När man ser gamla filmer eller läser gamla böcker kan man tycka att folk pratar styltigt, ansträngt och gammalt. Att de krånglar till det med titlar (vad anser fru professorskan om adjunktens förslag?), använder konstiga former av ord (Kitty och Bess var båda aderton år gamla) och böjer ord på onödiga sätt (de skola veta att så inte är fallet). När jag var yngre fick jag alltid känslan av att folk som pratade sådär nog var lite stela och sega i huvudet också, som att de ”tänkte gammalt” på nåt sätt.
Men nu har jag börjat fundera på om jag inte håller på att bli likadan själv. Det finns mängder av ord och uttryck som jag tycker låter slarviga, men som folk födda på 90- och 00-talet säkert tycker är helt normala. Förmodligen tycker de att jag låter lika stel och krånglig som de där filmerna och böckerna jag reagerade på.
Ett exempel jag tycker mig höra överallt just nu är ordet ”ens”. Ett sånt där ord som man använder intuitivt och sällan tänker på vad det egentligen betyder. Jag kan inte ens (!) själv förklara dess exakta innebörd, men skulle säga att jag använder det när jag vill markera något inte är på ett visst sätt eller med stor säkerhet inte är på ett visst sätt. Några exempel:
”Har du ens varit i Kina?”
”Hon hade inte ens fyllt tjugo.”
”Kom det ens 40 personer till konserten?”
Det tycker mig stöta på var och varannan dag nu är att man använder det på ett helt annat sätt när man ställer frågor.
”Vad är det ens?”
”Hur gör man ens då?
”Hur långt är det ens?
Det är som att enset har kommit att markera en allmän misstro eller osäkerhet, eller hur funkar det? Vad betyder ens ens? För mig låter det jättekonstigt att använda det på det sättet. Men jag är över trettio och säkert i samma ålder som skådespelarna i de där svartvita filmerna eller Carolyn Keene när hon skrev ”aderton” (Ja, jag vet att det var en pseudonym, men ni fattar). Alltså sitter det säkert fräscha ungdomar överallt som tycker att jag låter som om om jag kom från stenåldern. Antar att det bara är att acceptera. Å andra sidan är de flesta som jag hör använda ens på ”det nya sättet” i min ålder. Så det kanske inte har med åldern att göra, bara att jag är petig med språk? Ungefär som att jag fortfarande säger ”Jag vet var den är” istället för ”Jag vet vart den är”, eller ”Jag ringde honom” istället för ”Jag ringde han”.
Jag får trösta mig med att jag i alla fall inte säger aderton eller kallar folk för fru professorskan.
(PS. Det slog mig att det här med han/hon och honom/henne verkar svårare på svenska än på engelska. Har aldrig hört någon säga ”I called he” eller ”I called she”, istället för ”I called him” eller ”I called her”. Är vi mer noga med att tala ”korrekt engelska” än ”korrekt svenska”?)
Jag som är ”down with the kids” har inte ens tänkt på att det är så. Något jag istället funderar på är små ogräsord som tillexempel ”typ” och ”liksom”.