kött – Emanuel Blume

Rätten att äta kött

Snabbinlägg idag.

Jag läste en artikel om att den lokala MUF-föreningen i Karlshamn protesterat mot den “vegetariska dagen” på en skola i Karlshamn i slutet av november. Protestaktionen gick ut på att dela ut 100 hamburgare utanför skolan.

Det känns som man läst nyheten tidigare, och det har man. Både politiska ungdomsförbund på högerkanten, kvällstidningar och andra organisationer med mer eller mindre genomtänkta agendor har gjort samma sak de senaste åren. Det senaste jag skrev om det kan ha varit detta.

Enligt de aktuella protesterna från MUF Karlshamn ska inte politikerna få bestämma ifall eleverna ska äta kött eller inte. “MUF Karlshamn står upp för friheten” säger en MUF-representant i samband med protesten.

Jag lovade att det skulle bli ett snabbt inlägg idag, så här kommer min respons på påståendet att politikerna inte får bestämma ifall eleverna ska äta kött eller inte: Jo, de får de. Eller, för att nyansera det hela, skolan har rätt att sätta matsedeln, och politikerna har inflytande över hur den utformas. Skolan har full rätt att låta bli att servera kött en dag i veckan utan att det delas ut hamburgare på skolgården, på samma sätt som det är fullt rimligt att låta bli att servera potatis vissa dagar utan att det delas ut pommes frites, eller att låta bli att servera fisk utan att det delas ut fiskpinnar.

Om vi nu talar om frihet och fria val, är det då värre att besluta att eleverna ska äta kött fem dagar i veckan än att besluta att eleverna inte ska äta kött en dag i veckan? Över-huvudet-bestämmandet-måste väl vara lika stort när man bestämmer att nån ska göra på ett sätt som när man bestämmer att någon ska göra på ett annat sätt?

Det är ingen mänsklig rättighet att äta kött. Däremot har vi politiska beslut på att skolorna ska servera bra, hälsosam och näringsmässigt fullvärdig mat. Det är tveksamt hur hälsosamt det är i längden med kött i varje måltid, för att inte tala om effekterna på miljö och klimat, men det var inte det det här inlägget skulle handla om. En av mina poänger är att vi gör barn en otjänst om vi under hela skolåldern präglar dem på en väldigt begränsad syn på mat – den att varje måltid måste innehålla kött. Väldigt få människor i världen har den mathållningen, eller ens möjligheten till den. Att låsa sig till en exklusiv lyx är ett handikapp om man någon gång skulle vilja röra sig utanför vår lilla i-landsbubbla.

Det är känsligt, det här med matvanor och vad man äter. Att bli ifrågasatt som köttätare måste vara jättejobbigt. Jag antar att det är en av grundorsakerna till “köttprotesterna”. Det är något som ligger så nära ens person och man är vad man äter och allt sånt där. Men det går inte att stanna där, bli rädd, och fortsätta sprida en ohållbar norm. Jag blev ifrågasatt hela gymnasiet för att jag inte åt kött, och min gissning är att ifrågasättande åt det hållet är vanligare än tvärtom. Poängen är inte att vi ska gå runt att mobba varandra för vad vi äter och inte äter, men det är dags att se att normen vi lever efter vad gäller mat varken är självskriven eller särskilt hållbar i längden.

Just det ja, det skulle bli ett snabbt inlägg. Jag slutar skriva nu medetsamm

EMANUEL DISSAR! – del 30: GT

I slutet av augusti gjorde jag en genomgång av allt jag dissat i den här serien, inför det trettionde inlägget som jag skrev skulle komma “imorgon”. Hrrrm. Det här med heltidsjobb och teaterpremiärer skyndar inte på ens bloggande direkt.

Nu är det i alla fall dags. Jag har funderat mycket fram och tillbaka på vad som skulle vara spektakulärt nog att utgöra den trettionde dissen. Men efter många om och men kom jag fram till att den här serien inte handlar om att vara spektakulär, och att diss nummer 30 får bli ytterligare en spontan misstroendeförklaring.

Denna gången riktar jag uppmärksamheten mot kvällstidningen GT (Göteborgs-Tidningen, Expressens västsvenska upplaga). För några veckor sedan skrev jag om hur GT delade ut kött utanför Way out West, ett tilltag som gick ut på att kämpa för de stackars festivalbesökarna som gick miste om sin rättighet att inhandla kött i sin omedelbara närhet. Därmed startades “Kötthjälpen”, där GT delade ut korv och annat kött utanför festivalentrén.

