En cyklist återvänder till stan

2005 flyttade jag till Göteborg. 2015 flyttade jag därifrån. Under de tio åren däremellan var cykeln mitt främsta transportmedel. Nu har jag bott i Öxnered i över ett år, och det är verkligen ett helt annorlunda sätt att cykla. När man stannar gör man det inte för rödljus eller barnvagnar på cykelbanan utan för att man är framme. Sträckorna är längre, men går fortare. Förmodligen gäller det inte bara cykling utan även annan sorts trafik.

Ändå sedan vi flyttade har jag jobbat kvar i Göteborg, pendlat med tåg till centralstation och vidare med buss eller spårvagn till jobbet. Tågresan har jag inga problem med, men jag har saknat den där motionskicken man får av att ta sig den sista biten med egen kraft. Så häromveckan gjorde jag helt enkelt det som jag funderat på ganska länge; registrerade mig för Styr & Ställ.

Ganska fantastiskt egentligen – för 75 spänn för jag tillgång till nyservade cyklar som jag kan plocka upp nästan var jag vill och lämna nästan var jag vill i centrala stan. Möjligen lite hamsterhjulsvarning på växlarna, annars en väldigt bra grej.

Men det jag tänkte skriva om är hur snabbt det har gått att vänja sig av vid stadscyklandet. Hemma i Öxnered kliver jag på cykeln, cyklar tills jag är framme, och kliver sen av. Redan efter en halv minuts göteborgscykling påminns jag om hur det var under de där tio åren. Trampa, tvärbromsa för bil, trampa, tvärbromsa för fotgängare, trampa, stanna framför rödljus, vänta, hosta, trampa osv.

Eller när Trafikkontoret själva blandar ihop cykelbanorna med gångbanor…

Jag hade nästan glömt har mycket folk det är på cykelbanorna i Göteborg, ibland känns det som att det är tio gånger fler fotgängare på Göteborgs cykelbanor än på Vänersborgs gångbanor. Och jag vet att det är cyklister som är ute och cyklar (!) på gångbanorna också och jag vet att det är svårt ibland att se vad som är vad, men faktum kvarstår: det går i regel inte att cykla hundra meter utan att väja för en fotgängare. Idag fick jag tvärbromsa när en kvinna utan förvarning kastade sig ut fem meter framför mig på cykelbanan. Det är sånt jag var vad vid när jag bodde i Göteborg, och det beror inte på att folk är dumma i huvudet utan på att infrastrukturen inte klarar en folkmängd som den i Göteborg. Även om det finns cykelbanor är de ofta svåra att skilja från trottoarerna och inte anpassade för effektiv pendling. I Vänersborg är cykelbanorna emellanåt kombinerade med gångbanor, vilket i grunden är sämre, men folkmängden i de områdena är såpass liten att det ändå fungerar.

Luften är också en sån där grej som man vänjer sig vid väldigt snabbt. Den är väldigt mycket sämre i Göteborg. När man är van att andas syre hemma blir avgaserna med drar in på väg till jobbet på Första Långgatan desto tydligare. Särskilt vid rödljusen. Lite ironiskt att de som inte släpper ut några avgaser är de utsätts för dem, medan de som släpper ut avgaserna i regel slipper andas in dem.

Vad vill jag då säga med det här? Kanske att ju fler människor som samlas i en stad, desto större krav ställs på infrastruktur, tydlighet och planering. Jag hoppas och tror att Göteborg är på väg åt rätt håll där.

Plus att Styr & Ställ är himla trevligt.

EMANUEL DISSAR! – del 32: Cykelställ

Varför ska det vara så svårt att konstruera användbara cykelställ? Det är som att de som designar och monterar cykelställ aldrig själva har försökt parkera en cykel.

Här kommer några exempel på de vanligaste typerna av cykelställ. Det kanske allra vanligaste ser ut såhär:

cykelstall1

De hade kanske varit praktiska om cyklar inte hade några egna cykelstöd. Men hur många cyklar saknar stöd? En cykel står snarare vingligare i den här typen av cykelställ än om den står fritt på marken med hjälp av stödet. Dessutom är de här cykelställen så gott som omöjliga att låsa fast sin cykel i med ett vanligt bygellås. Det som går att låsa fast är framhjulet, vilket bekräftas av att det emellanåt sitter fastlåsta framhjul i den här typen av ställ, där någon har snott resten av cykeln. Eftersom ”hållarna” sitter så tajt hakar ofta cyklarna fast i varandra vilket gör att man riskerar att välta andras cyklar eller helt enkelt undviker att använda varannan ”hållare”.

