Emanuel – Emanuel Blume

Nagriljärerna på skolkampanj

(Klicka här för att komma till kampanjen!)

När min roman Nagriljärerna publicerades för ett par år sen var det flera recensenter som skrev saker i stil med att den borde kunna användas inom skolan som diskussionsunderlag kring frågor om psykisk ohälsa, identitet och relationer. Så i våras fick jag idén att ordna en skolkampanj i samband med terminsstarten efter sommarlovet, där skolor kan köpa in boken till specialpris för att använda till just sånt.

Sagt och gjort, jag stämde av med förlaget och de tyckte det var en bra idé. Och igår tryckte jag på sändknappen så att närmare trehundra mail gick ut till i princip alla Sveriges folkhögskolor. Varför inte gymnasier? Korta svaret: För att de är så många och har så fasta kursplaner. Därav folkhögskolor (plus att jag själv råkar vara folkhögskollärare).

Att det dröjde ända till nu beror på att de flesta folkhögskolor upphandlat Adlibris som bokleverantör, och Adlibris har varit svåra att nå under sommaren. När vi äntligen fick tag på dem och sänkte priset för skolor tog det flera dagar innan det syntes i deras webbutik att priset var sänkt och när det väl gjorde det var priset ett annat än vi tänkt oss.

Så det finns två summor av kardemumman här; den ena är att Nagriljärerna förhoppningsvis kommer att användas på folkhögskolor framöver, den andra att det är lättare att skriva böcker än att sälja dem.

Första skisserna på framsida till Johanna Johonna

Uppföljaren till Johanna Nejhanna heter Johanna Johonna (see what I did there?) och kommer att släppas till hösten på förlaget Beta Pedagog. Nu har jag fått se de första skisserna från illustratören Elisabeth Widmark på framsidan. De är bara konceptskisser, så långt ifrån något färdigt man kan komma. Men jag gillar dem!

Kaizer går in i sista manusfasen

Så nära nu. Kaizer har gått in i sista manusfasen innan den ska till förlag. Jag har några testläsare (bl a den briljanta Petra Kronvall-Hellbring ) som hjälper till med värdefulla yttre ögon. Det är så viktigt det där, att släppa in läsare och lyssna på deras synpunkter. Det är ju ändå för dem man skriver, även om man inte ska sticka under stol med att det har en viss terapeutisk verkan också.

Kaizer är mitt första försök att skriva en thriller för vuxna helt (nåja) utan inslag av fantastik. Om jag skulle skissa på baksidestext skulle det bli nåt sånt här:

Andreas är miljöinspektör. I hela sitt liv har varit the good guy – den vuxna i rummet, den som tar ansvar och löser problem. Men när han blir av med jobbet, blir lämnad av sin fru, tappar vårdnaden om sin son och dessutom blir påkörd av ledaren för ett MC-gäng är det något som brister. Vad händer när the good guy bestämmer sig för att bryta mot reglerna? Vad kan en ensam, överviktig och arbetslös miljöinspektör göra mot ett kriminellt MC-gäng?

En hel del.

När slog det över? – del 2

Häromdagen skrev jag ett inlägg om skillnaden mellan ungas inställning till klimatförändringar idag och för tjugo år sen. För att göra en lång historia kort: När jag var ung och konfronterade lärare och andra vuxna med klimatfrågan blev jag ofta klappad på huvudet och tillsagd att jag inte behövde oroa mig. Idag är det jag som är lärare, men när jag konfronterar unga med samma fråga skakar de sorgset på huvudet och säger att allt är kört. När svängde det? Borde det inte funnits en period mellan ”oroa dig inte” och ”allt är kört” och hur fasen missade jag den? Efter inlägget sa min polare Sören, som är i min ålder, en smart sak.

