nu i vintras fick även det namnet stryka på foten, till förmån för Gilead. Problemet var att det redan fanns en bok som hette Gilead, som dessutom var ganska berömd. Så planeten fick behålla namnet medan boken fick titeln Nomadplaneten.

    Det jag behöver hjälp med nu är att visa att det finns ett intresse, att de stora bokförlagen har fel när de säger att ingen i Sverige är intresserad av science fiction för vuxna. Jag önskar alltså hjälp av dig som läser det här. För att stödja utgivningen, förbeställ ett exemplar av boken på länken som kommer här nedanför. Där står också mer om handlingen i boken och om hur crowdfunding funkar.

    Klicka här för att stödja utgivningen och förbeställa ditt exemplar!

    Två veckor kvar. Knappt!

    Första oktober börjar nåt stort.

    vadvantarhanpa

    I maj skrev jag om hur jag jobbat fyra år på en science fiction-roman som nu är färdig och bara väntar på att läsas. Den är det största projekt jag någonsin gett mig på, och berättar en historia som är den viktigaste och mest spännande jag någonsin velat berätta. I inlägget från maj skrev jag också om hur bokförlagen brukar få nåt nervöst och undvikande i blicken när man frågar om de ger ut science fiction. Det går inte att sälja science fiction för vuxna, var vad jag fick höra då. “Särskilt inte från en författare som inte redan är etablerad”.

    Nåt måste de väl svara, antar jag. Bara en liten bråkdel av alla som skickar in bokmanus till förlagen blir utgivna. Men en sak tror jag de har fel om – att det inte går att sälja svensk science fiction för vuxna. Det har gått uppemot trettio år sedan det gavs ut nån science fiction att tala om från en svensk författare, och jag vet så många som skulle kasta sig över en svensk science fiction-roman om den fanns. Och den finns ju.

    I mitt förra inlägg om det här luftade jag en idé, som då var ganska tagen ur luften, om att strunta i de stora förlagen och istället använda sig av crowdfunding, alltså ta hjälp av läsarna själva. Den respons jag fick var större än jag vågat ana. Folk jag inte ens kände och som jag inte hade en aning om läste min blogg hörde av sig och ville gärna stödja en utgivning.

    Så nu är det dags. Eller rättare sagt, om två veckor – första oktober. Då startar crowdfundingen, och den kommer hålla på under oktober månad. Jag kommer att ge ut via ett litet indieförlag, Typ förlag, och för att få ihop till tryck- och publiceringskostnad använder vi oss av Kickstarter. Målet är att ha boken färdigtryckt i början av december, i god tid före jul.

    För den som inte hört talas om crowdfunding eller Kickstarter tidigare kommer här en snabb sammanfattning: Under en månad presenterar man ett projekt, i det här fallet boken, via en hemsida. Man berättar vad boken handlar om, varför man vill ge ut den och hur mycket pengar som behövs för att den ska bli verklighet (tryckkostnader osv). Du som läser kan, om du vill, då stödja boken genom att i princip förhandsbeställa den. Ofta finns flera nivåer, t ex om du bara vill stödja lite grand förhandsbeställer du e-boken som kanske kostar en femtilapp. Annars kanske du beställer den tryckta boken för tvåhundra spänn eller rentav en lyxvariant där man får två böcker eller en superfin bok med hårda pärmar eller extra godsaker för lite mer pengar. Du betalar inte förrän det står klart att boken verkligen trycks, så om för få är intresserade och jag inte får ihop nog med pengar för tryckning dras inga pengar från någon.

    Jag har jobbat så länge på den här boken, och jag skulle bli så glad om jag fick möjlighet att ge ut den. Nu under oktober behöver jag alltså hjälp av er som läser det här. Om ni känner till mig och kanske träffar mig ibland eller ser vad jag skriver på sociala medier så vore jag så oerhört tacksam och glad om ni ville vara del av det här.

    Ni kommer att märka när det hela drar igång.

    Osäljbar

    För några månader sedan blev jag färdig med Gilead, boken som jag skrivit på sedan 2012. Jag ska inte gå in på hela grejen om vad den handlar om igen just nu (det går att läsa här) men kan sammanfatta det som en blandning av science fiction-roman och thriller.