En variant av tidigare nämnda cykelställ ser ut såhär:

cykelstall2

Här är tanken att man ska slippa problemet med att cyklarna hakar fast i varandra, eftersom ”hållarna” sitter på olika höjd. Detta är dock under förutsättning att alla cyklar är lika stora, av samma modell och saknar utrustning som t ex cykelkorg. I annat fall har man samma problem även här. Plus de övriga problemen som jag redan tagit upp.

 

Här kommer ytterligare en variant:

cykelstall3Suck. Vad är grejen? Som cyklist behöver man inte något att putta in framhjulet i, eller något som håller cykeln upprätt (vilket detta ställ knappast lyckas med ändå utan att man måste använda cykelns inbygda stöd och därmed göra cykelstället överflödigt). Det man behöver är något som på ett säkert sätt går att låsa fast ramen i, inte bara framhjulet. Det enda det här stället gör är att begränsa en genom att markera särskilda platser där man förväntas lirka in framhjulet.

Har man dessutom något annat än en vanlig tvåhjulig cykel, t ex en lastcykel, är alla dessa modeller helt meningslösa.

Det här då?

cykelstall4

Jo, nu börjar det faktiskt likna nåt. Det här stället är konstruerat för att låsa fast cykeln i, snarare än att försöka erbjuda nån slags ficka för framhjulet. Tyvärr är det stort och åbäkigt, och gör att ganska få cyklar får plats. Också svårt att krångla sig fram till för att låsa upp.

Men det här då?

cykelstall5

Hmm. Kan det vara så att ju enklare desto bättre? Den här varianten är enkel och stabil, försöker inte ersätta ditt eget cykelstöd och tar inte en massa plats som kunde användas av cykeln. Onekligen bäst hittills.

Tyvärr, måste jag säga, lyckas de som installerar de här ställen ofta ändå schabbla till det genom att vrida dem åt fel håll, så att byglarna man låser fast cykeln i hamnar bakåt och framåt istället för åt sidorna. Det är som att de vill att man ska ställa cyklarna framför och bakom stolpen istället för på var sin sida om den, trots att stolparna står uppradade i sidled. Lite som att försöka stoppa ner tändstickor på tvären i en tändsticksask. För att cyklarna ska stå åt rätt håll måste man vara väldigt nära stolpen, vilket gör att man ändå fastnar i cykeln bredvid. Såhär parkerade jag t ex min cykel vid Drottningtorget igår:cykelstall6Trångt och tajt. Hade man bara vridit stolpen ett kvarts varv hade det funnits mycket mer utrymme.

Förhoppningsvis kommer det här att bli bättre i och med att cyklingen får en alltmer framträdande roll i trafiken och blir alltmer erkänd som ett etablerat trafikslag. Heja den som konstruerar nästa generations cykelställ!

Senaste gången jag skrev ett Emanuel Dissar-inlägg var 2012, men när jag försökte lirka fast min cykel medan jag hade bråttom till tåget igår insåg jag att det var dags igen.

Fler Emanuel Dissar-inlägg finns här.

Till dig vars barn jag inte ville köra över

Igår cyklade jag hem från jobbet vid sextiden. Jag cyklade österut längs Allégatan, och efter några hundra meter var det två föräldrar med var sin barnvagn som gick i bredd på cykelbanan. De närmade sig övergångsstället vid Hagakyrkan, så jag saktade ner och lade mig bakom i väntan på att de skulle flytta sig från cykelbanan till övergångsstället.

Trafikljuset slog om till grönt och de fortsatte framåt. På cykelbanan. Jag krånglade mig fram och sade “Ursäkta, det är bättre om ni går på övergångsstället istället för på cykelbanan.” De sade ingenting på ett par sekunder, utan bara fortsatte gå. När jag hade kommit förbi och var på väg vidare ropade en av dem “Det ska du skita i!

