Är vi högstadieelever från Bleket?

Såhär såg jag ut när jag var 18.
Emanuel som artonåring sitter under ett träd i palestinasjal
På den tiden var jag partipolitiskt aktiv, och en gång var jag med i en politisk debatt på Bleketskolan i min hemkommun Tjörn. Det började bra med att varje parti fick introducera sig med vad de tyckte var viktigt och ville driva. Men det blev snabbt tydligt att så fort nån nämnde Bleket eller Bleketskolan visslade eleverna och klappade händerna. När nån föreslog nåt som eleverna tyckte verkade jobbigt buade de. Det dröjde inte länge förrän debatten förvandlades till en tävling mellan partierna att lova allt möjligt till just eleverna på skolan. Simhallar, godisaffärer, sportarenor, ledighet från skolan – allt som fick eleverna att klappa händerna. Ingen vågade säga nåt som fick dem att bua.
Ungefär så känns valdebatten nu. Partierna tävlar i vem som kan lova folk mest förmåner och minst ansvar. Detta i en tid när vi måste ta större ansvar än någonsin. För vi står vid ett vägskäl. Aldrig tidigare i världshistorien har vi haft det så bra som nu. Haft så hög standard. Varit så friska. Utsatts för så få risker. Haft såna möjligheter att resa. Att äta mat från hela världen, billigt och året runt. Kontakta vem vi vill, när vi vill. Historiens människor skulle sett oss som kungar. Kejsare. Gudar.
Så stora är våra privilegier. Och vi har vant oss vid dem, tagit dem för givet. Men kanske tillhör jag den första generationen i modern tid vars barn inte kommer att få det lika bra som sina föräldrar. Och det på grund av mig. Vi har en liten, liten chans att minimera den globala uppvärmningen (att stoppa den är kört), men det förutsätter att vi gör ALLT vi kan NU. Att vi tar ansvar. Men den politik som partierna går till val på går ut på att vi ska slippa ta ansvar. Det ska nån annan göra. Marknaden. Poliserna. Nato. Kärnkraften. Och vi röstar som vi röstar, klagar på att politikerna inte tar ansvar. Men hur behandlar vi de politiker som faktiskt försöker? Hur ligger det enda parti som har någorlunda vettig klimatpolitik till i opinionsmätningarna? De balanserar på fyraprocentsspärren. Vi straffar politiska förslag som innebär att vi som folk ska ta ansvar, och belönar löften att vi ska kunna fortsätta leva som gudar, även om kostnaden för det är våra barns möjligheter att leva som människor.
Vi är högstadieelever på en skoldebatt.
Eller?

Finns det inga riktiga politiker längre?

Här kommer ett inlägg som jag egentligen skrev för ganska längesen, men som jag då inte vågade publicera. Nu har det hänt saker som gör att jag väljer att göra det ändå.

Ibland hör jag folk säga att det inte finns några riktiga politiker längre. Att Sverige skulle behöva en ny Olof Palme eller Per Albin Hansson. På sista tiden har jag funderat en del på det där, och efter att sent omsider ha hört en inspelning av Gustav Fridolins tal i Almedalen kände jag mig tvungen att skriva ett halvpolitiskt blogginlägg. Fast egentligen kanske det inte alls handlar om politiker, utan om medborgare.

Jag tror nämligen inte att det stämmer, det där med att det inte finns några riktiga politiker längre. Däremot har vår syn på auktoriteter förändrats sedan Palmes tid. På ont och gott. Förmodligen mest gott, men en effekt av det är att det idag finns nån slags norm att anse politiker vara själviska och trögtänkta. Vi tar liksom för givet att politiker myglar, mutar och stoppar pengar i egen ficka, utan att vi för den sakens skull verkligen har insikt i vad det innebär att vara politiker. Det var faktiskt en av de största orsakerna till att jag själv slutade vara politiskt aktiv för sju-åtta år sen – att jag hela tiden stötte på attityden att politiker var själviska och bara var ute efter att gagna sig själva. Jag hade engagerat mig politiskt utan ersättning i över tio år, och kände inte igen mig i bilden. En annan grej som gjorde att jag insåg hur mycket vi misstror politiker var när jag slutade vara politiskt engagerad och istället fick jobb (med lön!) inom miljöfrågor. Plötsligt började folk ta mig på allvar, och betalade mig till och med för att jag skulle driva samma frågor som jag drivit oavlönat när jag var engagerad politiskt. Så varför skulle jag fortsätta med politik, när det innebar att ingen lyssnade på mig, jag inte fick nåt betalt och dessutom ansågs självisk?

De flesta politiker är ”vanliga människor” som engagerar sig ideellt, i partier och kommuner som inte betalar mer än nån reseersättning då och då, för att de vill påverka samhället. Bland dem finns också några få ministrar, partiledare och så vidare som syns, hörs och får betalt. De har extremt svåra uppgifter, som de ibland sköter bra och ibland dåligt. Så visst finns all orsak att kritiskt granska dem, men hur mycket lyssnar vi på vad de säger, jämfört med vad som sägs om dem?

