När vi var små

Aktionen mot forumet jag nämnde häromdagen där tjejer i 13-16-årsåldern hängdes ut som horor med nakenbilder och kränkningar, gick i ett första steg bra. Sidan spärrades och stängdes ner. Nu har den dock kommit upp igen på en annan server. Vi får se hur det hela fortsätter.

För att gå över till nåt helt annat – igår fick jag en plötslig lust att testa lite gitarreffekter. Jag tänkte att jag skulle ta några enkla ackord och sen lägga en massa roliga gitarreffekter i lager ovanpå. Ganska snart kände jag att jag skulle behöva en text, nåt enkelt bara, att sjunga till. Men mitt huvud var uppenbarligen så fullt av tankar på nätmobbingen och folk behandlar varandra, att texten kom att handla om precis det. Eller i alla fall ungefär det.

Resultatet blev nån slags låt med titeln ”när vi var små”, som handlar om att när man är liten så är alla vuxna omkring en så stora, kloka och kan inte göra fel. När man själv blir vuxen inser man att det inte är så. Och att det aldrig varit så heller. Man blir vuxen, men man blir aldrig stor.

Jag försökte göra lägga upp låten på bloggen på nåt vettigt sätt, men det gick inte att lägga upp musikfiler. Enda sättet var att göra en video av den. Ändra gärna till högre upplösning på YouTube-filmen, då låter det bättre.

Musiken är ganska hastigt inspelad och improviserad. Men det var kul att leka elgitarrist. I själva verket är det min akustiska nylonsträngade gitarr jag spelar rakt igenom. Sången är lite småfalsk men det var mest som ett experiment.

Nu blire reklam! Glöm inte att min skiva finns att köpa! Skicka bara ett mail till skiva@emanuelblume.se med din adress så kommer den på posten. Skivan kostar 120 kr plus porto.

Man kan även lyssna på Spotify här.

Kattungar, regnbågar, barnporr och små söta hjärtan

Jag har varit väldigt arg de senaste dagarna. Arg på beteenden, arg på mobbning, arg på psykopater och arg på skivrecensenter. Men en sak i taget.

Igår skrev jag om synen på tjejer som objekt och tog två aktuellt förekommande bilder som exempel, Megan Fox och den glada tjejen i publiken på Melodifestivalen. Det antal besökare jag brukar ha på en månad fick jag plötsligt på ett dygn. Intressant. Och tecken på engagemang.

I samband med historien om uthängningen av melodifestivaltjejen startade Hanna Fridén, en bloggare jag gillar och i perioder följer, en facebookgrupp för att uppmärksamma och motverka mobbing och uthängning av privatpersoner på internet. I gruppen tipsades snart om ett nätforum där ungdomar, både killar och tjejer, hängs ut och hånas. Det postas nakenbilder, sprids rykten och lögner, och grottas ner sig i hur stor jävla slampa en 16-åring eller 14-åring är, vem hon sugit av och hur mycket man borde hata henne. Killar hängs ut på samma sätt, om än mot något andra bakgrunder.

Jag har sett en hel del skit tidigare, t ex på Flashback, men det här var faktiskt lägre än något jag sett innan. Jag väljer att inte lägga ut någon skärmdump i det här läget. Det första som slår en är den cyniska stämningen och innehållet jag beskrev här ovanför. Sen börjar man tänka på vilka det är som postar den typen av saker. Jag skulle tro att det i första hand är pojkar i högstadieåldern, uttråkade och ute efter lite kul på kvällen efter skolan. Så de går in på sidan, kollar lite läckta nakenbilder på sina klasskamrater och slänger ur sig några kommentarer om att den där slampan borde knullas hårt och dränkas i sperma. Sen går de och lägger sig, sover och går till skolan igen dagen efter.

Jag funderar på hur man kan försvara en sån sak för sig själv. Att man tycker det är rätt att ens egna tio minuters småskoj på kvällen innebär att en jämnårig kamrat hängs ut, förnedras och förmodligen kommer att få leva med att nakenbilderna, analsexryktena, och lögnerna om att de knullar sina syskon kommer att finnas kvar på internet i resten av deras liv. Tycker man att det är rätt? Rycker man på axlarna åt det? Jag använder medvetet råa ord här för att ge en bild av hur den här sidan fungerar, även om orden jag använder inte är i närheten av vad som sägs på sidan.

