Det blev en helsida!

I förra numret av Speltidningen Fenix blev jag intervjuad om Nagriljärerna och dess kopplingar till rollspel. Jag hade väl räknat med nån liten spalt sådär, så jag satte nästan i halsen när jag öppnade tidningen och intervjun täckte ett helt uppslag.

Speltidningen Fenix, liggande på soffa. Intervju med Emanuel på uppslaget.

Nu när nästa nummer kommit ut har jag fått tillåtelse att publicera intervjun här, i sin helhet. För den som inte vill zooma in och läsa pyttebokstäver i bilden kommer den här i text:

Intervju med Emanuel Blume om Nagriljärerna

Frågeställare: David Jenssen Bergkvist
Svarande: Emanuel Blume

Hej Emanuel Blume, författare till den kommande boken Nagriljärerna, som ges ut på Daniel Lehto förlag! Du är tidigare känd som författare till den kritikerrosade SF-romanen Nomadplaneten, men nu ger du dig på en ny genre! Vill du börja med att prata lite om det? Känner du dig klar med science fiction?

Känd är nog att ta i, möjligen i en liten krets. Och jag är absolut inte färdig med science fiction! Men jag har alltid tyckt om fantastik som helhet, både att läsa och skriva, allt från hård SF till zombieskräck och urban fantasy. Möjligen att jag är lite mätt på klassisk fantasy, som jag förläste mig på i tonåren. Men hård SF kommer jag definitivt återvända till, jag har faktiskt ett manusidé som ligger och gror i bakhuvudet.

Men nu är det magisk realism som gäller! Vill du berätta lite om Nagriljärerna? Dess tematik, stil, miljöer, karaktärer?

Nagriljärerna är mer av en ungdomsbok än Nomadplaneten. Åtminstone är huvudpersonen yngre och mycket av handlingen utspelar sig i ungdomskretsar – i skolan, på konserter och så vidare. Sen är det nog en bok  som vuxna gärna läser också. Åtminstone gillar jag den typen av berättelser, som t. ex. Sara Bergmark Elfgrens böcker. I Nagriljärerna har jag tre huvudteman: Rollspel, rädsla och skör vänskap. Det handlar om Gabriel, som precis börjat gymnasiet och blir indragen i en rollspelsgrupp av klasskamraten och punkaren Lo. Båda två är ganska udda, men på helt olika sätt. I rollspelet upplever Gabriel nåt han aldrig upplevt förut, en värld som är totala motsatsen mot hans egen värld där epatraktorer, extrajobb och hockey är det han förväntas hålla på med. Men ju mer han dras in i äventyret, desto svårare får han att skilja på spelet och verkligheten. Sista delen av boken utspelar sig åtta år senare, när han är tjugofyra.

Det låter lite som en mardrömsvision formulerad av Didi Örnstedt? Är det tänkt att vara en förmaning mot verklighetsflykt?

Jag har dålig koll på Didi Örnstedt men jag känner till boken ”De övergivnas armé” och vad den handlar om. Rollspelandet sågs ju som ganska kontroversiellt av vissa under 80- och 90-talen. Det fanns konspirationsteorier om alla möjliga saker, som att spelen skulle göra barn till satanister eller skjutgalna mördare. Och den fördomen finns med i Nagriljärerna, bland de som inte vet vad rollspel handlar om. Att gå mer in på kopplingen mellan rollspel och verklighet än så är nog att gå lite väl långt in på spoilerterritorium.

Är det för mycket av en spoiler att förklara vad en “nagriljär” är?

Njaä, en väldigt liten spoiler i så fall. Själva nagriljärerna är ett slags varelser, eller demoner, som förekommer i spelet. De är obeskrivliga tingestar med förvridna lemmar, långa kloliknande naglar och en mun som går vertikalt genom ansiktet istället för horisontellt. Det är när Gabriel börjar ana dem även utanför spelet allt ställs på ända.