Jag ska inte dra hela historien igen, men hur dumt är det inte när en organisation tar ett moget och ansvarstagande beslut (i ett sammanhang där så många bara pratar och inte vågar agera), för att sedan utsättas för att en kvällstidning driver en parodisk “människorättskampanj” utanför entrén? Inte mycket förtroende för GT fanns kvar hos mig efter det här.

Det som fick mig att totalt tappa förtroendet för GT var dock deras kampanj mot trängselskatt i Göteborg, som går ut på att driva fram en folkomröstning i frågan. Missförstå mig nu inte, jag är inte emot vare sig demokrati eller folkomröstningar. Men trängselskatten baserar sig på ett demokratiskt taget beslut med samtliga partier i fullmäktige bakom, med undantag för Sverigedemokraterna. Det innebär att över 90% av de röstande redan har röstat på partier som är positiva till förslaget. Det är också mycket tveksamt om ytterligare en folkomröstning bör drivas fram av en tidning, som dessutom tar väldigt tydlig ställning, och som så tydligt väljer att bortse från miljökonsekvenserna.

Köttscenariot upprepar sig, skulle man kunna säga. Ett taget beslut, väl grundat i forskningsresultat och med de utsläppsminskningar, luftkvalitetsförbättringar och den minskade trafikträngseln som blivit resultatet i Stockholm i färskt minne, ifrågasätts till förmån för en diffus vi-viiiill-köra-bil-obehindrat-oavsett-om-vi-förstör-miljön-sådeså-mentalitet. Faktum som att Stockholms näringsliv gjort stora vinster på att leveranser nu kommer fram i tid och folk mer sällan blir försenade till möten osv är som bortblåsta.

En låt som illustrerar det hela:

Detta blev min trettionde diss, och jag har därmed skrivit tio gånger fler inlägg än jag tänkt från början. Och det värsta är att jag har minst tre till som väntar på att få komma ut.

Den stora köttbomben! Utan kött!

Under min verklighetsflykt i Visby nåddes jag i princip bara av två nyheter från världen utanför. Det ena var att NASA landat sin sond på Mars och det andra var att Way Out West inte serverade något kött inne på festivalområdet.

Det var senare som tycktes väcka störst uppståndelse. Till och med i medeltida Visby fick jag nyhet på nyhet från media som rapporterade om “skandalen”, att festivaldeltagarna svalt, och om egna aktioner för att rädda de stackars människorna som nu inte kunde köpa kött i sin omedelbara närhet. GT startade rentav “Kötthjälpen” för att förse de stackars svältande festivalbesökarna med kött.

Först skrattade jag mest åt det. Reportrar som trissar upp nåt fullkomligt ospektakulärt och gör en pappersdrake av det. Sen blev jag mer och mer irriterad. Här har vi alltså en festivalarrangör som faktiskt gör vad andra bara talar om. Istället för att skriva vaga policies och halvambitiösa miljömål med formuleringar som “vi kommer att sträva efter en minskad andel kött” kör man alltså fullt ut och serverar måltider utan kött. Föredömligt! Tycker vi som sliter ändan av oss med att få företag och organisationer med att gå från ord till handling och ta ansvar för miljön, klimatet och framtiden.

Så kommer alltså alla dessa konstiga infallsvinklar om att folk svälter och att deras kötträttigheter kränks. Detta efter att det konstaterats i rapport efter rapport, undersökning efter undersökning och studie efter studie att köttindustrin är en av de stora bovarna i klimatdramat och ett av de största hoten mot att våra barn och barnbarn ska kunna ta över en beboelig planet. Problemet, har det sagts, är att beslutsfattare inte vågar välja bort köttet. Nu kommer en festivalarrangör och tar precis ett sånt beslut, och BANG! – vad händer?

Way Out West har allt mitt stöd.

Droppen kom när jag läste en krogrecension (!) i Metro. Den handlar om grillrestaurangen Tranquilo, som beskrivs som WoWs totala motsats när det gällde mat. I positiv bemärkelse. Halva recensionen består av en språkligt ekvilibristiskt orgie i hån mot beslutet att inte servera kött, samt de korkade människor som tycker detta är ett bra beslut. Att det skulle ha något med miljö överhuvudtaget att göra stöts effektivt bort med argumentet att “Saken är att festivalens nya grönsaksiver naturligtvis bara är en del av en långsiktig plan att charma sin drömbokning Steven Patrick Morrissey till festivalen.”

