Små och aggressiva politiker

Eller snarare små och aggressiva politiska partier. Jag såg i DN en artikel där en journalist undersökt hur mycket tid politikerna som talade i Almedalen ägnade åt att prata illa om övriga partier. Det fanns en käck liten samling med diagram som såg ut såhär:

Skarmavbild 2014 07 08 Kl 11 00 56

De var visserligen rakare i tidningen men den hamnade snett i scannern. Nåväl. Reinfeldt och Löfven var mest “fredliga” och ägnade bara ungefär en tiondel av sina tal åt kritik av andra partier. MPs Romson var lite värre, men höll sig till 15%. Sen kommer Annie Lööf och Jonas Sjöstedt på ungefär en femtedel av sina tal. Lundarna Göran och Jan, alltså KD och FP, lade i runda slängar en tredjedel på kritik och SDs Jimmie Åkesson närmade sig hälften av sin taltid.

Klart att man försöker se nån slags mönster i en sån här grej. Det första som slog mig var att kanske stora partier tenderar att ägna mindre tid åt att tala illa om andra partier? Kanske för att de har sitt mer på det torra? De i de senaste undersökningarna största partierna, M och S, är alltså fredligast, och MP som är på tredje plats ägnar även tredje minst tid och skräpprat om övriga partier. Så långt verkar mönstret stämma.

Därefter blir det aningen knepigt. Både C och V ligger under KD, som följer mönstret genom att ägna över en tredjedel av sin tid åt skräptalande. Varken C eller V är särskilt långt ifrån mönstret, dock. FP är ett gränsfall. Vad som VERKLIGEN bryter mönstret är dock SD.

Med sina 43% av talet ägnade åt skräpsnack om övriga partier borde Åkessons parti vara pyttelitet. Men det är det inte, det hade 9% av rösterna i förra SIFO-mätningen. Jag skulle nu kunna gå in på att Sverigedemokraterna är ett missnöjesparti som bygger sin väljarstöd på just kritik mot andra snarare än att ha vettiga lösningar själva, men det gör jag inte. Det finns nämligen ett mycket roligare sätt!

Kom och se vår musikal, En man av folket! Den handlar om ett patriotiskt parti (som på något mystiskt sätt påminner misstänkt mycket om Sverigedemokraterna) med en karismatisk, ung och snygg ledare som fått folket att glömma vilken historia partiet i själva verket vuxit fram ur. Det hela urartar till en episk kraftmätning med de etablerade partierna. Hur det slutar? Kom och se oss för sjutton! Föreställningen är en timme lång med massor av sång, musik och dans. Entrén är bara 80 kr, eller 60 om du råkar vara student, pensionär eller arbetslös. Vi spelar på Cinnober Teater 25, 26 och 27 juli samt 15, 16 och 17 augusti. Missa inte detta för allt i världen!

Här kan man läsa mer och boka biljetter.

Här finns eventet på Facebook.

Bland mörtar, murklor och ministrar

I morse cyklade jag tidigt till centralen för att hinna med ett tåg ner till Halmstad. Tillsammans med min kollega Agneta bytte jag sedan till en buss österut, och vi hoppade av i småländska Ljungby, för att sedan lifta två mil med en ekolog. Målet var Önne å, litet vattendrag precis på gränsen mellan Halland och Småland. Anledningen till denna utflykt var att just idag var det dags för invigningen av en faunapassage som Naturskyddsföreningen, som vi alltså jobbar för, har varit med och finansierat.

Jag på en sten i den nyöppnade Önne å. Foto: Agneta Carlsson
Jag på en sten i den nyöppnade Önne å. Foto: Agneta Carlsson

Vad är då en faunapassage? Jo, i det här fallet är det en öppen vattenväg som gör att fisk och andra vattenlevande arter kan röra sig fritt genom vattendrag som tidigare helt blockerats av vattenkraftsdammar. Oerhört många vattendrag i Sverige är avspärrade av vattenkraftsdammar, vilket gör att många arter, inte minst fisk som behöver röra sig mellan t ex sjöar och vattendrag där de förökar sig, ofta slås ut. Det gäller inte bara fisk, utan musslor, kräftdjur och andra, ofta rödlistade, arter. I många fall torrläggs älvar, så att hela ekosystem dör ut, för att sedan brutalt spolas rena när kraftverken släpper vatten. Det finns en stor rörelse i Sverige som kämpar för att riva gamla kraftverksdammar och bygga omlöp (alltså vattenvägar) runt våra vattenkraftverk för att göra dessa skador på naturen mindre.

