Magkatarr, studio i vardagsrummet och vad som händer nu

Jag har inte bloggat mycket senaste året, och inte har jag haft särskilt många spelningar heller. Dessutom var det över ett år sen Nomadplaneten kom ut. Vad har hänt, egentligen?

En jäkla massa saker har hänt, och händer. Några tråkiga, men de mesta roliga. Jag tar det tråkiga först så har vi det avklarat.

För ungefär ett år sen klappade jag mer eller mindre ihop. Jag hade konstant huvudvärk som vägrade gå över, koncentrationssvårigheter och magkatarr som blev värre och värre och gjorde att jag knappt kunde sova. Huvudorsaken till detta var ett problem på jobbet som jag inte vill skriva om offentligt, mer än att det inte berodde på min arbetsgivare utan på saker som kom utifrån. Jag blev sjukskriven på halvtid men fortsatte dumt nog med just det ärende som gjorde att jag mådde dåligt. Magkatarren blev värre, jag fick ångest och ännu mer sömnproblem. Ärendet ställdes på sin spets och till slut gick det inte längre. Jag fick hjälp i form av medicin och terapi, och det började långsamt bli bättre. Att det blev sommar och jag kunde gå på semester gjorde inte saken sämre heller. I september började jag jobba fullt igen, men var, och är fortfarande, påverkad av det som hände. Bland annat innebär det att jag inte kan ta mig an för mycket saker och måste vara försiktig eftersom jag har väldigt låg stresstolerans. Jäkligt synd, men så är det.

Musiken är en sån sak som jag varit tvungen att offra. Det kräver mycket tid och energi att hålla sig igång, leta nya spelningar och vara i bra form röst- och gitarrmässigt. Det är första gången sen jag var femton som jag inte har några egentliga spelningar. Jag tröstar mig med att det inte alltid kommer att vara så, men att det måste vara det en period nu.

Med det sagt kan vi gå in på det roliga. Det allra roligaste, som också är det som tar allra mest tid och fokus, och som jag för allt i världen aldrig skulle vilja välja bort, är att jag ska bli pappa. Ganska snart dessutom. Om allt går som vi hoppas är det inte många veckor kvar.

Man börjar liksom tänka på ett nytt sätt när man ska bli förälder. Prioritera annorlunda. Ställa frågan – vad vill jag egentligen göra med min tid? Det är inte bara mina behov som räknas längre, utan någon annans som faktiskt kommer före mina. Dessutom kommer någon annan än jag att drabbas om jag är dålig och inte får bukt med den här jäkla magkatarren, som gör att jag inte orkar det jag måste orka. Därför kommer jag framöver i första hand att vara pappa. Det kommer att gå före allt annat, inklusive skrivande och spelande.

Med det är inte sagt att jag helt och hållet kommer att ge upp att vara kreativ. Faktum är att, även om det låter tokigt, så finns faktiskt en helt ny bok färdig. Japp, färdig. Det heter Oktagonen, och är inte en roman, utan en novellsamling, som jag nämnt här på bloggen tidigare. Den kommer att ges ut som ljudbok, med mig som inläsare, och inläsningen är faktiskt i full gång. Jag har byggt en inläsningsstudio i vardagsrummet som ser ut såhär:

Tilda är inte en permanent del i konstruktionen, hon vägrade helt enkelt att flytta på sig och när jag försökte få ner henne envisades hon med att försöka dra ner handdukarna.

När och hur ljudboken kommer ut är oklart, jag kommer som sagt att framför allt vara pappa framöver, men nån gång kommer den. Jag tänker inte stressa fram den som jag gjorde med Nomadplaneten. Det känns viktigt att få färdigt själva inläsningarna nu innan barnet kommer, dels eftersom jag kommer att ha annat att tänka på framöver och dels eftersom det kommer att bli ont om tysta stunder i huset…

Nu kan man ju tro att det stannar där, men icke sa nicke! Förutom Oktagonen har jag faktiskt börjat skriva en helt ny roman. Eller börjat och börjat, den är skriven mer än till hälften. Men det är ett lååångsiktigt projekt och inget som kommer att bli utgivet på ett bra tag. När barnet kommer kommer jag att lägga undan utkastet och det kommer att få ligga och vila. Hur länge bestämmer barnet. Men jag tror att det kommer att bli bra, minst lika bra som Nomadplaneten.

Det känns häftigt att få vara med om en så spännande och omvälvande tid.

Så här ligger det till

Här kommer ett snabbt försök att sammanfatta en invecklad situation.

