Att vi orkar!

Tänk så mycket tid, svett och tårar man lägger lägger ner på saker som man egentligen vet inte kommer att leda någon vart. Nu menar jag inte saker i största allmänhet, utan lägenheter man söker, tjänster, bidrag och så vidare. Ändå fortsätter man, för man vet att trots att man försökt tusen gånger, kan ju den tusenförsta gången rent teoretiskt vara annorlunda.

Det kanske mest slående exemplet är lägenheter. Jag söker 2-3 lägenheter per dag via Boplats, som är den stora bostadsförmedlingen i Göteborg, och har sammanlagt sökt i storleksordningen 6-800 lägenheter, men aldrig hört ett ord om att få komma på visning. Anledningen till detta tog jag upp i ett tidigare inlägg. Ändå fortsätter jag att söka varje dag. Det är ju trots allt inte så svårt att bara logga in och söka en lägenhet.

vykort-ljus-hC3A4lsningar_ett-lager-28kopia29

Jobb däremot får man lägga mycket tid på att söka. Det dyker upp ganska mycket tjänster inom mitt område: miljö. Problemet är att hur bra utbildning man än har finns det alltid nån som jobbat i 25 år och har världens meritlista. Och då spelar det ingen roll att man själv har bättre utbildning. Ändå fortsätter man söka jobb efter jobb efter jobb, ibland kallas till intervju, men ändå få höra att ”tack för din ansökan, men trots dina fina meriter har tjänsten tillsatts av en annan sökande.

Jaja. Snart kommer väl den där tusenförsta gången. Tills dess är det väl bara att inte ge upp. Men tänk, att vi orkar!

Jag ska bli liggist!

Häromdagen nämnde jag liggcyklar, och lovade då att jag skulle berätta mer om dessa i ett senare inlägg. Nu är det dags!

Första gången jag kom i kontakt med liggcyklar var via min vän Per Eric i Uppsala. Han är cykelentusiast i allmänhet och gillar liggcyklar i synnerhet. Så vad är då en liggcykel? Enkelt uttryckt är det en cykel där du ligger ner och trampar. Den blir därför längre och lägre än en vanlig cykel, och man har ett stort bekvämt ryggstöd att luta sig emot. Här är ett foto från ett besök i Uppsala 2007. Per Eric på liggcykeln, jag i cykelkärran, Linn trampar.

liggis1

Det har länge varit svårt att få tag på liggcyklar i Sverige. Man har fått bygga dem själv eller importera från exempelvis Holland. Men de senaste åren har det dykt upp svenska importörer så att man faktiskt kan köpa färdiga cyklar här i Sverige. Det finns mängder av olika modeller, precis som med upprätta cyklar. Några är racingmodeller, andra trekkingmodeller, vissa är enkla varianter för cykling i stan, andra terrängcyklar, och så vidare.

Här är mitt första försök på liggcykel. Vill minnas att det var en ganska svårcyklad racingmodell.

liggis2

Vad är det då för fördelar med att ligga ner och cykla? Jo, här är några:

• Luftmotståndet blir mindre, vilket gör att lättare att cykla snabbt.

• Man får mer kraft i benen, vilket också gör det lättare att cykla snabbt.

• Man sitter/ligger bekvämare än på en upprätt cykel, och får en jämnare belastning på kroppen.

• Man är längre ner och med fötterna före, dvs man flyger inte med huvudet före om man skulle krocka.

En stor följd av dessa fördelar leder till att det helt enkelt går jävligt mycket snabbare med en liggcykel än en sittcykel. Man blir inte trött på samma sätt eftersom man trampar i en bättre vinkel och sitter bekvämare. Per Eric cyklade Uppsala-Göteborg på på en och samma dag. Dagen efter var han med i ett lopp, Hisingen Runt, och jag tror det tog 2 timmar ungefär. 10 mil på 2 h. Då snittar man på 50 km/h. Det är bra.

80-talister: Egoistiska, illojala och otåliga. Eller?

Jag läste en kort artikel om en ny bok av författaren och företagscoachen Emma Pihl. Boken heter ”Att leda nästa generation” och handlar om hur 80-talisterna (och de 90-talister som är gamla nog) fungerar på arbetsplatser och företag. Emma är själv född 1982, och beskriver 80- och 90-talister som ”otåliga, illojala och egocentriska på så sätt att de utgår från sin egen vinning istället för gruppens”.