Det är bland annat såna projekt som vi stödjer på jobbet, och det var alltså därför vi idag åkte till Önne å. Det är ett litet vattendrag som förbinder de stora sjöarna Bolmen och Unnen. En kraftverksdamm har dock sedan 1938 stoppat all fiskvandring mellan sjöarna, vilket hindrat många arter att föröka sig. Nu är vägen öppen igen, för första gången på 75 år.

Det var nästan 200 personer på invigningen, och talade gjorde bland andra landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Vi passade på att göra en kort intervju om hans inställning till miljömärkning av el och vad han hade för inställning till att göra omlöp runt vattenkraftverk till ett lagkrav.

Vi ställde några frågor till landsbygdsministern. Foto: Agneta Carlsson
Vi ställde några frågor till landsbygdsministern. Foto: Agneta Carlsson

Svaren var inte helt lättolkade. Men i sitt invigningstal var han väldigt positiv och stolt över att ett sådant projekt blivit av i hans hembygd. Tydligen växte han upp bara nån mil därifrån. Han uttryckte även ett visst missnöje över sin egen regering för att det är så svårt att få tillstånd och stöd till den här typen av projekt. Jag antar att det är ett bra tecken. Men jag vet att det finns krafter i riksdagen med betydligt större ambitioner. Det är tur det.

Vår del i det hela var alltså att vi stått för en del av finansieringen för projektet. Det är pengar elbolag betalar in i våra fonder när de säljer el märkt Bra Miljöval. Så här kommer en uppmaning: När du väljer elavtal, välj miljömärkt el. Gå inte på nåt försäljningstrick om “Grön el” eller liknande. Be att få miljömärkt el. Enda miljömärkningen på el i Sverige idag är Bra Miljöval. Den el du får då är el från vattenkraftverk som INTE torrlägger några älvsträckor, från vindkraftverk som INTE står i känsliga naturskyddsområden, från solceller och från kraftvärmeverk som INTE eldar med virke från hotad skog. PLUS att pengar för varje kilowattimme du använder går till projekt som det här. Ibland tar elbolagen ut något öre extra per kWh, men många tior på ett år blir det inte. Det är ruskigt billigt för den skillnad det gör.

Det var dagens konsumenttips!

Mat som kliar

Jättelöjlig rubrik, men ordet “klimat” används ju överallt!

Det publicerades en SIFO-undersökning nu i juni om vilket parti folk känner mest förtroende för när det gäller klimatfrågor. Att miljöpartiet skulle hamna på första plats var väl inte sådär jätteförvånande, dock att det skulle vara att sånt hopp när till andraplatsen. Såhär blev resultaten (undersökningen är baserad på 1000 random personer)

1. Miljöpartiet: 46 procent
2. Socialdemokraterna: 9 procent
3. Moderaterna: 6 procent
4. Centerpartiet: 4 procent
5. Folkpartiet: 1 procent
6. Vänsterpartiet: 1 procent
7. Kristdemokraterna: 1 procent
8. Sverigedemokraterna: 0 procent

Tveksam/vet ej: 32 procent

Lite orättvist mot vänsterpartiet kan jag tycka, som jag vet har en helt okej klimatpolitik. Men allt är väl relativt. Vad gäller Sverigedemokraternas 0 % är jag inte förvånad, efter att ha hört dem offentliggöra sin klimatpolitik i Almedalen förra året.

climatecomicpoliticalcartoon-7e43a6a8de8b82c5acc95092b45cce57_h

Intressant också att av de som angett ett parti så har mer än fyra femtedelar (82%) mest förtroende för något av de rödgröna partierna. Antar att alla inte är miljömuppar som jag och röstar utifrån miljöfrågor…

Apropå skickade så skickade jag in en jobbansökan igår kväll. Som nån slags klimathandläggare för en NGO. I Bryssel.

Sopor och Maud Olofsson är roligast!