Det började för nästan tre år sen med att jag allt oftare fick huvudvärk på jobbet. Visste inte riktigt varför, men jag tänkte att det kanske hade med datorskärmar eller lysrör att göra. Då och då gick jag hem tidigare när det blev för kraftigt. Provade att flytta skrivbordet, byta skärm, sätta upp gardiner för att minska solljuset – den typen av grejer. Huvudvärken gav inte med sig. Sen blev det sommar, jag gick på semester och plötsligt var den borta. Vad skönt, tänkte jag, och glömde bort det hela.

Men till hösten, när jag började jobba igen, kom den tillbaka. Jag slutade så småningom gå hem när det gjorde ont – dagarna blev alltför avkapade och eftersom jag aldrig hade ont på morgonen kunde jag alltid gå till jobbet och då blev varje gång jag gick hem en karensdag. Till slut slutade jag tänka på att jag hade ont, och huvudvärken blev nåt slags normaltillstånd. Jag jobbade vidare ändå, förutom när det gjorde riktigt ont.

Det fortsatte så ganska länge, och nästan alltid försvann värken när jag var ledig, för att sedan komma tillbaka när jag började jobba igen. Med tiden fick jag svårare att hålla fokus, och värken kom redan på tåget på väg till jobbet. Sen hängde den i regel i under kvällen när jag kommit hem. Dag efter dag. Jag kontaktade då och då olika personer inom vården och fick reda på att den sannolikt berodde på stress.

Vadå stress? 

Jag upplevde mig absolut inte stressad. Jag jobbade 75%, hade en ledig dag i veckan och kunde utnyttja flexmöjligheter för att jobba så det passade mig. Stress, tänkte jag, det är när folk jobbar dygnet runt och tar hand om fyra barn samtidigt som de är ordförande för två föreningar och ger ut en bok.

Jag fick prata med en kurator, och upplevde att det faktiskt bättrade sig något. För några år sen blev min pappa sjuk, vilket har varit jobbigt för honom och resten av familjen, och vi identifierade det som huvudorsak.

Tiden gick, värken gick upp och ner, men i vintas blev det plötsligt värre. Förutom huvudet började det göra ont i magen och ryggen. Först kändes det som en stelhet, som att jag inte hade rört mig på länge, trots att jag motionerade regelbundet. Sen var det som att organen där inne långsamt började knyta ihop sig, jag fick svårt att luta mig framåt, vilket gjorde att jag ofta satt snett hela dagarna (med vad det innebar av smärtor på andra ställen). Då och då högg det till. Jag gick till läkare igen, som konstaterade att jag hade kraftig magkatarr och spänningshuvudvärk, och sjukskrev mig på halvtid.

Ungefär där är jag idag. Jobbar några dagar i veckan, hemma några. Går hem när det blir jobbigt. Äter magmedicin och är inbokad på rehabilitering hos fysioterapeut.

Jag kan fortfarande inte riktigt acceptera det. Det känns som att jag egentligen fejkar, att det inte är rimligt att få såna här symptom. Att smärtorna är inbillning eller att jag gör dem större än vad de är. När jag varit hemma några dagar brukar jag känna att nu är det dags! Nu vill jag komma igång igen och ta tag i sånt jag missat när jag varit hemma! Sen går jag till jobbet och efter några timmar har jag så ont att jag inte vet vad jag ska göra.

Det är oerhört frustrerande.

Lite som att någon stänger av strömmen för en så fort man försöker göra något. Sedan låter den vara på när man inte försöker göra något.

Det är inte bara att det gör ont heller. Särskilt jobbigt är det att hålla fokus. Ibland känns det nästan komiskt; jag kan sitta på ett möte och koncentrera mig på nån som pratar, ändå glömmer jag vad hen sa i början av meningen när hen väl har kommit till slutet. Att fokusera på en sak i mer än några minuter blir vissa dagar omöjligt.

Så, jag ska inte lägga ut texten mer än såhär. Kände bara att jag behövde skriva av mig, och förklara orsaken till att jag verkar oengagerad i många saker jag tidigare engagerade mig i. Utöver jobbet har jag behållit fokus på bokutgivningen, men det mesta andra har fått stryka på foten. Hade en del spelningar på gång under våren, men jag har inte haft energi nog att ligga på och boka. Det får bli senare.

I eftermiddag ska jag till en fysioterapeut och få nåt slags rehabiliteringsprogram. Det känns bra.

Det är konstigt med smärta

Jag har alltid haft en bild av mig själv som smärtkänslig, med låg tålighet för sånt som gör ont. Kanske har det att göra med att jag när jag var liten ofta hade rollen som där lilla rädda som inte tålde det ena och det andra. Jag har ingen aning om ifall det verkligen var så, att jag var ovanligt rädd och inte tålde saker (tålde som i att man t ex kunde få ett slag i magen utan att börja gråta), men jag hade den rollen under en lång period.