Vad har du själv för relation till spelkultur, såsom rollspel eller lajv?

Jag blev introducerad till bordsrollspel i slutet av högstadiet, av några äldre kompisar. Vi spelade ett par år, främst Drakar och Demoner men också spel som Vampire, Viking och Svenil, och jag älskade det. När de försvann ut i världen för att plugga drog jag ihop några yngre vänner och fortsatte spela med dem. Då insåg jag att jag tyckte minst lika mycket om att spelleda som att spela. Spelledandet ligger väldigt nära berättandet och romanskrivandet, så i mångt och mycket har jag rollspelandet att tacka för att jag började skriva själv. Lajvat har jag gjort några enstaka gånger och brädspel spelar jag så ofta jag får möjlighet. Men datorspelandet är nog den spelhobby jag ägnar mest tid åt. Jag är väldigt svag för berättande spel med få eller inga våldsinslag, som point-and-click- och FMV-genrerna. Båda har fått en renässans i och med indiespelvågen de senaste tio åren.

Vill du rekommendera några särskilt intressanta titlar bland sådana berättelsedrivna indiespel som du har hittat?

Oj, ja, gärna! Två av mina favoriter från de senaste åren är Fran Bow och Kathy Rain, som båda är svenskutvecklade. Det förstnämnda är psykologisk skräck med fantastisk handmålad grafik, om en flicka på ett mentalsjukhus, hennes flykt därifrån och hennes kamp mot det som jagar henne. Kathy Rain är mer av en lätt övernaturlig detektivhistoria med klassisk pixel art. Ett annat svenskutvecklat spel som kombinerar SF och skräck är SOMA, som vred om hjärnan på mig flera varv för ett par år sen. Går man längre tillbaka är Myst och dess uppföljare nog de spel som inspirerat och påverkat mig allra mest, både som person och som berättare. Och Monkey Island, inte att förglömma. Kan knappt bärga mig att få spela det nya som kommer nu i höst, över 30 år efter det första! Amanita Design är en tjeckisk spelstudio som gör fantastiska, absurda äventyrsspel utan dialog. Både jag och mina barn tycker väldigt mycket om dem. Och Gabriel Knight får man inte glömma såklart. Åtminstone inte de två första. Fantastiska, välskrivna och mycket mer vuxna än spel generellt var på den tiden de gjordes. Gabriel i Nagriljärerna fick låna sitt namn därifrån. Och en sista: Minimalistiska Darkside Detective. Twin Peaks-inspirerade detektivhistorier med övernaturliga inslag, mycket humor och korta ”fall” som man lätt kan lösa på en kväll.

Spelar/spelleder du fortfarande rollspel också?

Just nu är jag ganska upptagen med att vara pappa, så det kommer nog dröja några år innan jag kan ta upp rollspelandet igen. Men fyraåringen älskar både brädspel och datorspel så det bådar gott!

Nomadplaneten innehöll, precis som brukar vara fallet med bra SF, ett ganska starkt samhällskritiskt tema, där fokuserat på den uppseglande klimatkrisen som ju tyvärr bara blir mer och mer aktuell. Finns det något motsvarande budskap eller tema i Nagriljärerna?

Jag skulle inte säga att Nomadplaneten är samhällskritisk, min tanke med den var inte att kritisera hur vi tänker eller vilka beslut som tas i nutid, utan bara skildra en framtid där utvecklingen har fortsatt som idag. Och hur människan hanterar insikten att det som varit gått förlorat för alltid. Men det kanske är samma sak. Jaja.

Om Nomadplaneten hade en handling i stor (bokstavligen astronomisk) skala så är Nagriljärernas handling mer småskalig. Den har större fokus på relationerna mellan karaktärerna och de vidunder som lurar i vår egen källare snarare än på främmande planeter. Budskap och tema finns, men det brukar ge mer för läsaren att läsa in det själv än att jag ska stå och berätta vad berättelsen handlar om. Om sorgen var central i Nomadplaneten är rädslan central i Nagriljärerna.