Jag har ett statistiksystem på bloggen där jag kan se hur många som är inne och läser varje dag. Innan jag började jobba heltid skrev jag nästan varje dag, och hade drygt 60 unika läsare per dag (då räknas alltså inte samma person två gånger om hen skulle läsa flera inlägg eller besöka bloggen flera gånger samma dag). Nu, när jag bara skriver ett par gånger i veckan, är det 30-40 läsare i genomsnitt varje dag.

En kul grej är att se vilka sorters inlägg som blir mest lästa. Det är framför allt två inlägg jag kommer ihåg som fått besöksmätaren att skjuta i höjden. Det ena är det jag skrev igår om hur man uppmanade folk att göra sig av med sopor på 60-talet, och det andra (som faktiskt blev ÄNNU mer läst) var en grej jag skrev om förra hösten om – hör och häpna! – centerpartiets miljöpolitik. Känns lite random vilka grejer folk läser. Har alltid trott att politik och miljöfrågor ansågs mer tråkiga än de inlägg jag skrivit om t ex dataspel eller feminism. Men nähä, det är Maud och sopor som gäller.

sopcentern

Ytterligare en intressant grej är att se vilka gamla inlägg som blir lästa om igen. Här funkar inte min gamla susnet-statistik så bra, men huxflux lade Google in en inbyggd statistik på bloggtjänsten jag använder, så nu kan man se ännu fler nördiga kurvor och diagram! Där ser man att de mest lästa gamla inläggen är “Rymden, radio on jag” om vårt radioprogram om astronomi, “Den mänskliga tusenfotingen” om filmen med samma namn, och “Ett steg längre än skräckfilm” som handlar om skräck i dataspel. Bubblare är också några genusanalytiska grejer jag skrev om Indiana Jones och Alien.

Statistik är kul, om man går igång på sånt.

Förresten, apropå ingenting alls… jag har diskuterat med mitt skivbolag nu och gjort upp detaljerna om skivan! Den kommer att släppas med dunder och brak den 5 mars, MEN det går att smygköpa den redan nu. Julklappstips, hint hint! Bästa sättet att hålla utkik efter den är på www.facebook.com/emanuelmusik Glöm inte att klicka på gilla!

Bussar ska inte ha trevligt, eller vadå?

Nu är ju regionvalet över, och rösterna (nästan) räknade. Men en sak jag bara inte kan släppa är centerns fantastiska valaffisch om bussar. Jag var i Paris under själva valhajpen (och hann förtidsrösta som tur var), men kunde inte ta ögonen från affischen när jag kom hem.

centern

Här är ett foto jag tog med telefonen mellan Hagakyrkan och Järntorget. Jag läser texten om och om igen, och funderar och funderar. Vad menar egentligen centern? Att det ska vara trevligt att ta bussen, så långt är jag med, men “inte tvärtom!”?

Att bussen inte ska ha trevligt när den tar dig?
Att det inte ska vara trevligt att ta bilen?
Eller att det inte ska vara bussen att ta trevligt, som min vän Rickard föreslog?

Vad jag förmodar att de försöker säga är att det inte ska vara otrevligt att ta bussen. Men är det otrevligt att ta bussen? Jag brukar trivas ganska bra, med något enstaka undantag. Ytterligare en kryptisk grej med affischen är att de efter att med stora bokstäver ha deklamerat hur det ska vara och hur det inte ska vara, förklarar att “Du väljer själv”.

Det ska vara såhär! Inte såhär! Du väljer. Snacka om dubbla budskap. Det kanske var därför de fick 2,3% i Göteborgs kommun.

Hur påverkar Facebook våra åsikter?

Nu har det snart gått en månad sedan valet och valresultatet har börjat sjunka in. Någon kanske minns att jag i somras gjorde ett inlägg här på bloggen om resultatet i riksdagsomröstningen på Facebook. Ett resultat som inte var komplett på något sätt, men som pekade åt ganska skumma håll.

I tabellen nedan kan man se skillnaden mellan “valresultatet” på Facebook (Valappen) och det slutgiltiga resultatet i riksdagsvalet. I kolumnen till höger visas skillnaden.

Bild-3

Det finns fler intressanta grejer att se om man tittar på de här skillnaderna. Störst differens i procent räknat är det för sossarna och sverigedemokraterna. Sossarna fick drygt tio procentenheter mer i det riktiga valet än på Facebook, medan sverigedemokraterna fick drygt tio procentenheter mer i Facebook-omröstningen.