Den där bilden har liksom följt med upp i åldern, och när jag har råkat ut för saker som sägs göra väldigt ont, men som jag själv inte har tyckt varit särskilt outhärdliga, har jag alltid tänkt att ”fast det ska nog göra mycket ondare egentligen. Om det hade varit på riktigt. Att jag klarar det beror förmodligen på nån förmildande omständighet”. De senaste veckorna, efter att min blindtarm fick för sig att det var en bra idé att spricka, har jag börjat fundera över det där med smärta. Går det att mäta smärta?

kvinna_fordj2

Läkaren sa berättade efter operationen i Malmö att när man får blindtarmsinflammation som vuxen så tar det i regel ungefär två dygn innan den spricker, och de två dygnen brukar innebära tillräckligt med smärta för att den drabbade ska hinna söka vård. Jag hade haft ont i ungefär fem dagar innan jag kontaktade en vårdcentral (läs den historien här), och då var blindtarmen så nära att spricka att jag när jag väl kom till akuten fick en operation inom några timmar. Det hade gjort ont, men inte så ont att jag inte kunde hantera det. Jag har alltid haft bilden (även om jag väl inte reflekterat så mycket över det som vuxen) att när det gör ont på riktigt, då gör det så ont så att såna som jag bara skulle gallskrika eller falla ihop i en hög.

Nu hade jag haft ont i fem dagar, och till slut ringt till vårdcentralen. När de väl fick reda på vad det var undrade de varför jag inte kommit in flera dagar tidigare, eftersom det måste ha gjort så ont. Jag visste inte vad jag skulle svara.

Ett annat exempel var när jag bröt handen häromåret. Jag vurpade i skidbacken, och krack så hade jag tre benbrott i handen. Också då gjorde det ont, men inte ondare än att jag kunde plocka upp stavarna igen (i högra handen, vänsterhanden ville liksom inte lyda mig). När jag fick reda på att handen var bruten, och dessutom på flera ställen, trodde jag först inte på det. Återigen, jag har alltid föreställt mig att om man bryter något är smärtan outhärdlig för en sån som jag. En tuff person, som Sylvester Stallone i boxningringen, kan få näsan bruten och ändå boxas vidare, men att jag skulle kunna åka vidare på skidorna är ju helt absurt…?

Det dröjde nästan en månad innan jag fick en operation för handen. Då hade benen redan börjat växa ihop, fast på fel sätt, så de fick plocka isär dem igen och lägga rätt dem. Lyckligtvis var jag ju sövd och märkte ingenting. Men under den där månaden jag gick med brutna ben i handen var det samma sak, det gjorde ont men inte så ont som jag alltid har föreställt mig att det gör ”på riktigt”. Det där är ju inte på riktigt, det är klart att du inte har ont på riktigt! ringer det i huvudet, som ett eko från när man var liten och började gråta för något man inte borde gråta för. Men nu var det ju faktiskt ett tag sen jag var liten.

En slags smärta som jag verkligen har problem med är allt som har med tänder och tandlagning att göra. Borrningar, rotfyllningar… Jag brukar behöva fyra-fem doser bedövning, som gör att jag blir helt koko i huvudet en halv dag efteråt. Det har hänt att jag kommit upp i maxdosen för vad de får ge en patient vid ett och samma tillfälle. Ofta blir det värre ju fler gånger jag går dit. Jag gjorde en tandbehandling förra året som innebar 10-12 tandläkarbesök, och även om de första inte var så farliga så blev det värre och värre för varje besök, som om tanden blev mer spänd för varje gång.

298098-3x2-340x2272

Varför är smärtan så mycket värre när man borrar i en tand än när man bryter benen i handen?

Om jag förstått det rätt så finns det inget ”vetenskapligt” sätt att mäta smärta. Fast det kanske är fel ord. Inget ”objektivt” sätt, som går att jämföra från person till person. Som i att ”den här smärtan var åtta aj stark, men den där var bara fyra aj”.

Hur som helst, oavsett om det går att säga nåt vettigt om hur stark en viss smärta är eller inte är, så tror jag att jag har börjat ändra uppfattning om det där med att tåla smärta.

Och om vad som är riktig smärta.

Så var man opererad igen…

Innan jag fyllde 25 hade jag aldrig varit på ett sjukhus i hela mitt liv. Kanske nån enstaka gång att man hälsat på nån sjuk släkting, men i princip levde jag mitt första kvartssekel helt utan kontakt med sjukhus. Sen plötsligt, som på en given signal, BAM, blev jag matförgiftad i Kenya, BOM akutinlagd för bäckenbotteninflammation, SMASH opererad för brutna fingrar, BLAM intagen för oförklarliga buksmärtor och BOOM, nu var det dags igen.