Vi förväntar oss skandaler, och kastar oss över skandalerna när de rapporteras. Artiklar, tweets osv är uppbyggda på ett sätt som belyser de dåliga sidorna, så att vi kan sitta där framför telefonerna, muttra åt inkompetensen och scrolla vidare. En politiker som twittrar om nåt bra hens parti gjort får inte många likes, medan en anonym kritisk tweet, oavsett sanningsgrad, kan bli viral på några timmar. Hade Palme kunnat bli den vi nu ser honom som, om han blivit stadsminister idag? Jag är tveksam. Redan på 70-80-talet var många besvikna på honom, t ex på grund av hur han hanterade kärnkraften. Ändå var den positiva bilden starkare, och idag framhålls han som en sån där ”riktig politiker” som inte längre finns. Det beror, tror jag, dels på att vi ser tillbaka på honom med nostalgiska ögon, och dels på att vi idag som sagt är mycket mer kritiska mot makthavare.

När jag såg Gustav Fridolins tal från Almedalsveckan slog det mig hur många bra saker han sa. Jag jobbar för Naturskyddsföreningen, som anser sig vara en av de mest progressiva miljöorganisationerna i Sverige, och vi förespråkar många ganska tuffa åtgärder inom klimat och miljö. Fridolin nailade grej efter grej i sitt tal. Jag tänkte vid ett par tillfällen att det lika gärna kunde varit någon av oss som stod där, och han pratade mer om miljö och klimat än de andra partiledarna gjort tillsammans. Om jag förstått det rätt, vilket jag tror att jag har, driver regeringen idag en hårdare miljö- och klimatpolitik än vad någon svensk regering någonsin gjort tidigare. Den nya klimatlagen som instiftades i år är historisk och jag uppfattar den som ett ärligt försök att uppfylla det globala mål som beslutades om i Paris. Detta har den svagaste regeringen sedan 50-talet lyckats åstadkomma, i en tid med mycket tufft politiskt klimat.

Säga vad man vill, men jag tycker att det är starkt. Kanske lika starkt som en del av det Palme, med sitt megastöd för sossarna i ryggen, åstadkom på sin tid.

Det kan diskuteras om varje förslag som förs fram är det bästa, men så är det alltid. Politiska förslag som ingen kritiserar förekommer bara i diktaturer. Överhuvudtaget händer nu massor på miljöfronten som tidigare regeringar inte ens varit i närheten av, både på klimatsidan och inom andra miljöfrågor!

Men jag tror inte jag har sett en enda tidningsartikel utanför mina miljönördskretsar om något av det här. Inga tweets från samhällsdebattörer. Inga push-notiser i min telefon. Inga virala inlägg på facebook. Istället haglar utskällningarna från högern och ”sverigevännerna” som menar att regeringen för naiv, självisk och daltar med både miljö och människor, medan vänstern och miljörörelsen kritiserar samma regering för att de är hjärtlösa, själviska och för hårda mot miljö och människor.

Det är som att ingen längre vågar säga något positivt. Vi vågar bara kritisera, av rädsla för att de vi talar positivt om kanske också gjort något dåligt, och att vi då också kommer att få kritik för att vi sa något bra om dem.

Politiker kan göra bra och dåliga saker, ta bra och dåliga beslut. De kan ta beslut som är dåliga för några men bra för många, och vice versa. Det är ett jävla skitjobb att vara den som är satt att ta beslutet. Särskilt när bra beslut tas i det tysta men dåliga beslut leder till uthängning, utskällning och avgång. För vissa, ska jag säga, eftersom politikerna sällan döms utifrån samma grunder. Jag har förtroende kvar för exempelvis Sahlin, Juholt och Romson. Däremot finns politiker jag saknar förtroende för, som begått grova brott och ändå inte blir avsatta, och som bevisligen dessutom får röster.

Kanske handlar det inte om politiker eller ens politik överhuvudtaget. Kanske handlar det om hur oerhört mycket lättare det är att kritisera något och kräva avgångar än att faktiskt stå upp för något.

Demokrati är märkligt.

Trump – tänk om han bara fejkar?

Jag läste en artikel idag om ett nytt uttalande från Donald Trump. I ett valtal i helgen hade han lovat att som president avreglera fossilindustrin, bygga nya transportvägar för olja och gas, och “sluta fred med kolet”. Det här är samma man som tidigare sagt att global uppvärmning är en bluff (en bluff som Kina hittat på!) och som försökt stoppa brittiska vindkraftsplaner eftersom verken skulle synas från hans privata golfbana.

donald-trump

Det verkar som att media aldrig får slut på bisarra saker att rapportera om Donald Trump. Och vi som tittar, lyssnar och läser slutar aldrig att kasta oss över nyheterna, citaten och artiklarna. Det är nåt speciellt med den där mannen, som gör att vi inte kan få nog av honom. Den där frisyren. Hans skälmska leende. Till och med hans namn. Donald Trump, det låter som en tillskruvad version av Donald Duck. När man tänker efter så är hela hans uppenbarelse som klippt och skuren ur en serietidning. En Kalle Anka-skurk tecknad för att vi snabbt ska tycka illa om honom, fascineras av honom och skratta åt honom.

Tänk – om det faktiskt är så?