Ha sa:

Jag tror inte att vi gick rakt från oroa dig inte till det är redan kört. Det som hände däremellan var nog mer att klimatfrågan långsamt blev något självklart. Den slutade vara något man bråkade om och började i stället ligga där hela tiden, som en bakgrundston. Alla visste, men väldigt lite förändrades i grunden. [ … ] De som är 18 – 25 idag har aldrig levt utan klimatkris som ständig följeslagare. De har vuxit upp med larmrapporter, extremväder och brinnande skogar och samtidigt sett hur utsläppen fortsätter. Om man i tio – femton år får höra att “nu är det bråttom” utan att se att det leder till avgörande förändringar, då är det kanske inte så konstigt om reaktionen blir trötthet snarare än kampvilja.

Och ju mer jag tänker på det, desto mer tror jag att han har helt rätt. Kanske är det också det som gör att man liksom känner sig lurad. Att makthavarna när vi var unga kom undan med att säga ”oroa dig inte” medan de unga (vi) kände oro men fortfarande hade hopp, medan makthavarna idag (vi) står inför unga som känner misstro hopplöshet.

Det var för övrigt många skarpa och insiktsfulla kommentarer på inlägget, även om jag inte citerar alla här. Det är, om inte annat, åtminstone ett tecken på att det fortfarande trots allt finns hopp och handlingsvilja.

Och – innan ni säger nåt – jag inser såklart att det här till stor del är två fyrtioåriga gubbar som gnäller på den unga generationen. Visst finns unga som både kämpar och hoppas, även bland mina deltagare. Men ibland har även gnället en funktion.

När slog det över?

När jag tog en löprunda häromdagen kastade jag en blick ut över ett fruset Vassbotten. Då var det en tanke som slog mig. När slog vi om från bekymmerslöshet till hopplöshet?

När jag var sådär en sjutton-arton-tjugo år var jag engagerad i miljö och klimat (surprise surprise). På den tiden klappade lärare och andra vuxna en på axeln och sa att det där med klimathotet är överdrivet, oroa dig inte. Samma sak, om än något hånfullare, fick man höra från jämnåriga. Sådär höll det på ganska länge, men nånstans mellan 2003 och 2020 var det som att det helt omärkligt blev helt tvärtom.

För idag när jag undervisar möter jag snarare vad som skulle kunna beskrivas som en passiv hopplöshet. När jag drar samma grejer som jag drog för tjugo år sen, om hur bråttom det är om vi inte vill att välfärden ska kollapsa och blablabla, tycker många att jag är naiv som tror det går att göra nåt åt det. Det är ju redan kört.

Så min fråga är alltså – när gick vi från oroa dig inte till det är redan kört? Det känns som att det borde funnits så mycket mellan där. Missade jag alltihop? Mina klimathotet-är-överdrivet-lärare gick i pension, och vips fanns bara det-är-redan-kört-tjugoåringar kvar. När hände det? Jag hade inbillat mig att efter bekymmerslösheten och förnekelsen skulle insikten, paniken och kampviljan ta vid, men istället verkar vi ha gått direkt på uppgivenheten.

Nu kan man förstås invända att att Greta Thunberg tände kamplågan redan 2018 och att den har brunnit sen dess, men det är inte den jag möter när jag undervisar mina deltagare, som de flesta är 18-25 år. Snarare är unga idag trötta på Greta och menar att hon inte alls representerar dem utan att det snarare är vuxna som applåderar henne och höjer Fridays for Future till skyarna.

Allt det här gör mig förvirrad och, om man ska vara ärlig, rätt sur. Är den här reflektionen en förenkling? Alltså, det är klart att det är, men är det en alltför förenklande förenkling? Ni unga som läser det här – har jag missuppfattat alltihop?

Bohuslän och arktis

Den här bilden är tagen några hundra meter från huset i Bohuslän där jag växte upp. Men kisar man och tar av sig glasögonen skulle det med lite god vilja kunna se ut som Svalbard eller nån annanstans i Arktis. I höst kommer en svensk-kanadensisk polarexpedition gå av stapeln med isbrytaren Oden, och det finns en mikroskopisk chans att jag kommer att vara med.

