Rätten att äta kött

Snabbinlägg idag.

Jag läste en artikel om att den lokala MUF-föreningen i Karlshamn protesterat mot den “vegetariska dagen” på en skola i Karlshamn i slutet av november. Protestaktionen gick ut på att dela ut 100 hamburgare utanför skolan.

Det känns som man läst nyheten tidigare, och det har man. Både politiska ungdomsförbund på högerkanten, kvällstidningar och andra organisationer med mer eller mindre genomtänkta agendor har gjort samma sak de senaste åren. Det senaste jag skrev om det kan ha varit detta.

Matnorm?
Matnorm?

Enligt de aktuella protesterna från MUF Karlshamn ska inte politikerna få bestämma ifall eleverna ska äta kött eller inte. “MUF Karlshamn står upp för friheten” säger en MUF-representant i samband med protesten.

Jag lovade att det skulle bli ett snabbt inlägg idag, så här kommer min respons på påståendet att politikerna inte får bestämma ifall eleverna ska äta kött eller inte: Jo, de får de. Eller, för att nyansera det hela, skolan har rätt att sätta matsedeln, och politikerna har inflytande över hur den utformas. Skolan har full rätt att låta bli att servera kött en dag i veckan utan att det delas ut hamburgare på skolgården, på samma sätt som det är fullt rimligt att låta bli att servera potatis vissa dagar utan att det delas ut pommes frites, eller att låta bli att servera fisk utan att det delas ut fiskpinnar.

Om vi nu talar om frihet och fria val, är det då värre att besluta att eleverna ska äta kött fem dagar i veckan än att besluta att eleverna inte ska äta kött en dag i veckan? Över-huvudet-bestämmandet-måste väl vara lika stort när man bestämmer att nån ska göra på ett sätt som när man bestämmer att någon ska göra på ett annat sätt?

Det är ingen mänsklig rättighet att äta kött. Däremot har vi politiska beslut på att skolorna ska servera bra, hälsosam och näringsmässigt fullvärdig mat. Det är tveksamt hur hälsosamt det är i längden med kött i varje måltid, för att inte tala om effekterna på miljö och klimat, men det var inte det det här inlägget skulle handla om. En av mina poänger är att vi gör barn en otjänst om vi under hela skolåldern präglar dem på en väldigt begränsad syn på mat – den att varje måltid måste innehålla kött. Väldigt få människor i världen har den mathållningen, eller ens möjligheten till den. Att låsa sig till en exklusiv lyx är ett handikapp om man någon gång skulle vilja röra sig utanför vår lilla i-landsbubbla.

Det är känsligt, det här med matvanor och vad man äter. Att bli ifrågasatt som köttätare måste vara jättejobbigt. Jag antar att det är en av grundorsakerna till “köttprotesterna”. Det är något som ligger så nära ens person och man är vad man äter och allt sånt där. Men det går inte att stanna där, bli rädd, och fortsätta sprida en ohållbar norm. Jag blev ifrågasatt hela gymnasiet för att jag inte åt kött, och min gissning är att ifrågasättande åt det hållet är vanligare än tvärtom. Poängen är inte att vi ska gå runt att mobba varandra för vad vi äter och inte äter, men det är dags att se att normen vi lever efter vad gäller mat varken är självskriven eller särskilt hållbar i längden.

Just det ja, det skulle bli ett snabbt inlägg. Jag slutar skriva nu medetsamm

Jag vill lära barnen att slå

Jag har precis varit ute och sprungit en runda. Underbart väder och härligt att få svettas! När jag kom hem ställde jag mig och stretchade på gräsmattan utanför huset. På andra sidan gräsmattan spelade en klass mellanstadiebarn brännboll med sin lärare.

brannball

Minnen från min egen mellanstadietid kom tillbaka till mig där jag stod och sträckte ut ben och rygg. Om hur skraj jag varit för när det blev min tur att slå. Gå närmare! Gå närmare! ropade utelaget till varandra. Jag svalde och kastade upp bollen i luften. Miss. Samma sak igen. Miss. Utelaget gick ännu närmare, och jag missade för tredje och sista gången. Nån annan gick fram och tog slagträt. Backa! Backa! ropade utelaget.

Att jag var skitsnabb och sprang fortare än de andra var det ingen som brydde sig om. Det var slaget som räknades.

Till min fasa fick jag se samma scen utspela sig i repris där på gräsmattan. Några av barnen försökte och försökte, men missade och missade. Jag gick över till att stretcha axlarna och tänkte att om jag nånsin blir gympalärare så ska jag bannemej se till att barnen får en chans att lära sig slå.

För det fick inte vi. Vi fick aldrig träna oss i att slå. Det var nåt man skulle kunna från början. Jag skulle vilja köpa in en hel klassuppsättning slagträn och bollar och låta alla barnen öva sig så mycket de ville. De som skulle ha svårt för det hade jag visat för, förklarat för och hjälpt.

Tänk om någon förklarat för oss vad gympa och idrott egentligen gick ut på. Att det inte bara var det där hemska och plågsamma som man släpade sig till två gånger i veckan för att göra bort sig, utan att det faktiskt gick ut på att man skulle må bra. Att man rör sig för att hålla sig frisk, bli glad och må bättre. Och tänk om någon förklarat för oss hur man gjorde de olika sakerna innan vi skrattade ut varandra för att vi inte kunde.

För min del var det först efter gymnasiet, när gympan var slut (tack gode gud!) som jag började röra mig och träna för egen del. Det var först då jag upptäckte att det var kul, och att jag mådde bra av det.

Och framför allt var det först då jag upptäckte att jag var bra på det.