oktober 2014 – Emanuel Blume

Vi lagar 4-6 olika maträtter

Jag sitter på tåget från Stockholm mot Göteborg, och är för tillfället nånstans i höjd med Örebro. I Stockholm har jag bland annat varit på Nordens största vindkraftskonferens, VIND2014, under ett par dagar. Nu är jag minst sagt utmattad och längtar mest av allt efter att få krypa ner i min göteborgska säng.

En föreläsning som stack ut idag, på konferensens sista dag, var en föreläsning om mänskligt beteende. Föreläsaren hette Ida Hult och var etnolog. Tydligen en sån där stjärnföreläsare och inspiratör som reser omkring och talar högt och lågt i alla möjliga sammanhang. Med all rätt. För mitt bland alla slipsar och mörka kostymer kom där någon som verkligen kan tala med och inte bara inför oss som sitter där i publiken. Får ni tillfälle att lyssna på henne nån gång så gör det.

Det är en liten liten detalj i hennes föreläsning som jag tänkte ta upp ikväll. En liten grej som inte säger så mycket utanför sin helhet, men som ändå fastnade. Hon talade om hur människan har gått allt mer från att bygga sin identitet på vem man är och vad man gör till vad man konsumerar. Samma sak har tagits upp av många andra (t ex i TV-programmet Landet Brunsås), men hennes infallsvinkel fångade mig nåt väldigt. Vårt (läs: svensk medelklass) matintresse sägs öka. Försäljningen av kokböcker skjuter i höjden, artister och sportstjärnor lagar mat i TV, och nya kök säljs som aldrig förr. Men tiden vi lägger på att faktiskt laga mat ligger i genomsnitt någonstans mellan 14 och 18 minuter per dag.

Så vad gör vi egentligen i det nya köket för 90 000 kr?

Mellan fyra och sex olika rätter, var Idas svar. Det är så många maträtter som vi lagar som ”vardagsmat” i genomsnitt i svenska hushåll.

Jag vägrar såklart att tro att det är så få hemma hos oss. Så nu tänker jag göra ett experiment, och lista de rätter vi lagar relativt ofta hemma, och som inte är ”festmat” för särskilda tillfällen. Jag skriver listan utan nån inbördes ordning. Here goes…

• Nudelwok med tofu eller ägg
• Fiskpinnar och potatis
• Pannkakor med tex morötter eller spenat
• Sojafärssås med pasta
• Rotfrukter i ugn
• Kikärtsgryta med ris eller potatis
• Fisk (t ex strömming eller flundrafiléer) med ris eller potatis
• Rårakor
• Stekta ägg med grönsaker och pasta
• Sojakorv med grönsaker och potatis
• Fisksoppa
• Böngrytpor, t ex på vita bönor, kidneybönor eller mungbönor
• Sojaknortar med lök och morötter och andra grönsaker
• Omelett

Okej, fjorton rätter som jag spontant kommer på. Det är ju inte så illa ändå som det kunde ha varit. Även om vissa förekommer oftare än andra. Jag undrar vilka det är som bekänner sig till 4-6-rätters-gruppen. Generellt bör man ju fundera en extra gång när det gäller vad såna siffror egentligen betyder.

Förresten, visste ni att det överlägset mest googlade receptet i Sverige är på tacopaj? Jag tror aldrig jag har ätit tacopaj. Senaste receptet jag googlade var på äpplemos.

Avhållsamhet, del 2 av 2: Facebook

Häromsistens skrev jag om hur jag för en månad nästan helt och hållet låter bli att äta socker, trots att godis, kakor och glass är bland det bästa jag vet. Jag kallade det för avhållsamhet, men jag har funderat lite på om avhållsamhet är rätt ord. Avhållsamhet för mig antyder att man låter bli något av någon slags moralisk anledning. Det är inget sånt det handlar om, utan om att jag är trött på att få hål i tänderna. Och av den självcentrerade anledningen att jag kanske blir piggare och får mer egen energi om jag slutar stoppa i mig konstgjord energi i form av socker.

Jaja, oavsett om man är nöjd med ordet avhållsamhet eller inte, här kommer del 2. Och det handlar om… (trumvirvel) …facebook!

Jag och Sofia gjorde ett experiment i slutet av augusti, där vi under nästan två veckor inte använde facebook överhuvudtaget, kallade det för facebooksemester. Några läsare kanske himlar med ögonen nu, och tänker att man allt får vara bra beroende för att tycka det är nåt speciellt med att inte logga in på facebook under två veckor. Men det är ju precis det jag är.

Jag har varit medlem på facebook sedan 2007. Det är sju år, en fjärdedel av mitt liv. På ett smygande sätt har det med små, nästan omärkliga steg blivit en allt större och självklarare del av vardagen. Plötsligt finns det i telefonen, kopplas ihop med alla möjliga program och spel, och förstår mer om mig än jag trodde var möjligt. När jag träffat människor jag inte träffat på länge har facebook föreslagit dem som vänner, trots att ingen av oss har skrivit nåt om det på just facebook. Med åren har vad som dyker upp i mitt facebookflöde anpassat sig till exakt vad facebook tror passar just mig, och sorterat bort som det inte tror jag vill läsa. Det har skapat en låtsasvärld där verkligheten ser ut just så som behagar mig, och det har inte frågat mig om lov.