Du sa att Nagriljärerna är mer av en ungdomsbok, men vem tänker du dig är den mest centrala målgruppen? Vem har mest ut av att läsa denna bok, och varför? Vem vill du allra helst nå?

Det är så knöligt det här med målgrupper. Författare hatar det och läsare struntar i det men förlag och bokhandlare kräver det. Jag tänker mig två grupper som de jag framför allt skriver för: De som är unga idag och de som var unga på 90- och 00-talet då boken utspelar sig.

Vill du nämna några viktiga inspirationskällor till boken?

Sara Bergmark Elfgren är en av mina favoritförfattare, så mitt sätt att skriva har definitivt färgats en del av hennes. Sen är det svårt att bortse från Stephen King som jag läst ohälsosamt mycket av sen högstadiet. Silent Hill-spelen har varit en stor inspiration både för den här boken och Nomadplaneten. Och så får vi inte glömma Cirkus Miramar, som både inspirerat boken och är med i den. En av bokens nyckelscener utspelas på en Cirkus Miramar-konsert och jag har lyssnat på dem mycket, mycket. Den sista, och kanske mest problematiska, inspirationen är min egen erfarenhet av panikångest och vad det gör med en.

Urban fantasy med skräckinslag som utspelas i det sena 1900-talets Sverige får mig att associera lite till John Ajvide Lindqvists “Låt den rätte komma in” också?

Det har du säkert rätt i. Pinsamt nog har jag inte läst den, men jag har läst och gillat mycket annat av Ajvide Lindqvist och de elementen finns ju onekligen där också.

Hur har du jobbat med världsbygge i samband med skrivandet av Nagriljärerna? Du nämnde att ditt författarskap är inspirerat av spelledande, har det påverkat processen?

Världsbygget har inte varit en jättestor del av arbetet med Nagriljärerna, eftersom den utspelar sig i en tid jag själv levde och i den stad där jag bor numera. Tanken är att världen ska ligga så nära verkligheten som möjligt, så att den som var med där och då känner igen sig, gärna in till minsta detalj. Det jag gjort är att jag kontaktat folk som vet mycket om t. ex. platser där berättelsen utspelar sig, punkscenen i Vänersborg, veganaktivism och hur det var att komma till Sverige som bosnisk flykting på 90-talet.

Spelledandet har påverkat processen så tillvida att jag ser läsarens resa genom boken som att hen ”spelar” den, på så sätt att det finns genomarbetade lager under ytan för den läsare som får för sig att gräva. Om det makar sense.

Om Nagriljärerna var ett rollspelsscenario, vilket spel skulle det passa bäst i?

Jag vet faktiskt inte. När jag spelleder slutar det nästan alltid med att jag glider över i nån slags friform, och det är nog vad Lo som spelleder i boken också gör. De spelar Drakar och Demoner i Ereb Altor-världen, så åtminstone rollspelsdelarna skulle jag absolut spela på det sättet.

När kommer boken ut, och var köper man den?

Vi släpper den i samband med bokmässan nu i september. Det är också ett bra ställe att köpa den, annars kommer den till SF-bokhandeln och förhoppningsvis en hel del andra bokställen, plus att man kan få tag på den via förlaget (lehtospelochmedia.se) eller min hemsida (emanuelblume.se).

Daniel Lehto förlag ger ju ut rollspel, specifikt kopplade till böcker. Har du funderat på att ge ut något spelmaterial baserat på dina böcker?

Nej, den tanken har inte slagit mig. Ett rollspel baserat på ett bok om ett rollspel? Blir lite som Street Fighter: The Movie: The Game. Men det kanske kan funka? Det hade varit kul att skriva ett spelbart DoD-scenario med den handling som förekommer i boken. Det ska man ju nästan föreslå för Fria Ligan…

Meta är inne. Har du någon hälsning du vill leverera till Fenix läsare?