Min slutsats är att man inte kan försvara det för sig själv. Väldigt väldigt få människor skulle komma till slutsatsen att det är värt att förstöra en jämnårigs liv för att man tycker det är kul att förnedra någon man inte vågar ha en normal relation med. Man måste alltså hitta ett sätt att komma runt det. Och det sättet är att göra den utsatta till något annat än en människa. Man pratar inte om Frida i 9A, man pratar om den jävla slampan, med en fitta så full med svamp att det stinker i hela rummet, som är så patetisk att hon förtjänar att hängas flera gånger om. Då är hon inte människa längre, och då kan man klara att bete sig på det sättet. För om det inte är en människa man hänger ut och vars liv man förstör, vem bryr sig? Ingen bryr väl sig om en slampa som hängs ut på ett internetforum? Klart att ingen säger stopp. Klart att ingen bryter in. Klart att ingen bryr sig.

Så vad gör man åt detta?

Svaret är skitsvårt, och så enkelt på samma gång. Man bryr sig.

Megan Fox och håriga armhålor

Nu för tiden när jag tittar på YouTube eller använder Facebook möts jag i regel av Megan Fox. Oftast har hon på sig bikini eller en chiqt skuren klänning. Megan är tydligen väldigt intresserad av mig, för hon pratar jämt och ständigt om hur tråkigt hon har det och hur mycket hon vill att jag ska imponera på henne.

Skarmavbild 2012 03 15 Kl 20 29 51

Hon sitter där vid poolkanten, ratar uppvaktande killar på sin iPad, och äter sin Marabou-chokladkaka som naturligtvis är produkten det hela handlar om. Och sänder mig samtidigt budskapet att hon är den ultimata pokalen, förstapriset, guldmedaljen. Drömtjejen på piedestalen som alla killar slåss om. Hon har en snygg, sexig kropp och är uttråkad där hon sitter vid sin pool med sin iPad och sin chokladbit.

Jag som kille förväntas spänna musklerna och vara man nog att imponera på henne. Exakt var chokladbiten kommer in är jag inte helt säker på men det är nog säkrast att jag köper några stycken för att få en bra chans hos Megan. Hon är prinsessan i tornet som inte har hjärna nog att hitta på nåt annat att göra än att sitta vid sin pool och vänta. Men hon har snygga bröst.

Jag förväntas vara riddaren som heroiskt och brutalt bryter mig in i det tuffa tornet på min sadlade springare, dräper den dräglande draken med min manliga Marabouchoklad och, om jag är manlig nog, vinner hennes gudomliga gunst och kan återvända hem med min prestigefyllda prinsesspokal.

Men samtidigt, medan allt det här pågår, händer också något annat. Melodifestivalen är inne på sin final och någonstans i publiken står en tjej och hurrar när Loreen vinner. Några timmar senare är internet fullt av bilder på samma tjej, och tusentals kommentarer om hur äcklig och förskräcklig hon är. Orsaken är att hon inte har rakat sig under armarna.

fygvae

Världens cirkus uppstår och Facebook fullkomligt svämmar över av kommentarer. Vissa handlar om hur förskräckligt och ofräscht det är med hår under armarna, andra om att det ska väl ni skita i, och några skrattar åt kalabaliken. Men vad handlar det hela egentligen om? Hur kan nåt så random och totalt okonstigt som en orakad armhåla riva upp alla dessa känslor?

Jag tror det handlar om att den vi ser på bilden inte är Megan Fox. Hon finns inte i TVn för att uppmana killar att imponera på henne. Hon har inte tråkigt vid en pool med sin iPad och sin Marabouchoklad. Hon har fullt upp med att hurra för Loreen.

Men vi matas i hela våra liv med vilken roll en kvinna ska ha. Vi läser sagor för det ettåriga barnet där prinsessan är så vacker att alla riddarna i landet vill ha henne, och den som är modig nog att dräpa draken får både henne och halva kungariket. Notera ordet får. Vi snackar objekt.

Det är klart att man som kille drömmer om att vara den modiga riddaren som får prinsessan. Och det är klart att man som tjej drömmer om att vara så vacker att alla riddare vill ha en. Det är ju det sagorna går ut på. Och det är exakt samma saga som upprepas om igen för oss när vi är vuxna, denna gång med Megan Fox i huvudrollen.

Jag har ingen aning om vem tjejen i publiken på Melodifestivalen i är. Men de som lägger ut bilderna på henne och skriver de kränkande kommentarerna är så lurade av prinsessorna och Megan Fox att de har tappat greppet om hur verkliga människor ser ut. Vi är inte Barbie och Ken. Det står var och en fritt att raka eller klippa eller trimma eller göra vad som helst med sitt hår, oavsett var på kroppen det sitter, men vi kan inte komma ifrån att det naturliga tillståndet för de allra flesta är att vara hårig. Det finns en evolutionär fördel med det, precis som med håret på huvudet. För övrigt är tjejen i publiken skitsöt, vilket jag kan säga trots att jag inte känner henne. Jag känner knappast Megan Fox heller. Hon är säkert trevlig, men framställs i reklamen som det overkliga jag beskrivit här ovan.