När man läser om nåt nytt Trump sagt eller gjort så får man känslan av att det liksom är för mycket. För överdrivet. För komiskt. Är det verkligen en slump? Tänk om det bakom det där flinande ansiktet och den konstiga frisyren i själva verket finns en skådespelare? Inhyrd av världens största PR-byrå för att se hur långt det går att skruva en helt flippad presidentkandidat innan nån säger att “Haha, den var bra! Men nu går vi inte på den längre.”

rtx28roc-578x416

Trumps agenda påminner om nåt som en nioåring i trotsåldern skulle kunna driva. Jag ser framför mig hur den här PR-byrån suttit och spånat och försökt överträffa varandra i att komma på omogna och stereotypa förslag. Vi låter honom skylla på kineserna! Vad kan han heta som låter som en serietidningsskurk? Han måste vara nedlåtande mot kvinnor! Golf! Han måste spela golf!

Tänk om planen var att slå ut konservativa republikanska kandidater och bana vägen för demokraterna, men att nåt gick fel på vägen? De kanske inte räknat med att folk faktiskt skulle ta honom på allvar, eller så började själva skådespelaren bakom Trump att gå in i rollen så till den grad att han tappade greppet och blev karaktären han var satt att spela? Tänk om det började som ett expriment och nu är bortom all kontroll? Vad händer om han blir vald? Kommer han att ta av sig peruken, säga tadaaaa och avslöja att allt var på låtsas, eller kommer han att fortsätta vara serietidningsskurk?

Var är Stål-Kalle när man behöver honom?

stalkalleÅ apropå ingenting särskilt – i helgen börjar crowdfundingen av min bok – Nomadplaneten! Läs mer här.

I ain’t afraid of no ghosts

Jag var på bio förra veckan och såg den nya Ghostbusters-filmen. Innan filmen började var jag skitnervös. Inte för att det började spöregna och jag skulle cykla hem utan jacka, inte för att jag skulle gå med nån läskig person (jag gick med min polare Josefine, hon är inte så läskig) och inte för att filmen handlade om spöken. Jag var skitskraj att den skulle vara dålig.

Varför var jag det?

Jag föddes 1984, samma år som original-Ghostbusters hade premiär. Den legendariska åttiotalsklassikern om fyra spökfångare som rensar New York på vålnader, gastar och ektoplasma.

Ghostbusters-Cast

Tydligen ska Ghostbusters-låten av Ray Parker Jr rentav ha legat etta på trackslistan i USA dagen jag föddes. Jag är kort sagt en del av Ghostbusters-generationen; Killar födda mellan 75 och 85 som såg filmen på bio eller VHS-kasett och sög in den som svampar, lät den bli en del av vår barndom, en identitetsdefinierande kulturskatt som alltid kommer att ligga som en värmande guldklimp i våra nostalgiska bakhuvuden. Jag skriver “killar födda mellan 75 och 85″, av den anledningen att den inte tycks ha fastnat lika mycket hos våra systrar och tjejkompisar.

Det är klart att det finns undantag, säkerligen finns horder av tjejer som älskar originalfilmen, men av all uppståndelse på YouTube, Twitter och andra sociala medier att döma så är det just oss killar som filmen ligger varmast om hjärtat.

Vilket kan ha att göra med att den handlar om killar. På tjejsidan finns en vimsig receptionist och en sexig klient (alltså en tjej som har problem med spöken och behöver ghostbustrarnas tjänster) som till råga på allt blir en av hjältarnas kärleksintresse som han får i slutet, när han räddat henne från det läskiga ärkespöket. Men that’s it.

Vi småkillar hade massa coola snubbar att identifiera oss med. Vi ville också springa omkring i New York i de där kläderna, med fräcka protonstrålar (låt för allt i världen inte strålarna korsas, då kommer varenda molekyl i det kända universum att explodera med ljusets hastighet!) och PKE-mätare. Vi ville också köra en supercool bil med kärnreaktor på taket, jagandes läskiga vålnader och animatronic-skelett som polisen inte vågade sig på. Vi ville också säga tuffa one-liners till våra roliga spökjagarkompisar som klantade sig precis så lagom mycket att de fortfarande var sådär stentuffa. Det var dem vi älskade och identiferade oss med. Men tjejerna, med vem skulle de identifiera sig? Den vimsiga receptionisten? Den sexiga klienten vars största bedrift är att bli fångad inuti en stenstaty och sedan räddad av hjältarna på slutet? (Okej, hon är lite cool, men det är bara för att hon spelas av Sigourney Weaver, och det visste vi inte när vi var små.)

För några år sedan började det gå rykten om att en nyinspelning var på gång. Det var tydligen en komplex inspelning, för den bytte regissör ett par gånger, idéer ströks och byttes ut mot nya och skådespelare kom och gick. För några veckor sedan hade den premiär, men redan innan dess var den utdömd som årets största filmfiasko.

Trailern hade kommit ut ett par månader tidigare, och på nolltid hade den blivit YouTubes mest hatade filmtrailer. För den icke insatte fungerar YouTube så att den som ser ett filmklipp kan “betygsätta” det med antingen tummen upp eller tummen ner. Den nya Ghostbusters-trailern hade fått nåt i stil med tjugosju gånger så många tummen ner som tummen upp, vilket tydligen var rekord. Kommentarsfältet flödade över av hatiska kommentarer om hur man önskade att man aldrig nånsin sett trailern, hur urusel filmen (som alltså inte ens haft premiär) var, och hur mycket skådespelarna och regissören förtjänade att gå en plågsam död till mötes.

