Här kommer en ny diss! Precis som förra gången är den riktad mot en slags kroppslig åkomma. Dags för avsnitt 23 i Emanuel Dissar; Muntorrhet!
Det finns en rolig scen med Jim Carrey när han är muntorr, från Me, Myself and Irene. Tyvärr är den en återspegling av ett ganska jobbigt problem. För ett år sedan drygt började jag ta en medicin, där det på bipacksedeln stod en lista över vanliga biverkningar. Bland dem var ”muntorrhet”. Lite muntorrhet har väl aldrig dödat nån, tänkte jag då.
Men ganska snart insåg jag att det inte är helt angenämt att vakna på morgonen och känna känslan av sandöken i gommen. Vattnet på nattduksbordet hjälper en smula, men när det runnit ner i halsen är det lika torrt igen. Det känns som att något fastnat i munnen, men när man försöker svälja går det inte, för det finns inte en droppe saliv att svälja ner.
Dessutom luktar man illa. Enzymerna i saliven som ska bryta ner bakterier och grejer i munnen är ju så att säga frånvarande. Detta innebär som bonus att man lättare får karies. Jag har tuggat salivstimulerande medel och knarkat SB12 i ett år nu, men vänta bara! Om två månader är det slut med det! Moahahahaaa!