En bortglömd sida av mig själv?

Här kommer en liten tillbakablick. Tänk er mig för väldigt många år sen:

När jag var liten var min största dröm att bli författare. Jag kommer ihåg att mitt favoritämne i lågstadiet var svenska, och jag har hittat gamla skrivböcker från ettan där jag, knappt läsligt, skrivit ner alster som ”en katt satt i en hatt och fick fnatt” och andra tveksamma mästerverk.

I mellanstadiet upptäckte jag ett av mitt livs stora kärlekar – spökhistorien! Jag slukade alla böcker jag kunde komma åt om spöken, monster och övernaturliga hemskheter, samtidigt som jag började skriva helt obegripliga historier som mina lärare och föräldrar av nån konstig anledning uppmuntrade mig att fortsätta med. Tyvärr finns ganska lite kvar, men jag minns en berättelse om utomjordisk invasion, där hjälten i historien åker till Sydamerika och hittar en gömd rymdbas i en regnskog, och under den finns en gigantiskt grottsystem där rymdvarelserna väckt upp skelett av aztekindianer från det döda för att slita i deras gruvor. En annan handlade om ett spökhus i Wales där en flicka flyttar in med sin familj, bara för att upptäcka en förhäxad spegel på vinden. Och sådär fortsätter det. I högstadiet hade jag en kort avstickare med deckare, och i gymnasiet återgick jag till skräckhistorier. Den gången skrev jag två hela bokmanus som jag skickade till diverse förlag, och som jag tror vi ska vara tacksamma för att de aldrig publicerade.

Efter gymnasiet hände nånting. Det var väl dels att jag började plugga och inrikta mig på att så småningom få ett ”riktigt jobb” (ni vet den där klipp-dig-raka-dig-och-skaffa-ett-jobb-situationen) och dels att jag mer och mer började upptäcka musiken och bli nån slags vissångare. Resultatet blev i alla fall att jag slutade skriva berättelser. Det blev sångtexter, vetenskapliga rapporter, exjobb och en och annan dikt, men ingen prosa. Definitivt inga skräckhistorier.

Inte förrän tio år senare.

Häromåret återupptäckte jag nämligen det här med skrivandet. Det var som att hitta en gammal skjorta längst in i garderoben och tänka ett herrejävlar, vilken snygg skjorta! Varför har jag inte använt den på tio år? Eller kanske snarare, om man ska hålla sig till skräckspåret, som att hitta ett tio år gammalt lik i garderoben och tänka att herrejävlar, ligger det kvar här? Det är hög tid att återuppväcka det!

Så på två år har jag skrivit ett tiotal noveller och ett nytt bokmanus (det sistnämnda har jag skrivit om i bloggen tidigare, och mer lär det bli framöver). Och för några veckor sen gick en gammal dröm i uppfyllelse, så snabbt nästan att jag knappt märkte när det hände – jag blev utgiven på ett bokförlag.

Det var förlaget Swedish Zombie, som sysslar framför allt med skräcklitteratur, som ville ge ut två av mina noveller, Koma och Valrossen, som e-böcker. Valrossen kommer att publiceras om ett par veckor, och Koma kom ut i förra veckan.

Vad handlar då Koma om? Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att handlar om femtonåriga Robin, som sitter ensam i en låst och nedsläckt sjukhussal. Han lutar sig över sjukhussängen med det som en gång var hans flickvän Josefin. Vad har hänt med henne? Robin har bestämt sig för att ingen nånsin ska få veta. Hemligheten ska stanna hos honom. Utifrån sjukhuskorridoren hörs fotsteg och upprörda röster, men han har barrikaderat dörren. Då slår Josefin upp ögonen.

Novellen går att låna från biblioteket (t ex här), eller så kan man köpa den, t ex i iTunes Store eller på AdLibris. Länkarna går direkt till boken, och den går att läsa på datorer, telefoner, surfplattor, läsplattor och i princip alla prylar som går att läsa på.

Jag skulle så gärna vilja höra synpunkter! Blev ni rädda? Gripna? Uttråkade? Skriv till mig på facebook eller emanuel@emanuelblume.se och berätta, så blir jag jätteglad!