Hur kommer det sig att vi röstar så olika på Facebook och i verkligheten? Är det samma personer som röstar, eller är vissa grupper överrepresenterade i Facebookomröstningen? Om jag minns rätt röstade ungefär 150 000 människor via Facebook, vilket är mindre än två procent av den svenska befolkningen. (Och dessutom tror jag att det var fullt möjligt för personer från andra länder att rösta, bara man kunde tolka svenskan).

Att piratpartiet har åtta gånger fler Facebook-röster än riktiga röster kan ju tolkas som ett tecken på att personer som sympatiserar med piratpartiet i högre grad är aktiva på forum som Facebook, än personer som sympatiserar med exempelvis sossarna.

SD fick en tre gånger högre siffra i Facebookomröstningen än i riksdagsvalet. Att sverigedemokrater är mer internetforumsaktiva än genomsnittet känns inte lika lättköpt som att piratpartister är det, men uppenbarligen verkar det vara så.

För ett par år sedan var jag positiv till idén att man skulle kunna rösta via internet eller exempelvis sms (deklarera kan man ju göra på alla möjliga sätt) men efter att ha sett de här siffrorna blir jag väldigt osäker. På samma sätt som att jag numera inte är lika positiv till att införa rösträtt från 16 års ålder som jag var för fem år sedan.

Därför är Alliansens Gröna Röst inte särskilt grön

Som jag skrev igår kväll tror jag inte mycket på de borgerliga partiernas miljöpolitik. Detta illustrerade jag med en undersökning som Naturskyddsföreningen gjort och som visade på stora brister i såväl ambitioner som vilka frågor som faktiskt drivits av den borgerliga alliansen. Lite extra kritisk var jag mot centerpartiet, som ju faktiskt profilerat sig som “Alliansens gröna röst”, men som enligt undersökningen inte drivit miljöfrågor starkare än övriga borgerliga partier (möjligen med undantag av moderaterna).

Centern-gör-valaffischerna-interaktiva

Jag skulle vilja berätta lite mer om varför jag personligen inte tycker att centern kan kalla sig ett grönt parti. En av anledningarna syns på bilden här ovan. “Utsläppen bort! Bilarna kvar!” utropar Maud och ser glad ut.

För en miljövetare med 300 högskolepoäng bakom sig ter sig detta uttalande lite märkligt. Det är lite som att säga att “Bort med äppelträden! Behåll äpplena!“. Jag ska här räkna upp ett par anledningar till att massbilism på sikt är ohållbar.

• Oavsett hur mycket vi lyckas gå över till “miljövänliga” bränslen kommer personbilar att vara mer energikrävande än motsvarande kollektivtrafik, rent fysikaliskt. För oss fysiknördar, kommer det alltså alltid att krävas fler kWh/personkm (förutsatt att kollektivtrafiken inte går tom, vill säga).

• Redan nu är det stora problem med bilköer och trängsel i storstäderna. Utan bilminskande åtgärder som trängselskatter och överföring till kollektivtrafik och andra trafikslag kommer denna trängsel att öka, med en negativ effekt på samhällsekonomi och folkhälsa.

• De nya stora vägbyggen man satsar på (T.ex. Marieholmstunneln och Förbifart Stockholm) genererar ohjälpligt mer biltrafik. Detta står med i Vägverkets egna utredningar. Det har visat sig att det man tjänat på i “miljövänligare” bilar har ätits upp av en ökat bilism.

• Att ta fram “miljövänliga bränslen” till en stor och växande bilpark är inte det lättaste. Etanol har ofta visat sig utgöra samma miljötryck som bensin, och råvara från skogsbruket kräver stora insatser och det är osannolikt att det går att producera i den utsträckning som skulle krävas av en bilpark av dagens storlek.

• Även “miljövänliga bränslen” kräver stora mängder vatten och andra naturresurser för att produceras. Detta diskuteras för närvarande flitigt på World Water Week, ett internationellt forskarmöte i Stockholm.

Det skulle naturligtvis kunna att inträffa att vi någon gång i framtiden kommer på någon mirakelteknik som gör det hållbart med en massprivatbilism, men det känns som en väldigt oansvarig politik att hoppas på något sånt. Däremot har vi tekniken att driva tåg, bussar och andra kollektiva färdmedel som har minst lika bra förutsättningar att köras på moderna bränslen som bilar, samt möjligheten att förbättra cykelinfrastrukturen.