I den nya filmen var Bill Murray, Dan Aykroyd, Harold Ramis och Ernie Hudson utbytta mot Kristen Wiig, Melissa McCarthy, Kate McKinnon och Leslie Jones. Istället för den vimsiga kvinnliga receptionisten fanns en vimsig manlig dito. I övrigt var konceptet detsamma.

ghostbusters-full-new-imgDet är här det börjar bli rörigt. Vissa av hatarna menar att deras hat inte alls har att göra med att de manliga ghostbustrarna ersatts av kvinnliga, medan andra är tydliga med att just så är fallet. De som vidhåller att det inte är så säger istället att det har med de dåliga skämten, de svaga karaktärerna och de billiga specialeffekterna att göra. Hur som helst var den överväldigande majoriteten av youtubetitttarna överens om att filmen sög. Detta efter att enbart ha sett trailern.

Vi gick in i salong 3 på Saga Bio i Vänersborg och satte oss på andra raden. Jag fumlade nervöst med handen i min godispåse medan Josefine kastade sig över sin middag i form av popcorn, cola och baconsnacks. Tänk om filmen verkligen skulle suga? Tänk om de som hävdade att kvinnor aldrig skulle kunna axla dessa roller faktiskt skulle ha rätt? Tänk om jag hade 90 minuter av obekvämt skruvande i biostolen framför mig? Reklamen tog slut och filmen började rulla.

Efteråt var det svårt att riktigt veta vad jag tyckte. Filmen hade inte varit något mästerverk. Vissa skämt föll ganska platt. Datoranimationerna kändes till och från rätt oinspirerade. Manuset höll väl inte direkt Bergman-klass. Å andra sidan hade en del scener varit så episka att de fått huden att knottras på armarna, och ganska många av skämten hade faktiskt fått mig att skratta högt. Karaktärerna gillade jag. Josefine var helnöjd.

Det kändes fånigt att ha varit så nervös. Det var ju faktiskt bara en film. Vad hade hänt om den varit skitkass? Hade det inneburit att kvinnor inte kan jaga spöken? Och om den varit det mästerverk som gått och hoppats på, vad hade det inneburit då?

Förmodligen inte så mycket alls, mer än att gänget bakom filmen lyckats eller misslyckats. För en film är en film, och det är inte hur bra den är som spelar roll i längden, utan huruvida den finns eller inte.

Att det blir en sån skräll när den kommer, oavsett hur bra eller dålig den är, är ett tecken på den groteskt obalanserade filmkulturen. Det har gjorts tusentals filmer av den typer med män i huvudrollerna. Bra och dåliga. Ingen av dem säger något om hur bra eller dåligt män passar i actionroller. Men en förmodat dålig actionkomedi med kvinnor i huvudrollerna genererar tonvis med kommentarer om att kvinnor ska hålla sig borta från den arenan, innan den ens haft premiär.

Ett par dagar senare kunde jag inte låta bli att se om originalet. Det var en underlig känsla att se den som vuxen. De där coola killarna var inte riktigt så coola som jag mindes dem från när jag varit tolv. Även om den där rejäla känslan av 80-tal fanns där, till skillnad från den hastigare 2010-tals-känslan i den nya filmen. Specialeffekterna var och förblir fantastiska. Smink, dockor, leranimationer och dubbelexponeringar sopar mattan med datoranimering i min bok. Det som förvånade mig var hur lite jag brydde mig om karaktärerna. Det är klart att de hade olika personliga egenskaper, men jag kom inte alls så nära dem som i den nya filmen, utan de flöt snarare ihop. Skämten var väl på ungefär samma nivå, om än inte lika utflippade och inte dragna lika många varv.

De skämt som väckt flest hatiska kommentarer i den nya filmen är de mest “kvinnospecifika”. Jag hittar inte riktigt rätt ord, jag skulle vilja kalla dem för grabbiga, fast utifrån kvinnors perspektiv. Bara att det inte finns ett bra ord är snudd på pinsamt. Tjejiga betyder något helt annat. Vad jag skulle komma till var att denna typ av skämt fanns även i originalet, fast då från männens perspektiv. Båda filmerna har hjältar i 40-årsåldern som inte är särskilt vältränade eller särskilt fotomodellika. De gör ungefär samma saker. Ändå är det kvinnorna som genererar kommentarerna.

Jag tror jag har kommit till nån slags slutsats.

Jag kommer aldrig att helt veta eller förstå vad det innebär att tillhöra en grupp jag inte tillhör. Men jag är inte helt tappad bakom en vagn och kan därför tänka mig hur det är att leva i en kultur där sådana som en själv aldrig annat än i undantagsfall får spela de coola rollerna. Utifrån det perspektivet behövs tonvis med fler sådana här filmer. Vi behöver mästerverk och fiaskon, och tusentals som bara är okej. Först då kommer vi få nya Ghostbusters-generationer där alla tolvåringar kan få uppleva det magiska i att vilja springa runt och jaga spöken. Inte bara min halva.

Om vi hade ett hus

Jag har en vän som är dokumentärfilmare. Han heter Simon Hovemyr och gjorde nyss dokumentären I andra hand, som handlar om bostadsbristen. Jag fick äran att göra ledmotivet, och skrev en låt som jag kallade för Om vi hade ett hus. Den blev ganska fin. Dessutom är filmen aktuell och mycket sevärd.

