Första sidan

Jag kan inte låta bli att tvinga på er utkastet till den allra första sidan ur min bok. Här kommer den.

*

Ryggsäcken var mycket tung. Det var med yttersta ansträngning han lyckades hiva upp den på ryggen och tränga sig mellan passagerarna fram mot dörren. Solen som tittade fram mellan husen lyste honom i ögonen när han klev av spårvagnen. Den var en vacker vårdag. Klockan på Pressbyråns tak visade tio över fem, och Järntorget var fullt av människor på väg hem från sina arbeten. Själv arbetade han inte längre. Han började gå längs Järnvågsgatan i riktning mot älven.

Dagen innan hade han fullföljt sin sista arbetsdag som professor på institutionen för biologi och miljövetenskap på Göteborgs universitet. Ett arbete han ägnat sig åt i över trettio år. Någon hade frågat honom om det inte skulle bli svårt att slita sig från universitetslivet, som han levt sedan han själv var student. Han hade funderat en stund på frågan, och svarat att det nog inte skulle bli så svårt. Man vet när man gjort sitt, hade han lagt till.

Han stannade för att pusta. Ryggsäcken fick hans axlar att värka. Han tänkte på alla studenter han handlett genom examensuppgifter, fallstudier och fältarbeten. Han hade lärt ut samma saker i tjugofem år. Studenterna på miljövetarprogrammet gick tre eller fem år, tog ut sin examen och försvann ur hans värld. Ett fåtal stannade som doktorander och skrev avhandlingar som i regel kom fram till ungefär samma sak. Efter att ha pustat ut några minuter gick han vidare. Det störde honom att ryggsäcken saktade ner honom så. Han var bättre på att hålla långa föreläsningar än på att bära tunga saker. Bättre på att prata än på att agera, tänkte han. Som alla andra. Han gick den sista biten fram till Götaleden, där han stannade. Kippande efter andan såg han in i tunneln. Bilar trängdes i en stadig ström för att köra de 1600 metrarna till Gullbergsvass och östra delarna av Göteborg. Varför han valt den här tunneln visste han inte. Kanske hade det varit ett ologiskt beslut. Han var fullt medveten om svårigheten och riskerna med att ta sig ner i tunneln till fots, särskilt med den tunga ryggsäcken.

Bilar tutade på honom när han gick längs betongväggen ner i tunneln. En lastbil körde så nära att han höll på att falla omkull av vinddraget. Men så fort han kommit igenom själva tunnelöppningen fanns en smal avsats vid sidan av vägbanan där han kunde gå ostört. Det tog honom knappt tio minuter att promenera längs med avsatsen till tunnelns mitt, där de blå lamporna i taket avslöjade att de nu befann sig under havsnivån. Han vände sig om och såg på den mötande trafiken. Det gick inte att räkna alla strålkastare som myllrade fram som lysande små lämmelögon genom den dånande tunneln. I vindrutan på varje bil kunde han ana en ensam siluett. Det var svårt att andas i tunneln, avgaserna han drog in i lungorna fick det att snurra framför ögonen på honom. Han stoppade ner handen i kavajfickan och kontrollerade för sista gången att fjärrkontrollen låg där. Den var påslagen. En bit bort i tunneln kom en lastbil körande mot honom med några sekunders mellanrum till bilen framför. Han klev ut i vägbanan.

Lastbilschauffören såg oförstående ut när deras blickar möttes. Under den sekund som förflöt från det att mannen tagit steget ut i vägbanan till det att han tryckt in knappen på fjärrkontrollen hann lastbilschauffören inte mer än flytta handen halvvägs till signalhornet. Explosionen hördes över större delen av Göteborg. Brinnande bildelar sköt iväg som fyrverkerier flera hundra meter ur tunnelns båda öppningar. Klockan var halv sex den 30 april 2017.

I brist på riktig illustration ser ni här, som traditionen bjuder, en söt igelkott.
I brist på riktig illustration ser ni här, som traditionen bjuder, en söt igelkott.

Vad har jag gett mig in på??

Som några känner till har slutade jag sista september min anställning som produktansvarig för Bra Miljöval. Det berodde på att vikariatet jag haft löpte ut och jag kände till redan innan att anställningen inte skulle sträcka sig längre. Så jag tänkte att det är ju ett perfekt tillfälle att utnyttja.