Kanske att om folk läser boken och den påminner om minnen av sitt eget rollspelande, den tiden, eller om man vill ropa att ”Neeeej, så var det inte alls!” får man gärna höra av sig!

Då säger jag tack för denna gång, med både antagandet och förhoppningen att det inte är sista gången vi hör talas om dig i Fenix! Jag ser även fram emot att få läsa Nagriljärerna.

*

Det blev inte nån kort artikel direkt! Fast det borde jag väl förstås ha kunnat räkna ut när intervjun tog en och en halv timme…

Nagriljärerna är förresten nedsatt i pris nu inför jul, köp den här!

Emanuel plirar bakom en tidning med intervju om Nagriljärerna

Överlevde bokmässan!

Efter corona och fyra års småbarnspappakarantän var det inte helt utan nervositet jag häromdagen tog tåget ner mot Göteborg och årets Bok- och Biblioteksmässa. Som tur var däckade jag inte förrän det hela var över, och trots social overload är jag så glad över att få ha varit med om bokreleasen för Nagriljärerna! Så kul med alla som kom och ville ha den signerad!

Emanuel signarerar bok i montern på bokmässanHar fått många frågor om var man kan köpa boken, och fånigt nog är väl det ungefär det enda jag inte skrivit under de dygn då jag basunerat ut budskapet om boksläppet på sociala medier. Jaja.

Boken kan hur som helst köpas i förlagets webbshop, som man hittar här.

Om man skulle önska boken signerad kan man också köpa den här på hemsidan, under rubriken “böcker” här ovan. Då kan man dock få räkna med nån dag längre leveranstid.

Några fler bilder från mässan:

Mängder av böcker och spel i förlagets monter
Förlagets monter var full av spel och böcker.
Boken Nagriljärerna liggande på monterbordet
Den fantastiska framsidan är målad av Katja Lindblom, med typografi av Isabel Evers.
Emanuel med boken framför sig i förlagets montern.
Jag är glad att få vara en del av utgivningen hos Lehto Spel och Media.

 

Nagriljärerna släpps på Bokmässan!

Det tog några år längre än jag tänkte, men nu närmar sig boksläppet för Nagriljärerna med stormsteg! 22 september är det dags för Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg och där kommer man för första gången kunna hålla sitt alldeles egna nagriljärexemplar i handen!

Boken Nagriljärerna framför folkhavet på Bokmässan

Jag kommer att finnas på plats hos Lehto Spel & Media i monter A04:26, tillsammans med ingen mindre än George Johansson! En av mina science fiction-idoler, som skrev Universums Öde-böckerna mellan 1979 och 1986 (men kanske är mer känd för barnböckerna om Mulle Meck). Nu släpps nyutgåvorna av Universums Öde, samtidigt som Nagriljärerna, på samma förlag! Författarna Hanna Blixt och Camilla Linde kommer också att finnas på plats. Vi kommer att signera under följande tider:

Torsdag 22/9
Kl 12:00 Sagospelet Skräck och Tornedalens mysterier (Daniel Lehto)
Kl 14:30 George Johansson

 

Fredag 23/9
Kl 12:00 Emanuel Blume
Kl 14:00 (prel) Camilla Linde

Lördag 24/9
Kl 11:00 George Johansson
Kl 12:15 Hanna Blixt
Kl 14:00 Emanuel Blume
Kl 15:30 Sagospelet Skräck och Tornedalens mysterier: Peter Svärd, Lasse Partanen, Camilla Linde och Daniel Lehto

 

Söndag 25/9
Kl 12:00 Camilla Linde

 

Nagriljärerna är en blandning av skräck och urban fantasy. Berättelsen börjar i november 1993. Gabriel är sexton år och känner sig missanpassad och efterbliven. Han bor med sin mamma och tre bröder i Vargön utanför Vänersborg. I nya klassen går punkaren Lo, som övertalar honom att gå med i en rollspelsgrupp tillsammans med klassens clown och två syskon från Bosnien. En ny värld öppnar sig, där hockeytrunkar och epatraktorer byts ut mot äventyr och trolldom. Den blir en flykt från kraven att skaffa körkort, bidra till hushållets inkomster och allt annat Gabriel vet att han borde.