I andra hand - filmen

Man kan se den på YouTube – jag lägger in en trailer och en direktlänk till själva filmen längst ner i det här inlägget. Den är en halvtimme lång ungefär och utgår från fyra eller fem personer som på olika sätt drabbats av bostadsbristen. Människor som bor på soffor hos kompisar, flyttar runt bland tillfälliga lägenheter eller inte har nånstans att bo alls.

Låten jag skrev var baserad på en gammal låt som jag aldrig spelat på scen och som bara finns som en liten obskyr inspelning på det numera avsomnade poesiforumet Haket. Den hette Om jag vore en bok, och melodin passade bra till det nya sammanhanget där den alltså fick ny text och titeln Om vi hade ett hus. Ironiskt nog skrev jag den bara några veckor innan vi faktiskt fick reda på att vi var på väg att flytta till ett eget hus, så nu när filmen är färdig känns det underligt att höra låten igen.

Här är trailern till filmen:

Och här är själva filmen, ungefär en halvtimme lång:

En tredjedel av kärnkraften

Jag läste ett pressmeddelande från Energimyndigheten idag. Tydligen var 2015 en rekordår på många sätt. Högsta elexporten någonsin och näst lägsta elanvändningen under tjugohundratalet. Massor av grejer att säga mycket om, men det som fick mig att höja på ögonbrynen var att vindkraften ökat sin produktion från 12 GWh 2014 till 17 GWh 2015. Det är en ganska fet ökning. En ökning med 45%, för att vara exakt. Hela pressmeddelandet finns här.

Det är inte första gången jag tar upp det här, men varje gången jag läser en sån siffra känns det lite overkligt. När jag började engagera mig miljöpolitiskt i gymnasiet stod vindkraften för några tiondels procent. Lärarna sa på fullt allvar att det inte var någon riktig energikälla utan nåt slags experiment man pratade om på sjuttiotalet om man var anti-kärnkrafts-hippie.

Skärmavbild 2016-02-12 kl. 13.03.05

2015 producerade den över tio procent av Sveriges el. Det är ungefär en tredjedel av vad kärnkraften stod för under samma period. Mitt sextonåriga jag hade blivit vimmelkantig om han vetat.

Tyvärr stod det inget om solceller i Energimyndighetens pressmeddelande, men jag skulle gissa på att solkraften i Sverige idag ligger ungefär där vindkraften låg när jag gick i gymnasiet. Hur ser det ut om ytterligare tio-femton år?

Vattenfall har problem med att sälja sin kolkraft. De enda som vill ha den är högriskkapitalbolag som är kända för att krama ur branscher och sedan dra vidare. Kina stänger kolkraftverk. I USA diskuterar man enorma 50 megawatts-vindkraftverk till havs med vingar som likt palmblad viker sig när det blåser för mycket.

Skärmavbild 2016-02-12 kl. 13.03.50

Det var sånt som vi pratade om för femton år sen, miljöflummartöntarna som ingen tog på allvar. När vi hade riksårsmöte i MP som jag var aktiv i på den tiden så fokuserade teve och tidningar på vem som hade de största skäggen, de konstigaste kläderna och de mest utstickande åsikterna. Det var samhällets bild av miljöpolitik 2002. 2015 beslutar världen om stenhårda klimatmål på max 1,5 graders höjning fram till 2100.

När slog det om? Jag måste ha blinkat, för jag märkte inte när det hände.

Vi lever i en spännande tid.

 

(Jag skrev om det här i det här inlägget också)

Vindkraften & kärnkraften – ärrade slagskämpar

Det finns vissa saker som liksom alltid har stått mot varandra. Saker som har varit varandras motsatser och kastats mot varandra i bittra kamper så länge det går att minnas. När jag var liten så var de här kamperna ofta på liv och död, även om det nu när man tänker tillbaka på det känns ganska harmlöst.

Nintendo mot Sega.
Hemglass mot Glassbilen.
Mac mot PC.
Sibräcka mot Valla (lokala fotbollslag på Tjörn, jag fattade aldrig vilket som var vilket).

Vissa av de där kamperna försvann med åren (Nintendo “besegrade” Sega i slutet av nittiotalet och Glassbilen försvann utan att nån märkte det), och vissa har fortsatt. Men nästan aldrig fortsätter kampen att se likadan ut. Mac och PC funkar på ungefär samma sätt nu, det är till och med ofta samma företag som tillverkar datorkomponenterna. Sibräcka och Valla har jag tyvärr ingen aning om hur det går för.

Jag växte upp i ett rödgrönt hem där kärnkraften var något som skulle bort, det förstod jag tidigt när jag såg skivomslagen på proggalbumen i vardagsrummet. På skivorna sjöng Turid och Dag Vag låtar som Solens visa och Stoppa all atomkraft. Jag lyssnade med stora öron. Tjugo år senare hade jag blivit miljövetare med inriktning mot fysik och energisystem, och hade nya anledningar att vara skeptisk mot kärnkraft. Men det var inte kärnkraftsmotstånd det här inlägget skulle handla om egentligen.