    Såhär börjar den. Notera antalet ord nere vänstra hörnet...
    Såhär börjar den. Notera antalet ord nere vänstra hörnet…

    Det är det tredje romanmanuset jag skrivit, men till skillnad från de förra var jag den här gången mer medveten om vad jag gav mig in på. Att skriva ett bokmanus tar tusentals timmar och extrem viljestyrka, men ändå är det att skriva det som är den lätta biten. Det svåra är att få den publicerad. Förlagen är väldigt väldigt petiga med vad de tar in. Mina förra manus blev liggande i byrålådan, men ärligt talat har jag inte så mycket emot det. De var helt enkelt inte tillräckligt bra.

    Gilead är bra. Det är det största projekt jag nånsin slutfört, en episk berättelse om längtan, sorg och förnekelse. På ytan en thriller om en forskningsexpedition som går fel, och under ytan någonting betydligt större. Den är skriven i samma andra som t ex Arthur C Clarkes Möte med Rama, och bygger på verklig fysik och vetenskap. Det är alltså inte frågan om nån slags Star Trek eller Star Wars, utan mer “verklighetstrogen science fiction”. Om den är tillräckligt bra för att publiceras avgör den som äger ett förlag, inte jag. Jag skickade manuset till femton förlag i februari och har fått besked från tolv av dem att de inte är intresserade. Åtminstone inte om de måste ta den ekonomiska risken, vilket jag återkommer till.

    Ett par av svaren är mer intressanta än de andra. Det senaste var från en redaktör som skrev att det inte var något fel på manuset, men att genren är helt omöjlig att ge ut, om man inte redan är en känd författare. Svensk science fiction för vuxna är osäljbart, menade hon, oavsett hur bra boken i sig är.

    Jag hajade till. Osäljbart. En av mina favoritfattare är Peter Nilsson, som skrev svensk science fiction för vuxna fram till sin död på 90-talet. För att inte tala om Harry Martinsson och Aniara. Men till skillnad från dessa herrar är jag helt oetablerad, och det gör inte det hela enklare.

    osäljbar

    Jag har ett par alternativ:

    1. Byrålådan
    2. Ge ut den själv
    3. Ge ut på ett förlag som tar betalt

    Byrålådan förkastar jag rätt snabbt. Gilead är för bra för att ligga där tillsammans med Från sand till snö och Brödernas synder.

    Ge ut själv då? Jo, det kan jag göra. Problemet är distribution och marknadsföring. Jag kan få ut den som e-bok och trycka några ex, men hur ska den nå läsarna? Att ha några i väskan och kränga på stan funkar liksom inte. Och jag vill ju att nån ska läsa. Om jag tjänar pengar eller inte på den spelar ingen roll, men jag vill att den ska bli läst.

    Det tredje alternativet är att ge ut på ett förlag som inte vill ta den ekonomiska risken själv. Det finns ett antal sådana förlag, som fortfarande har en process där många manus sållas bort, och sedan redigerar, marknadsför och kommunicerar som andra förlag. Faktum är att två sådana förlag redan har visat intresse för manuset. Problemet är att jag då får stå för en del av eller hela investeringen.

    Det var då det slog mig. Tänk om jag skulle crowdfunda boken?

    Crowdfunding, för den som inte känner till uttrycket, går (lite förenklat) ut på att man i förväg letar reda på människor som är intresserade och som kan tänka sig att köpa boken. Sedan, om tillräckligt många är intresserade, publiceras den och de som anmält intresse får sina böcker. Det finns ett antal olika system för detta, jag har precis själv stött en bok på detta sätt, och håller tummarna att den blir utgiven.

    Crowdfundingen behöver inte täcka hela utgivningskostnaden. Hälften eller så kan jag stå för själv. Men vad tror ni som läser det här? Finns det intresse för en episk, svensk science fiction-thriller? Skulle ni vilja vara med och stödja utgivningen med ett par hundra spänn var? Det skulle i princip motsvara kostnaden för att köpa en bok när den väl kommer ut.

    Skriv gärna en kommentar, här eller på facebook/twitter.

    Boken är klar!

    Jag trodde aldrig jag skulle skriva det här, men nu är den klar.