Under tre-fyra års tid har jag haft en idé till en bok som legat och grott i huvudet. Jag kom på idén när jag jobbade på Slottsskogsobservatoriet, och sen dess har intrigen utvecklats mer och mer under åren. Och så fick jag av min vän Johanna reda på att det finns en rörelse som heter NaNoWriMo, som är löst sammansatt över hela världen och som går ut på att varje inblandad person skriver en bok under november månad. Åtminstone försöker.

November är ju perfekt!! tänkte jag, och några veckor senare hade jag bestämt mig. Så nu skriver jag för glatta livet. Definitionen på bok är enligt NaNoWriMo en sammanhängande textmassa på minst 50000 ord. Lyckas man skriva detta på en månad utses man till “vinnare”. Det kan alltså finnas hur många vinnare som helst och det är ingen tävling mot varandra inblandat. Än så länge ligger jag i fas.

Vad skriver jag då?

Jag vill inte avslöja för mycket detaljer, men i stora drag rör det sig om en scince fiction-historia. Den utspelar sig i början av 2100-talet, i en värld där medeltemperaturen stigit mellan 3,5 och 4 grader på hundra år. Befolkningen på planeten har minskat kraftigt på grund av svält, stormar, naturkatastrofer och bränder som ödelagt mycket av länderna kring ekvatorn. Saharaöknen sträcker sig upp till Spanien och Södra Frankrike, och större delen av Europa är en sönderslagen savann som ömsom dränks i översvämningar och ömsom utsätts för extrem torka och värmebölja. Jordens befolkning bor till största delen i Ryssland, Kanada, Skandinavien och på Grönland. Både Grönland och Antarktis har till stora delar blivit av med sina istäcken och har fått växande bosättningar. Hela planeten är djupt nere i en spiral av desperation, ekologisk och ekonomisk kris, krig och kriminalitet. Sverige, som räknas som en av världens sista demokratier, har en befolkning på ca 60 miljoner.

På nyårsnatten 2105 upptäcks ett nytt objekt på natthimlen. Det man först tror är en komet visar sig vara en så kallad planetarisk nomad, en planet som blivit utkastad ur sitt solsystem innan det stabiliserats. Och den är på väg i en bana som tar den rakt genom solsystemet. En liknande forskningsmöjlighet har aldrig någonsin funnits i mänsklighetens historia.

Bilden visar Saturnusmånen Titan, i brist på bättre motiv.
Bilden visar Saturnusmånen Titan, i brist på bättre motiv.

Men att ordna en hisnande dyr forskningsexpedition i en tid av kaos är kontroversiellt. Anton Othiambo, astrofysiker från Luleå universitet, är en av de som väljs ut till uppdraget. Men vad döljer egentligen den dimhöjda planeten? Besättningen kommer att göra upptäckter som, om de kommer tillbaka till Jorden, kommer att förändra mänsklighetens livsåskådning för all framtid. Men planeten visar sig vara farlig, och även inom besättningen finns krafter vars syften är höljda i dunkel.

Detta var en kort liten trailer jag skrev nu på några minuter. Men jag har gett mig tusan på att bli färdig med ett utkast till december. Nu jävlar.

Den otippade geten

Ja, alltså, det är inga getter som har vält vad jag vet, utan jag menar otippad i betydelsen oförutsedd.

Bengt Berg heter en poet och förlagschef som jag länge uppskattat. Döm av min förvåning när jag igår plötsligt fick ett mail ifrån ovan nämnda poet där han frågade om han fick publicera några av mina dikter på sin blogg! Eller hans förlags blogg, rättare sagt. Jag hade tidigare hört av mig till förlaget, Heidruns Förlag, angående eventuell utgivning av en diktsamling, men fått beskedet att de tyvärr inte hade möjlighet att ge ut den. Så gissa om jag blev glad när jag fick mailet!

Bild-6

Bloggen heter Bokgeten, och du hittar den här. Det är fem korta dikter.

Kulturellt klotter!

På rymdobservatoriet i Slottskogen där jag jobbar är det massa fult klotter. Men på Humanisten där jag pluggar kan man få sig en massa filosofiska frågeställningar till livs om man studerar vad som skrivits av uttråkade, eller vem vet, kanske inspirerade, studenter. Alltifrån följande djupa konstaterande…

livetdoden

..till detta lite kryptiska och lite påflugna spörsmål…

intersubjektivitet

…och detta ödesmättade påstående. Notera “SLAFS”.

slafs

Dessa strofer, som likt Paul Simons textrader är “written on the subway wall” fotograferades med min något begränsade mobilkamera. Följande avslutande bild är dock tagen med en riktig kamera, och avslöjar de centerpartistiska ungdomsgängens härjningar i min nya stadsdel, Majorna.

maud