För ett ögonblick kände jag mig tillbakaflyttad till första året på gymnasiet, där varje skollunch innebar kommentarer om att jag inte åt kött. “Kommer du med din kaninmat nu igen?”, “Tänk på de stackars morötterna!”, “Kött är så jävla gott!”, “Djuren är skapade för att ätas av människor!”, “Jävla grönsaksfascist!” och så vidare. Recensenten i Metro framstod med ens som en målbrottsbrytande 16-åring i backslick och rosa skjorta, som med illa dolda härskartekniker hånade det politiskt medvetna valet att inte äta kött, på samma sätt som hen hånar människor med låglönejobb eller som är arbetslösa.

En dagstidning med någon form av journalistisk ambition borde hålla sig för god för den här typen av smutskastning i underhållningssyfte. Speciellt när smutskastningen drabbar något så viktigt som ett ärligt försök att faktiskt ta ansvar för vår gemensamma framtid.

Galghumor med SDU

Jag ska försöka att skriva det här på ett så seriöst sätt jag kan, och inte göra narr av någon. Men det är svårt, för jag tycker personligen det är så tragikomiskt.

SDUs (SDU är Sverigedemokraternas ungdomsförbund) ordförande Gustav Kasselstrand intervjuades under Almedalsveckan nu för några dagar sedan. Jag läste intervjun i förmiddags och höll på att sätta téet i halsen (jo, jag vet, det händer ganska ofta numera). Jag har tidigare på bloggen diskuterat Sverigedemokraternas inställning till invandring och jämlikhet. Nu har turen uppenbarligen kommit till miljö.

Här kommmer några citat ur intervjun (som går att läsa i sin helhet här) och mina reaktioner.

“Nu utvecklar vi våra tankar kring miljön i snabb takt. Till exempel är vi det mest kärnkraftsvänliga partiet. Vi ser det som det enda realistiska alternativet. Dessutom är kärnkraften extremt miljövänligt också, och de svenska kärnkraftverken håller högst klass i världen.”

Okej. Först och främst; “det enda realistiska alternativet”. Hur menar han då? Menar han att den enorma tillväxten av förnybar energiproduktion som pågår världen över är orealistisk? Overklig? Att den egentligen är på låtsas? Sen har vi påståendet att kärnkraften är extremt miljövänlig. Det hade varit spännande att se vad han har för referens på det. En livscykelanalys på en kWh el från kärnkraft, från att uranet bryts av utsatta arbetare i dagbrott i Namibia, till att de legat hundratusentals år inkapslade i koppar och bentonitlera i vår svenska natur som SD värnar så om, skulle förmodligen säga något annat. Men jag tvivlar på att Kasselstrand läser så mycket livscykelanalyser. Att sedan svenska kärnkraftverk håller hög klass är rent felaktigt. Svenska kärnkraftverk är gamla, lappade och lagade och internationellt kritiserade för sin dåliga säkerhet.

“Sen är ju SDU ett parti som är extremt djurvänligt, så vi kommer att ta ställning för att förbjuda minkfarmarna. Detta är en onaturlig näring som inte Sverige ska uppmuntra till. Minknäring syftar bara till att folk ska gå omkring i en fin päls. En form av lyxkonsumtion som inte är viktig. Köttproduktion syftar däremot till att vi ska överleva, en viktig moralisk skillnad.”

De har rätt om minkarna. Men köttproduktion har inte handlat om överlevnad sen stenåldern. Idag dör vi fetma, inte av svält. Icke-ekologisk köttproduktion idag handlar om pengar, inte överlevnad.

“Peak oil är ganska överreklamerat. Vi kommer inte stå där en dag och inse att oljan är slut. Det kommer vara en lång process över flera årtionden. Alternativen kommer att utvecklas under tiden. Koldioxidhotet finns också, med all sannolikhet, vi vet ju inte säkert. Det är ett hot, men det får alltför stort fokus i debatten. Tillväxten, här är det ingen hållbar linje att säga att vi konsumerar alltför mycket och att vi måste dra ner på vår konsumtion. Det är en felaktig utgångspunkt och kommer i praktiken inte att gå att genomföra. Att ha fokus på att vi konsumerar för mycket, då landar man lätt i frågan om vilken standard vi egentligen ska ha. Ska vi gå tillbaka till 1990, 1980 eller 1950. Visst skulle miljön bli bättre om vi gick tillbaka till stenåldern, men det är ju inget realistiskt alternativ.”

