Små och aggressiva politiker

Eller snarare små och aggressiva politiska partier. Jag såg i DN en artikel där en journalist undersökt hur mycket tid politikerna som talade i Almedalen ägnade åt att prata illa om övriga partier. Det fanns en käck liten samling med diagram som såg ut såhär:

Skarmavbild 2014 07 08 Kl 11 00 56

De var visserligen rakare i tidningen men den hamnade snett i scannern. Nåväl. Reinfeldt och Löfven var mest “fredliga” och ägnade bara ungefär en tiondel av sina tal åt kritik av andra partier. MPs Romson var lite värre, men höll sig till 15%. Sen kommer Annie Lööf och Jonas Sjöstedt på ungefär en femtedel av sina tal. Lundarna Göran och Jan, alltså KD och FP, lade i runda slängar en tredjedel på kritik och SDs Jimmie Åkesson närmade sig hälften av sin taltid.

Klart att man försöker se nån slags mönster i en sån här grej. Det första som slog mig var att kanske stora partier tenderar att ägna mindre tid åt att tala illa om andra partier? Kanske för att de har sitt mer på det torra? De i de senaste undersökningarna största partierna, M och S, är alltså fredligast, och MP som är på tredje plats ägnar även tredje minst tid och skräpprat om övriga partier. Så långt verkar mönstret stämma.

Därefter blir det aningen knepigt. Både C och V ligger under KD, som följer mönstret genom att ägna över en tredjedel av sin tid åt skräptalande. Varken C eller V är särskilt långt ifrån mönstret, dock. FP är ett gränsfall. Vad som VERKLIGEN bryter mönstret är dock SD.

Med sina 43% av talet ägnade åt skräpsnack om övriga partier borde Åkessons parti vara pyttelitet. Men det är det inte, det hade 9% av rösterna i förra SIFO-mätningen. Jag skulle nu kunna gå in på att Sverigedemokraterna är ett missnöjesparti som bygger sin väljarstöd på just kritik mot andra snarare än att ha vettiga lösningar själva, men det gör jag inte. Det finns nämligen ett mycket roligare sätt!

Kom och se vår musikal, En man av folket! Den handlar om ett patriotiskt parti (som på något mystiskt sätt påminner misstänkt mycket om Sverigedemokraterna) med en karismatisk, ung och snygg ledare som fått folket att glömma vilken historia partiet i själva verket vuxit fram ur. Det hela urartar till en episk kraftmätning med de etablerade partierna. Hur det slutar? Kom och se oss för sjutton! Föreställningen är en timme lång med massor av sång, musik och dans. Entrén är bara 80 kr, eller 60 om du råkar vara student, pensionär eller arbetslös. Vi spelar på Cinnober Teater 25, 26 och 27 juli samt 15, 16 och 17 augusti. Missa inte detta för allt i världen!

Här kan man läsa mer och boka biljetter.

Här finns eventet på Facebook.

Mat som kliar

Jättelöjlig rubrik, men ordet “klimat” används ju överallt!

Det publicerades en SIFO-undersökning nu i juni om vilket parti folk känner mest förtroende för när det gäller klimatfrågor. Att miljöpartiet skulle hamna på första plats var väl inte sådär jätteförvånande, dock att det skulle vara att sånt hopp när till andraplatsen. Såhär blev resultaten (undersökningen är baserad på 1000 random personer)

1. Miljöpartiet: 46 procent
2. Socialdemokraterna: 9 procent
3. Moderaterna: 6 procent
4. Centerpartiet: 4 procent
5. Folkpartiet: 1 procent
6. Vänsterpartiet: 1 procent
7. Kristdemokraterna: 1 procent
8. Sverigedemokraterna: 0 procent

Tveksam/vet ej: 32 procent

Lite orättvist mot vänsterpartiet kan jag tycka, som jag vet har en helt okej klimatpolitik. Men allt är väl relativt. Vad gäller Sverigedemokraternas 0 % är jag inte förvånad, efter att ha hört dem offentliggöra sin klimatpolitik i Almedalen förra året.

climatecomicpoliticalcartoon-7e43a6a8de8b82c5acc95092b45cce57_h

Intressant också att av de som angett ett parti så har mer än fyra femtedelar (82%) mest förtroende för något av de rödgröna partierna. Antar att alla inte är miljömuppar som jag och röstar utifrån miljöfrågor…

Apropå skickade så skickade jag in en jobbansökan igår kväll. Som nån slags klimathandläggare för en NGO. I Bryssel.

Om kommunister och vindkraftverk

Under mitt politiska uppvaknande på högstadiet och gymnasiet hann jag röra mig över nästan hela den partipolitiska skalan (även om jag kanske inte uppehöll mig jättelänge i den konservativa änden). Men en av de första sakerna som slog mig var de ständiga bråken på vänstersidan. Den politiska vänsterrörelsen som sedan 70-talet delat upp sig i allt mindre partier och verkade ägna det mesta av sin energi till att kritisera varandra, och inte minst sossarna.

Jag var 16 och politiskt nyvaken med proggmusik i hörlurarna. Att vänstern under 70- och 80-talet ägnat så mycket energi åt att slåss med varandra tyckes mig väldigt konstigt och korkat. Ändå tycks samma grej upprepa sig gång på gång. Jag hoppar tio år framåt, till nutid, och ser hur miljöengagerade lägger mängder av energi på att kritisera vindkraften.

SkaCC88rmavbild-2011-12-21-kl.-09.35.34

Missförstå mig inte nu. Det är bra att ifrågasätta varje ingrepp i naturen som innebär miljöpåverkan. Och ALL energiprodution innebär miljöpåverkan. Solkraft och vindkraft såväl som oljeeldning och kärnkraft. Men vad jag ibland finner lite underligt är att så mycket energi läggs från miljöhåll på att ifrågasätta just vindkraften.