Okej, för att göra en lång historia kort – det har utlysts en författarplats på polarexpeditionen Canada-Sweden Arctic Ocean 2026, och jag har lämnat in en ansökan. Ända sen jag var i tonåren har jag varit fascinerad av polarområdena, särskilt Arktis, och ända sen jag var på ett föredrag för tjugo år sen med en äventyrare som övervintrat på Spetsbergen har jag känt en stark längtan efter att själv nån gång få komma dit. Och även om jag inte har nån rimlig chans att få följa med kan man ju i alla fall intala sig att det åtminstone är teoretiskt möjligt.

Alldeles nyligen läste jag Vitön av Bea Uusma, om Andrées legendariska ballongfärd mot Nordpolen i slutet av artonhundratalet, och än en gång känner jag dragningen norrut. Det är märkligt att den är så stark. Andrée kände den. Uusma känner den. Så många som lockats åt det hållet genom åren. Trots att det är så tomt. Enorma ytor av is, snö och hav. Inga träd, ingen civilisation (nästan). Jag är varken äventyrare eller forskare och dessutom för klimatmedveten för att flyga upp till Longyearbyen, men om man nu utlyser en plats för en författare… varför inte?

Okej – nu blir det prettopoetiskt, men det är svårt att beskriva Arktis på andra sätt. De vidsträckta landskapen till lands och sjöss, de långa näringskedjorna, den fina balansen i de arktiska ekosystemen och själva läget längst upp på världens tak. Det är lite samma känsla som jag har inför astronomi, där ytterligheterna vid polerna är det närmsta vi kan komma rymdens ytterligheter på jorden. Svalbard – norra Grönland – Frans Josefs land – liksom solsystemets yttre planeter och månar representerar alla ett gränsland, platser där världen övergår från utforskad och förstådd till dold och obetvingad.

Sådär, nu har jag svamlat färdigt för den här gången. Om inte annat så kan man ju låta sig fascineras på avstånd.

Ett nytt år på många sätt

I somras hade jag inget jobb. När jag efter 18 månaders praktik fick min lärarexamen fanns inga pengar att anställa för. Ett utlyst lärarjobb gick till en annan sökande i sista sekunden. Så jag förberedde mig för en höst med all tid i världen för skrivande och självförsörjning. Dessutom kunna ta hand om hälsan, motionera och röra mig. Himla kul ändå! Det varade ungefär tolv timmar, sen ringde rektorn och undrade om jag ville ha ett miljösamordnarjobb istället, och undervisa lite parallellt? Javisst, sa jag och tänkte att skriva får jag göra senare. Nu är det senare.

Min projektanställning tog slut vid nyår och jag är i samma situation som i somras, det vill säga – kavlar upp ärmarna för att skriva. Blir det så den här gången? Under de två första veckorna på 2026 har det bara dykt upp lite sporadiska lärarvikariat, vilket jag inte har nåt emot. Så länge jag får lite utrymme över. Det är flera projekt som är på gång just nu:

Johanna Nejhanna ska få en uppföljare till hösten. Den går under arbetsnamnet Johanna Johonna (see what I did there?) och första utkastet blev klart i julas. Nu sitter jag spänt och väntar på kommentarer från min förläggare.

En ny spänningsroman är färdigskriven och mer eller mindre redo att skickas till förlag. Man skulle kanske kunna kalla det för en kriminalthriller där handlingen kretsar kring en miljöinspektör som retar upp fel personer och dras in i saker som får honom att ifrågasätta mer än ett av sina livsval. Arbetsnamn är Kaizer.

En helt ny berättelse är på synopsisstadiet. Den lutar åt mer åt fantastikhållet än det jag skrivit det senaste, vilket känns lite som att komma hem. Utan att avslöja nåt om handlingen kan jag nämna att arbetsnamnet är Trollsådd.

Så ja, där har vi väl nuläget. I den bästa av världar skulle jag hoppas på att få hålla på med lite musik också. Det kliar i fingrarna och mer än en idé snurrar i huvudet, men i dagsläget med småbarn osv har jag motvilligt insett att jag måste prioritera.

