Till spexarna
Nu är föreställningsperioden över. Jag vill tacka er för det förtroende ni gett mig genom att mig låta producera Glenn. Det har varit som att vara förälder och se sina barn växa upp, och veta att snart, snart kommer de att kunna stå på egna ben. Under föreställningen i fredags, när Glenn Hysén satt en och en halv meter från mig och skrattade och applåderade sig igenom hela kvällen, då kände jag att nu, nu är det fulländat. Det var ögonblicket då de där barnen man fostrat och försökt hålla ordning på under hela produktionsperioden visat att de inte bara uppfyllt ens förväntingar, utan överträffat dem.
Jag kan inte räkna alla positiva, överraskade och euforiska kommentarer och spontana utrop jag hört från besökare efter varje föreställning. Det har varit allt ifrån härdade spexbesökare, gamla regissörer och studentikosa föreningsfolk, till människor som aldrig någonsin sett ett spex tidigare. Men en sak har de alla haft gemensamt. De har kommit för att se ett spex. Och de har de fått. De har fått se det bästa spexet de nånsin kunnat drömma om, men de har också fått se något mer. De har fått se riktigt, riktigt bra teater.
Och då menar jag teater i alla betydelser. Scenprestationerna har varit fantastiska. Inte bara från skådespelarna, utan också från orkestern. Vi har haft en orkester i år som tagit många nya grepp och gjort något som varit genuint intressant och spännande rakt igenom. Varenda arrangemang, varenda instrumentinsats och den perfekta symbiosen med ensemblen. Dekoren har varit minst lika modig och nyskapande. Vi har vågat ta steget från de (visserligen mycket fina och användbara) gamla ommålade skärmarna till en helt ny scenografi, och både dekor och rekvisita har visat sådan fantasi och genomtänkthet att jag inte hade kunnat tänka mig något bättre. Kostymmässigt har det varit färgglatt, välfungerande och känts hundra procent rätt från början till slut. Sminkningen har varit suverän, också den med nya grepp. Tekniken har fungerat bättre än jag någonsin varit med om tidigare. Koreografierna har varit fantastiska, och inte en enda gång i föreställningen har ett danssteg kommit i vägen för innehållet i en sång, utan snarare förstärkt handlingen.
Men kanske är det jag är mest imponerad av själva spexet. Manuset är så genomarbetat och välformulerat att det hade hållit även utanför spexscenen. Under tre timmar har inte funnits några tråkiga passager eller transportsträckor. Och det är manusförfattarnas förtjänst, liksom våra regissörer som tagit sitt jobb på allra största allvar och gjort föreställningen till vad den förtjänar att vara.
Jag vill tacka alla som varit med i Glenn för att ni varit så modiga, så ihärdiga och så ambitiösa. Ett spex för mig är att mer än att göra nåt jävligt bra tillsammans, nåt mer än att skaffa sig varma minnen av hur kul man hade. Det är också den otroliga och obeskrivbara process där så många människor kastar sig in i något så stort tillsammans, trots att de har olika bakgrund, olika åsikter och är på olika konstnärlig nivå, och att sedan komma ut i andra änden av processen och upptäcka att man är en större människa än vad man var när man kom in. Jag är det. Och jag vet så många av er som är det också.
Tack för att jag fått vara er producent.
Nu behöver ni inte mig längre.
Emanuel