Det här är något man ganska ofta hör om just oss 80-talister. Jag kan bli ganska trött på det. Nu verkar boken (som jag tyvärr inte har läst) inte vara så svartvit, och handlar snarare om varför uppfattningen om 80- och 90-talister är som den är och hur ledarskapet kan hantera dem på ett bra sätt.

Emma Pihl, författare till boken "Att leda nästa generation".
Emma Pihl, författare till boken ”Att leda nästa generation”.

Men hur som helst. 80-talister. Vi får ofta höra att vi är just egocentriska, karriärinriktade och osolidariska. Det här är en förenklad bild som ibland kan stämma ganska bra. Men 80-talisten är mer nyanserad än så. Det finns den karriärtänkande, självutvecklande och illojala 80-talisten. Men det finns också en annan, mer dold 80-talist som inte gör lika mycket väsen av sig.

Den här andra sidan är personen som jobbar och sliter lika medvetet som den mer etablerade karriär-80-talisten, men på helt andra arenor. Hen är engagerad i ideella föreningar, miljörörelsen eller någon kulurorganisation. Hen är universitetsutbildad och jobbar gratis i ett antal olika projekt, både av solidariska skäl och för att skaffa sig meriter som någon gång kan ge ett betalt arbete. Hen är väl medveten om jobb finns oändligt av, så länge man inte kräver att få betalt. Engagemanget finansieras av extrajobb inom äldrevården, som personlig assistent eller i kassan på Hemköp.

80-talisten är formad av sin uppväxt, och ett barn av sin tid, precis som Nationalteatern sjöng. Men det finns många sätt att formas, och bilden av oss som karriärkåta och egocentriska är, vill jag påstå, en farlig förenkling.

Om jag hade pengar, ladididi ladididi lalalalala…

När man håller på att söka jobb och går på sporadiska anställningsintervjuer, händer det ibland att fantasin flyger iväg och man funderar lite på hur det skulle vara om man faktiskt fick något av de där jobben! Man ska ju akta sig för att ropa hej för tidigt och allt det där, men ibland kan man inte låta bli att fundera över hur så mycket skulle ändras.

Jag var på en spännande anställningsintervju häromdagen, för ett jobb som verkade hur kul som helst. Både energi och miljö liksom, det är ju som klippt och skuret för min utbildning och precis det jag vill göra! I slutet av intervjun fick jag frågan om jag funderat över mina löneanspråk. Det hade jag inte. Jag har nog tänkt att lön, det är bra om man får, då kan man betala hyran! Men jag har inte riktigt insett vilka lönenivåer man faktiskt kan få på ett någorlunda kvalificerat heltidsjobb. Jag ska inte skriva några summor här, men den eventuella månadslönen ligger i områden som är större än min nuvarande taxerade årsinkomst.

Bild-6

Man anpassar ju sig till en i jämförelse ganska spartansk inkomst som student. Bor man dessutom i dyr studentlägenhet blir det inte många kronor kvar när hyran är betald. Restaurangbesök, resor och nya kläder blir saker man tänker noga över innan man investerar i.

Jag har länge haft en lista i huvudet, mest på skoj, på saker jag ska göra när jag nån gång får riktig lön. Nu är det såklart långt ifrån säkert att jag kommer att få det den här gången, men som sagt, man kan ju fantisera.

Emanuels lista över saker han ska göra när han nån gång får riktig lön:

• Gå på restauranger. När man åker genom stan och ser alla spännande ställen får man sån lust att pröva allt. Libanesiskt, indiskt, persiskt, mexikanskt… Mmmm…

• Köpa snygga kläder som passar. Inte så att jag ska frossa i sammetskostymer, men det vore trevligt med ett visst urval skjortor.

• Åka tillbaka till Afrika. Nån gång i framtiden. Vill besöka Kenya igen, hälsa på folk i Ugunja och se hur det gått för dem, och sen ta tåget ner till Tanzania och bestiga Kilemanjaro…

• Bygga upp ett litet vinförråd. Så man har några sorter att välja bland när man har folk på middag.

