Okategoriserat – Emanuel Blume

Nagriljärerna släpps på Bokmässan!

Det tog några år längre än jag tänkte, men nu närmar sig boksläppet för Nagriljärerna med stormsteg! 22 september är det dags för Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg och där kommer man för första gången kunna hålla sitt alldeles egna nagriljärexemplar i handen!

Jag kommer att finnas på plats hos Lehto Spel & Media i monter A04:26, tillsammans med ingen mindre än George Johansson! En av mina science fiction-idoler, som skrev Universums Öde-böckerna mellan 1979 och 1986 (men kanske är mer känd för barnböckerna om Mulle Meck). Nu släpps nyutgåvorna av Universums Öde, samtidigt som Nagriljärerna, på samma förlag! Författarna Hanna Blixt och Camilla Linde kommer också att finnas på plats. Vi kommer att signera under följande tider:

Torsdag 22/9
Kl 12:00 Sagospelet Skräck och Tornedalens mysterier (Daniel Lehto)
Kl 14:30 George Johansson

Fredag 23/9
Kl 12:00 Emanuel Blume
Kl 14:00 (prel) Camilla Linde

Lördag 24/9
Kl 11:00 George Johansson
Kl 12:15 Hanna Blixt
Kl 14:00 Emanuel Blume
Kl 15:30 Sagospelet Skräck och Tornedalens mysterier: Peter Svärd, Lasse Partanen, Camilla Linde och Daniel Lehto

Söndag 25/9
Kl 12:00 Camilla Linde

Nagriljärerna är en blandning av skräck och urban fantasy. Berättelsen börjar i november 1993. Gabriel är sexton år och känner sig missanpassad och efterbliven. Han bor med sin mamma och tre bröder i Vargön utanför Vänersborg. I nya klassen går punkaren Lo, som övertalar honom att gå med i en rollspelsgrupp tillsammans med klassens clown och två syskon från Bosnien. En ny värld öppnar sig, där hockeytrunkar och epatraktorer byts ut mot äventyr och trolldom. Den blir en flykt från kraven att skaffa körkort, bidra till hushållets inkomster och allt annat Gabriel vet att han borde.

Samtidigt händer något konstigt. Mörka skuggor från spelet börjar skymta förbi i verkligheten och sakta men säkert förvandla den till en mardröm. Gabriels äldre bröder berättar om deras gemensamma pappa – att han var alkoholist. Att han var sinnessjuk. Men vart har han tagit vägen? Gabriel måste få veta. Tillsammans med Lo följer han ett vindlande spår som leder till en övergiven nöjespark djupt in i skogen, och allt närmare den lögn som format hela hans uppväxt.

teckning av ungdomar i klunga, där en flicka har en omänsklig mun — Illustration av Isabel Evers, inspirerad av boken.

En del av handlingen utspelar sig i den rollspelsvärld som blir en spegling av verkligheten och hjälper Gabriel att på krokiga omvägar ta reda på sanningen om vem han är och vad som händer omkring honom. I bokens sista akt har han fyllt 24 år.

Boken ges ut av Lehto Spel & Media och släpps 22 september 2022.

Nytt manus på gång!

Det här, mina vänner, är tekoppen hos en man som börjat skriva ett nytt bokmanus!

Och innan jag säger för mycket – det här är i ett VÄLDIGT tidigt stadium. Förra manuset, som bytt titel från Trollkarlen till Nagriljärerna, har fortsatt högsta prioritet och kommer att ha det till ett tag efter släppet i höst. Men det här är en idé jag haft i tankarna några år och i samband med att jag fått en barnfri (dock inte jobbfri) vecka bestämde jag mig för att faktiskt känna lite på det hela och skriva några kapitel.

Jag vill inte avslöja genre eller handling än, men det blir som det brukar i det avseendet att det är nåt helt annat än det brukar.

Saker som händer under ytan

På ytan har mycket stått still ganska länge. Sen jag blev pappa har det varit svårt att få tiden att räcka till musik och skrivande. Dessutom har jag brottats med en sjukskrivning som, om jag ska vara ärlig, har varit rätt tuff. Och lagom till att man mår bättre igen kommer en pandemi och fimpar alla chanser att få spelningar.