Det är nu jag känner att jag ger mig. Under intervjun har Kesselstrand sagt ett fåtal vettiga saker som fått mig att ändå läsa vidare, men nu förlorar han den allra sista droppen av min sinande respekt för SDs miljöpolitik. Peak Oil överreklamerat? Det är dataspelslogik att tänka att resurser är outtömliga, och oljeföretagen har redan börjat rota i oljesand och under Arktis smältande isar efter alternativa fyndigheter eftersom de stora oljefälten nu kräver att man sprutar ner miljardtals ton vatten och gas för att oljetrycket ska hållas uppe. Att vi inte vet säkert om klimathotet finns kanske stämmer för Karl Popper, men han skulle säga samma sak om jag frågade om han själv fanns. Kommentarer om vad han säger om tillväxten orkar jag inte ens skriva i nuläget, och slutsatsen att det skulle handla om att gå tillbaka till 50-talet är så fel det kan bli. Ingen seriös politiker menar att vi ska gå tillbaka i tiden. Vad det handlar om är att gå fram i tiden. Att möta framtiden utan att gå under på vägen.

Den enda som går tillbaka i tiden är Kesselstrand själv, när han påstår att vi behöver köttindustri av överlevnadsskäl. Då går han bokstavligen tillbaka till stenåldern.

Det kryllar av dem!

Här kommer ytterligare en uppföljare till det jag skrev om Den stora förnekelsen, boken av Johan Rockström och Anders Wijkman som jag pratat om i ett par dagar nu. I tisdags skrev jag om olika typer av klimatförnekare och igår om deras vanligaste argument. Jag avslutade gårdagens inlägg med att det kryllar av lösningar på alla de här problemen, och efter påtryckning från läsare kommer jag här att ta upp några av de viktigaste.

Vindkraftspark till havs. Jag tog med bilden mest för att jag tyckte den var så vacker.

Jag kommer att dela upp lösningarna lite slarvigt i Beslutsfattare och Individer.

Beslutsfattare

• Många stora miljöproblem idag handlar om att vi överutnyttjar naturresurserna. Det kan vara fiskbestånd, skog, mineraler osv. När företagen som utnyttjar resurserna gör sina ekonomiska kalkyler syns inga kostnader för att man förstör dessa resurser. Ur ett traditionellt samhällsekonomiskt perspektiv tjänar vi på att kalhugga skogar, släppa ut gifter och ge barnen cancer. Detta eftersom det då skapas nya jobb och genereras intäkter som ökar vår BNP. Detta är heltokigt såklart, och en lösning är vad man brukar kalla för att internalisera externaliteterna. Förenklat betyder detta att man “sätter en prislapp” på saker som tidigare inte hade någon prislapp. Ren luft, biologisk mångfald med mera. Det kan vara genom skatter, avgifter och annan lagstiftning. Poängen är att det ska kosta vad det är värt. Det ska löna sig att ta hand om resurserna, inte som idag, att förstöra dem.

• Att införa särskilda avgifter på nyutvinning av “jungfruliga råvaror”. Det handlar om råvaror som inte återbildas eller återbildas extremt långsamt, som metaller, fossila bränslen, uran, osv. Detta ska gynna återvinning av exempelvis metaller, som är enormt mycket mer resurseffektivt än nybrytning.

• Att ifrågasätta den ägandenorm vi har idag. Att köpa och äga saker är inte alltid särskilt bra i ett längre perspektiv. Många varor produceras idag för att hålla ett kort tag och sedan ersättas. På så sätt tjänar producenterna som mest, eftersom de då får sälja mera. Har man istället ett system där kunden inte äger, t.ex. en dator, utan hyr eller lånar på något sätt av producenten, ligger det i producentens intresse att varan håller länge, kan uppgraderas och inte går sönder och behöver bytas ut.

• Grön skatteväxling. Exempelvis kan man minska skatten på vanliga intäkter, men öka med motsvarande mängd på miljöbelastande verksamhet. T.ex. allt som tär på de begränsade naturresurserna.