• Handla bättre mat. Mer ekologiskt, mindre euroshopper, godare och mer varierat!

• Betala studielån. Det vore inte fel att slippa den där CSN-skulden.

• Skaffa en liggcykel! För några år sen var man tvungen att importera delar och bygga sin cykel själv. Nu kan man faktiskt köpa färdiga liggcyklar. Tänkte skriva mer om såna i kommande blogginlägg.

Nä, tillbaka till vardagen nu…

I want YOU!

Som jag nämnt tidigare är det skivinspelning på gång i maj. Låtarna är klara, studion är bokad, och det ska bli otroligt spännande. MEN! Jag är fortfarande på jakt efter några musiker som kan göra inhopp på några enstaka låtar. Alltså söker jag musiker! Om du känner att det är något av nedanstående instrument du vill hoppa in på, tveka inte att maila mig på emanuel@emanuelblume.se!

i_want_you

Jag söker alltså:

• Saxofonist
• Flöjtist
• Trumpetare
• Syntspelare
• Sitarspelare (!)
• Tablas-spelare (!!)

Det är alltså bara på några enstaka låtar jag behöver era insatser, så att vara med innebär inte att man behöver spela in 12 låtar. Så känner du att du är vass på något av ovanstående instrument, maila mig!

EMANUEL DISSAR – del 21: Saker som heter sin adress

Här kommer en ren gnälldiss.

Varför är det så mycket saker som heter sin hemsideadress? Studera.nu, till exempel. Det är som att en restaurang skulle heta ”Folkungagatan 12, uppg. B”, eller att tidningen Faktum skulle heta ”Stampgatan 50”.

Okej, det kan vara praktiskt att en organisation heter sin adress, t.ex. ”Folkhögskola.nu”, men är det inte ganska fantasilöst? Att söka på en organisations namn är ju lätt som en plätt idag. En lite kul grej är att tittar man i sökrutan på förslagen på vanligaste sökningar ser man att det ofta är adresser folk har sökt på. Till exempel eniro.se. Det är lite som att ringa nummerupplysningen och fråga om numret till 031-368 70 00.

I brist på vettig bild lägger jag in en bild på en söt igelkott.
I brist på vettig bild lägger jag in en bild på en söt igelkott.

Kan det vara så att gränsen mellan adress och namn börjar flyta ut? Att många som söker på internet inte vet om de söker eller skriver in adressen? Är det bra eller dåligt?

EMANUEL DIGGAR – del 1: Podradio

Här kommer det allra första pilotavsnittet av Emanuel Diggar, en positiv systerserie till Emanuel Dissar. Och detta pilotavsnitt kommer att handla om den ytterst fiffiga uppfinningen som går under benämningen podradio.

Jag har alltid gillat radio. Inte musikradio utan pratradio. Inte för att jag har något emot musikradio, men musik har man liksom överallt annars, tänker jag. I mp3-spelaren, Spotify, skivsamlingen, och så vidare. Men pratradio är bra. Mitt problem har varit att jag har ganska lösa rutiner i mitt dagliga liv och således oftast missar de program jag vill höra.

Men så fick jag nys om podradio! Det var i samma veva som jag köpte min första mp3-spelare 2005. Plötsligt kunde jag lyssna på det program jag ville, när jag ville, utan att behöva göra nåt annat än att plutta i iPoden i datorn med jämna mellanrum. Den hämtar automatiskt hem de senaste avsitten av de program jag vill ha och lägger dem direkt i iPoden, så jag kan lyssna antingen där eller direkt i datorn.

Resultatet blev att mitt radiolyssnande sköt totalt i höjden. Och jag har inte missat ett enda avsnitt av Spanarna eller på Minuten sedan 2005!

Ingvar Storm, en radiosnubbe jag diggar stenhårt.
Ingvar Storm, en radiosnubbe jag diggar stenhårt.

Här är några tips på bra podradioprogram! Kopiera länkarna och klistra in i t.ex. iTunes för att prenumerera.

På minuten – Skitroligt improvisationsprogram i P1. Påminner lite om Parlamentet, fast bra.

Spanarna – Kulturellt trendspaningsprogram i P1.

Slottspod – Populärvetenskapligt astronomiprogram som jag är med i!

Vetenskapsradion – P1s vetenskapsnyheter.