Men allt står inte till för det!

I början av hösten blev jag klar med mitt nästa bokmanus. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det liksom Nomadplaneten håller sig inom fantastikgenrerna. Den här gången är det inte science fiction, utan drar sig mer åt skräckhållet. Just nu ligger det hos ett antal agenter i väntan på att eventuellt bli upplockat och skickat till förlag, och det enda jag kan göra är att hålla tummarna.

Med bokmanuset färdigt har jag fått loss tid att spela musik också. För även om det är svårt att komma ut och spela går det utmärkt att skriva nya låtar! I skrivande stund har jag vågat mig in i studio för första gången på åtta år (mer eller mindre). Eftersom jag vill ut och spela igen behöver jag inspelat material som låter som jag låter nu. Det har hänt en del sen 2012 då min förra skiva Inte riktigt än gas ut.

Så som sagt – att vara småbarnspappa gör att man inte får mycket tid över. Men den tid jag trots allt får använder jag.

Tio minuter här och där

Tja, hur ska jag börja? Jag finns fortfarande. Sedan jag blev pappa i våras har jag släppt taget om väldigt mycket av min digitala närvaro, både här och på sociala medier. Det har mest varit skönt. Och ska jag vara ärlig har jag inte tänkt så mycket på det, det har liksom funnits (och finns fortfarande!) viktigare saker att ägna sig åt. Och så mycket man kan göra helt utan att vara uppkopplad mot annat än sitt barn.

O sover i sin gröna fluffiga monsteroverall, sittande i sele medan vi bestiger ett norskt fjäll.

Men allt eftersom augusti och sommaren lider mot sitt slut, föräldraledigheten snart går över i jobb och nån slags vardagsrutin smyger sig tillbaka in i livet, börjar det klia i fingrarna igen. Jag älskar att vara pappa och jag har världens bästa och finaste lilla son, men långsamt långsamt börjar tankarna att dra iväg mot där sakerna jag hade på gång innan pappandet tog över. Fingrarna börjar klia, och alla de där projekten som legat på hyllan sedan i våras börjar liksom vifta och gny efter uppmärksamhet. Jag ser det som ett bra tecken, även om det kommer att dröja innan jag kan få in det där i vardagen på ett sätt som funkar.

För nu handlar allt om “tio minuter här och där”. Allt som kan avbrytas och göras i tiominutersintervaller går faktiskt ganska bra även med ett litet barn. Filmer och TV-serier har jag faktiskt tittat mer på sen jag blev pappa än innan (plötsligt har man en ursäkt att sitta still), och dataspel går också förvånansvärt bra. Så länge det är sånt man kan spela med en hand och som går att avbryta när som helst. Jag ser så mycket fram emot att kunna spela tillsammans med min son när han blir tillräckligt stor, och hoppas att han kommer att tycka sånt är roligt.

Överlag har jag insett att det inte är det man måste göra som är jobbigt med att ha ett litet barn. Att gå upp fem gånger per natt och byta blöja, att torka dregel och spyor, att gå fram och tillbaka med honom på axeln och sjunga tills han blir lugn – allt det där går fint och kan ofta vara ganska mysigt. Det jobbiga är det man inte längre kan göra. Som att kunna gå på toaletten när man behöver. Sitta med samma sak i mer än korta stunder. Skriva. Äta en hel måltid. Gå på bio. Få vara lite vuxen.

Jag har insett att man som förälder behöver göra åtminstone lite såna saker. Åtminstone behöver jag det, för att inte helt släppa den jag var en gång och bara vara pappa till nån annan.

Från och med nu ska jag börja skriva här nån gång då och då igen, för att se om jag fortfarande kan formulera mig och som en mjuk övergång till att börja ägna mig åt kreativa saker igen. Jag har en följetong som är inläst och klar, en roman som är skriven till två tredjedelar och en massa låtar som vill sjungas.

Men en sak i taget. Än så länge gäller tio minuter här och där.

Vad betyder det ens? Kan man ens säga så?