IMG_06841

På skivomslagen (som ni kan se exempel på här ovanför, jag har dem i min skivsamling nu!) och i sångtexterna pekades ofta vindkraft och solkraft ut som de idealiska, framtida kraftkällorna. Det rena, goda, vackra och oproblematiska. Detta stod mot kärnkraftens grå betonglandskap. Ett tydligt exempel finns också i slutscenen på Tage Danielssons film Sopor och en stor mängd andra filmer och bilder.

Jag är egentligen för ung för att komma ihåg den bilden av kärnkraft respektive vindkraft, annat än från skivomslagen. Är man yngre än jag och född t ex på nittiotalet kommer man förmodligen inte ihåg skivomskagen heller. Vad är det då för bild man har av “kampen” mellan kärnkraft och vindkraft?

Förmodligen den som syns idag. Kampen mellan två etablerade kraftslag, där båda är en del av verkligheten i ett Sverige som vill åt många olika håll samtidigt. Vindkraften, som när jag var liten beskrevs som lite mystisk och fantastisk, och som egentligen inte fanns annat än som enstaka små experimentverk, är idag en etablerad industri. Att den i helgen faktiskt producerade mer el än kärnkraften i Sverige visar hur stor den faktiskt blivit.

Den är inte längre ett alternativ som man talade om på sjuttio- och åttiotalet. Den är en del av det normala.

På sätt och vis är det fantastiskt. Så sent som när jag gick i gymnasiet hade jag lärare som på fullaste allvar menade att vindkraften var väl en fin tanke och sådär, men skulle aldrig komma att producera nån mätbar mängd el i Sverige.

Nu, ett decennium senare, har den alltså för första gången spöat kärnkraften. Men den är inte den färgglada hippie-vindkraften längre, och bilden av vindkraft som magisk och problemfri är borta. Kampen mellan vind- och kärnkraft ser helt annorlunda ut.

Och det är bra! Argument som att vindkraften aldrig kan bidra med någon el faller numera på sin egen orimlighet, och diskussionen når helt nya nivåer. Med det är inte sagt att man ibland hamnar i ganska frustrerande vindkraftsdiskussioner även idag, men det är en annan femma som jag inte tänkte gå in på nu.

Många menar att det inte går att ta det faktum att vindkraften i helgen producerade mer än kärnkraften på allvar, eftersom Oskarshamnsreaktorerna stod stilla. Men det är lite det som är min poäng – reaktorerna stod stilla av säkerhetsskäl, eftersom det var riskabelt att låta dem gå. Så gott som konstant är det en eller flera reaktorer i Sverige som är stoppade av den orsaken – kärnkraften går alltså inte att betrakta som ett stabilt och ständigt pålitligt kraftslag. Ändå framställs den som det i så många diskussioner, medan vindkraften sägs ha nackdelen att vara instabil och opålitlig.

Det som hände i helgen har visat att det inte är så enkelt. Kampen mellan de båda energislagen fortsätter, men den ser annorlunda ut.

Vindkraften håller på att bli vuxen.
Kärnkraften håller på att bli gammal.

Kampen mot vindkraften – eller mot något annat?

Jag fick ett argt mail häromdagen. Det kom från en arg ordförande i en förening som var väldigt upprörd över att jag godkänt en vindkraftspark i ett område som just den här föreningen jobbat väldigt hårt för att skydda från vindkraftsetablering. De hade sett pappret med min underskrift, sa hon, och de kände sig överkörda och åsidosatta över att ett sånt beslut fattats över huvudet på dem.

Jag jobbar bland annat med vindkraft, så det hade mycket väl kunnat vara så att jag tagit ett sådant beslut. Men jag kände varken igen namnet på parken eller på bolaget som skulle bygga. Framför allt hade jag inte skrivit under något papper.

lead_large1

Jag har skrivit mycket om vindkraft på den här bloggen, både före och efter att jag började jobba med miljömärkning och energi. En skillnad mellan före och efter är att före hade jag inte en aning om hur oerhört komplext det är, det här med vindkraft, och hur ofta man tror att det handlar om en sak, när det i själva verket handlar om något annat. Och hur ofta folk är arga på varandra av var sin orsak, utan att den ena parten förstår vad den andra är arg på.

Jag fick en aha-upplevelse i höstas, när jag var med på VIND2014, den stora nordiska vindkraftsmässan. Eftersom jag jobbar för Naturskyddsföreningen och framför allt med miljöpåverkan från diverse kraftslag så är det framför allt vissa sorters människor man träffar. Miljöansvariga, VD:ar och marknadschefer på elbolag, representanter för olika miljöorganisationer, energirådgivare, tekniker, fågelskådare, sportfiskare, biologer, limnologer och miljöforskare. När jag började jobba med energi tänkte jag naturligtvis att det var dessa människor som var branschen.

Men så förstod jag att det inte var så. Det finns en grupp som jag väldigt sällan träffar, insåg jag när jag kom till VIND2014-mässan. Insikten slog mig ganska kraftigt, även om jag borde anat det när mässbiljetten gick lös på ett stadigt antal tusenlappar. Jag hade väntat mig att träffa många av de kontakter jag hade inom vad jag trodde var “branschen”, men när det kom till kritan träffade jag i princip ingen jag kände. På mässan fanns istället entreprenörerna.