    Någon gång kring 2008 läste jag en artikel om nomadplaneter. En nomadplanet är en planet som kastats ut från sitt solsystem och rör sig ensam runt i galaxen. Utan ljuset från sin stjärna seglar den vidare i mörkret, och svalnar långsamt av under årmiljonerna, för att sluta som ett kallt, dött klot. Artikeln handlade om att de här nomadplaneterna är vanligare än astronomerna tidigare trott.

    Såhär skulle en nomadplanet kunna se ut.
    Såhär skulle en nomadplanet kunna se ut.

    När jag läst artikeln fick jag en idé. Jag ville skriva en bok. En science fiction-bok, en episk historia om en rymdexpedition till nomadplanet, som för många miljoner år sedan slitit sig från sin egen stjärna och som någon gång kring år 2100 korsar vårt sylsystem. Jag kunde inte släppa tanken, och under några år så växte idén till sig. Huvudpersonerna började dyka upp, en brokig skara forskare och militärer från olika länder. En konflikt som låg och glödde under ytan. Jag började fundera över hur samhället kunde se ut i början av 2100-talet, och snart hade jag en historia klar för mig. 2012 började jag skriva.

    I början kallade jag planeten för Teja Nova, som också blev arbetsnamnet på bokmanuset. När första utkastet var färdigt 2013 bytte jag ut namnet till Dierpmes. Sedan fick manuset ligga. Länge. Alldeles för länge egentligen, men med jobb och teater och tusen andra projekt var det svårt att få tid till att skriva vidare. Under 2015 kom jag i alla fall igång igen, strök och ändrade, skrev om och lät folk läsa och komma med kritik. I förra veckan blev jag färdig med femte utkastet, och nu äntligen känns det som att boken faktiskt är färdig. I samband med detta byter planeten namn igen, till Gilead.

    Det betyder att nu är det slut med synpunkter och idéer från läsare, slut på namnbyten och slut på strykningar. Nu ska textjäveln in till bokförlagen. Och det är läskigt. Jag har skrivit ett par bokmanus tidigare och alltid blivit refuserad. Visserligen har ett par noveller och en diktsamling blivit utgivna, men en hel roman… Det är nåt annat. Förlagen får in så många manus för bedömning att de knappt hinner titta på alla, och det man skriver måste verkligen vara speciellt för att de ska ta sig an det.

    Jag har i alla fall, trots den pyttelilla sannolikheten att faktiskt bli utgiven, påbörjat den där resan igen. Resan som går ut på att kolla upp bokförlag, skriva följebrev, skicka manus med en och en halv rads radavstånd, vänta ett halvår för att sen förmodligen få reda på att ”ditt manus passar inte in i vår utgivning”. Kanske slutar det så, kanske på nåt annat sätt. Jag tänker i alla fall försöka. Nu är den klar.

    Såhär börjar den. Notera antalet ord nere vänstra hörnet...
    Såhär börjar den. Notera antalet ord nere vänstra hörnet…

    Nåt annat som är klart är min nya hemsida. Jag har fått hjälp av min fantastiska webmaster Agnes Leijon att svetsa ihop en ny kombinerad hemsida och blogg, där man kan se kommande spelningar, höra mina skivor och allt möjligt annat. Plus att alla blogginlägg jag skrivit sen 2008 (!) går att läsa. Klicka runt lite på sidan, vetja!

    En grej som hände en kväll i april 2010

    Någon gång kring 2010 satt jag framför kulturprogrammet Babel i SVT. Jag kunde knappt andas, för jag hade skickat en text till en poesitävling som skulle avgöras i det här avsnittet. Det var Bob Hansson som höll i det, och när han dök upp i rutan med sitt röda hår och okynniga flin fick jag hjärtat i halsgropen. Poesitävlingen hade det mest förutsägbara av teman, så förutsägbart att det rentav kändes nyskapande, nämligen kärlek.

    Dikten jag hade skickat in hette Spårvagnar och var typisk för en kär och osäker tjugofemåring.

    SkaCC88rmavbild-2015-08-31-kl.-10.23.49

    Jag trodde jag skulle dö när jag fick se Bob Hansson stående mitt på ett torg (jag tror det var i Enskede eller Åkersberga eller nåt annat sånt där ställe som skulle kunna ligga var som helst) och ömsom skrikande, ömsom vädjande, deklamera min dikt för de förbipasserande. Förvirrade och skraja skyndade de sig därifrån, och när dikten var färdig var torget öde.