Samtidigt händer något konstigt. Mörka skuggor från spelet börjar skymta förbi i verkligheten och sakta men säkert förvandla den till en mardröm. Gabriels äldre bröder berättar om deras gemensamma pappa – att han var alkoholist. Att han var sinnessjuk. Men vart har han tagit vägen? Gabriel måste få veta. Tillsammans med Lo följer han ett vindlande spår som leder till en övergiven nöjespark djupt in i skogen, och allt närmare den lögn som format hela hans uppväxt.

teckning av ungdomar i klunga, där en flicka har en omänsklig mun
Illustration av Isabel Evers, inspirerad av boken.

En del av handlingen utspelar sig i den rollspelsvärld som blir en spegling av verkligheten och hjälper Gabriel att på krokiga omvägar ta reda på sanningen om vem han är och vad som händer omkring honom. I bokens sista akt har han fyllt 24 år.

Boken ges ut av Lehto Spel & Media och släpps 22 september 2022.

Är vi högstadieelever från Bleket?

Såhär såg jag ut när jag var 18.
Emanuel som artonåring sitter under ett träd i palestinasjal
På den tiden var jag partipolitiskt aktiv, och en gång var jag med i en politisk debatt på Bleketskolan i min hemkommun Tjörn. Det började bra med att varje parti fick introducera sig med vad de tyckte var viktigt och ville driva. Men det blev snabbt tydligt att så fort nån nämnde Bleket eller Bleketskolan visslade eleverna och klappade händerna. När nån föreslog nåt som eleverna tyckte verkade jobbigt buade de. Det dröjde inte länge förrän debatten förvandlades till en tävling mellan partierna att lova allt möjligt till just eleverna på skolan. Simhallar, godisaffärer, sportarenor, ledighet från skolan – allt som fick eleverna att klappa händerna. Ingen vågade säga nåt som fick dem att bua.
Ungefär så känns valdebatten nu. Partierna tävlar i vem som kan lova folk mest förmåner och minst ansvar. Detta i en tid när vi måste ta större ansvar än någonsin. För vi står vid ett vägskäl. Aldrig tidigare i världshistorien har vi haft det så bra som nu. Haft så hög standard. Varit så friska. Utsatts för så få risker. Haft såna möjligheter att resa. Att äta mat från hela världen, billigt och året runt. Kontakta vem vi vill, när vi vill. Historiens människor skulle sett oss som kungar. Kejsare. Gudar.
Så stora är våra privilegier. Och vi har vant oss vid dem, tagit dem för givet. Men kanske tillhör jag den första generationen i modern tid vars barn inte kommer att få det lika bra som sina föräldrar. Och det på grund av mig. Vi har en liten, liten chans att minimera den globala uppvärmningen (att stoppa den är kört), men det förutsätter att vi gör ALLT vi kan NU. Att vi tar ansvar. Men den politik som partierna går till val på går ut på att vi ska slippa ta ansvar. Det ska nån annan göra. Marknaden. Poliserna. Nato. Kärnkraften. Och vi röstar som vi röstar, klagar på att politikerna inte tar ansvar. Men hur behandlar vi de politiker som faktiskt försöker? Hur ligger det enda parti som har någorlunda vettig klimatpolitik till i opinionsmätningarna? De balanserar på fyraprocentsspärren. Vi straffar politiska förslag som innebär att vi som folk ska ta ansvar, och belönar löften att vi ska kunna fortsätta leva som gudar, även om kostnaden för det är våra barns möjligheter att leva som människor.
Vi är högstadieelever på en skoldebatt.
Eller?

