skola – Emanuel Blume

När slog det över? – del 2

Häromdagen skrev jag ett inlägg om skillnaden mellan ungas inställning till klimatförändringar idag och för tjugo år sen. För att göra en lång historia kort: När jag var ung och konfronterade lärare och andra vuxna med klimatfrågan blev jag ofta klappad på huvudet och tillsagd att jag inte behövde oroa mig. Idag är det jag som är lärare, men när jag konfronterar unga med samma fråga skakar de sorgset på huvudet och säger att allt är kört. När svängde det? Borde det inte funnits en period mellan ”oroa dig inte” och ”allt är kört” och hur fasen missade jag den? Efter inlägget sa min polare Sören, som är i min ålder, en smart sak.

Ha sa:

Jag tror inte att vi gick rakt från oroa dig inte till det är redan kört. Det som hände däremellan var nog mer att klimatfrågan långsamt blev något självklart. Den slutade vara något man bråkade om och började i stället ligga där hela tiden, som en bakgrundston. Alla visste, men väldigt lite förändrades i grunden. [ … ] De som är 18 – 25 idag har aldrig levt utan klimatkris som ständig följeslagare. De har vuxit upp med larmrapporter, extremväder och brinnande skogar och samtidigt sett hur utsläppen fortsätter. Om man i tio – femton år får höra att “nu är det bråttom” utan att se att det leder till avgörande förändringar, då är det kanske inte så konstigt om reaktionen blir trötthet snarare än kampvilja.

Och ju mer jag tänker på det, desto mer tror jag att han har helt rätt. Kanske är det också det som gör att man liksom känner sig lurad. Att makthavarna när vi var unga kom undan med att säga ”oroa dig inte” medan de unga (vi) kände oro men fortfarande hade hopp, medan makthavarna idag (vi) står inför unga som känner misstro hopplöshet.

Det var för övrigt många skarpa och insiktsfulla kommentarer på inlägget, även om jag inte citerar alla här. Det är, om inte annat, åtminstone ett tecken på att det fortfarande trots allt finns hopp och handlingsvilja.

Och – innan ni säger nåt – jag inser såklart att det här till stor del är två fyrtioåriga gubbar som gnäller på den unga generationen. Visst finns unga som både kämpar och hoppas, även bland mina deltagare. Men ibland har även gnället en funktion.

När slog det över?

När jag tog en löprunda häromdagen kastade jag en blick ut över ett fruset Vassbotten. Då var det en tanke som slog mig. När slog vi om från bekymmerslöshet till hopplöshet?

När jag var sådär en sjutton-arton-tjugo år var jag engagerad i miljö och klimat (surprise surprise). På den tiden klappade lärare och andra vuxna en på axeln och sa att det där med klimathotet är överdrivet, oroa dig inte. Samma sak, om än något hånfullare, fick man höra från jämnåriga. Sådär höll det på ganska länge, men nånstans mellan 2003 och 2020 var det som att det helt omärkligt blev helt tvärtom.

För idag när jag undervisar möter jag snarare vad som skulle kunna beskrivas som en passiv hopplöshet. När jag drar samma grejer som jag drog för tjugo år sen, om hur bråttom det är om vi inte vill att välfärden ska kollapsa och blablabla, tycker många att jag är naiv som tror det går att göra nåt åt det. Det är ju redan kört.

Så min fråga är alltså – när gick vi från oroa dig inte till det är redan kört? Det känns som att det borde funnits så mycket mellan där. Missade jag alltihop? Mina klimathotet-är-överdrivet-lärare gick i pension, och vips fanns bara det-är-redan-kört-tjugoåringar kvar. När hände det? Jag hade inbillat mig att efter bekymmerslösheten och förnekelsen skulle insikten, paniken och kampviljan ta vid, men istället verkar vi ha gått direkt på uppgivenheten.

Nu kan man förstås invända att att Greta Thunberg tände kamplågan redan 2018 och att den har brunnit sen dess, men det är inte den jag möter när jag undervisar mina deltagare, som de flesta är 18-25 år. Snarare är unga idag trötta på Greta och menar att hon inte alls representerar dem utan att det snarare är vuxna som applåderar henne och höjer Fridays for Future till skyarna.

Allt det här gör mig förvirrad och, om man ska vara ärlig, rätt sur. Är den här reflektionen en förenkling? Alltså, det är klart att det är, men är det en alltför förenklande förenkling? Ni unga som läser det här – har jag missuppfattat alltihop?

Rätten att äta kött

Snabbinlägg idag.

Jag läste en artikel om att den lokala MUF-föreningen i Karlshamn protesterat mot den ”vegetariska dagen” på en skola i Karlshamn i slutet av november. Protestaktionen gick ut på att dela ut 100 hamburgare utanför skolan.

Det känns som man läst nyheten tidigare, och det har man. Både politiska ungdomsförbund på högerkanten, kvällstidningar och andra organisationer med mer eller mindre genomtänkta agendor har gjort samma sak de senaste åren. Det senaste jag skrev om det kan ha varit detta.