Nu hör det till saken att jag tycker väldigt illa om att vara osams med folk. Man skulle kunna säga att jag är konflikträdd, och vad gäller trafiken så undviker jag i 90% av fallen att ens använda ringklockan när folk är ute och går på cykelbanan. Detta på grund av två orsaker: dels att det händer hela tiden och dels att det för det mesta innebär att folk blir arga snarare än inser att de går på cykelbanan. Att jag sade nånting den här gången berodde på att hastigheten i princip var noll och det kändes som nån slags plikt att upplysa två föräldrar om att de körde sina barnvagnar på en väg avsedd för fordon. Övergångsstället för gående var bara tre meter bort.

image251

Men det skulle jag skita i, tyckte de. Det var först en stund senare som jag började fundera på vad det verkligen betydde. Om jag hade gjort som jag blev tillsagd, skitit i att de gick på cykelbanan, hade jag dundrat rakt in i deras barnvagnar. Och det kan väl inte vara så de menade?

Jag tänker ofta att det är bättre att vara ödmjuk, bättre att lämna plats, men är det verkligen alltid så? Jag har aldrig sett människor (åtminstone inte nyktra) gå flera i bredd på bilvägen, men på cykelbanan inträffar det flera gånger på vägen till och från mitt jobb. Bilarna skulle tuta, tvärbromsa och låta folk veta att det inte var en väg att gå på. Men som cyklister låter vi ofta bli. Vi kryssar, saktar ner, svänger runt, tar risken att svischa förbi. Ibland plingar vi. De cyklister som markerar och håller på sin rätt att cykla på cykelbanan betraktas ofta som fartdårar och osympatiska.

Det finns cyklister som beter sig illa också. Jag ser dem ganska ofta. Men gående på cykelbanan ser jag hela tiden. Under de fem kilometer till jobbet jag cyklar varje morgon möter jag så många som blir förvånade över att det finns cyklar på cykelbanan. När jag väntade på en vän som jag skulle gå ut och äta med i närheten av Avenyn häromveckan roade jag mig med att sitta på ett elskåp och studera gatan som går från Valand bort till Heden, och räkna hur många cyklister som cyklade på trottoaren och hur många gående som gick på cykelbanan. Jag slutade räkna gående på cykelbanan efter ungefär trettio stycken på ett par minuter. Antalet cyklister på trottoaren var två stycken, och båda två svängde ut dit för att cykelbanan blockerades av gående. Jag hörde också kommentarerna från de gående om de cyklister som antingen plingade eller bara kryssade förbi. Det var idioter, fartdårar och jävla galningar.

Kom igen! Cykeln är ett fordon! Den kommer utan problem upp i fyrtio kilometer i timmen, och det finns trafikregler och separata cykel- och gångbanor av en anledning!

Min önskan till alla cyklister: Se till att följa trafikreglerna, även när det känns fånigt. Anpassa hastigheten efter trafiksituationen. Var rädd om vilsna fotgängare på cykelbanan men markera på ett tydligt och artigt sätt att de går på fel ställe.

Min önskan till alla gående: Gå på trottoarer och gångbanor. Behöver ni korsa cykelbanor så se er för först, precis som ni gör innan ni går ut på en bilväg. Ta inte ett pling från en cyklist som en personlig förolämpning, utan som en tecken på att uppmärksamma trafiksituationen.

Och till dig vars barn jag inte ville köra över: Jag tror inte du ville att jag skulle skita i att ni gick där, och jag kommer i fortsättningen inte heller att köra över några barnvagnar. Men snälla, äventyra inte dina barns och din egen säkerhet genom att gå med barnvagnen i fordonstrafik.

Lejonet på cykelbanan

Bara ett jättekort inlägg idag, om något som hände igår och som jag måste få ur huvudet.