    Med bultande hjärta stängde jag av teven. Jag ville förtränga alltihop och aldrig nånsin kännas vid att jag hade skrivit den där texten. Den passade kanske i en byrålåda eller på något obskyrt nätforum, men inte i SVT. Jag var ingen poet. Jag hade ingen som helst koll på vad poesi var och hade aldrig läst varken Södergran eller Tranströmer. Jag pluggade fysik, bodde i en fallfärdig studentlägenhet och hade precis blivit kär. Det berörde faktiskt ingen annan än mig själv. Allra minst Bob Hansson.

    – Så jävla bra igår kväll, det där med spårvagnarna och Staffan Hellstrand i taxin!

    Så sade en kurskamrat till mig i skolan nästa dag. Jag fattade absolut ingenting. Men jag nickade och mumlade nåt om att Staffan Hellstrand kanske påminner om Bob Hansson om man anstränger sig.

    – Får du en massa pengar för det här nu, eller? De måste ju betala STIM och allt sånt?

    Jag var tvungen att fråga vad i herrans namn hon pratade om. Hon förklarade att halvvägs in i programmet, efter att Bob Hansson skrikit ut dikten på torget, hade Staffan Hellstrand dykt upp från ingenstans och tonsatt den. Han och Bob hade klämt in sig i baksätet på en taxi och sjungit den för taxichauffören, som tyckte att det lät fantastiskt.

    När jag kom hem såg jag hela programmet på SVT Play. Tonsättningen var visserligen ganska bedrövlig, men när jag såg dessa kufiga män i baksätet på taxin insåg jag en sak som jag inte hade fattat tidigare. De hade inte bemödat sig att göra allt det där om det inte funnits något bra i texten.

    Jag är fortfarande ingen poet. Men det fanns nånting i vad den där kära och osäkra tjugofemåringen skrev som var tillräckligt gripande för att det skulle få vara med i ett kulturprogram på SVT.

    SkaCC88rmavbild-2015-08-31-kl.-10.23.34

    Sent omsider har jag samlat ihop allt det där jag skrev. Några hundra texter, som jag rensat och rensat mellan för att få ut de bästa. Kvar blev femtio stycken som jag nu faktiskt gett ut i en diktsamling. Den heter, tro det eller ej, “Spårvagnar” och handlar om saker som att bo i en fallfärdig studentlägenhet med strejkande kylskåp, att längta efter hösten, att leta ny badrumsmatta, om nätdejting, afrikaresor, ordlekar och förgiftade katter.

    Det är inte en sån där diktsamling som man måste vara bildad och skolad och kulturell för att förstå, utan en samling korta texter, förhoppningsvis roliga, fina eller spännande, som man kan ha på sin telefon och läsa lite ur på spårvagnen på vägen till jobbet. Den är illustrerad med mina teckningar (som jag har tagit två exempel av för att illustrera det här inlägget), det går att höra de texter som är tonsatta via Spotify.

    Läs eller låt bli. Men skona eventuella taxichaufförer.

    Köp den på iTunes (29 kr)
    Köp den på muntligt.se (34 kr)
    Eller låna den på ditt bibliotek.

    Funkar på telefoner, plattor, datorer och säkert andra prylar också. Den är utgiven på Typ Förlag i samarbete med min eminenta redaktör Agnes Leijon.

    Framöver, om intresse finns, kommer jag eventuellt att trycka upp en begränsad upplaga på papper.

    En konspirationsteori jag inte kan släppa

    Första gången hörde myten bör ha varit omkring 2006. Jag hade repat med mitt band, Gräsrotsorkestern, och efteråt satt vi och hängde och drack te innan folk började ge sig hem till sig. Jag tror det var Fia, som spelade fiol i bandet, som berättade. Vi var båda två stora Beatles-fans, och hon hade snubblat över en konspirationsteori som gällde just Beatles.