När man ser gamla filmer eller läser gamla böcker kan man tycka att folk pratar styltigt, ansträngt och gammalt. Att de krånglar till det med titlar (vad anser fru professorskan om adjunktens förslag?), använder konstiga former av ord (Kitty och Bess var båda aderton år gamla) och böjer ord på onödiga sätt (de skola veta att så inte är fallet). När jag var yngre fick jag alltid känslan av att folk som pratade sådär nog var lite stela och sega i huvudet också, som att de “tänkte gammalt” på nåt sätt.

Men nu har jag börjat fundera på om jag inte håller på att bli likadan själv. Det finns mängder av ord och uttryck som jag tycker låter slarviga, men som folk födda på 90- och 00-talet säkert tycker är helt normala. Förmodligen tycker de att jag låter lika stel och krånglig som de där filmerna och böckerna jag reagerade på.

Ett exempel jag tycker mig höra överallt just nu är ordet “ens”. Ett sånt där ord som man använder intuitivt och sällan tänker på vad det egentligen betyder. Jag kan inte ens (!) själv förklara dess exakta innebörd, men skulle säga att jag använder det när jag vill markera något inte är på ett visst sätt eller med stor säkerhet inte är på ett visst sätt. Några exempel:

“Har du ens varit i Kina?”
“Hon hade inte ens fyllt tjugo.”
“Kom det ens 40 personer till konserten?”

Det tycker mig stöta på var och varannan dag nu är att man använder det på ett helt annat sätt när man ställer frågor.

“Vad är det ens?”
“Hur gör man ens då?
“Hur långt är det ens?

Det är som att enset har kommit att markera en allmän misstro eller osäkerhet, eller hur funkar det? Vad betyder ens ens? För mig låter det jättekonstigt att använda det på det sättet. Men jag är över trettio och säkert i samma ålder som skådespelarna i de där svartvita filmerna eller Carolyn Keene när hon skrev “aderton” (Ja, jag vet att det var en pseudonym, men ni fattar). Alltså sitter det säkert fräscha ungdomar överallt som tycker att jag låter som om om jag kom från stenåldern. Antar att det bara är att acceptera. Å andra sidan är de flesta som jag hör använda ens på “det nya sättet” i min ålder. Så det kanske inte har med åldern att göra, bara att jag är petig med språk? Ungefär som att jag fortfarande säger “Jag vet var den är” istället för “Jag vet vart den är”, eller “Jag ringde honom” istället för “Jag ringde han”.

Jag får trösta mig med att jag i alla fall inte säger aderton eller kallar folk för fru professorskan.

(PS. Det slog mig att det här med han/hon och honom/henne verkar svårare på svenska än på engelska. Har aldrig hört någon säga “I called he” eller “I called she”, istället för “I called him” eller “I called her”. Är vi mer noga med att tala “korrekt engelska” än “korrekt svenska”?)

Var det det HÄR jag skulle gjort i alla år?

Jag har fått en och annan recension under åren. Nästan alltid har det varit skivrecensioner. Dåliga skivrecensioner. Den första tror jag var i Falu-Kuriren, av alla tidningar. De hade lyssnat på Vår Revolution och skrivit nåt om att jag säkert menade väl, men att musiken lät som kommunala musikskolan. Aj. Två poäng av fem. Samma skiva genererade även omdömen som “olidlig diskbänksrealism” och “varför finns det ens vissångare kvar?” Ett poäng.

Det var 2006, och sen har det i princip fortsatt så. Inte riktigt än, som jag släppte 2012, fick en tvåa i Smålandsposten med den något svårbegripliga motiveringen att “Emanuel Blume tänker på dig när han gör yoghurt på morgonen”. Nästa vecka recenserades den igen i samma tidning (antar att de kanske inte hade så mycket att skriva om) och fick en etta.

Efter några år gav jag upp hoppet att få bra recensioner. Tänkte att äh, alla kan ju inte gilla allt, och att jag väl får vara nöjd sålänge jag själv tycker att det är bra.