Jag var på väg hem från jobbet igår vid halvsextiden, cyklade Nya Allén österut och fick syn på en man som gick ett trettiotal meter framför mig, i samma riktning som jag. Jag brukar oftast inte bry mig om att signalera när folk går på cykelbanan, men nu hade trafikljuset ett bit längre fram precis slagit om till grönt och en lång rad av cyklister kom rullande mot mig i den andra körbanan, så jag hade ingen möjlighet att köra om mannen. Jag plingade en gång till när jag var tio meter bakom, utan reaktion. När jag kommit precis bakom honom fick jag stanna, och plingade ytterligare en gång utan att han reagerade. Till slut hade strömmen av cyklister åt andra hållet tagit slut och jag kunde cykla om. Jag sade då “Gå gärna på trottoaren istället för på cykelbanan” till mannen.

På ungefär en och en halv sekund hände ingenting. Sedan hörde jag ett vrål som nästan fick mig att ramla av cykeln. Jag hörde inte orden, det lät mer som ett djur än en människa, och det var som om hela kroppen tog eld på mig. Jag har bara varit med om det några enstaka gånger i livet, att man blivit så skräckslagen att kroppen reagerar helt instinktivt utan att hjärnan är med. Den där reaktionen som förfäderna på savannen fick för att de skulle ha större chans att undkomma ett rytande lejon.

Skarmavbild 2015 03 04 Kl  08 38 56

Det kunde lika gärna ha varit ett lejon. Med undantag för nåt sluddrigt jävla nånstans därinne så var det bara ett gutturalt vrål. Jag hörde smällarna från hans skor när han började springa efter, och jag ställde mig på tramporna och bara cyklade, cyklade, cyklade så fort det nånsin gick. Trafikljuset framför mig var rött igen, och jag tänkte att snälla, snälla, snälla, slå om! Det gjorde det, och jag kom därifrån.

Jag vände mig aldrig om, han kanske bara sprang några meter. När jag kom hem kände jag mig jättelöjlig. Jag var helt skakig och kunde inte sluta tänka på det. Hjärtat slog fortfarande hårt. Jag fattade ju då att det måste varit nåt fel på honom, antingen att han var sjuk på något sätt eller drogad. Man kan liksom inte låta så som han gjorde om man är frisk. Men det kändes så konstigt att en sån grej kan påverka en så fysiskt. Själva händelsen höll bara på några sekunder, men den satt kvar i huvudet på mig under hela kvällen.

Urk, hoppas jag fick det ur mig nu i alla fall.

Om du nödvändigtvis ska gå fel, gå åtminstone på rätt sida vägen

Snabbt trafikinlägg idag. (Varning för gnäll och hå-hå-ja-ja från min sida. Det är en sån dag idag.)

Som cyklist i Göteborg slutar man efter ett tag att plinga på gångtrafikanter som går på cykelbanan. Det går så mycket folk på cykelbanan att man skulle få ha handen på ringklockan hela tiden, så oftast svänger man bara ut åt sidan och kör förbi, trots att man vet att man rent trafikregelmässigt borde signalera, för att varna att man kommer cyklande.

På vintern när det är snö, slask och regn blir det ännu värre. Det är som att det råder något slags undantagstillstånd. Till viss del kan jag förstå det, det kan vara svårt att se vad som är vad när det ligger snö på delar av marken, men på de flesta ställen är det tillräckligt skyltat och plogat för att det ska vara tydligt vad som är vad. Ändå kryllar det av fotgängare på cykelbanorna, i ett väglag som gör det svårt för mig som cyklist att snabbt stanna om något skulle hända plötsligt.

vinter11

Igår när jag var på väg hem från jobbet hände följande: Två personer gick i bredd på cykelbanan så att jag inte kunde komma förbi. Jag plingar några gånger utan att de reagerar, sedan saktar jag ner till gånghastighet och plingar igen när jag är precis bakom. De hoppar till och kastar sig åt sidan. Jag får lite dåligt samvete, det var ju inte meningen att skrämma dem, men samtidigt kan man ju inte låta bli att signalera om man inte kommer förbi. En halv minut senare stannar jag vid ett rödljus och blir stående där ett tag, och samma personer går om mig, vandrar mot rött ljus och ut över gatan, fortfarande gående på cykelbanan. När ljuset slår om till grönt har de hunnit över till andra sidan. Jag plingar återigen utan att de reagerar. När jag kommer upp bakom dem säger jag att “Ursäkta, det vore jättebra om ni gick på gångbanan istället för på cykelbanan“. De svarar inte, men den ena stirrar tillbaka på mig med mordisk blick. Tänk om samma sak hade hänt med bilar på en bilväg? Det är en ganska kul tanke.

