Här kommer ett inlägg som jag egentligen skrev för ganska längesen, men som jag då inte vågade publicera. Nu har det hänt saker som gör att jag väljer att göra det ändå.
Ibland hör jag folk säga att det inte finns några riktiga politiker längre. Att Sverige skulle behöva en ny Olof Palme eller Per Albin Hansson. På sista tiden har jag funderat en del på det där, och efter att sent omsider ha hört en inspelning av Gustav Fridolins tal i Almedalen kände jag mig tvungen att skriva ett halvpolitiskt blogginlägg. Fast egentligen kanske det inte alls handlar om politiker, utan om medborgare.
Jag tror nämligen inte att det stämmer, det där med att det inte finns några riktiga politiker längre. Däremot har vår syn på auktoriteter förändrats sedan Palmes tid. På ont och gott. Förmodligen mest gott, men en effekt av det är att det idag finns nån slags norm att anse politiker vara själviska och trögtänkta. Vi tar liksom för givet att politiker myglar, mutar och stoppar pengar i egen ficka, utan att vi för den sakens skull verkligen har insikt i vad det innebär att vara politiker. Det var faktiskt en av de största orsakerna till att jag själv slutade vara politiskt aktiv för sju-åtta år sen – att jag hela tiden stötte på attityden att politiker var själviska och bara var ute efter att gagna sig själva. Jag hade engagerat mig politiskt utan ersättning i över tio år, och kände inte igen mig i bilden. En annan grej som gjorde att jag insåg hur mycket vi misstror politiker var när jag slutade vara politiskt engagerad och istället fick jobb (med lön!) inom miljöfrågor. Plötsligt började folk ta mig på allvar, och betalade mig till och med för att jag skulle driva samma frågor som jag drivit oavlönat när jag var engagerad politiskt. Så varför skulle jag fortsätta med politik, när det innebar att ingen lyssnade på mig, jag inte fick nåt betalt och dessutom ansågs självisk?
De flesta politiker är ”vanliga människor” som engagerar sig ideellt, i partier och kommuner som inte betalar mer än nån reseersättning då och då, för att de vill påverka samhället. Bland dem finns också några få ministrar, partiledare och så vidare som syns, hörs och får betalt. De har extremt svåra uppgifter, som de ibland sköter bra och ibland dåligt. Så visst finns all orsak att kritiskt granska dem, men hur mycket lyssnar vi på vad de säger, jämfört med vad som sägs om dem?
Vi förväntar oss skandaler, och kastar oss över skandalerna när de rapporteras. Artiklar, tweets osv är uppbyggda på ett sätt som belyser de dåliga sidorna, så att vi kan sitta där framför telefonerna, muttra åt inkompetensen och scrolla vidare. En politiker som twittrar om nåt bra hens parti gjort får inte många likes, medan en anonym kritisk tweet, oavsett sanningsgrad, kan bli viral på några timmar. Hade Palme kunnat bli den vi nu ser honom som, om han blivit stadsminister idag? Jag är tveksam. Redan på 70-80-talet var många besvikna på honom, t ex på grund av hur han hanterade kärnkraften. Ändå var den positiva bilden starkare, och idag framhålls han som en sån där ”riktig politiker” som inte längre finns. Det beror, tror jag, dels på att vi ser tillbaka på honom med nostalgiska ögon, och dels på att vi idag som sagt är mycket mer kritiska mot makthavare.
När jag såg Gustav Fridolins tal från Almedalsveckan slog det mig hur många bra saker han sa. Jag jobbar för Naturskyddsföreningen, som anser sig vara en av de mest progressiva miljöorganisationerna i Sverige, och vi förespråkar många ganska tuffa åtgärder inom klimat och miljö. Fridolin nailade grej efter grej i sitt tal. Jag tänkte vid ett par tillfällen att det lika gärna kunde varit någon av oss som stod där, och han pratade mer om miljö och klimat än de andra partiledarna gjort tillsammans. Om jag förstått det rätt, vilket jag tror att jag har, driver regeringen idag en hårdare miljö- och klimatpolitik än vad någon svensk regering någonsin gjort tidigare. Den nya klimatlagen som instiftades i år är historisk och jag uppfattar den som ett ärligt försök att uppfylla det globala mål som beslutades om i Paris. Detta har den svagaste regeringen sedan 50-talet lyckats åstadkomma, i en tid med mycket tufft politiskt klimat.