Men för en vecka sedan ställdes allt på ända. Jag hade skickat in min nyutgivna bok Nomadplaneten (som jag alltså skrivit på i fyra år och egentligen hade gett upp hoppet för att nån skulle vilja läsa) till Bibliotekstjänst, eller BTJ som det förkortas. BTJ är de som har hand om bokkataloger och bokdistribution till svenska bibliotek. De har lektörer som recenserar nya böcker, men jag hade hört att det hör till ovanligheterna att de läser egenutgivna böcker, som Nomadplaneten räknas som.

Döm om min förvåning när jag upptäckte att de faktiskt hade recenserat den. Och inte nog med det, det var en bra recension! Fem poäng av fem! Jag trodde inte mina ögon.

Eftersom BTJ är en betaltjänst får jag inte sprida recensionen i sin helhet, men jag får citera den om jag anger källa, så det gör jag här:

“…boken är, enligt mig, ett sensationellt välskrivet, spännande, ruggigt och tankeväckande rymdepos som verkligen förtjänar en stor läsekrets.”

”Nomadplaneten är författarens första roman, jag hoppas innerligt att det inte är den sista.”

Helhetsbetyg: 5
Jacob Åström Wennbom, Bibliotekstjänst

Bara sådär. En femma. För en bok? Här har jag ägnat femton år åt att göra musik, gått sångutbildning och låtskrivarkurser, spelat in skivor, övat, övat och övat, med ettor och tvåor i betyg. Men när jag skriver en bok, som jag inte har nån som helst utbildning i eller egentligen vet något om, då får den en femma?!

Kan nån förklara hur det hänger ihop?

Borde jag ha fattat det långt tidigare, att det inte är musik jag ska syssla med, utan litteratur? Var det det jag skulle mig åt alla dessa år, istället för att harva runt i visträsket?

Förmodligen inte. Jag kommer inte kunna låta bli att sjunga framöver heller. Dessutom är det en del nya bra låtar på gång. Men det är häftigt att inse att man är bra på nåt man aldrig tänkt att man skulle kunna.

Förresten, jag skulle behöva lite hjälp. Nu finns boken hos BTJ, men det är upp till biblioteken om de vill ta in den. Om ni som läser tycker boken verkar spännande, eller rentav har läst den – kan inte ni höra av er till era bibliotek och fråga om de kan ta in den? Eftersom den finns hos BTJ är det enkelt för dem, men chansen att de gör det är så mycket större om nån frågar.

Och nu är väl frågan vad som är på gång härnäst – en skiva eller en bok?

Nomadplaneten – nu är den här!

I fredags var det dags. Datumet var satt sedan länge – det var då och ingen annan dag som min roman Nomadplaneten skulle publiceras. Vi hade bokat in en hejdundrande releasefest på observatoriet i Slottsskogen och allt var förberett. Det var bara ett krux. På fredagsmorgonen hade vi fortfarande inga böcker. Det var inte förrän ett par timmar innan det var dags att slå upp portarna som leveransen äntligen kom, och vi kunde andas ut.

Nu gå boken att beställa här på hemsidan. Antingen under “Skivor & böcker” eller längst ner på den här sidan.

Jag är fortfarande, två dagar senare, alldeles för golvad för att skriva ihop en bra beskrivning av kvällen. Jag låter följande bilder, tagna av Mikael Linell, tala istället.

Beställ boken genom att fylla i det här formuläret
Priset för en bok är 100 kr. Ovanpå det blir frakten 70 kr. Boken kommer med en faktura, så inget behöver betalas i förväg.

Besättningen avslöjad!

Alla rymdexpeditioner behöver en besättning. År 2112 börjar ISS Melchior sin färd från jorden mot Gilead, nomadplaneten som på bara några månader kommer att korsa vårt solsystem. Åtta personer kommer att ingå i besättningen. Här kommer ett topphemligt utdrag ur registret över besättningsmedlemmar:

Namn: Lakshman Chauhan
Roll: Befälhavare
Rang: General
Nationalitet: Indisk
Födelseår: 2056 (56 år)

Har tjänstgjort inom indisk militär sedan 2073, varav 23 år som högre befäl. Detaljer hemligstämplade. Har lett internationella taktiska insatsgrupper sedan sent 2090-tal.