Det är lite luddigt vad jag menar med entreprenörer, men jag tror jag menar ungefär “de som hittar områden runt om i landet som passar för vindkraft, ansöker om tillstånd och ser till att kraftverken byggs”. Seminarierna på mässan hade rubriker som “Framtidens exportvara”, “Svensk elexport till Europa för klimatet och tillväxten”, “Hur värderas och prissätts kundens medverkan på framtidens marknad?”, “Globala utblickar”, “Lönsamheten för nya och gamla investeringar”, “Framtidens finansiering av vindkraftsprojekt”, och så vidare. Det är sällan med de ordvalen och perspektiven som människor runt om i Sveriges kommuner diskuterar vindkraft vid sina köksbord.

För att sammanfatta så handlade det allra mesta inom dessa seminarier om ekonomi. Priser, lönsamhet, import och export. Med jämna mellanrum gick man ut och minglade medan man åt “brain food” och “raw snacks”.

Parallellt med dessa huvudseminarier arrangerade Nätverket för Vindbruk en annan uppsättning seminarier i samma hus. De handlade om saker som hur människor upplever att få vindkraft byggda i sina hembygder, hur naturen påverkas och hur man hanterar buller från turbinerna. Knappt ett ord om ekonomi. Det avspeglade mycket mer hur “vanliga människor”, och alltså inte “entreprenörer”, pratar om vindkraft.

Det som var läskigt var att det var olika publik på de olika seminarieserierna. “Entreprenörerna” gick på de “riktiga seminarierna”, och letade sig aldrig ner till nätverkets seminarier (bokstavligen ner, eftersom dessa låg ett par trappor ner i en lite svårhittad lokal). Samtidigt hade inte de som gick på nätverkets seminarier den dyra biljetten till de “riktiga” seminarierna. Det blev många citattecken i det här stycket.

Under de här dagarna insåg jag varför så många får nåt hatiskt i blicken när talas om vindkraftsetablering. Jag förstod varför det bildas motståndsgrupper, och varför man slåss med näbbar och klor i alla möjliga instanser mot vad som faktiskt är en ekologiskt hållbar energikälla.

Det hade jag också gjort, om min bild av utbyggnaden styrdes av “entreprenörena”. Ett vanligt exempel på vindkraftsetablering är att ett relativt glesbefolkat område börjar exploateras av ett bolag som inte är från trakten. Ofta kommer tillresta exploatörer som inte alls har någon koppling till de människor som bor där och hugger ner träd, anlägger vägar och drar med sig massor av lastbilar och grävmaskiner. Sedan försvinner de, och lämnar kvar vindkraftverken. Vinsten från elförsäljningen går till bolaget som i 99% av fallen inte finns i trakten utan har sitt huvudkontor i Solna. Okej, jag raljerar lite, men ni fattar. Entreprenörerna som betalar de dyra biljetterna till vindmässan är väldigt sällan samma personer som faktiskt åker till de kommunerna där verken ska byggas. Ofta har man kanske inte ens varit där, bara sett områdena på en karta. Och så går man på mässor och förstärker sin egen bild av att vindkraft bara handlar om lönsamhet, export och försäljning. Att det är ett bra energislag miljömässigt vet man ju redan, så det behöver man inte ägna så mycket mer tid åt.

Jag tror, men det är min högst personliga gissning, att ilskan och hatet mot vindkraften kanske inte alltid handlar så särskilt mycket om vindkraft. Bor man på en plats som man älskar, och ett främmande exploateringsbolag som man aldrig hört talas om plötsligt vill bygga en vindkraftspark utan att man har något att säga till om, är det klart att man blir fientligt inställd.

När jag började luska i varför jag fått det arga mailet där jag blivit anklagad för att ha skrivit under ett papper, som visade sig inte finnas, dök det upp saker som tyder på just det jag precis skrivit om.

Ibland önskar jag att industrin var mindre industriell och att branschen var mindre branschig. De första större vindkraftverken som byggdes i Sverige byggdes på Gotland, där folk gick ihop i kooperativ och ägde verken tillsammans. Jag tror inte det är en så himla dum idé, och jag tror att sådana ägandeformer också skulle kunna leda till bättre lokaliseringar, mer levande bygder och nöjdare människor.

Det här blev ett långt inlägg. Mycket är förenklat och förkortat. Och det är klart att det finns miljömässigt dåliga vindkraftsplaceringar. Men för att verkligen komma åt och göra något åt dem måste vi bli bättre på att förstå de som är inblandade.

En chans på åttatusenetthundranittiotvå!

Jag vaknade i morse med vad som kändes som en nåldyna i halsen och ligger därför i min säng idag istället för att sitta på jobbet. Men fingrarna fungerar bättre än rösten, så därför tänkte jag att det kan vara ett bra läge att skriva ett blogginlägg.

Så vad blir det idag? Blir det mer gnäll? Jajamensan, det blir det. Men är det verkligen gnäll, eller är det något annat? Nu drar vi igång.

Jag har alltid älskat På Spåret. Lagom nördigt, och jag gillar både de nya och de gamla programledarna. Det är kul att se ihop med kompisar och familj, och man lär sig nåt varje gång. I fredags satt jag och Sofia och tittade, när det plötsligt slog oss hur fullt med män det var. Vi skämtade om det lite först, men sa sen att de kan ju inte förutsäga i programmet vilka tävlande som kommer att gå vidare i just den här omgången. Det måste ju vara en slump att det är så mycket män just den här gången och har inget med några könsmaktstrukturer att göra.

lindstrom-o-luuk1

Men sen hejdade vi oss. Ett sånt resonemang bygger ju på att det är en chans på två att en deltagare i programmet är antingen man eller kvinna. Eller alltså, de flesta lär väl vara antingen eller, men att det är 50% chans att någon är man och 50% chans att någon är kvinna (jag väljer att lämna ytterligare kön utanför i det här resonemanget). Men är det verkligen så?