Jag började få ont i magen i början av veckan, kanske redan i söndags, men jag tänkte att att det väl inte var nåt särskilt. Helgen hade varit ganska intensiv, med långa resor och nätter på gympasalsgolv, så det var väl nån liten stressreaktion tänkte jag, inget att oroa sig för. På onsdagen hade det blivit värre, jag fick lite feber och svårt att röra mig fort, så jag stannade hemma från jobbet.

Nu hör det till saken att jag varit hemma från jobbet ganska ofta den senaste tiden, av flera olika orsaker. Det har varit tandlagningar och tandvärk, förkylningar och huvudvärk. Saker som åtminstone inte verkar ha med varandra att göra. Förra veckan fick jag ställa in ett möte på grund av att jag hade tandvärk efter att ha satt in en ny krona, så när jag nu hade en arbetsresa till Malmö inplanerad torsdag-fredag så var jag inte direkt pigg på att ställa in den bara för att det värkte lite i magen. Så i torsdags morse hoppade jag på tåget och åkte söderut som planerat.

Till en början gick det ganska bra. När jag väl var framme i Malmö och tog mig till första mötet kände jag mig ganska pigg. I nästan två timmar satt jag och diskuterade biobränslen och hade ingen större tanke på att något inte stod rätt till, mer än att det blev svårare och svårare att fokusera på diskussionen. Sen en promenad till stora torget, en så liten lunch som möjligt (hade knappt ätit under dagen, magen var liksom inte jättepå det här med mat, men jag kände att något var man ju tvungen att stoppa i den även om den protesterade), och så in på nästa möte. Som var betydligt kortare, som tur var. Diskuterade elhandel och miljöfonder i ungefär en timme, och började sedan gå mot hotellet där jag bokat rum för natten.

Efter nån timme hade jag feber och värk lite överallt, och ringde sjukvårdsupplysningen. Det var lång kö, men jag knappade in att de skulle ringa tillbaka. Hade de gjort det kanske jag hade kommit iväg snabbare, men nu förblev telefonen tyst och jag tillbringade natten på hotellet med att vrida mig i kramper mellan tolv och fem ungefär. Nånstans där i vid tre-fyratiden insåg jag väl att det inte var nån större idé att hålla den föreläsning jag egentligen skulle hållit på fredagseftermiddagen, och när det väl var morgon gick jag ner till receptionen för att be om numret till närmaste vårdcentral. Det visade sig finnas en tvärs över gatan. Först ringde jag, men det var så lång kötid att jag tänkte att det är väl lika bra att gå dit istället. Väl där var jag tvungen att ringa och boka tid ändå, eftersom de inte tog emot obokade besök. Så jag satt i väntrummet i en halvtimme och ringde till den vårdcentral i vars väntrum jag satt och försökte komma in i. Till slut kom jag fram och de skickade en sjuksköterska för att titta på mig.

Några prover och mycket väntetid senare var jag på väg därifrån. De visste inte vad det var för fel på mig men tyckte att jag skulle vända mig till akuten. Så jag släpade mig tillbaka till hotellet, packade ihop mina grejer, checkade ut och bad om en taxi (man känner sig lite cool när man står i en hotellobby och ber receptionisten boka en taxi, även om magen håller på att implodera samtidigt). När taxin väl var på plats utspelade sig det första av ett antal språkliga missförstånd som skulle komma att inträffa under helgen, när taxichauffören pekade på mig och sa ”Om?” Jag blev förvirrad och frågade vad han sagt, och då sa han ”Vicke ’om?”. Jag kände mig jättefånig, men jag fattade verkligen inte vad han menade. Han såg lite utländsk ut, men jag tänkte att det ändå borde varit svenska. Det var i alla fall inte engelska.

Jäag meåste veita vicke’ ’OM deu beo’ peå” sade sedan chauffören till mig på bred malmöitiska, långsamt som om jag fattade trögt, vilket jag ju också gjorde.