Ordalaget – ordnörderiprogram för oss som gillar språk! Min mentor och förebild Christina Kjellsson är med.

Klotet – Bra miljöprogram i P1.

EMANUEL DISSAR – del 20: Avtal som inte går att säga upp

Den lilla ”mini-serie” i tre delar, som jag hade tänkt att Emanuel Dissar skulle bli, har nu nått sin tjugonde del. För att fira detta kommer jag att dra igång en syster-serie, nämligen… (trumvirvel!) Emanuel Diggar! Inget ont som inte för nåt gott med sig, så att säga. Och hur kul är det att gå omkring och vara negativ och dissa dag efter dag? Dags för lite diggande helt enkelt. Men inte idag. Idag ska det dissas för tjugonde gången.

För ungefär två år sedan blev jag medlem på dejtingsajten be2. Detta skulle visa sig vara ett stort misstag. Trots att det utlovats ”gratis registrering” och ”kontaktgaranti” visade det sig att ville man kunna skriva meddelanden till andra medlemmar eller kunna läsa sånt som andra eventuellt skrev till mig var man tvungen att betala. Så dök det upp ett erbjudande om ett halvårs ”premiummedlemskap” för 440 kr. Jag fick ett infall och betalade. Men trots detta fick jag inga svar på mina många kontaktförsök. Ingen kontaktade mig eller ens tittade på min profilsida. Så jag sa upp medlemskapet. Trodde jag.

bullshit

Några månader senare drogs 440 kr från mitt konto. Jag blev förvirrad, men tänkte att de kanske inte dragit nåt när jag blev medlem, utan drog det retroaktivt. Döm av min förvåning när det efter ett halvår till försvann ytterligare 440 kr! Jag blev jättesur, och upptäckte att mitt medlemskap fanns kvar. Jag loggade in och försökte säga upp det på riktigt. Det tog lång tid, sidan är konstruerad så att det är i princip omöjligt att säga upp sitt medlemsavtal, men till slut lyckades jag. Trodde jag, återigen. För igår tänkte jag att det var i början av april som de drog pengar tidigare, så jag blev misstänksam och loggade in för att se om kontot fanns kvar. Och mycket riktigt, det gjorde det. Jag satt i flera timmar igår förmiddag och försökte förstå hur man skulle kunna säga upp det, skrev flera arga mail till kundtjänst och var inne på varenda litet skrymsle på sajten. Till slut hittade jag en kryptisk länk på en kryptisk hjälp-sida som ledde vidare i 3-4 steg till en möjlighet att skriva ut ett fax man kunde skicka till en organisation i Luxemburg, och på så sätt säga upp sitt medlemskap. Men hur många har fax 2011 liksom? Jag lyckades i alla fall få iväg det via min mors fax på hennes jobb, och tänkte att NUUU är det äntligen över.

Men när jag kom hem på kvällen efter att ha tränat och varit på stabsmöte ploppade det in ett automatiserat mail i inboxen. Tydligen var jag 14 dagar försenad och mitt medlemskap var förlängt ytterligare ett halvår till en kostnad av ytterligare 440 kr. Jag trodde knappt det var sant. Det stod ingenstans att man skulle skicka det där #&%! faxet 14 dagar i förväg! Det är sånt här som Plus-Sverker slänger i soptunnan.

sverker

Efter att blivit avlurad nästan 2000 kr på något jag inte fått ut ett dugg av, och som jag dessutom försökt säga upp i ett och ett halvt år kände jag mig lurad, utnyttjad och smått förnedrad. Jag hade lagt ner mycket tid på att formge min profil, skriva personliga meddelanden, och så vidare. Deras reklam gör gällande att det är lätt som en plätt att träffa intressanta människor och hela sidan är full med pastellfärgade, heteronormativa överidealiserade bilder av lyckliga män och kvinnor som gör kärleksfulla saker. Bullshit, säger jag. Verkligheten är att de utnyttjar osäkra och kärlekskranka människor att betala stora summor, underblåser deras självsäkerhet med falska bilder av hur lätt det är att hitta någon, och uppmuntrar till att betala ytterligare pengar för premiummedlemskap och ytterligare värdelösa tjänster. Som dessutom inte går att avsäga sig. Det är lågt.