Nu till en annan anledning till att jag inte tror på centerns miljöpolitik. Liksom övriga borgerliga partier sätter man stor tilltro till kärnkraften som energikälla. Speciellt de senaste åren, när man söker enkla och väljarvänliga lösningar på energi- och klimatproblematiken. Genom att utvidga kärnkraften menar man att man skulle kunna upprätthålla den oansvarigt höga energikonsumtion som man haft de senaste åren.

kärnkraft

Men det är en missuppfattning att kärnkraften skulle vara en billig energikälla. Och det ren osanning att den skulle vara någonstans i närheten av förnybar. Bara senaste veckan rapporterade svenska medier om Vattenfalls mycket tveksamma inköp av uran från gruvor i Namibia. Uranbrytning i Namibia och andra u-länder är bland de absolut skitigaste verksamheter jag känner till.

Vi har fortfarande inget konkret slutförvar, och flera vetenskapliga rapporter har ifrågasatt säkerheten hos den metod som planeras för att slutförvara det använda bränslet, KBS3-metoden. Mycket tyder på att innehållet kan läcka ut i grundvattnet.

Vattenåtgången är också stor för tillverkning av kärnenergi. Vatten som passerat genom kärnreaktorer pumpas dessutom ut i kustområden, med effekter på djur- och växtliv.

Att satsa på kärnkraft är också att göra sig beroende av import av uran eller plutonium från andra länder, på samma sätt som vi nu är beroende av oljeimport. Vi ersätter alltså ett beroende med ett annat, ungefär som att sluta röka och börja snusa istället. Urantillgången världen över minskar dessutom på samma sätt som oljetillgången. Ska man på lång sikt nyttja kärnkraften är man alltså beroende av upparbetning och import av plutonium och andra transuraner, ämnen som är ytterst farliga och vid ökad internationell handel löper stor risk att komma i händerna på terrorister, eller nationer som kan tänka sig att använda kärnvapen (t.ex. USA).

Ett slutförvar är dessutom aktivt i ett par hundra tusen år (halveringstiden för plutonium är ca 24000 år) vilket innebär att det under den här tiden utgör en lager av potentiella massförstörelsevapen. Kan vi verkligen garantera att den politiska ledningen de kommande 100 000 åren är stabil och inte öppnar upp slutförvaret? Kan vi garantera att ingen bryter sig in?

En av anledningarna till att vi kan leva på den här planeten är att den joniserande (radioaktiva) strålning avtagit så mycket sedan planeten skapades att vi nu kan leva på jordytan. Vill vi då verkligen plocka fram uranet som finns kvar, skapa plutonium och bygga upp ständigt växande lager som när som helst kan hamna i händerna på en instabil regering?

Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte få det till att verka ansvarsfullt. Men det är klart, att ett parti föreslår en lösning som inte innebär att folk behöver tänka om blir såklart lättare populärt än att ett parti föreslår en lösning som innebär att folk måste tänka över sina levnadsmönster. Lurar man människor att vi kan fortsätta köra bil lika oansvarigt som vi gör blir folk såklart lättade, men det är inte en hållbar politik. Och det är definitivt inte en grön röst som säger det.

Samma sak gäller kärnkraften. Är budskapet att “Med kärnkraft räddar vi klimatet och ni väljare behöver inte bry er ett skit!” är det såklart lockande att rösta på ett sådant parti. Men det är fan inte hållbart.

Alliansens gröna röst – pyttsan!

I senaste numret av Sveriges Natur, Naturskyddsföreningens tidning, har man publicerat en stor tabell över vad de sju riksdagspartierna har åtagit sig att driva i miljöväg och vad de faktiskt – när det kommer till kritan, har drivit under den gångna mandatperioden.

Det handlar om 20 st krav som Naturskyddsföreningen ställt på samtliga partier. Det kan röra sig om att införa kilometersatt för tunga fordon, agera för att EUs fiskekvoter ska följa forskarnas bedömningar, stoppa exportstöd till miljöskadande projekt och att stoppa licensjakten på varg.