Aha, tänkte jag. Vilket RUM jag bor på. Han fick rumsnumret och körde mig till akuten. Väl på plats blev jag runtskickad mellan ett par olika undersöknings’om, förlåt, rum, innan en läkare kom in och konstaterade att det var blindtarmen som var på väg att brista. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Det skulle bli operation och narkos och inläggning och hela klabbet, och på vad som verkade som några sekunder fick jag sjukhusskjorta och plastband om armen och kanyler i händerna och dropp och morfin och…

Mitt i alltihop träffade jag en gammal polare från gymnasiet. Det var något förvirrande att vakna upp och se henne, men jag lyckades i alla fall koppla att hon faktiskt utbildat sig till läkare sist vi sågs, och jag visste att hon numera bodde söderut. Vi tog ett hastigt adjö när jag blev rullad mot operationsrummet, syrgastuberna och narkosen. Kirurgen hette Jimmy, kommer jag ihåg, och narkosläkaren tror jag hette Kim. De var trevliga båda två, men sen kommer jag inte ihåg särskilt mycket mer.

Förra gången jag blev opererad, för några brutna ben i handen, var det ett sedan länge planerat ingrepp. Jag minns att det gjorde ont i handen efteråt när jag vaknade upp, men att det överlag kändes behagligt och positivt. Den här gången var det helt tvärtom. Jag har bara väldigt svaga minnesbilder, men jag kommer ihåg att jag hade svårt att andas och att jag slängde mig av och an, med någon som höll fast mig och ropade att jag skulle andas in genom näsan och ut genom munnen. Så det gjorde jag, försvann bort igen och kom tillbaka, med samma sak som upprepades. Nånstans där fattade jag att jag hade massa slangar i ansiktet. Det kändes som om jättelång tid gick, men jag har ingen aning om hur lång tid det tog egentligen. Jag mådde illa men hade varken ätit eller druckit så det fanns inget att kräkas upp. Till slut var det nån som sa att de skulle flytta mig till ett annat rum. Jag hade ingen aning om vilken dag det var, eller ens om vilket tid på dygnet.

Nu är det måndag och har legat inne sedan fredags förmiddag. Fick för några timmar sedan reda på att jag får åka hem i eftermiddag. Det ska bli skönt. Man känner sig väl omhändertagen här men att ligga många dagar på sjukhus känns inte som en särskilt inspirerande (i brist på bättre ord) omgivning. Så många här som mår dåligt, man hör skrik i korridorerna på dagarna och snarkningarna ekar i rummet på nätterna. Har pratat med en del, det finns verkligen en del riktiga olyckskorpar här. Håller verkligen tummarna att så många som möjligt kan bli friska och utskrivna efter mig.

Det bästa som hänt under vistelsen här är att Sofia kom ner från Göteborg i lördags morse och stannade till igår kväll. Önskar att jag hade kunnat följa med henne upp, men hon var tvungen att åka tidigare för jobbets skull och jag blev inte utskriven förrän alldeles nyss.

IMG_21871

Jag fick en krya-på-godispåse av min polare från gymnasiet som var här en sväng i morse. Det var fint. Men nu vill jag hem till Sofia och katten. Några timmar till här bara.

Avhållsamhet, del 1 av 2

Ibland har jag sneglat på folk med olika beroenden (cigaretter, alkohol osv) och tänkt att men jisses, det kan väl inte vara så svårt att bara bestämma sig för att sluta, om det nu är det du vill. Inte så att jag har sagt det högt förstås, men jag har onekligen tänkt det. Det är svårt att sätta sig in i ett beroende som man inte har själv.

Vid nåt tillfälle försökte nån som rökte förklara för mig hur svårt det var att sluta, och bad mig fundera på hur jag skulle klara att sluta med något jag gillade och fann trygghet i. Jag tänkte att jag slutade äta kött när jag var femton och aldrig egentligen saknat det, och att det ju inte var så svårt. Jag tänkte att de (visserligen relativt få) tillfällen jag dricker alkohol hade jag lika gärna kunnat dricka nåt annat, utan att det skulle vara nån direkt uppoffring. Så jag skakade på huvudet, jag hade svårt att komma på nåt som skulle vara svårt att sluta med. Verkligen inget alls? blev frågan, inte ens socker?

Där blev jag ställd mot väggen. Jag har ett väldigt passionerat förhållande till kakor, godis, bullar och annat med socker i. Ett par gånger har jag försökt dra ner på det, men det har alltid smugit sig tillbaka förr eller senare. Trots att jag har tänder som verkligen inte mår bra av godis. Så jo, nog kan jag sätta mig in i hur svårt det är att bli av med ett beroende.

wallpaper-14751221

Den 15 september bestämde Sofia och jag oss för att inte äta socker på en hel månad. Förutsättningarna för detta var något förhandlingsbara; vi fick inte äta godis, kakor, läsk osv men om det var socker i vanlig mat var det okej, t ex i en sås. Vi lade också in en brasklapp i form av att om någon bjöd, t ex om man var på middag eller fest hos någon, så var det okej att äta, men bara nån enstaka bit.