Hur gör man i ett sånt läge? Hur säger man till någon att hen faktiskt gör fel, utan att hen tar illa upp? Det går kanske inte. Jag kanske också skulle reagera likadant, vem vet?

Plogningen var väldigt bra förra gången det var snö i stan, men den här gången har det varit lite sådär. På många ställen ligger snövallar och täcker halva eller hela cykelbanor, och gångbanorna är dåligt plogade på många ställen. Det är väl också en orsak till att det är fler fotgängare än vanligt på cykelbanorna just nu. Och det leder till nästa dilemma…

När jag var liten och växte upp på landet lärde jag mig att man går på vänster sida av en väg, och kör/cyklar på höger. Det var en sån där grundläggande kunskap, ungefär som att man torkar sig när man varit på toaletten eller att man öppnar en dörr innan man går igenom den. Men det verkar som att det är en regel som inte gäller i Göteborg. Folk går i regel på höger sida, vilket gör att man går i vägen för cyklister som kommer bakifrån och inte ser när de kommer. Cyklister som kommer framifrån, som man faktiskt ser och har en möjlighet att undvika, kommer ändå på andra sidan vägen. Är inte det jättekonstigt, varför går man inte på vänster sida? Jag trodde det var nån slags allmän trafikregel? Om nu situationen är sådan att man väljer att gå på fel väg, kan man då inte åtminstone gå på rätt sida av den?

Sådär, nu är jag klar. Ursäkta grinigheten, jag känner mig som en sur gammal gubbe. Jag vet att det inte är lätt att vara fotgängare i den här stan, och att det är många cyklister som gör missar också. Men när man cyklar till och från jobbet varje dag året runt så blir det så tydligt vilka mönster som finns i stadstrafiken, och att det skulle bli så mycket lättare om vi när vi går är medvetna om vilken väg det är vi går faktiskt på.

Vad som kan hända på 400 meter med cykel

Jag var på ett yogapass i morse före jobbet. När det var klart vid åttatiden skulle jag cykla några hundra meter från gymmet på Kaserntorget till kontoret på Norrra Allégatan. Efter hundra meter var vägen över Esperantoplatsen avspärrad på grund av ett vägarbete, så jag fick ta bilvägen runt, med en tutande lastbil som följd. Ytterligare hundra meter längre fram kom jag till ytterligare ett vägarbete, där både gång- och cykelbana var avspärrad, med följande skylt uppsatt:

IMG_0576

Inte ett ord om vilken väg man skulle ta som cyklist. Nästan, men inte riktigt, lika förvirrande som när jag kom till följande skylt i höstas, där man spärrat av cykelbanan (men inte gångbanan) och hänvisat de gående till gångbanan:

cykelbanafail

Nåväl, tillbaka till morgonens korta cykeltur. Jag krånglar mig vidare, kommer förbi vägarbetet och fram till allén. Där är några gående på väg att gå över cykelbanan, och jag saktar in eftersom de inte verkar se oss som kommer cyklande. En av dem höjer blicken, får syn på mig och ropar “Jävla idiot”.

Det värsta är att även om man sällan råkar ut för alla de här sakerna på några hundra meter så händer minst någon av dem varje dag. Särskilt att gående inte vet att de går på cykelbanan (och jag vet att det kan vara svårt, men himla svårt är det inte om man anstränger sig) och kallar en för saker när man kommer cyklande, vilket är väldigt svårt att skjuta ifrån sig. Inte undra på att många cyklister tänker att de själva kan bryta mot trafikreglerna när så många låter bli att respektera cyklar och cykelbanor.

Sådär, nu har jag gnällt färdigt för den här gången. Jag vet att fantasi och förståelse är nyckeln till att lösa konflikter och problem i trafiken, men sådana här morgnar får man anstränga sig ganska hårt för att plocka fram den där förståelsen.

Men jag antar att man måste börja nånstans.

Noll koll! Fler exempel!

I lördags skrev jag om hur cykelbanan vid Gamla Allén stängts av med en skylt där gående hänvisas till gångbanan istället. Här kommer nästa del i serien Cykelbanor Som Stängts Av I Tro Att De Är Gångvägar.