Det hela är snyggt illustrerat i en färgglad tabell med ett myller av röda och gröna prickar. Såhär ser det ut. Den är rätt stor, så ta och högerklicka och öppna bilden i ett nytt fönster, så kan du följa med i vad jag skriver längre ner.

valgranskning

Varje parti har alltså två kolumner. Den vänstra anger om de tagit på sig att driva en fråga (grön prick) eller inte (röd prick), och den högra anger om de faktiskt gjort det (grön prick), eller inte (liten figur föreställande en naken dansk sumobrottare, nej ursäkta, röd prick var det visst).

Det första som slår en är att det är betydligt rödare i det borgerliga blocket än i det rödgröna. Det är också så att man där i högre grad har föresatt sig att driva frågor utan att sedan göra det. I det rödgröna blocket är det framför allt MP och V som både tagit på sig att driva och också drivit Naturskyddsföreningens krav. S presterar lite sämre, men ligger fortfarande betydligt bättre till än något av de borgerliga partierna.

Och där kommer vi till nästa intressanta sak. Nämligen Centerpartiet. Ser man i tabellen har inte centern presterat bättre än de övriga borgerliga partierna, trots att de högljutt marknadsfört sig själva som “Alliansens gröna röst”.

centeraffisch

Naturskyddsföreningens undersökning visar alltså att C ligger på samma relativt låga miljöprestanda som exempelvis FP, som dock har föresatt sig betydligt mer än vad man sedan drivit. En liknande bild ges av KD.

Mest röda prickar hittar man dock hos Moderaterna. Och det rimmar ju ganska illa med Reinfeldts ambition att vara ett föregångsland på miljöfronten (men desto bättre med vad han sa före valet 2006, att “miljön är inte någon prioriterad fråga för moderaterna”).

Skriver mer om varför jag inte tror på centerns miljöpolitik framöver.

Grattis Maria!

Igår offentliggjordes tidningen Miljöaktuellts lista på de 100 “miljömäktigaste” personerna i Sverige. Jag blev jätteglad när jag i morse kom till jobbet och på mailen hade fått hela listan. Den toppades av en av mina idoler: Maria Wetterstrand!

Wetterstrand

Juryns motivering var “Wetterstrand är en kunnig och lysande politisk stjärna som lägger grunden för en valsensation genom att med trovärdighet föra in nya idéer och skapa tankeströmningar i partiet”.

Vad det nu innebär att vara “miljömäktig” kan diskuteras. Längre ner på listan fanns även personer som omskrevs i relativt negativa ordalag, som i att de hade makt men missbrukade den.

Hur som helst, de 10 översta personerna på listan var:
1. Maria Wetterstrand, språkrör (mp)
2. Johan Rockström, professor & vd
3. Svante Axelsson, generalsekreterare SNF
4. Anders Wijkman, Tällberg Foundation
5. Ola Alterå, statssekretrare (c)
6. Mikael Karlsson, ordförande SNF
7. Andreas Carlgren, miljöminister (c)
8. Lasse Gustavsson, generalsekreterare WWF
9. Anders Turesson, huvudförhandlare miljödepartementet
10. Christian Azar, professor på Chalmers

Värt att notera är den höga snoppdensiteten på de tio första pristagarna. Längre ner på listan jämnas det dock ut något. Andra roliga människor högt upp på listan är Peter Eriksson, mp (plats 12), Isabella Lövin, mp (plats 13), Pär Holmgren, meterolog (plats 14), Carl Schlyter, mp (plats 15) och Fredrik Reinfeldt, m (plats 16).

Hela listan finns på denna länk.

Kulturellt klotter!

På rymdobservatoriet i Slottskogen där jag jobbar är det massa fult klotter. Men på Humanisten där jag pluggar kan man få sig en massa filosofiska frågeställningar till livs om man studerar vad som skrivits av uttråkade, eller vem vet, kanske inspirerade, studenter. Alltifrån följande djupa konstaterande…

livetdoden

..till detta lite kryptiska och lite påflugna spörsmål…

intersubjektivitet

…och detta ödesmättade påstående. Notera “SLAFS”.

slafs

Dessa strofer, som likt Paul Simons textrader är “written on the subway wall” fotograferades med min något begränsade mobilkamera. Följande avslutande bild är dock tagen med en riktig kamera, och avslöjar de centerpartistiska ungdomsgängens härjningar i min nya stadsdel, Majorna.

maud