Nytt manus på gång!

Det här, mina vänner, är tekoppen hos en man som börjat skriva ett nytt bokmanus!
En tekopp med muminmotiv framför en bärbar dator

Och innan jag säger för mycket – det här är i ett VÄLDIGT tidigt stadium. Förra manuset, som bytt titel från Trollkarlen till Nagriljärerna, har fortsatt högsta prioritet och kommer att ha det till ett tag efter släppet i höst. Men det här är en idé jag haft i tankarna några år och i samband med att jag fått en barnfri (dock inte jobbfri) vecka bestämde jag mig för att faktiskt känna lite på det hela och skriva några kapitel.

Jag vill inte avslöja genre eller handling än, men det blir som det brukar i det avseendet att det är nåt helt annat än det brukar.

Slutet på 2021 och vad som väntar framåt

2021 har inte direkt varit mitt mest aktiva år, varken på sociala medier eller ute bland folk. Och med covidrestriktioner hit och dit har det kanske blivit mitt mest osynliga år någonsin. Trots det har det hänt två viktiga, roliga och stora saker som jag tänkte dela med mig av! Båda syns på bilden.

Emanuel med bebis i sjal på bröstet sitter och skriver på en dator

Det mest uppenbara, och också det viktigaste, är den lilla tjejen som sitter i sjalen och sover. Hon föddes i november och knep fjärdeplatsen i familjen. För att göra en lång historia kort: Allt har gått bra, hon mår fint och vi är glada att alla fyra får vara tillsammans på den här sidan livmodern! Sen är det ju lite sisådär med sömnen för Sofia och mig, men som Bon Jovi sa – I’ll live when I’m alive and sleep when I’m dead! Tänk att man skulle behöva bli förälder för att fatta den verkliga innebörden av den låten.

Den andra roliga saken syns också på bilden, men inte lika tydligt. Jag sitter och jobbar på mitt nya romanmanus, utifrån kommentarer jag fått från min redaktör på MITT NYA FÖRLAG! Japp, jag lyckades få den förlagd till slut! Det är inget jätteförlag, men fetare än nåt jag gett ut på tidigare. Vi siktar på utgivning till bokmässan 2022 och jag ser väldigt mycket fram emot ett nytt boksläpp.

Summa summarum – just nu verkar jag i det dolda, men jävlar vad grejer det händer!

Saker som händer under ytan

På ytan har mycket stått still ganska länge. Sen jag blev pappa har det varit svårt att få tiden att räcka till musik och skrivande. Dessutom har jag brottats med en sjukskrivning som, om jag ska vara ärlig, har varit rätt tuff. Och lagom till att man mår bättre igen kommer en pandemi och fimpar alla chanser att få spelningar.

Men allt står inte till för det!

I början av hösten blev jag klar med mitt nästa bokmanus. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det liksom Nomadplaneten håller sig inom fantastikgenrerna. Den här gången är det inte science fiction, utan drar sig mer åt skräckhållet. Just nu ligger det hos ett antal agenter i väntan på att eventuellt bli upplockat och skickat till förlag, och det enda jag kan göra är att hålla tummarna.

Med bokmanuset färdigt har jag fått loss tid att spela musik också. För även om det är svårt att komma ut och spela går det utmärkt att skriva nya låtar! I skrivande stund har jag vågat mig in i studio för första gången på åtta år (mer eller mindre). Eftersom jag vill ut och spela igen behöver jag inspelat material som låter som jag låter nu. Det har hänt en del sen 2012 då min förra skiva Inte riktigt än gas ut.

Så som sagt – att vara småbarnspappa gör att man inte får mycket tid över. Men den tid jag trots allt får använder jag.

Nu är det dags!