644405_10151444942948880_1599056161_n

Också denna från Göteborg. Tagen av Malin Sjölund Olsson. I mitt förra inlägg skrev jag att det är svårt att gå/cykla rätt eftersom skyltningen är så dålig. Men i det här fallet kan det ju knappast bli tydligare. Skärpning, hörni!!

Följande foto är några veckor gammalt. Det är taget vid Hagakyrkan, på cykelbanan genom Nya Allén, som får sägas vara en av stans cykelartärer. Jag cyklar här varje morgon och eftermiddag. En dag stod denna skylt mitt i vägen.

Allens_c-bana_ostra-avstangningen_nara_130213-09_w1200

Fotot är taget från trafikistan.se. Också här är det uppenbart att det är en cykelbana det rör sig om och inte en gångbana. Och vadå motsatta sidan?! Cykelbanan löper mitt i Allén! Det finns ingen motsatt sida!

Vad är problemet? Har Trafikkontoret (som jag antar är de som ansvarar för vägarbeten av det här slaget) slut på skyltar?

Vägarbeten i sig är inget dåligt. Tvärtom! Med Västsvenska Paketet på gång ser det ut att hända mycket bra med cykelbanorna i stan, och då måste det byggas innan det kan cyklas. Men förvirringen blir total, irritationen påtaglig och förtroendet lågt när det sköts på det här sättet.

Skärpning!

Noll koll på cykelvägar

Jag cyklar mycket. Året runt. Då lär man sig vilka situationer i trafiken som är farliga, när man kan trampa på och när det gäller att ta det lugnt. I går svängde till exempel en bil ut precis framför näsan mig från en parkering så att jag fick ställa mig på bromsen och var på väg att få sladd i gruset.

Men oftast upplever jag faktiskt inte bilarna som det knepigaste i cykeltrafiken, utan de gående. För ett år sedan ungefär gick fyra barnvagnar i bredd på vägbanan i Slottskogen. Ungefär två meter av vägbanan var kvar till vänster om den yttersta. Jag började cykla om, men när jag hade ett par meter kvar gjorde den yttersta barnvagnsföraren en skarp sväng åt vänster med barnvagnen, utan att ens kasta en blick över axeln. Jag kastade om styret, smällde in i trottoaren (ja, det fanns en trottoar), vurpade och rullade ett varv. Barnvagnsförarna ropade “Se dig för!” och “Hur kör du?! Ser du inte att här är barn?!” Jag mumlade förlåt och klättrade upp på cykeln igen.

I vintras, när cykelbanan var täckt av is, körde jag på en fotgängare vid Masthuggstorget. Jag hade ögonen på henne, hon hade gått längs trottoaren en längre bit, men så plötsligt, när jag bara var två meter bakom, svängde hon ut i cykelvägen. Helt utan förvarning, utan att se sig för. Den gången hade jag inte en chans. Trots att jag hade saktat ner (det sitter i ryggmärgen numera att göra det när folk är i närheten, även om det finns en separat cykelbana) men krockade ändå med henne och fick en utskällning.

Nu till pudelns kärna. Det är uppenbarligen väldigt svårt att vara medveten om vad som är cykelväg och vad som är gångväg. Det yttersta beviset för detta fick jag igår, när cykelbanan förbi Bältesspännarparken var avspärrad med följande skylt.

cykelbanafail

Inte ens Trafikverket har koll på vad som är cykelväg och vad som är gångväg! När cykelvägen spärras av hänvisas de gående till gångvägen istället.

Det här illustrerar vad jag vill komma fram till. Det är inte lätt att hamna rätt. Jag hamnar också fel ibland, både när jag går och när jag cyklar. Därför efterlyser jag en tydligare skyltning! På så sätt slipper vi bli arga och riskera att skada varandra!

Sen, ibland, vore ju en ökad uppmärksamhet bland gående på sin plats också. Cyklister kan också ha bristande uppmärksamhet, men jag både cyklar och går mycket i stan och upplever att problemet främst ligger hos de gående. Både från sadeln och trottoaren har jag sett folk bli arga på förbifarande cyklister, muttra “Hur fan tror de att de kör?!” när de i själva verket är ute och promenerar på cykelbanan. Vilket, som bilden visar, uppenbarligen är ett lätt misstag att göra som det ser ut nu.