Vad som gör mig så arg och ledsen med hela den här cirkusen är att debatten tycks handla om huruvida det är äckligt med håriga armhålor. Men jag vill påstå att det inte är det det handlar om. Det handlar om att man anser sig ha rätten att döma och kränka en annan människa utifrån hennes utseende.  En kvinnas utseende. Vi är så jävla präglade på att sätta kvinnors utseende i fokus att vi inte reflekterar över det. Och det gäller oavsett vilken kön man själv har. Det är en sjuk del i vår kultur som vi inte kan förneka hur mycket vi än försöker. Och att det är så är ju inte konstigt! Sagoprinsessorna och Megan Fox är överallt! Men varför?

Jo, för att det finns folk som tjänar på att vi har våra omedvetna fördomar. Marabou är fullkomligt medvetna om att killar medvetet eller omedvetet tänker över möjligheten att faktiskt träffa Megan Fox, rädslan över att inte vara bra nog, och tryggheten i chokladbiten som presenteras som nyckeln till ligget med Megan. No nuts, no glory.

Man är också fullt medveten om resultatet på tjejer av att visa upp snygga, sexiga, perfekt retuscherade tjejer i reklam. Man blir osäker, medvetet eller omedvetet, och garderar sig genom att köpa produkterna i reklamen.

Men för fan, gå inte på det där!

Jag är ärligt och fullt ut totalt ointresserad av Megan Fox. Hon kan sitta vid sin jävla pool och vänta på att killar ska imponera på henne. Däremot jag känner ett visst intresse för en okänd person som ägnar sin tid åt roligare saker än att pressa sig in i nån påhittad mall av saker man ska göra för att passa in. Och jag är inte ensam om det.

Eller för att uttrycka det med en låt (Spotify-länk): Alver och dvärgar

Jag vill lära barnen att slå

Jag har precis varit ute och sprungit en runda. Underbart väder och härligt att få svettas! När jag kom hem ställde jag mig och stretchade på gräsmattan utanför huset. På andra sidan gräsmattan spelade en klass mellanstadiebarn brännboll med sin lärare.

brannball

Minnen från min egen mellanstadietid kom tillbaka till mig där jag stod och sträckte ut ben och rygg. Om hur skraj jag varit för när det blev min tur att slå. Gå närmare! Gå närmare! ropade utelaget till varandra. Jag svalde och kastade upp bollen i luften. Miss. Samma sak igen. Miss. Utelaget gick ännu närmare, och jag missade för tredje och sista gången. Nån annan gick fram och tog slagträt. Backa! Backa! ropade utelaget.

Att jag var skitsnabb och sprang fortare än de andra var det ingen som brydde sig om. Det var slaget som räknades.

Till min fasa fick jag se samma scen utspela sig i repris där på gräsmattan. Några av barnen försökte och försökte, men missade och missade. Jag gick över till att stretcha axlarna och tänkte att om jag nånsin blir gympalärare så ska jag bannemej se till att barnen får en chans att lära sig slå.

För det fick inte vi. Vi fick aldrig träna oss i att slå. Det var nåt man skulle kunna från början. Jag skulle vilja köpa in en hel klassuppsättning slagträn och bollar och låta alla barnen öva sig så mycket de ville. De som skulle ha svårt för det hade jag visat för, förklarat för och hjälpt.

Tänk om någon förklarat för oss vad gympa och idrott egentligen gick ut på. Att det inte bara var det där hemska och plågsamma som man släpade sig till två gånger i veckan för att göra bort sig, utan att det faktiskt gick ut på att man skulle må bra. Att man rör sig för att hålla sig frisk, bli glad och må bättre. Och tänk om någon förklarat för oss hur man gjorde de olika sakerna innan vi skrattade ut varandra för att vi inte kunde.

För min del var det först efter gymnasiet, när gympan var slut (tack gode gud!) som jag började röra mig och träna för egen del. Det var först då jag upptäckte att det var kul, och att jag mådde bra av det.

Och framför allt var det först då jag upptäckte att jag var bra på det.