• Inför minskad arbetstid. Vi har idag ett materiellt överflöd men brist på tid. Vid minskad arbetstid får man mer tid över för sina intressen, sin personliga utveckling, sina vänner och sig själv. Intäkterna minskar, men kan kompenseras av den gröna skatteväxlingen. Detta innebär också att man tvingas tänka över sina konsumtionsvanor.

• Lyssna på vad forskarna säger!! Våga ta obekväma beslut! Forskare har ofta arbetat fram genomtänkta planer och åtgärdsprogram. Ta ansvar som beslutsfattare och följ dessa.

Det finns många många fler exempel, men det här var några av de viktigare.

Individer

• Ta aktiva beslut i din konsumtion. Välj tåg framför flyg. Överkonsumera inte. Handla lokalt, rättvist och miljömärkt. Tänk över vad du behöver köpa och vad du istället kan låna, dela eller hyra. Det kommer även att gynna din egen ekonomi.

• Ifrågasätt dina transportvanor. Behöver du ha bil i stan? En bil drar inte bara bränsle, utan tar också upp plats i stan, släpper ut avgaser, kräver enorma mängder naturresurser att producera och utgör en trafikfara. Bilpooler är bra för den som behöver bil nån gång ibland. Cykla går i regel fortare än bil i Göteborg idag enligt min erfarenhet. Även här kan du spara massor med pengar.

• Hur mycket slänger du? Svenskar slänger enorma mängder mat, och det mesta behöver inte slängas. Köp inte mer mat än du vet att du kommer att äta upp. Ofta slängs ungefär 1/3 av den mat man köper in. Och när du slänger, få ändan ur vagnen och sopsortera! Det är så enkelt!

• Vad äter du? Köttproduktion världen över står för mer utsläpp av växthusgaser än all världens fordonstransporter (FAO, 2006). Ändå pratar man mycket mer om bilar än om köttätande. Den hårda sanningen är att köttproduktion är en stor del av orsaken till den globala uppvärmningen. Det betyder inte att alla behöver bli vegetarianer över en natt. Men varje måltid du äter vegetariskt (vilket ofta är nyttigare, mer näringsrikt och billigare) innebär ett minskat tryck på naturresurserna.

• Det där vanliga med att byta ut glödlampor, släcka i rum du inte befinner dig i, inte ha saker på standby och allt det där vi redan kan.

Återigen är det här bara en liten liten andel av alla lösningar. Jag valde här att inte ta upp en massa fiffiga tekniska lösningar. Det kan bli ett annat inlägg.

Shhh, ät och låtsas som inget!

Jag läste en notis om att en motion till LRFs årsmöte (LRF = Lantbrukarnas riksförbund) om att “anställda och förtroendevalda inom LRF inte bör vara vegetarianer“. Motionen vill helt enkelt ha ett vegetarianförbud inom organisationen.

Ett annat citat ur motionen är “Som medlem känns det väldigt konstigt att min medlemsavgift ska gå till att avlöna personer som tycker att det jag gör i min yrkesroll inte är moraliskt försvarbart“. Undrar vad Freud hade sagt om ett sådant uttalande. Vadå projicering liksom…

Enligt Sveriges Radio Dalarna har dock LRFs styrelse i Dalarna, där motionen kommer ifrån, visat sig skeptiska till förslaget.

Är godis värre än kött?!?

För några månader sedan tog jag beslutet att äta mindre godis. Dels för att jag inte vill vara sockerberoende, dels för att jag inte vill ha hål i tänderna, och dels för att man mår allmänt dåligt av för mycket godis och sötsaker. Det funkade ganska bra ganska länge, men det sista har jag slarvat en del. Men nu har jag fått reda på att det finns ännu fler anledningar att äta mindre godis.

Det har gjorts en undersökning vid Institutet för Livsmedel och Bioteknik, som visar att tillverkning av godis kan släppa ut kopiösa mängder växthusgaser. Att äta en påse skumgodis innebär lika mycket växthusgasutsläpp som att äta en portion fläskkött.

Svenskarna äter mer och mer sötsaker. Konsumtionen av godis och läsk har fördubblats på 40 år. Nu skulle jag väl tro att det är rätt sällan man klämmer i sig en hel påse skumgodis (övriga sorters godis har inte lika hög klimatpåverkan) jämfört med hur ofta man äter en portion kött. Okej, kanske inte i mitt fall eftersom jag inte äter kött, men i många fall.