Ända sedan mamma visade mig Frankenstein och Monstret i svarta lagunen när jag var liten har jag varit fascinerad av skräck. Alla former av skräck – spökhistorier, filmer, dataspel och böcker. Några av de första längre berättelserna jag skrev när jag var i tioårsåldern var spökhistorier (oftast utspelade de sig på 40- och 50-talet på den engelska landsbygden, troligen på grund av att jag var tokig i Enid Blyton).

När jag började skriva igen i trettioårsåldern blev det science fiction, i form av Nomadplaneten, men vid sidan om smygskrev jag små skräcknoveller. Det blev en då och då, och häromåret bestämde jag mig för att följa upp Nomadplaneten med en helt annan sorts bok – en novellsamling med skräcktema. Det var svårt att välja ut vilka noveller som skulle få vara med. Jag vände och vred på dem, skickade ut dem till kompisar för att höra vad de tyckte, och till slut bestämde jag mig för åtta stycken som både jag och testläsarna tyckte bäst om.

Men något saknades. Åtta lösa noveller kändes inte så kul. Jag tänkte att det kanske inte var nån bra idé trots allt, men så läste jag en bok med korta detektivnoveller av Hans Alfredsson. Han hade knutit ihop alltihop med en ramberättelse som handlade om en pensionerad polis som gick på konditorier med sin kompis och berättade om olika fall under hans karriär. Det var ju en jättebra idé, tänkte jag, och så föddes idén om Oktagonen, en hemlig klubb som träffas i ett hemligt rum i källaren under ett sjukhus. Varje vecka berättar någon en spökhistoria. Men vad är det egentligen för klubb? Vad händer med folk efter att de berättat sina historier? Och vem är kvinnan med den underliga dialekten som leder alltihop?

Oktagonen släpps som ljudbok och podcast med nya avsnitt varje onsdag från och med den 2 januari 2019. Någon gång under året kommer sedan den samlade e-boken.
Fram tills dess kan du lyssna på den här teasern:

Tio minuter här och där

Tja, hur ska jag börja? Jag finns fortfarande. Sedan jag blev pappa i våras har jag släppt taget om väldigt mycket av min digitala närvaro, både här och på sociala medier. Det har mest varit skönt. Och ska jag vara ärlig har jag inte tänkt så mycket på det, det har liksom funnits (och finns fortfarande!) viktigare saker att ägna sig åt. Och så mycket man kan göra helt utan att vara uppkopplad mot annat än sitt barn.

O sover i sin gröna fluffiga monsteroverall, sittande i sele medan vi bestiger ett norskt fjäll.

Men allt eftersom augusti och sommaren lider mot sitt slut, föräldraledigheten snart går över i jobb och nån slags vardagsrutin smyger sig tillbaka in i livet, börjar det klia i fingrarna igen. Jag älskar att vara pappa och jag har världens bästa och finaste lilla son, men långsamt långsamt börjar tankarna att dra iväg mot där sakerna jag hade på gång innan pappandet tog över. Fingrarna börjar klia, och alla de där projekten som legat på hyllan sedan i våras börjar liksom vifta och gny efter uppmärksamhet. Jag ser det som ett bra tecken, även om det kommer att dröja innan jag kan få in det där i vardagen på ett sätt som funkar.

För nu handlar allt om “tio minuter här och  där”. Allt som kan avbrytas och göras i tiominutersintervaller går faktiskt ganska bra även med ett litet barn. Filmer och TV-serier har jag faktiskt tittat mer på sen jag blev pappa än innan (plötsligt har man en ursäkt att sitta still), och dataspel går också förvånansvärt bra. Så länge det är sånt man kan spela med en hand och som går att avbryta när som helst. Jag ser så mycket fram emot att kunna spela tillsammans med min son när han blir tillräckligt stor, och hoppas att han kommer att tycka sånt är roligt.