Enligt de aktuella protesterna från MUF Karlshamn ska inte politikerna få bestämma ifall eleverna ska äta kött eller inte. ”MUF Karlshamn står upp för friheten” säger en MUF-representant i samband med protesten.

Jag lovade att det skulle bli ett snabbt inlägg idag, så här kommer min respons på påståendet att politikerna inte får bestämma ifall eleverna ska äta kött eller inte: Jo, de får de. Eller, för att nyansera det hela, skolan har rätt att sätta matsedeln, och politikerna har inflytande över hur den utformas. Skolan har full rätt att låta bli att servera kött en dag i veckan utan att det delas ut hamburgare på skolgården, på samma sätt som det är fullt rimligt att låta bli att servera potatis vissa dagar utan att det delas ut pommes frites, eller att låta bli att servera fisk utan att det delas ut fiskpinnar.

Om vi nu talar om frihet och fria val, är det då värre att besluta att eleverna ska äta kött fem dagar i veckan än att besluta att eleverna inte ska äta kött en dag i veckan? Över-huvudet-bestämmandet-måste väl vara lika stort när man bestämmer att nån ska göra på ett sätt som när man bestämmer att någon ska göra på ett annat sätt?

Det är ingen mänsklig rättighet att äta kött. Däremot har vi politiska beslut på att skolorna ska servera bra, hälsosam och näringsmässigt fullvärdig mat. Det är tveksamt hur hälsosamt det är i längden med kött i varje måltid, för att inte tala om effekterna på miljö och klimat, men det var inte det det här inlägget skulle handla om. En av mina poänger är att vi gör barn en otjänst om vi under hela skolåldern präglar dem på en väldigt begränsad syn på mat – den att varje måltid måste innehålla kött. Väldigt få människor i världen har den mathållningen, eller ens möjligheten till den. Att låsa sig till en exklusiv lyx är ett handikapp om man någon gång skulle vilja röra sig utanför vår lilla i-landsbubbla.

Det är känsligt, det här med matvanor och vad man äter. Att bli ifrågasatt som köttätare måste vara jättejobbigt. Jag antar att det är en av grundorsakerna till ”köttprotesterna”. Det är något som ligger så nära ens person och man är vad man äter och allt sånt där. Men det går inte att stanna där, bli rädd, och fortsätta sprida en ohållbar norm. Jag blev ifrågasatt hela gymnasiet för att jag inte åt kött, och min gissning är att ifrågasättande åt det hållet är vanligare än tvärtom. Poängen är inte att vi ska gå runt att mobba varandra för vad vi äter och inte äter, men det är dags att se att normen vi lever efter vad gäller mat varken är självskriven eller särskilt hållbar i längden.

Just det ja, det skulle bli ett snabbt inlägg. Jag slutar skriva nu medetsamm

Jag vill lära barnen att slå

Jag har precis varit ute och sprungit en runda. Underbart väder och härligt att få svettas! När jag kom hem ställde jag mig och stretchade på gräsmattan utanför huset. På andra sidan gräsmattan spelade en klass mellanstadiebarn brännboll med sin lärare.

Minnen från min egen mellanstadietid kom tillbaka till mig där jag stod och sträckte ut ben och rygg. Om hur skraj jag varit för när det blev min tur att slå. Gå närmare! Gå närmare! ropade utelaget till varandra. Jag svalde och kastade upp bollen i luften. Miss. Samma sak igen. Miss. Utelaget gick ännu närmare, och jag missade för tredje och sista gången. Nån annan gick fram och tog slagträt. Backa! Backa! ropade utelaget.

Att jag var skitsnabb och sprang fortare än de andra var det ingen som brydde sig om. Det var slaget som räknades.

Till min fasa fick jag se samma scen utspela sig i repris där på gräsmattan. Några av barnen försökte och försökte, men missade och missade. Jag gick över till att stretcha axlarna och tänkte att om jag nånsin blir gympalärare så ska jag bannemej se till att barnen får en chans att lära sig slå.

För det fick inte vi. Vi fick aldrig träna oss i att slå. Det var nåt man skulle kunna från början. Jag skulle vilja köpa in en hel klassuppsättning slagträn och bollar och låta alla barnen öva sig så mycket de ville. De som skulle ha svårt för det hade jag visat för, förklarat för och hjälpt.

Tänk om någon förklarat för oss vad gympa och idrott egentligen gick ut på. Att det inte bara var det där hemska och plågsamma som man släpade sig till två gånger i veckan för att göra bort sig, utan att det faktiskt gick ut på att man skulle må bra. Att man rör sig för att hålla sig frisk, bli glad och må bättre. Och tänk om någon förklarat för oss hur man gjorde de olika sakerna innan vi skrattade ut varandra för att vi inte kunde.

För min del var det först efter gymnasiet, när gympan var slut (tack gode gud!) som jag började röra mig och träna för egen del. Det var först då jag upptäckte att det var kul, och att jag mådde bra av det.

Och framför allt var det först då jag upptäckte att jag var bra på det.