    Det hela började i oktober 1969, när en lyssnare ringde upp radioprataren Russ Gibbs i direktsändning och påstod att att skivomslaget till Sgt Pepper föreställde Paul McCartneys begravning, och att både låtarna och resten av skivomslagen kryllade av ledtrådar om Pauls död. Historien började sprida sig, och snart ringde fler och fler lyssnare in och påstod sig ha hittat ytterligare ledtrådar och tecken i skivomslag och låttexter.

    sgt_pepper_cover21

    Paul McCartney skulle enligt historien ha dött i en bilolycka 1966. Olyckan beskrivs i låten “A day in the life”, med bland annat följande rader:

    he blew his mind out in a car
    he didn’t notice that the lights had changed
    a crowd of people stood and stared
    they’d seen his face before

    Efter olyckan ska beatlarna och skivbolaget hållit ett krismöte. Beatles var världens största band, och drog in så mycket pengar att knappt gick att greppa. Bolaget ville för allt i världen inte göra sig av med denna enorma inkomstkälla. Lösningen blev att skaffa en stand-in för Paul, och låta bandet gå över till att bli ett studioband och sluta spela live. Ersättaren blev en man vid namn William Campbell, som en gång vunnit en Paul McCartney-look-alike-tävling. Ett antal plastikoperationer gjorde honom nästan oskiljaktig från Paul. Nästan. De kvarvarande tre beatlarna gick igenom en svår period, och ett sätt att hantera sorgen och förvirringen var att smyga in ledtrådar om Pauls död i låttexter och skivomslag.

    När jag fick höra det här fick jag gåshud och vågade knappt cykla hem. När Fia visade en hemsida där ledtrådarna fanns samlade blev det inte bättre. Sergeant Pepper-skivan, kom 1967 och enligt myten alltså föreställer alltså omslaget Pauls begravning. Ledtrådarna är hur många som helst, och här är några exempel:

    • En utsträckt hand hålls upp över Pauls huvud. Detta återkommer gång på gång på andra skivomslag efter 1966. Mannen med handen är Stephen Crane, som är berömd för en bok om fyra skeppsbrutna män i en livbåt, där en slår i huvudet, spräcker skallen och dör. Bland personerna i övrigt finns en stor mängd människor som dött på olika mystiska eller våldsamma sätt.
    • De fyra beatlarna håller var sitt mässingsinstrument, förutom Paul, som håller ett svart träblåsinstrument. Detta ska symbolisera den svarta kistan.
    • Under “Beatles” finns en gitarr eller bas av gula blommor. Tittar man närmare på den är den upplagd som en vänsterhandsbas, men med bara tre strängar. Den fjärde strängen saknas. De gula blommorna ser också ut att bilda bokstäverna PAUL?
    • Till höger i bild finns en dold person med en blodig bilhandske. På nästan samma ställe finns en liten leksaksbil av samma modell som Paul skulle ha kört vid olyckan.
    • På baksidan av skivomslaget är Paul den enda med ryggen vänd mot tittaren.

    pepperback1

    • Spegelvänder man övre halvan av bastrumman i mitten av bilden får man följande:

    Unknown1

    Det har tolkats som “1 ONE 1 X” – tre ettor (de överlevande beatlarna) – och ett X (Den döda beatlen) följt av “HE DIE”.

    Det kryllar av fler exempel på både denna och andra skivor, men skulle jag skriva upp ens en tiondel här skulle det bli ett alldeles för långt inlägg. Summan av kardemumman är i alla fall att det är en fantastisk modern myt, en konspirationsteori som inte går att bekräfta, men heller aldrig riiiktigt går att tänka bort.

    Jag kunde inte låta bli att skriva en novell om den. En kort thriller, som jag gav namnet VALROSSEN. Alldeles jättenyligen har jag fått novellen publicerad som e-bok hos förlaget Swedish Zombie, och det blir alltså min andra publicerade novell. Den handlar om Mikael, en programledare för ett obskyrt sensationsprogram på kabel-tv, som gräver ner sig i konspirationsteorier, rykten och myter. Han får nys om Paul McCartney-historien och blir besatt av den, så besatt att han reser till London för att själv reda ut vad som är sant och inte. Det han hoppas på ska bli en tittarsuccé ska dock utvecklas till att bli något helt annat…

    Man kan få tag på novellen t ex på iTunes, på AdLibris eller direkt från förlaget. På de flesta ställen kostar den 19 kr.

    Den finns också att ladda ner gratis från diverse bibliotek.