Namn: Liau Chenhai
Roll: Forskningsledare
Rang: Civil
Nationalitet: Kinesisk
Födelseår: 2058 (54 år)

Arbetsledare för den civila delen av besättningen. Professor inom flera naturvetenskapliga ämnen, med extraterrest geologi som främsta fält.

Namn: Gro Máret Jørgensen
Roll: Astrobiolog
Rang: Civil
Nationalitet: Norsk
Födelseår: 2076 (36 år)

Professor inom astrobiologi på Tromsø universitet. Ledande forskare som bland annat bevisat förekomsten av mikrofossil i insamlat stenmaterial från Mars.

Namn: Bogdan Andres Lagunov
Roll: Läkare/kemist
Rang: Överstelöjtnant
Nationalitet: Rysk
Födelseår: 2064 (48 år)

Läkare och kemist, med flera vetenskapliga upptäckter bakom sig. Lagunov har även drygt tio års erfarenhet som fältläkare inom ryska försvarsmakten.

Namn: Gabriela Hernández
Roll: Fysiker AVSTÄNGD
Rang: Civil
Nationalitet: Grönländsk
Födelseår: 2078 (34 år)

Avstängd från uppdraget och står för närvarande inför internationell domstol, anklagad för samröre med terrororganisation och grov internationell brottslighet.

Namn: Ariane Villeneuve
Roll: Pilot
Rang: Kapten
Nationalitet: Kanadensisk
Födelseår: 2071 (41 år)

Villeneuve fick sin pilotutbildning inom kanadensiska flygvapnet, men har sedan 2101 vägrat tjänstgöra som operativ stridspilot. Därefter har hon i första hand flugit civilt.

Namn: Zanyar Ali Behzadi
Roll: Chefstekniker
Rang: Civil
Nationalitet: Svensk
Födelseår: 2072 (40 år)

Behzadi ansvarar för all teknik ombord på Melchior. Han är civilingengör med över 20 års erfarenhet av flyg och rymdfart.

Namn: Harriet Donatella O’Neill
Roll: Reporter
Rang: Civil
Nationalitet: Nordamerikansk
Födelseår: 2083 (29 år)

Internationell reporter och nyhetsankare för WNN. O’Neills vetenskapliga kompetens har ifrågasatts, men hennes rapportering är ett krav från uppdragets största sponsorer.

Namn: Jonathan Othiambo
Roll: Reserv Fysiker
Rang: Civil
Nationalitet: Svensk
Födelseår: 2077 (35 år)

Othiambo valdes från reservgruppen ut att ersätta den avstängda Dr Hernández. Han saknar mycket av den träning som övriga besättningen genomgått och har därför gett upphov till interna diskussioner inom uppdragsledningen.

Som ni säkert hajar så är det ni precis läst karaktärer ur min science fiction-roman Nomadplaneten, som kommer att ges ut i början av december. Bilderna är mest på skoj, snodda via Googles bildsök till det här blogginlägget.

Det går fortfarande att vara med i crowdfundingkampanjen och stödja utgivningen, men bara fram till sista oktober!

Klicka här för att läsa mer och förbeställa en bok!

EDIT: Kampanjen tog slut 31 oktober. Det går fortfarande att beställa boken manuellt, men då på mail: emanuel@emanuelblume.se

Konstnären bakom Nomadplaneten

Det känns som den syns över hela facebook nu, den där bilden av astronauten på cykel som trampar sig fram genom rymden, på väg mot en gåtfull himlakropp i fjärran. Vid det här laget tänker nog många att ja, jag veeeeet att det är framsidan på din bok “Nomadplaneten”. Det är helt rätt, och jag är rädd att jag kommer att säga det ett par gånger till.

Men vet ni vem som målat bilden?

Konstnären är nämligen inte vem som helst, utan Katja Lindblom, en mycket god vän och emellanåt också kollega. Jag träffade henne för 8-9 år sedan, på rymdobservatoriet i Slottsskogen. Iklädd svarta kläder och höga platåskor gick hon mellan teleskopen och verkade sådär allmänt cool och häftig att jag inte visste om jag skulle våga hälsa. Nu såhär i efterhand är jag väldigt glad att jag gjorde det. Katja visade sig vara en fantastisk astronom, hängiven radiomedarbetare (vi gjorde astronomi-podcasten Slottspod i nästan åtta år ihop, tillsammans med Gunnar Sporrong) och, inte minst, driven konstnär. Mitt bokomslag är inte det första hon målat. Här kommer en kort intervju med Katja.

katja_bilder — Katja med sina illustrationer till en astronomibok för barn.