På jobbet hörde jag att det bara skulle dröja en vecka eller två innan sötsuget var borta. Nu har det gått två veckor och det är starkare än någonsin. Då har jag visserligen inte varit helt avhållsam. När Sofia fick jobb (yay!) häromveckan köpte jag några fina chokladpraliner till henne. Jag tror det blev tre åt oss var. Och på jobbet häromdagen hade en av mina kollegor varit i Kina och fått med sig en slags kinesisk ananaskaka med nötter som gåva. Men i övrigt har jag minskat mitt sockerintag med kanske 90%.

Det är två veckor kvar. Jag kommer att fortsätta hela tiden ut. Oklart hur det blir sen.

Nu hör det till saken att det är ett annat ”avhållsamhetsprojekt” jag har på gång om det också. Nåt jag har varit beroende av sen runt 2007, och som jag tänkt mer och mer de senaste åren att det tar upp alltför mycket av min tid och mitt fokus. Mer om det nästa gång…

Inte äta nåt annat än ekologiskt i en månad – hur gick det??

I november förra året skrev jag om ett experiment vi gjorde hemma – att bara köpa ekologisk mat under en hel månad. Inte nåt mesigt som ”…om det finns”, utan verkligen bara ekologiskt. Om det var nåt som inte fanns ekologiskt fick vi klara oss utan. Hela upplägget kan man läsa här.

För att göra en lång historia kort vill vi inte få i oss en massa bekämpningsmedel. Och inte att odlarna, djurlivet och alla andra inblandade ska få det heller. Lite inspirerade var vi kanske av #byttilleko

Ska_rmavbild_2013_09_25_kl._22.20.131

Hur gick det då? Svalt vi? Kostade det oss skjortan? Fick vi leva på mellanmjölk och bananer?

Det något antiklimaktiska svaret är: Vi märkte ingen större skillnad. Åtminstone inte kostnadsmässigt. Vi brukar båda räkna ihop hur mycket pengar vi lagt på mat varje månad, och när vi räknade ihop utläggen för den här månaden upptäckte vi att det inte skilde sig från övriga månader.

Min matkostnad varje månad har legat på mellan 950 och 2300 kr sedan oktober 2012. Med ett genomsnitt på ungefär 1500 kr i månaden. I november (då vi alltså gjorde experimentet) lade jag ungefär 1300 kr, vilket faktiskt är lite under genomsnittet. Det betyder inte att det är billigare med ekologiskt, för det är det inte, men det betyder att skillnaden i pengar (om man ser till vad man faktiskt lägger ut på mat under en månad) är väldigt liten jämfört med hur mycket kostnaden ändå brukar öka och minska mellan månaderna.

Däremot upptäckte vi lite andra grejer som blev väldigt tydliga när vi faktiskt inte köpte nåt annat än ekologiskt. Nämligen följande:

Ekologiska varor finns i betydligt färre sorter, varianter och smaker. Vilket är jätteirriterande. Det är som att tillverkarna tror att ekologiskt är en sort eller smak i sig. Tacosåsen här nedan var den enda ekologiska som gick att hitta på ICA, i ett hav av icke-ekologiska tacosåser i olika smaker, varianter och storlekar. En sort. Mediumstark. Mediumstor. Vi vill ha lika många sorters ekologisk mat som det finns besprutad mat!

IMG_00411

Ett annat typexempel är senap. Det finns i massa olika varianter. Sötstark. Grovkornig. Grovkorning och sötstark. Med champagnesmak. Extrastark. Ekologisk. Ekologisk? Vad är det för jäkla smak?  Och äter man ost gäller det att man gillar herrgård, eftersom det är det enda som finns på ICA när det gäller hårdost. Gnurrrf.

Ekologiska varor finns bara i små förpackningar. Vilket OCKSÅ är jätteirriterande. I vår affär hemma i stan finns äntligen mjölk i 1,5-litersförpackningar, men på ICA i Kållekärr (där jag handlade med mina föräldrar under jul) fanns bara små enlitrare. Samma sak i många andra affärer. Pasta, ost, gräddfil… De små förpackningarna gör dessutom automatiskt att maten blir dyrare bara på grund av förpackningsstorleken. Av många ekoprodukter vet jag att det finns större förpackningsstorlekar (som jag sett i särskilda ekobutiker), så varför tar inte ”de vanliga” butikerna in dem?