Säga vad man vill, men jag tycker att det är starkt. Kanske lika starkt som en del av det Palme, med sitt megastöd för sossarna i ryggen, åstadkom på sin tid.
Det kan diskuteras om varje förslag som förs fram är det bästa, men så är det alltid. Politiska förslag som ingen kritiserar förekommer bara i diktaturer. Överhuvudtaget händer nu massor på miljöfronten som tidigare regeringar inte ens varit i närheten av, både på klimatsidan och inom andra miljöfrågor!
Men jag tror inte jag har sett en enda tidningsartikel utanför mina miljönördskretsar om något av det här. Inga tweets från samhällsdebattörer. Inga push-notiser i min telefon. Inga virala inlägg på facebook. Istället haglar utskällningarna från högern och ”sverigevännerna” som menar att regeringen för naiv, självisk och daltar med både miljö och människor, medan vänstern och miljörörelsen kritiserar samma regering för att de är hjärtlösa, själviska och för hårda mot miljö och människor.
Det är som att ingen längre vågar säga något positivt. Vi vågar bara kritisera, av rädsla för att de vi talar positivt om kanske också gjort något dåligt, och att vi då också kommer att få kritik för att vi sa något bra om dem.
Politiker kan göra bra och dåliga saker, ta bra och dåliga beslut. De kan ta beslut som är dåliga för några men bra för många, och vice versa. Det är ett jävla skitjobb att vara den som är satt att ta beslutet. Särskilt när bra beslut tas i det tysta men dåliga beslut leder till uthängning, utskällning och avgång. För vissa, ska jag säga, eftersom politikerna sällan döms utifrån samma grunder. Jag har förtroende kvar för exempelvis Sahlin, Juholt och Romson. Däremot finns politiker jag saknar förtroende för, som begått grova brott och ändå inte blir avsatta, och som bevisligen dessutom får röster.
Kanske handlar det inte om politiker eller ens politik överhuvudtaget. Kanske handlar det om hur oerhört mycket lättare det är att kritisera något och kräva avgångar än att faktiskt stå upp för något.
Demokrati är märkligt.
Du har rätt i så mycket, och jag gillar din rättframma sida, och att du pratar om positivitet, det är en viktig sanning för mitt liv, och det gäller det mesta. Jag försöker köra mitt eget race, och är det någon som har problem med det, anser jag att det får dom ta ansvar för själva. I dont care! Men om man tänker på Ådalen,så sköt man på arbetarna, när dom demonstrerade för sina fackliga rättigheter. Jag har själv alltid varit med i facket när jag jobbade.Men om man tar upp det med någon nu, så tycker dom inte att det är så viktigt längre.Dom tror att deras chefer kommer hjälpa dom den dag dom behöver hjälp.Jag kan inte så mycket om politik som du,men det dom gör nu,har dom pratat om i ca 40år,exakt detsamma,för då läste jag Arbetarrörelsens historia.Men det som gör att det händer lite nu,tror jag beror på corona.Vi måste ta bättre hand om vår jord.Det hamnar mycket stoft i atmosfären.och för miljoner år sen,var det så,det började brinna runt hela jorden,och det var då alla dinosarier utrotades.Så om vi fortsätter,kanske det händer oss.Dom skulle förbjuda alla sprayflaskor med gas i,det snackade dom om för 40år sen.Men det är likadant nu.Och det sista,jag hörde att den rikaste människan på jorden,är så rik,att om han gav bort alla pengar,så skulle alla människor på hela jorden få 1miljon var,och ändå skulle det finnas pengar över.Så att det inte finns pengar till allla,är inte sant,bara det att ett fåtal har så mycket,som egentligen är allas pengar, eftersom dom har skapat det till en person,som inte vill dela.Men du, du har jobbat bra,jag är glad för din skull att du har ett jobb som du känner är bra,och en lön!Hälsning från Tina