Men det är ytterligare ett starkt skäl för mig att skärpa mitt godisätande. Och jag menar, så gott är det ju faktiskt inte.

Och förresten, apropå något helt annat, så finns nya avsnittet av Slottspod ute nu! Hejda ditt godissug genom att höra mig, Gunnar Sporrong och Katja Lindblom prata om nya främmande planeter, rymdfärjans sista färd och ryska marsresenärer i Moskva. Lyssna här!

Här ligger en höna begraven!

Jag var på Willys igår och handlade. Då fick jag syn på följande annons i billiga-saker-som-vi-säljer-just-nu-bladet som alltid ligger i en lådan när man går in i affären.

Trodde först inte att jag hade sett rätt. 16.90 kr för en HEL KYCKLING? Hallå liksom. Menar dom att det är möjligt att föda upp en kyckling, utfordra den, frakta den till slakteriet, slakta den, paketera den och transportera den till affären för 16.90?!

Hur gör man för att utföra det arbetet så billigt? Dessutom ligger det ju i priset löner till arbetarna i affären och affärens hyra, osv. Och naturligtvis hyra och löner till de som fött upp, fraktat, och slaktat kycklingen.

På något sätt har jag väldigt svårt att tro på att man göra det på ett hållbart och djuretiskt sätt för 16.90. Faktum är att jag egentligen tycker det är ett hån. Tror producenterna/försäljarna att vi går på att det verkligen går att göra så billigt, utan att något måste vara fel? I Kenya som jag besökte förra året, där priserna på mat är mindre än en tiondel av vad de är i Sverige, kostar kyckling många gånger mer än såhär.

Eftersom jag har en del insikt i den svenska fågelindustrin vet jag att det tyvärr används ganska brutala metoder för att maximera vinsten och minimera kostnaderna hos kycklingproducenterna. Metoder man helst inte talar högt om, men som bland annat involverar att man mal ner kycklingar som dött genom ihjälhackning, i kvarnar och ger som foder åt de andra kycklingarna.

Så för att avsluta det här inlägget kan jag säga att om jag nu köpt kyckling, vilket jag av naturliga skäl inte gör, så hade jag inte köpt den här. “Få pengar över till annat” som det står i rubriken, betyder tydligen att det blir FÅ pengar över till annat. En hållbar och etisk produktion, till exempel.

Kött och moral

Jag hade en väldigt intressant och givande diskussion idag med en god vän. Och just den delen av diskussionen jag ska fokusera på här handlar om vegetarianism. Det här inlägget är dessutom en fortsättning på det Almina Isberg skrev på sin blogg igår.

Det här med köttism och vegetarianism väcker så många känslor. Men låt mig klargöra en sak från början; för mig har mitt matval ingenting med moral att göra. Det har ingenting med duktigthet att göra. Eller hur bra någon är som människa. Att jag väljer att äta vegetariskt beror på att jag mår bra av det. Det beror på att det känns rätt för mig, och på att jag känner att jag bidrar till något större genom att göra det valet. För mig spelar det ingen roll om jag eller någon annan väljer att aldrig äta kött, bara äta det ibland, bara vissa sorter, eller hur man nu väljer att göra. Det är ointressant. Det som spelar roll är vad man vill med att äta som man gör.

Min vän, och många med henne, känner sig ofta påhoppad för sitt val att äta kött. Hon berättade om en kurs hon varit på (med Grön Ungdom) där bara en enda kille gått ut med att vara köttätare. Den stackarn fick ständigt försvara sitt ställningstagande från påhopp från de övriga ungdomarna på kursen. På samma sätt har min vän känt sig tvingad att försvara sitt köttätande i olika situationer och mått dåligt av detta.

Och jag förstår det. Det är obekvämt att bli påhoppad och behöva försvara sig. Särskilt när det gäller en sån känslig livsstilsfråga som vad man äter. Och jag tycker det är helt fel att skuldbelägga en person för vad hen äter.