• Ekologiska varor är oftare slut i hyllorna. En bra grej på sätt och vis, det betyder ju att folk köper dem. Men eftersom det finns så få sorter, och kanske för att handlarna är rädda att det inte ska sälja tillräckligt bra, finns det inga ekologiska varor inne alls när de få förpackningarna som stod där tagit slut. Vilket för oss till sista punkten, nämligen att

Ekologiska varor är mycket svårare att hitta. Det kan stå ett berg av konventionell mjölk från antibiotikaätande och besprutningsfodermumsande kossor på bästa hyllplatsen, och på en hylla en bit därifrån, lite avsides, finns ett decimeterbrett utrymme för ekomjölken. Också grr. Platsen i hyllan och hur mycket av respektive produkt som exponeras har jättestor betydelse för vad kunden väljer. Även om just mjölk har börjat bli bättre.

Nu var det ju inte så att vi inte åt ekologiskt alls innan vi gjorde det här experimentet. Tvärtom köpte vi ganska mycket ekologiskt, men långt ifrån allt. Nu efteråt har vi gått tillbaka litegrand igen, åtminstone jag, men vi håller en högre nivå än före och tänker höja den ytterligare. Det har faktiskt blivit bättre i de flesta affärer och så länge vi inte ger oss kommer det fortsätta bli bättre. Alla de här knepigheterna jag skrivit om är lätt lösta om vi visar tillverkare och handlare att vi bryr oss mer än att bara köpa det billigaste.

För varje grönsak jag köper som inte är framtagen med gifter och ohållbara metoder så får tillverkarna en signal om att det inte bara är möjligt att ta fram mat utan gifter, det är dessutom något attraktivt med mat som inte gör att djur, växter och människor far illa.

Novemberexperimentet

I slutet av oktober kom vi på hemma att vi ska försöka oss på ett experiment. Vi brukar handla ganska mycket ekologiskt, men inte all mat och inte hela tiden. Men vad skulle hända om vi under en hel månad bara handlade ekologiskt?

pByd6NtnvQ4te2lyXQmo1

Skulle det bli mycket dyrare? Skulle det bli svårt att hitta den vi vill äta? Skulle vi svälta? Skulle det inte bli någon skillnad alls?

Vi bestämde oss för att låta november vara vår experimentmånad. Från första till sista november köper vi alltså ingenting som inte är ekologiskt. Gällande mat alltså. För att detta ska funka i praktiken satte vi följande tilläggsregler;

• Allt som man äter ute, t ex på café, ska vara ekologiskt om det finns på stället. Annars gör vi undantag för uteätningsmat.

• Mat som inte kan vara ekologisk (eftersom termen ekologiskt har med odling att göra), t ex vildfångad fisk, ska vara märkt med en miljömärkning som stämmer för just den maten. I fiskfallet alltså KRAV eller MSC.

• Vi får äta upp mat som vi redan har hemma som inte är ekologisk, men vi får inte börja handla icke-ekologiskt i slutet av månaden, även om vi inte äter den förrän i december.

Så varför vill vi då äta ekologiskt? Ett exempel ser ni på bilden nedan.

pesticides1

Vi vill alltså inte ha i oss en massa besprutningsämnen och andra pesticider. Vi vill inte heller att sådana ämnen ska läcka ut i jordarna, vattnen och luften och skada andra livsformer. Vi vill inte att en massa kemiskt framtagen konstgödsel ska komma ut och rubba näringsbalansen, och vi vill inte att odlingsjordarna ska utarmas.

Det var några få exempel.

Okej, funkar det då?

Det är den 18 november idag, och än är vi inte panka. I början av december ska vi räkna ihop hur mycket pengar vi lagt på mat jämfört med en vanlig månad. Nån som har nån gissning redan nu?

Ytterligare en reklamskylt: Tandläkaren som luras

Det är underligt vad folk väljer att läsa. Igår skrev jag ett blogginlägg om en reklamskylt, och på några timmar hade 300 personer läst. Andra gånger skriver jag om saker som jag faktiskt tror ska intressera människor, och så är det kanske 40 som läser. Reklamskyltar engagerar tydligen, så här kommer en till. Denna gången är det inte språket jag tänkte anmärka på, utan innehållet. Följande reklambild sitter för tillfället uppe runt om i stan.

IMG_40401

Bilden är lite suddig, för det visade sig vara stört omöjligt att ta en tydlig bild när det var så ljust utanför spårvagnen. Det är alltså reklam för en tandläkartjänst/mottagning av nåt slag (jag måste erkänna att jag inte läst texten jättetydligt). Summan av kardemumman är i alla fall att det är billigt att gå till tandläkaren jämfört med alla andra utgifter man har. Prislapparna ska motsvara de pengar man lägger på respektive grej per år. Här är motsvarande siffror för mitt senaste år.