Häxor, 8 mars och folk som gör skillnad

Ett snabbt inlägg såhär på 8 mars. Det har florerat en del nyheter både i tidningar i sociala medier de senaste dagarna om dekaler på bilar i Göteborg som ser ut såhär:

1215006566

Det är alltså Socialdemokraternas Anneli Hulthén och Miljöpartiets Kia Andreasson, utmålade som häxor med var sin lång häxnäsa. Häxskatten, även om den är särskriven, syftar sannolikt på trängselavgifterna i Göteborg. Innan kommentarerna börjar hagla vill jag påpeka att jag aldrig sett sådana här dekaler på bilar i stan, eller har hört någon annan säga ett hen har det. Det läskiga är att när GP tog upp det i en artikel kom det kommentarer från läsare i stil med

“Kärringmaffian styr och ställer som om det vore deras lekstuga.”

“Jag vill köpa dekalen och sätta den på varenda bil jag har. Det är två häxor vi fått i kommunen och vi ska väl inte ha häxor i politiken?”

När jag gjorde en snabb sökning efter ordet “häxdekal” hittade jag kommentaren

“Det hade varit ännu roligare om de suttit på var sin kvast. Det är ju snart det enda sättet man kan ta sig fram på i den här stan.”

Det har redan skrivits och publicerats flera bra och intressanta analyser och kommentarer kring själva fenomenet. Lite ironiskt är det att hela grejen kommer upp i stort sett samtidigt som internationella kvinnodagen. Kvinnor med makt – farligt! Häxor! Svårt att inte få den här bilden i huvudet.

burn-the-witch-burn-witch-kill-monty-python-demotivational-poster-1223816026

Jag skrev att det här skulle bli ett snabbt inlägg så jag ska inte dra alltihop här. Kerstin Alnebratt och Sara Britz beskriver det bra i GP.

Jag tänkte istället ta upp en annan aspekt av det här. Dekalen (även om det nu bara är en enda, som fotats och spridits i sociala medier) sammanfaller inte bara med internationella kvinnodagen, utan även med att utkast till IPCCs nästa klimatrapport läckt ut. Det är första fullskaliga IPCC-rapporten sedan 2007, och i den framgår med all önskvärd tydlighet att klimatutvecklingen just nu följer IPCCs värstascenario, som alltså leder till en global temperaturhöjning på över 4 °C till år 2100. Under senaste klimatmötet i Doha samt av Världsbanken konstaterades att fyra grader är betydligt mer troligt än två grader, som anses vara gränsen för vad världen har en möjlighet att hantera. I Sverige ojar vi oss över de där jobbiga länderna, USA, Qatar, Kina och alla de andra, som vägrar att ta sitt ansvar. För vi tar ju vårt ansvar. Eller?

Varför är det så svårt att ta ansvar? Varför avlöper internationella klimatmöten på löpande band utan att något händer? Jo, för att det handlar om att göra egna livsstilsförändringar. Det kräver mod, och mod är en bristvara bland världens politiker och beslutsfattare. Att våga införa förändringar som innebär att vi tar ansvar för framtiden. Förändringar som är så mycket, mycket större än bara en avgift för att köra bil i innerstan.

För vem vill ta ansvar och införa sådana förändringar om man hamnar på bildekaler som häxa?

Som tur är har vi åtminstone två politiker som är modiga och ansvarstagande nog att driva igenom sådana beslut. Dem ska vi vara stolta över. Särskilt idag.

Det är tanken som räknas

Under hösten har jag varit med i en tävling som heter Skriv för planeten, som går ut på att man ska skriva en låt på “miljötema”. Den ska bedömas av en jury och sen, om man har tur, gå vidare till en finalkonsert i början av december. Nu gick jag inte vidare till finalen, men jag är nöjd med låten!