Men det finns vissa saker som komplicerar det hela. För det första, men inte viktigast, är att situationen oftast är tvärtom. Det gick knappt en dag under min gymnasieperiod utan att jag blev påhoppad i matsalen, med att jag åt kaninmat, var töntig, inte förstod, och med förolämpningar i allmänhet. Som vegetarian är man som standard ständigt tvungen att försvara sitt val. I Sverige idag är kött standard. Vegetarisk mat är nåt alternativt. Som köttätare är man van att allt ska vara anpassad för en. Som vegetarian blir man snabbt härdad och van vid att få utstå det ena och det andra och ibland få gå hungrig.

Återigen vill jag påpeka att det är fel att skuldbelägga nån för vad hen äter. Slutsatsen av ovanstående stycke är att man inte kan sluta kritisera vårt samhälles höga köttkonsumtion med hänsyn till att det är obekvämt och obehagligt att bli ifrågasatt.

Den andra komplikationen är att köttkonsumtionen inte går ihop resursmässigt. Oavsett hur vi resonerar, skuldbelägger och prioriterar kan vi inte äta så mycket kött som vi gör idag. Vi lever över vår materiella förmåga. Om vi vore en tredjedel så många människor på jorden som vi är idag, så kanske det hade gått. Men kött är så resurskrävande att producera, att vi bokstavligen orsakar svält, giftutsläpp, utarmning av jordar och resurser och skyndar på växthuseffekten genom den höga köttkonsumtion som finns i västvärlden. Och det här är inte moral! Det handlar inte om vad som är rätt eller fel! Det är matematik. Det är logik. Det är politik. I förlängningen är det också solidaritet. Oavsett vilka moraliska aspekter vi lägger på det är 2+2 fortfarande 4.

Det här inlägget blev alldeles för långt. Men om du orkat hela vägen hit, så läs också dessa sista ord; Ingen av oss har nån skuld för vad vi äter. Ingen av oss ska skämmas för den lunch vi åt. Vi väljer själva vilka fighter vi väljer att ta. Det behöver inte handla om mat.

Vi har ingen skuld.
Men vi har ett ansvar.

Makten och maten

Nu blir det miljö och hållbarhetspolitik!

Som alla som inte bott under en sten de senaste åren förhoppningsvis har uppfattat måste vi ifrågasätta vår livsstil för att kunna bygga ett hållbart samhälle. Och en av de viktigaste frågorna är vad vi äter. Köttproduktion leder till mer utsläpp, mer resurförbrukning, mer bekämpningsmedel och antibiotika, och mindre mat till de som sedan ska äta, än vegetarisk matproduktion. Det vet vi redan och behöver egentligen inte diskuteras ytterligare.

Hur lätt är det då att lite smidigt sådär glida över från sin gamla tråkiga köttkonsumtion till en spännande vegetarisk konsumtion? Mjaa, rent ekonomiskt är det faktiskt ganska klumpigt. Man kan ju tycka att griskött, som kräver stora ytor för foderframställning, djurfabriker för djurhållningen, antibiotika och droger för att djuren ska överleva tillräckligt länge för att slaktas, och sedan slakttransporter och slaktförfaranden, borde vara dyrare för mig som konsument att köpa, än exempelvis sojaschnitzlar, som består av sojabönor. Men det är det inte!

Som ni ser på bilden är kilopriset för sojaprodukterna ungefär 3-4 gånger högre än för köttprodukterna! (Förpackningarna innehåller 900 g respektive 300 g) Hur kan det vara billigare att ge sojabönorna som foder till grisar, för att sedan föda upp och slakta dessa, än att äta sojabönorna direkt??

Detta, mina damer och herrar, kan betraktas som en effekt av det ekonomiska system vi så blint förlitar oss på. Långt ifrån allt går att skylla på marknadsekonomin, men det här visar på att systemet inte fungerar. Marknadens lagar är otillräckliga för att skapa ett hållbart samhälle, och den osynliga handen är alldeles för klumpig.

Jag är medveten om att jag förenklar nu. Exempelvis är bönor, kikärtor, linser osv i sin “fria form” relativt billigt, och dessutom mer flexibelt och förmodligen även nyttigare än “sojaprodukterna”, men som jämförelse med halvfabrikatet varmkorv är halvfabrikatet sojaschnitzlar fullt jämförbart.

Dagens överdrivna köttproduktion är ohållbar, både miljömässigt, ekonomiskt och djurrättsligt. Och vi konsumenter handlar gärna det som är billigt. Så visst vore det smart med någon form av köttavgift? Utformad som en skatt eller nåt annat smart. Det var allt för idag!