EMANUEL DISSAR – del 13: Troll

Nu är jag på sånt där riktigt dissningshumör igen! Det har alltså blivit dags för trettonde delen i Emanuel Dissar, och den här gången handlar det om troll! Då menar jag alltså inte storvuxna och lite korkade individer som utrustade med påkar och klädda i trasiga höftskynken skrämmer livet ur skogshuggare och äter upp getter. Jag menar ganska normalväxta och lite korkade individer som sitter vid sin dator och gör personliga påhopp på folk de inte känner på olika internetforum.

Är då inte jag själv ett troll? Jag dissar ju allt möjligt här. Men nej, jag vill nog påstå att jag inte är ett troll, delvis för att jag tror mig vara ganska uppenbar med den ironi som förekommer i de mer banala dissarna, och dels för att jag aldrig hoppar på enskilda personer, utan företeelser som rullväskor och hög musik. Nåväl, åter till trollen.

internet_troll

De verkar frodas på forum som YouTube, Flashback (!) och diverse bloggar. Nu senast sprang jag på ett i en Facebookgrupp. Facebook brukar annars vara hyfsat fritt från dem, eftersom man skriver under sitt riktiga namn.

Ett troll ägnar sig främst åt att skriva elaka kommentarare av typen ”hahahahahahaha emanuel… fan du har ju hamnat bakom flötet o fått syrebrist vid födseln. shit asså.” (autentiskt exempel) som svar på seriösa inlägg. Ofta kan stora seriösa initiativ, t.ex. i form av Facebookgrupper, helt tas över av folk som skriver den här typen av inlägg, vilket får till följd att man slutar besöka gruppen eftersom det inte går att diskutera. En effekt blir också att man låter bli att säga sin åsikt eftersom risken är stor att man blir förolämpad av ett troll.

Hur ska man då hantera dem? Jag vet faktiskt inte… Skulle tro att ignorera dem är ett sätt, men får de en att hålla tyst är det ju ett sätt att bekräfta dem… Tips mottages tacksamt.

Yttrandefrihet – hur bra idé är det egentligen?

Yttrandefrihet är alltid bra. Eller? När skulle det vara dåligt?

Jag ramlade över en tråd på ett forum igår kväll. Den var ungefär en månad gammal, och det har tydligen tagits upp i media, utan att jag har märkt det. Den börjar med att en kille skriver att han tänker ta livet av sig, och att han har riggat sin webcam för att ladda upp foton av det hela till en server. På forumet skriver han också hur man loggar in på servern.

Folk som läser hans inlägg reagerar på olika sätt. Några försöker hindra honom, men de flesta skriver saker som ”Du vågar inte! Du är för feg!” eller tror helt enkelt inte på honom. En del ger honom till och med tips och hejar på honom. Någon skriver ”är det långt kvar? jag ska åka och jobba snart nämligen…”

Bild-3

Hans första inlägg gjordes 11.51. 13.13 skriver han ”allrigt lets do it”, och inläggen i forumet börjar ändra karaktär. En del börjar prata om att ringa polisen. Andra skriver saker som ”Haha, grymt! vill man ta livet av sig är det ens egens beslut, ingen ska lägga sig i det.

Jag mådde dåligt hela kvällen och hade svårt att somna. Tydligen hade även en moderator i i forumet gått in och tagit bort de värsta inläggen, så jag vågar knappt tänka på vad det var jag slapp läsa.

För ett par år sedan såg jag ett avsnitt av Uppdrag Granskning som handlade om ”självmordsforum” på internet. Där folk öppet diskuterar metoder, ger varandra tips och så vidare. Det var bland annat en intervju med en kille som sålt starka mediciner till unga människor som senare tagit livet av sig med hjälp av dessa.

Dessa forum försvarar sin verksamhet med att alla har en rätt till yttrandefrihet. Och jag antar att de har rätt. För hur kan det vara fel att ge människor möjlighet att prata med varandra?

Efter lite efterforskning på Flashback, forumet där killen i artikeln hängde sig, hittade jag trådar om allt möjligt som jag i min naivitet trodde skedde på mer diskreta ställen. Hur man får tag på droger, olika sätt att ta dessa droger och tips på prostituerade, är några få exempel.

Återigen, man kan inte förbjuda människor att prata med varandra. Men tonen och stämningen på dessa forum är ibland rent horribel. Förolämpningar och dödshot är mer regel än undantag, och det känns verkligen inte otroligt att folk hetsar varandra att göra sakar som förmodligen inte skulle gjort om de inte gick in på forumet.

En grundregel på Flashback är att ingen ska kunna spåra din identitet. Kanske är det där kruxet ligger? I ”verkliga livet” har man alltid en identitet. När en människa blir av med sin identitet tycks det hända saker som som inte skulle hänt annars.

Jag vill nog påstå att det inte är särskilt bra.