Mobilen: 3000 kr (enligt reklamen 4200 kr)
Kläderna: 1000 kr (enligt reklamen 7400 kr)
Frisören: 200 kr (enligt reklamen 3600 kr)
Gymmet: 1800 kr (enligt reklamen 4500 kr)

och så till slut

Tandläkaren: 9000 kr (enligt reklamen 165 kr)

Okej att man skulle kunna lägga de andra summorna på de andra utgifterna (t ex 4200 kr på telefonen), men så lite som 165 kr på tandläkare finns det ju bara ett sätt att komma ner i; att man inte behöver någon tandvård. Jag har svårt att tänka mig att ens detta företaget lagar särskilt många hål för 165 kr om året.

Mellan oktober och april har jag gått igenom en lång behandling med rotfyllning, avgjutning och kronkonstruktion för EN av mina tänder. Summan ovan räcker inte till för vad det egentligen har kostat, men som tur är går Försäkringskassan in och betalar en del eftersom jag är under 30 år. Men det är som sagt bara för en tand. Jag har fyra till där gamla lagningar måste göras om.

Om de kan fixa det för 165 spänn vore det fantastiskt, men jag har svårt att tro det.

Jag vill lära barnen att slå

Jag har precis varit ute och sprungit en runda. Underbart väder och härligt att få svettas! När jag kom hem ställde jag mig och stretchade på gräsmattan utanför huset. På andra sidan gräsmattan spelade en klass mellanstadiebarn brännboll med sin lärare.

brannball

Minnen från min egen mellanstadietid kom tillbaka till mig där jag stod och sträckte ut ben och rygg. Om hur skraj jag varit för när det blev min tur att slå. Gå närmare! Gå närmare! ropade utelaget till varandra. Jag svalde och kastade upp bollen i luften. Miss. Samma sak igen. Miss. Utelaget gick ännu närmare, och jag missade för tredje och sista gången. Nån annan gick fram och tog slagträt. Backa! Backa! ropade utelaget.

Att jag var skitsnabb och sprang fortare än de andra var det ingen som brydde sig om. Det var slaget som räknades.

Till min fasa fick jag se samma scen utspela sig i repris där på gräsmattan. Några av barnen försökte och försökte, men missade och missade. Jag gick över till att stretcha axlarna och tänkte att om jag nånsin blir gympalärare så ska jag bannemej se till att barnen får en chans att lära sig slå.

För det fick inte vi. Vi fick aldrig träna oss i att slå. Det var nåt man skulle kunna från början. Jag skulle vilja köpa in en hel klassuppsättning slagträn och bollar och låta alla barnen öva sig så mycket de ville. De som skulle ha svårt för det hade jag visat för, förklarat för och hjälpt.

Tänk om någon förklarat för oss vad gympa och idrott egentligen gick ut på. Att det inte bara var det där hemska och plågsamma som man släpade sig till två gånger i veckan för att göra bort sig, utan att det faktiskt gick ut på att man skulle må bra. Att man rör sig för att hålla sig frisk, bli glad och må bättre. Och tänk om någon förklarat för oss hur man gjorde de olika sakerna innan vi skrattade ut varandra för att vi inte kunde.

För min del var det först efter gymnasiet, när gympan var slut (tack gode gud!) som jag började röra mig och träna för egen del. Det var först då jag upptäckte att det var kul, och att jag mådde bra av det.

Och framför allt var det först då jag upptäckte att jag var bra på det.

Sömnbehov

Det är konstigt det här med sömnbehov. Jag har läst att man som tonåring behöver mycket sömn, medan man som vuxen sedan har ett mindre sömnbehov. Men för mig har det varit tvärtom. När jag gick i gymnasiet sov jag som regel 6-7 timmar varje natt, och nu blir det ofta 8-9.

Det kan ju ha att göra med att man inte ska ta en buss till skolan vid halv sju längre, och alltså inte måste stiga upp så tidigt. Det är så svårt att veta, ska man tvinga sig upp tidigare, trots att man är trött och inte känner sig utsövd, eller ska man försöka sova ut och känna sig pigg?

pedigree_sleepy_puppy_130709496

När jag flyttade hemifrån första gången, till folkhögskolan i Kungälv, var det som att en ny värld öppnade sig. Jag hade alltid fått åka buss i flera timmar varje dag under gymnasiet, och nu plötsligt bodde jag på skolan, och vi började inte förrän klockan nio. Man kunde gå upp åtta, få god frukost och ta det jättelugnt fram till skolan började vid nio. Jag mådde så mycket bättre än innan, och blev knappt sjuk en enda gång det året. Så jag antar att för lite sömn inte är att föredra.

Kanske borde man se till att skärpa till sig med det där. Inte gå upp för sent. Inte lägga sig för sent. Det där löser väl sig så småningom när man får ett fast jobb.