Kanske hade det inte varit så illa om det varit jag som hade kontrollen. Men jag är inte helt säker på att jag har kontroll. Även om facebook inte tar upp så mycket av min tid (åtminstone inte åt gången), så påverkar det min koncentration och fokusförmåga. Ofta har jag det öppet i en flik i bakgrunden. Och så dyker den där lilla ettan upp. Eller tvån. Eller femman. Även om jag behärskar mig och inte klickar så dras blicken dit som en geting till en godisklubba, och hjärnan ser direkt en chans till snabb belöning. Så även om jag inte klickar bryts min koncentration. Och det värsta är att jag inte ens behöver ha ett fönster eller en flik igång för att hjärnan ska avbryta tankarna med ett hörredu-är-det-inte-dags-att-kolla-facebook-nu?

Det är inte ens alltid jag är medveten om det. Men mina dagar blir uppslittrade i små små bitar av tappad fokus. Sekunderna blir till minuter som blir till timmar. Rastlösheten i hjärnan sprider sig till resten av kroppen.

Därför har jag bestämt mig för att fimpa facebook för min del.

Hela facebook?

Här kommer den här asterixliknande nästan-bisatsen igen. För säga vad man vill om facebook, men det är ett jävligt kraftfullt verktyg för den som vet att använda det på rätt sätt. Men att använda det så utan att det tar över ens vardag är svårt. Ni som läser det här blogginlägget klickade förmodligen på en facebooklänk för att hitta det. Och många vänner håller jag inte kontakten med på annat sätt. På gott och ont.

Jag har tänkt fram och tillbaka, och kommit fram till att göra såhär: Jag publicerar inlägg från bloggen. Använder facebook till vad jag behöver i jobbet. Håller koll på mina meddelanden.

Men jag har tagit bort facebook ur telefonen. Jag kollar inte vad som händer i några flöden. Surfar inte runt bland vänner. Följer inte grupper, mer än när jag aktivt vill ta reda på något. Och att jag inte kollar in vänners sidor och inlägg betyder inte att jag inte är intresserad av dem. Av er. Men en allt större del av mig vill träffa er på riktigt istället för i den låtsasvärld som jag alltmer inser att facebook är.

Avhållsamhet, del 1 av 2

Ibland har jag sneglat på folk med olika beroenden (cigaretter, alkohol osv) och tänkt att men jisses, det kan väl inte vara så svårt att bara bestämma sig för att sluta, om det nu är det du vill. Inte så att jag har sagt det högt förstås, men jag har onekligen tänkt det. Det är svårt att sätta sig in i ett beroende som man inte har själv.

Vid nåt tillfälle försökte nån som rökte förklara för mig hur svårt det var att sluta, och bad mig fundera på hur jag skulle klara att sluta med något jag gillade och fann trygghet i. Jag tänkte att jag slutade äta kött när jag var femton och aldrig egentligen saknat det, och att det ju inte var så svårt. Jag tänkte att de (visserligen relativt få) tillfällen jag dricker alkohol hade jag lika gärna kunnat dricka nåt annat, utan att det skulle vara nån direkt uppoffring. Så jag skakade på huvudet, jag hade svårt att komma på nåt som skulle vara svårt att sluta med. Verkligen inget alls? blev frågan, inte ens socker?

Där blev jag ställd mot väggen. Jag har ett väldigt passionerat förhållande till kakor, godis, bullar och annat med socker i. Ett par gånger har jag försökt dra ner på det, men det har alltid smugit sig tillbaka förr eller senare. Trots att jag har tänder som verkligen inte mår bra av godis. Så jo, nog kan jag sätta mig in i hur svårt det är att bli av med ett beroende.

Den 15 september bestämde Sofia och jag oss för att inte äta socker på en hel månad. Förutsättningarna för detta var något förhandlingsbara; vi fick inte äta godis, kakor, läsk osv men om det var socker i vanlig mat var det okej, t ex i en sås. Vi lade också in en brasklapp i form av att om någon bjöd, t ex om man var på middag eller fest hos någon, så var det okej att äta, men bara nån enstaka bit.

På jobbet hörde jag att det bara skulle dröja en vecka eller två innan sötsuget var borta. Nu har det gått två veckor och det är starkare än någonsin. Då har jag visserligen inte varit helt avhållsam. När Sofia fick jobb (yay!) häromveckan köpte jag några fina chokladpraliner till henne. Jag tror det blev tre åt oss var. Och på jobbet häromdagen hade en av mina kollegor varit i Kina och fått med sig en slags kinesisk ananaskaka med nötter som gåva. Men i övrigt har jag minskat mitt sockerintag med kanske 90%.

Det är två veckor kvar. Jag kommer att fortsätta hela tiden ut. Oklart hur det blir sen.

Nu hör det till saken att det är ett annat ”avhållsamhetsprojekt” jag har på gång om det också. Nåt jag har varit beroende av sen runt 2007, och som jag tänkt mer och mer de senaste åren att det tar upp alltför mycket av min tid och mitt fokus. Mer om det nästa gång…