Det sagt, expect good things to come.

Johanna har landat!

Pang, vad tiden går fort! I tisdags släpptes Johanna Nejhanna officiellt. För den som bott under en sten (eller möjligen haft viktigare saker för sig) den senaste tiden så är det den första boken i en serie kapitelböcker riktade i första hand till barn mellan 9 och 12 år.

Jag sitter i skrivande stund på bussen på väg till jobbet, så jag gör det enkelt för mig och klistrar in texten från bokens baksida här:

Johanna och pappa har precis flyttat från lägenheten i stan till huset där pappa växte upp. Johanna lär känna Benjamin, och tillsammans dras de in i ett mysterium där jakten på en gömd skatt avslöjar hemligheter som sträcker sig djupt in i hennes egen familj.

Det är så mycket Johanna undrar över. Varför kan hon inte sitta still när alla andra kan det? Vem är gubben på flakmopeden som alltid är full och skriker åt pappa? Och vad är det pappa inte berättar?

Att boken nu är släppt innebär att den faktiskt går att få tag på, och den här gången är jag helt oinblandad i försäljningen. Efter att ha sålt sina egna böcker i tio år är det oerhört skönt att förlaget tar hela den biten den här gången. För den som vill köpa finns den hos vanliga bokhandlare, t ex Bokus, men billigast bör den vara i förlagets webbshop, klicka här för att komma dit.

(vill man ha den signerad kan jag såklart fixa det 🙂)

Johanna Nejhanna – cover reveal!

Såhär ser den alltså ut, min första barnbok! Efter ett mörkt relationsdrama, en samling skräcknoveller och en tung SF-tegelsten trodde jag knappast att detta skulle vara vad som skulle komma härnäst, men det visade det sig alltså vara.

Fantastiskt bra jobbat av Elisabeth Widmark som illustrerat och Sabina Botin som layoutat och satt.

Bra grejer på gång

Jag hade kunnat vara sur och grinig. Sur för att jag inte fick lärarjobbet jag var på intervju för, grinig för att nån annan lyckades bättre än jag. Men det finns fördelar med en öppen kalender. En är att jag kan djupdyka i skrivandet, vilket inte är helt fel, för just nu är det tre (3!) bokprojekt på gång.

Det första är en kapitelbok för åldern 9-12 år som precis är tryckt och kommer att släppas på förlaget Beta Pedagog om ett par veckor. Jag skrev första utkastet redan 2023, men bokutgivning går surrealistiskt långsamt medan så mycket annat går så snabbt. Boken heter Johanna Nejhanna och såhär står det på baksidan:

Det andra är ytterligare en barnbok, som jag hittills bara börjat på. Det är en uppföljare till Johanna Nejhanna och jag har (tro det eller ej!) redan kontrakt på den med förlaget. Förhoppningsvis kommer det så småningom även en tredje, men den finns än så länge bara i mitt huvud.

Det tredje är ett manus jag precis skrivit färdigt. Det är en spänningsroman för vuxna som drar åt thrillerhållet. Första gången jag skriver en berättelse helt (?) utan fantastiska/övernaturliga inslag! Arbetsnamnet är Kaizer. Grundhistorien är att Andreas Holmberg – en nyskild, utarbetad och lätt alkoholiserad miljöinspektör i en jämtländsk landsortskommun – blir påkörd under en löprunda med sin son. Föraren är ledare för ett kriminellt MC-gäng. Är det en olycka eller är det nån som vill sätta dit Andreas? Han dras allt djupare ner i ett slukhål av skuldkänslor, smärta och konspirationsteorier, och inser efter ett tag att det bara finns en enda väg upp.

Så nej, jag har ingen anledning att vara sur och grinig. Ovanpå bokprojekten har jag ett externt skrivuppdrag som jag också får tid att ägna mig åt, och dessutom hoppar jag in på enstaka vikariat på skolan. Skönt att inte helt behöva pausa den världen heller.

Det är bra grejer på gång. Stay tuned.