Hur länge har du målat astromotiv?
Jag har försökt sedan jag var liten och i tonåren blev jag starkt inspirerad av rymdtecknaren och -journalisten Eugen Semitjov som inte bara inspirerade utan även -genom sina illustrationer- lärde mig nya spännande knep. Dock är det först på senare år som jag har tagit tag i det på allvar, så låt oss säga fem år. Det hela fick sig dessutom en liten knuff framåt när jag stötte på tjecken Ludek Pezeks verk – han hade förmågan att på ett realistiskt sätt skildra planeterna och deras olika landskap och det innan vi ens hade speciellt bra färgfoton från planeterna och definitivt långt innan Photoshop existerade. Nuförtiden är det så enkelt att skapa rymdlandskap i Photoshop att jag tycker att det har förlorat i värde. Jag sätter definitivt högre vikt vid riktigt handarbete och strävar själv efter att bli så bra som jag kan på att skildra diverse rymdmotiv.

Hur reagerade du när du fick frågan om att göra framsidan till Nomadplaneten?
Glad och mycket smickrad! Nomadplaneten är en fantastiskt intressant och spännande historia så hur skulle jag möjligtvis kunnat ha avböjt en sådan förfrågan?

Brukar du göra den här typen av uppdrag?
Ibland och i mån av tid. Dessvärre har jag inte så mycket tid som jag skulle vilja, så på sin höjd blir det någon gång om året nuförtiden. Emellertid är jag ju faktiskt frilansillustratör med F-skattsedel så skulle någon vilja anlita mig, är det inte alls omöjligt.

Jag råkar veta att du tecknar serier också, vad är det för serier?
Serier har jag dessvärre inte tid med längre, men då jag höll på som bäst rörde det sig om delvis min egen science fiction-serie Methatron II och delvis samarbeten med engelska manusförfattare i förlag som exempelvis Time Bomb Comics och Underfire Comics.

Är du taggad att göra fler illustrationer till boken om vi når vårt stretch goal?
JA!!! Bring it on!

Vad har du får konstutbildning?
Ett år på konstskola bara för att få ett papper på att jag kan det jag kan. I övrigt är jag självlärd, men definitivt inte fullärd.

Vad gör du när du inte skapar konst?
Jag är föreståndare vid Slottsskogsobservatoriet i Göteborg där jag undervisar i astronomi, håller stjärnhimmelsvisningar och sköter i princip all administration. Jag är även reporter för Sveriges i nuläget enda astronomitidskrift “Populär Astronomi”, håller kurser i astronomi och så vidare så man skulle lätt kunna säga att hela mitt yrkesliv kretsar kring rymden och astronomi. Jag klagar inte! När jag väl har någonting som kan liknas vid fritid, tenderar jag att ägna mig åt alla former av skapande som jag behärskar, samt rollspel och resande. Snart kommer jag även att återuppta bågskytte. För många intressen? Ja, definitivt, men har man så lite fritid som jag har, lär man sig att förvalta och fördela den tiden väl.

Originalet till Nomadplaneten-framsidan.

Utkastet som sedan skulle bli framsida, när boken fortfarande hade arbetsnamnet "Gilead". — Utkastet som sedan skulle bli framsida, när boken fortfarande hade arbetsnamnet “Gilead”.

Som ni såg i intervjun är det inte omöjligt att Katja gör fler illustrationer till boken. Ett par miljöer i berättelsen är ganska komplexa och abstrakta, t ex rymdskeppet Melchior som tar besättningen från Jorden till Gilead (alltså nomadplaneten), ett underjordiskt grottsystem och en del andra platser jag inte vill avslöja för mycket om innan boken är släppt. Dessa miljöer skulle vara fantastiska att gestalta för läsaren i Katjas bilder. Det hänger dock på att vi kommer upp i det så kallade “stretch goal” på 25000 kr som kommer att dyka upp så fort vi nått utgångsmålet på 20000 kr.