Jag tycker det kan vara ganska knepigt att skriva “miljölåtar”. Väldigt många som gör det skriver på ungefär samma sätt; ett slags allmänt rädda-den-stackars-miljön-och-stackars-isbjörnar-och-om-vi-bara-hjälps-åt-och-tänk-på-barnen-tema. Man försöker ofta göra en ny We are the World, vilket jag kan tycka i regel blir ganska tråkigt. Det är en bra låt, men den är ju för fasen redan skriven. Tusentals gånger.

We-are-the-world

Det är som att jo, vi vet att vi måste hjälpas åt och vi vet att isbjörnarna ligger illa till. Det behövs inte ännu en låt om det, det finns redan flera tusen. Vad jag istället fick lust att skriva var en låt som handlar om nåt konkret och svårt. Nåt som känns. Alla kan ställa upp på och hålla med om att vi ska hjälpas åt och rädda världen. Men vad är det som gör att det går så långsamt? Vad är det vi bråkar om?

Det var så jag kom på idén till låten som jag kallar för Tanken som räknas. Den handlar om någon som efter många år kommit på att något man tyckt om, kanske rentav älskat, hela sitt liv, får hemska konsekvenser. Och som nu bestämt sig för att nu får det vara slut. Även om det gör ont i hjärtat. För det är ju det som gör miljöomställning så svårt. Att vi måste bryta känslomässiga band med saker som betyder mycket för oss.

Här kommer inspelningen! Den blev lite slarvig, för jag ville bli klar på så kort tid som möjligt. Och en granne klagade på att jag väsnades så sången är en ganska tystlåten förstatagning. Men det är tanken som räknas!

Klicka på knappen här ovanför för att lyssna. Texten kommer här:

det är inte lätt för mig att säga det här
men nu har jag bestämt mig
jag vill göra slut
fast jag upplevt så mycket med dig är jag inte kär
det är så mycket jag fattar nu
som jag inte förstod förut

som hur hård du varit
så tung och så kall
jag är trött på det nu
din kyliga yta av plast och metall
snälla du
jag är trött på ditt tugg
hur du jämt går på tomgång
vareviga dag
nu ser jag igenom din putsade lack
vad du egentligen menade när du sa

att det är tanken som räknas
du vill tanka dig full
varva loss och komma i gasen
du ljög när du sa det var för frihetens skull
det var gifter vi hällde i glasen

du påstod att ett och ett halvt ton metall var för min säkerhet
att jag skulle klara mig bra om det small
tack för den
av den som det small med
skulle bara bli kvar
en förstörd liten smet
ett och ett halvt ton metall som gör mig osårbar
var det som var säkerhet?

men det värsta av allt är vad du har spytt ut i så många års tid
jag har hostat och flämtat
försökt att stå ut 
för din skull
luften är full med ozon
atmosfären med koldioxid
ändå upprepar du
så som alltid förut
att du är nödvändig och ansvarsfull

och att det är tanken som räknas
fyll fler oljefat!
du vill tända på alla cylindrar
och du skiter väl i ett förändrat klimat
men det finns faktiskt en sak som hindrar

för jag har hittat en annan
jag har träffat en ny
som varken behöver bensin eller bly
som har sadel och styre och struntar i servon och spakar
så du kan ta din kaross
det är slut mellan oss
för jag har vinden i håret och blicken i skyn
din tid är förbi
jag kan höra hur fogarna knakar

tro inte nu att det inte betytt nåt
det vi haft, du och jag
utan dig kanske inte min lägenhetsflytt blivit av
utan dig kanske resan till fjällen i vintras blitt stökig och svår
men skitsamma om alternativet är fjäll utan snö om femtio år

så farväl till besiktning, till bilskatt och blinkers och bilbatteri
farväl till parkeringshus, p-böter, pumpar och plåt
farväl till passat, peageot pontiac, porsche
er tid är förbi
och försök inte lura mig mig med vackra ord
jag vet precis vad du vill åt
när du säger

att det är tanken som räknas
det går jag inte på!
jag är trött förmildrande fraser
det här är mitt slutliga sista hej då
och behåll dina växthusgaser

för jag har hittat en annan
jag har träffat en ny
som varken behöver bensin eller bly
som har sadel och styre och struntar i servon och spakar
så du kan ta din kaross
det är slut mellan oss
för jag har vinden i håret och blicken i skyn
din tid är förbi
jag kan höra hur fogarna knakar