Kött och moral

Jag hade en väldigt intressant och givande diskussion idag med en god vän. Och just den delen av diskussionen jag ska fokusera på här handlar om vegetarianism. Det här inlägget är dessutom en fortsättning på det Almina Isberg skrev på sin blogg igår.

Det här med köttism och vegetarianism väcker så många känslor. Men låt mig klargöra en sak från början; för mig har mitt matval ingenting med moral att göra. Det har ingenting med duktigthet att göra. Eller hur bra någon är som människa. Att jag väljer att äta vegetariskt beror på att jag mår bra av det. Det beror på att det känns rätt för mig, och på att jag känner att jag bidrar till något större genom att göra det valet. För mig spelar det ingen roll om jag eller någon annan väljer att aldrig äta kött, bara äta det ibland, bara vissa sorter, eller hur man nu väljer att göra. Det är ointressant. Det som spelar roll är vad man vill med att äta som man gör.

Min vän, och många med henne, känner sig ofta påhoppad för sitt val att äta kött. Hon berättade om en kurs hon varit på (med Grön Ungdom) där bara en enda kille gått ut med att vara köttätare. Den stackarn fick ständigt försvara sitt ställningstagande från påhopp från de övriga ungdomarna på kursen. På samma sätt har min vän känt sig tvingad att försvara sitt köttätande i olika situationer och mått dåligt av detta.

Och jag förstår det. Det är obekvämt att bli påhoppad och behöva försvara sig. Särskilt när det gäller en sån känslig livsstilsfråga som vad man äter. Och jag tycker det är helt fel att skuldbelägga en person för vad hen äter.

6-Mat

Men det finns vissa saker som komplicerar det hela. För det första, men inte viktigast, är att situationen oftast är tvärtom. Det gick knappt en dag under min gymnasieperiod utan att jag blev påhoppad i matsalen, med att jag åt kaninmat, var töntig, inte förstod, och med förolämpningar i allmänhet. Som vegetarian är man som standard ständigt tvungen att försvara sitt val. I Sverige idag är kött standard. Vegetarisk mat är nåt alternativt. Som köttätare är man van att allt ska vara anpassad för en. Som vegetarian blir man snabbt härdad och van vid att få utstå det ena och det andra och ibland få gå hungrig.

Återigen vill jag påpeka att det är fel att skuldbelägga nån för vad hen äter. Slutsatsen av ovanstående stycke är att man inte kan sluta kritisera vårt samhälles höga köttkonsumtion med hänsyn till att det är obekvämt och obehagligt att bli ifrågasatt.

Den andra komplikationen är att köttkonsumtionen inte går ihop resursmässigt. Oavsett hur vi resonerar, skuldbelägger och prioriterar kan vi inte äta så mycket kött som vi gör idag. Vi lever över vår materiella förmåga. Om vi vore en tredjedel så många människor på jorden som vi är idag, så kanske det hade gått. Men kött är så resurskrävande att producera, att vi bokstavligen orsakar svält, giftutsläpp, utarmning av jordar och resurser och skyndar på växthuseffekten genom den höga köttkonsumtion som finns i västvärlden. Och det här är inte moral! Det handlar inte om vad som är rätt eller fel! Det är matematik. Det är logik. Det är politik. I förlängningen är det också solidaritet. Oavsett vilka moraliska aspekter vi lägger på det är 2+2 fortfarande 4.

Det här inlägget blev alldeles för långt. Men om du orkat hela vägen hit, så läs också dessa sista ord; Ingen av oss har nån skuld för vad vi äter. Ingen av oss ska skämmas för den lunch vi åt. Vi väljer själva vilka fighter vi väljer att ta. Det behöver inte handla om mat.

Vi har ingen skuld.
Men vi har ett ansvar.