Återigen, tack alla ni som är med och stödjer boken. Vi är nästan uppe i utgångsmålet nu, och så fort vi är där står det klart att boken trycks. Men vi är inte riktigt där än! Jag ber därför alla som läser detta att kolla in boken på Kickstarter. Har du redan beställt en, tusen tack! Har du inte beställt – känn efter om du inte känner dig lite sugen!

Händer det här på riktigt?

I lördags var det första oktober. Och jag hade ju lovat. Så även om jag var så nervös att det kändes som att jag skulle spy klickade jag på den där knappen. Klick. Nu var det oåterkalleligt.

Fyra år är snart till ända. Det känns nästan svindlande. I november 2012 började jag skriva på min bok Nomadplaneten, och nu i november kommer den förhoppningsvis ut. Knappen jag klickade på i lördags hör till crowdfundingsystemet Kickstarter, och från och med att jag klickade har vi en månad på oss att få ihop de 20 000 kr vi satt till absolut minimibudget för att ha råd att trycka den. Idag är det måndag och 28 dagar kvar. Jag har haft mardrömmar i flera veckor om att inte en enda kotte ska vara intresserad, att jag suttit i fyra år och skrivit för skrivbordslådan, men under första dygnet fick vi ihop nästan en fjärdedel av budgeten! Jag trodde inte mina ögon, det kändes helt overkligt.

Jag tror att idén dök upp någon gång kring 2010, när jag jobbade på observatoriet i Slottsskogen. Inför en visning höll jag på att ställa in ett av teleskopen, och när jag fipplade runt med sökaren fick jag plötsligt syn på en svag, svag stjärna. Inte alls den jag försökte få in, bara en dimmig liten ljuspunkt som dök upp i sökaren och sen försvann lika snabbt igen.

En tanke slog mig – tänk om en amatörastronom någonstans på jorden av en slump råkar få syn på en helt ny stjärna, som ingen sett förut? Och att den här stjärnan egentligen visar sig vara en planet? Jag hade läst en del om nomadplaneter, himlakroppar som blivit utkastade ur sina solsystem och tillbringar resten av sina liv med att vandra genom vintergatan i mörker. Vad skulle hända om en av dem, av en otrolig slump, råkar korsa vårt solsystem?

Här kommer en trailer!

Sommaren 2012 blev jag tipsad om något som hette NaNoWriMo. Det står för National Novel Writing Month och går ut på att människor världen över sätter sig ner och skriver en roman under november månad. Inte samma bok alltså, utan var sin, med inspiration och stöd från varandra. November 2012 närmade sig, och jag kunde inte låta bli att tänka på idén jag fått den där kvällen på observatoriet. Målet med NaNoWriMo är att man ska få ihop 50 000 ord på en månad, och det lyckades jag med. Det blev en science fiction-roman som utspelade sig år 2112. Huvudperson var en svensk-kenyansk fysiker som i sista sekunden blir invald i besättningen på en expedition till ovan nämnda nomadplanet, efter att en annan besättningsmedlem avslöjats vara med i ett terrornätverk. Boken fick samma namn som planeten, Teja Nova. Det dröjde inte länge innan jag snart ändrade det till Dierpmes, inspirerat av samisk mytologi. När jag arbetade om manuset igen nu i vintras fick även det namnet stryka på foten, till förmån för Gilead. Problemet var att det redan fanns en bok som hette Gilead, som dessutom var ganska berömd. Så planeten fick behålla namnet medan boken fick titeln Nomadplaneten.

Det jag behöver hjälp med nu är att visa att det finns ett intresse, att de stora bokförlagen har fel när de säger att ingen i Sverige är intresserad av science fiction för vuxna. Jag önskar alltså hjälp av dig som läser det här. För att stödja utgivningen, förbeställ ett exemplar av boken på länken som kommer här nedanför. Där står också mer om handlingen i boken och om hur crowdfunding funkar.

Klicka här för att stödja utgivningen och förbeställa ditt exemplar!