Överlag har jag insett att det inte är det man måste göra som är jobbigt med att ha ett litet barn. Att gå upp fem gånger per natt och byta blöja, att torka dregel och spyor, att gå fram och tillbaka med honom på axeln och sjunga tills han blir lugn – allt det där går fint och kan ofta vara ganska mysigt. Det jobbiga är det man inte längre kan göra. Som att kunna gå på toaletten när man behöver. Sitta med samma sak i mer än korta stunder. Skriva. Äta en hel måltid. Gå på bio. Få vara lite vuxen.

Jag har insett att man som förälder behöver göra åtminstone lite såna saker. Åtminstone behöver jag det, för att inte helt släppa den jag var en gång och bara vara pappa till nån annan.

Från och med nu ska jag börja skriva här nån gång då och då igen, för att se om jag fortfarande kan formulera mig och som en mjuk övergång till att börja ägna mig åt kreativa saker igen. Jag har en följetong som är inläst och klar, en roman som är skriven till två tredjedelar och en massa låtar som vill sjungas.

Men en sak i taget. Än så länge gäller tio minuter här och där.

”Vad blev det, då?”

Beroende på i vilka kretsar man umgås så är det antingen en seriös fråga eller något man skämtar om att andra säger. Vad blev det, då? I mina kretsar är det nog mest något man skämtar om. Mest.

Något jag inte var beredd på var att frågan skulle börja komma så fort folk fick reda på att jag skulle bli pappa. Inte bara ”vad blev det, då?” utan rentav ”vad är det, då?”.

”Det är en knodd!” brukade Sofia och jag svara. För det var det ju. Och det var också en liten knodd som kom ut i slutändan.

Det spännande är att jag ser det där på ett nytt sätt nu. Tidigare har jag tänkt, fördomsfullt nog mot en social grupp jag själv tillhör, att inställningen att inte fråga om kön det första man gör bara är ett ideologiskt ställningstagande. Att man egentligen undrar men låter bli att fråga. Men ju närmare de där fyrtio veckorna vi kom förstod jag att det faktiskt ligger nåt mer än så i det.

Till min förvåning insåg jag att jag faktiskt själv inte var så intresserad vad vårt barn skulle visa sig ha för kön. Inte så att det inte betydde nåt, mer som att det fick ha det kön det hade och att det fanns väldigt många andra saker jag tänkte så mycket mer på. Utvecklade sig allt som det skulle? Tänk om det hade nån sjukdom där inne? Tänk om nåt hade gått fel? Navelsträngen, kan inte den hamna runt halsen, vad händer då? Sparkar det inte lite mindre den här veckan än förra? Tänk om det blir komplikationer vid förlossningen? Missfall? Medfödda sjukdomar? Missbildningar?

Det var så mycket att tänka på och oroa sig för! Det jag hoppades på var att vårt barn skulle födas friskt och att alla kroppsdelar satt där det skulle, sen fick det ha vilket jäkla kön det ville.

Det är klart att ens kön påverkar ens personlighet, men att den första frågan man ställer är ”Vad blev det, då?” känns ännu mer märkligt nu än för ett år sen. Är jag som pappa redan långt före födseln inställd på vilka egenskaper mitt barn kommer att ha utifrån vilket kön jag har tagit reda på att det tillhör, kommer jag att behandla det därefter. Det är inte fel att någon, vuxen eller barn, har egenskaper som är typiska för det kön hen tillhör, men det är lika inte fel att inte ha det. Vad som däremot är fel i mina ögon är att jag ska tillskriva mitt barn egenskaper, baserade på min och samhällets bild av hur pojkar och flickor är, innan det ens är fött.

Nu är han född, och han är finast i världen. Han har rätt att ha de egenskaper han har och kommer att ha. Jag hoppas att jag som pappa kommer att kunna låta honom ha det.

 

Förtydligande: Jag tycker alltså inte på något sätt att det är “fel” eller “dumt” att ta reda på kön i förväg eller undra över det. Jag blev bara förvånad över hur långt ner på listan över saker jag tänkte på och undrade över den frågan kom.