Visst påverkar vindkraft miljön. Inte minst genom de vägar som måste anläggas för att kunna ta sig till och från verken om de står på otillgängliga ställen. Men samma vägar måste byggas för att ta sig till en solcellsanläggning, eller för den delen ett vanligt fritidshus. Tittar man på användningen av biobränslen, som fullständigt exploderat i Sverige de senaste åren, så innebär den att skogsområden per definition huggs ner och töms på biomassa. Vattenkraften har stora effekter på den biologiska mångfalden både i och omkring våra vattendrag, dränker i många fall stora ytor och slår ut hela ekosystem. Det finns inget miljövänligt sätt att producera el.

Och då har vi ändå bara pratat om de förnybara energikällorna. Vänder vi blicken mot de fossila energikällorna, som fortfarande utgör en mycket stor del av världens elproduktion, ser vi enorm miljöpåverkan – klimatfrågan är förmodligen den största utmaning mänskligheten stått inför, och i kinesiska städer döljs själva solen av smogen från koleldningen. Vad gäller kärnkraften finns fortfarande inga egentliga lösningar för slutförvaret, och i Japan har Tomas Kåberger precis avslöjat att effekterna av kärnkraftsolyckan i Fukushima är större än man tidigare gått ut med.

Men hur ofta hör man den svenska miljörörelsen kritisera kärnkraften? Hur ofta motarbetas de biobränsleeldade fjärrvärmecentralerna? Varför kritiserade 70-talsvänsterpartierna varandra mer än de borgerliga partierna?

Det här är naturligtvis en förenkling. Men kan det vara så att det ligger närmare till hands att kritisera sådant som är lite sämre än det bästa, än sådant som ligger så långt ifrån att man helst inte befattar sig med det?

Det finns en självklar mening med att kritisera vindkraftsutbyggnaden och hade jag fått välja hade vindkraftverken stått i första hand längs motorvägar och industriområden, samt välvalda områden till havs. Men det är inte jag som väljer, och jag blir orolig att miljörörelsen genom alltför stark kritik mot vindkraften gynnar betydligt miljöskadligare energiproduktion.

Jag vill tydligen ha en biltunnel…

När jag cyklade hem från affären igår fick jag syn på följande affisch från socialistiska partiet:

socialistiska-partiet

Jag blev lite paff. Nu gör min begränsade mobilkamera inte riktigt affischen rättvisa, men vad det står är alltså att “Politikerna i (s), (v) och (mp) vill att pengarna ska gå till en BILTUNNEL och inte till SKOLOR eller FRITIDS … det tycker inte vi är ok.”

Jaså? Det var en överraskning för mig. Visserligen har jag inte varit särskilt politiskt aktiv de senaste åren, men att miljöpartiet plötsligt skulle förespråka en biltunnel, som vi så länge har propagerat emot (till förmån för bättre cykelbanor och kollektivtrafik, samt trängselavgifter i innerstan) låter väldigt konstigt. Jag är dessutom ganska skeptisk till att vänstern skulle vara särskilt positiva till en biltunnel.

Så, all heder åt socialistiska partiet för att de affischerar och visar sitt engagemang trots att det inte är valtider, men det hade ju varit trevligt om det som stod på affischerna faktiskt stämde. Sen kan man ju undra varför man väljer att vara aggressiv mot S, V och MP. De borgerliga partierna ligger väl förmodligen ännu längre ifrån dem vad gäller politiska åsikter. Eller?

Hur påverkar Facebook våra åsikter?

Nu har det snart gått en månad sedan valet och valresultatet har börjat sjunka in. Någon kanske minns att jag i somras gjorde ett inlägg här på bloggen om resultatet i riksdagsomröstningen på Facebook. Ett resultat som inte var komplett på något sätt, men som pekade åt ganska skumma håll.

I tabellen nedan kan man se skillnaden mellan “valresultatet” på Facebook (Valappen) och det slutgiltiga resultatet i riksdagsvalet. I kolumnen till höger visas skillnaden.

Bild-3

Det finns fler intressanta grejer att se om man tittar på de här skillnaderna. Störst differens i procent räknat är det för sossarna och sverigedemokraterna. Sossarna fick drygt tio procentenheter mer i det riktiga valet än på Facebook, medan sverigedemokraterna fick drygt tio procentenheter mer i Facebook-omröstningen.

Hur kommer det sig att vi röstar så olika på Facebook och i verkligheten? Är det samma personer som röstar, eller är vissa grupper överrepresenterade i Facebookomröstningen? Om jag minns rätt röstade ungefär 150 000 människor via Facebook, vilket är mindre än två procent av den svenska befolkningen. (Och dessutom tror jag att det var fullt möjligt för personer från andra länder att rösta, bara man kunde tolka svenskan).

Att piratpartiet har åtta gånger fler Facebook-röster än riktiga röster kan ju tolkas som ett tecken på att personer som sympatiserar med piratpartiet i högre grad är aktiva på forum som Facebook, än personer som sympatiserar med exempelvis sossarna.

SD fick en tre gånger högre siffra i Facebookomröstningen än i riksdagsvalet. Att sverigedemokrater är mer internetforumsaktiva än genomsnittet känns inte lika lättköpt som att piratpartister är det, men uppenbarligen verkar det vara så.

För ett par år sedan var jag positiv till idén att man skulle kunna rösta via internet eller exempelvis sms (deklarera kan man ju göra på alla möjliga sätt) men efter att ha sett de här siffrorna blir jag väldigt osäker. På samma sätt som att jag numera inte är lika positiv till att införa rösträtt från 16 års ålder som jag var för fem år sedan.