Vi gjorde ett räkneexperiment, där vi utgick från att varje person som har en viktig roll i programmet har en femtio procents sannolikhet att vara man och motsvarande att vara kvinna. Som viktiga roller i programmet satte vi följande:

Programledarna, 2 personer
De tävlande, 4 personer
Orkestern, 6 personer
Gästartisten, 1 person

Sammanlagt 13 personer. Om det bara hade varit en person i hela programmet hade det varit en chans på två att “bara-män-i-programmet-situationen” hade uppstått. Hade programmet enbart bestått av de två programledarna hade chansen varit en på fyra.

Hänger ni med? Sannolikhetslära som man lärde sig i Matte B på gymnasiet. 50% chans gånger två personer innebär 0,5*0,5 = 25 % chans.

Hade programmet bestått av programledarna plus de två lagen hade sannolikheten varit 0,5*0,5*0,5*0,5*0,5*0,5, det vill säga 1,5 % chans, och så vidare. Om vi tar in alla personer ovan så får vi att sannolikheten för att det bara ska vara med män i programmet, OM det är så att män och kvinnor har lika stor chans att få vara med, är ungefär 0,01%.

Smaka på den. Noll komma noll en procent. Eller, som en viss manlig tolkrobot skulle sagt:

3po-tattoineT

“The chances of having only men in a TV show with 13 different roles is only 8192 to 1!”

Vad blir då kontentan av detta? Tja, det kan ni förmodligen räkna ut själva.

Rätten att äta kött

Snabbinlägg idag.

Jag läste en artikel om att den lokala MUF-föreningen i Karlshamn protesterat mot den “vegetariska dagen” på en skola i Karlshamn i slutet av november. Protestaktionen gick ut på att dela ut 100 hamburgare utanför skolan.

Det känns som man läst nyheten tidigare, och det har man. Både politiska ungdomsförbund på högerkanten, kvällstidningar och andra organisationer med mer eller mindre genomtänkta agendor har gjort samma sak de senaste åren. Det senaste jag skrev om det kan ha varit detta.

Matnorm?
Matnorm?

Enligt de aktuella protesterna från MUF Karlshamn ska inte politikerna få bestämma ifall eleverna ska äta kött eller inte. “MUF Karlshamn står upp för friheten” säger en MUF-representant i samband med protesten.

Jag lovade att det skulle bli ett snabbt inlägg idag, så här kommer min respons på påståendet att politikerna inte får bestämma ifall eleverna ska äta kött eller inte: Jo, de får de. Eller, för att nyansera det hela, skolan har rätt att sätta matsedeln, och politikerna har inflytande över hur den utformas. Skolan har full rätt att låta bli att servera kött en dag i veckan utan att det delas ut hamburgare på skolgården, på samma sätt som det är fullt rimligt att låta bli att servera potatis vissa dagar utan att det delas ut pommes frites, eller att låta bli att servera fisk utan att det delas ut fiskpinnar.

Om vi nu talar om frihet och fria val, är det då värre att besluta att eleverna ska äta kött fem dagar i veckan än att besluta att eleverna inte ska äta kött en dag i veckan? Över-huvudet-bestämmandet-måste väl vara lika stort när man bestämmer att nån ska göra på ett sätt som när man bestämmer att någon ska göra på ett annat sätt?

Det är ingen mänsklig rättighet att äta kött. Däremot har vi politiska beslut på att skolorna ska servera bra, hälsosam och näringsmässigt fullvärdig mat. Det är tveksamt hur hälsosamt det är i längden med kött i varje måltid, för att inte tala om effekterna på miljö och klimat, men det var inte det det här inlägget skulle handla om. En av mina poänger är att vi gör barn en otjänst om vi under hela skolåldern präglar dem på en väldigt begränsad syn på mat – den att varje måltid måste innehålla kött. Väldigt få människor i världen har den mathållningen, eller ens möjligheten till den. Att låsa sig till en exklusiv lyx är ett handikapp om man någon gång skulle vilja röra sig utanför vår lilla i-landsbubbla.

Det är känsligt, det här med matvanor och vad man äter. Att bli ifrågasatt som köttätare måste vara jättejobbigt. Jag antar att det är en av grundorsakerna till “köttprotesterna”. Det är något som ligger så nära ens person och man är vad man äter och allt sånt där. Men det går inte att stanna där, bli rädd, och fortsätta sprida en ohållbar norm. Jag blev ifrågasatt hela gymnasiet för att jag inte åt kött, och min gissning är att ifrågasättande åt det hållet är vanligare än tvärtom. Poängen är inte att vi ska gå runt att mobba varandra för vad vi äter och inte äter, men det är dags att se att normen vi lever efter vad gäller mat varken är självskriven eller särskilt hållbar i längden.

Just det ja, det skulle bli ett snabbt inlägg. Jag slutar skriva nu medetsamm