Jag har precis läst ut Sex grader av Mark Lynas. Det är en bok som kom 2007 och handlar om vad som händer om medeltemperaturen på Jorden skulle stiga. Några grader varmare kan väl vara skönt, finns det många som tänker, men riktigt så enkelt är det inte. Tyvärr.
Boken är indelad i sex kapitel, ett för varje grads höjning. När jag kom till två grader, det mål som t.ex. EU har satt upp (och som kommer att bli en tuff utmaning att hålla, men det KAN gå!) blev jag ganska mörkrädd. Återkommande värmeböljor, utrotning av oräkneliga djur- och växtarter, vattenbrist på grund av försvunna glaciärer, höjda havsnivåer och många miljoner klimatflyktingar är några av de exempel som Lynas tar upp. De efterföljande kapitlen, om 3, 4, 5 och rentav 6 graders höjning av den globala medeltemperaturen, kommer jag att vänta lite med att gå in på.
Detta är inget han forskat fram själv. Han har använt sig av tusentals vetenskapliga artiklar och rapporter och sammanställt dem till en naken och ocensurerad vetenskaplig thriller. Och en thriller är det. Jag har behövt flera dagar för att riktigt hämta mig.
Men ärligt talat, helt och hållet har jag nog inte återhämtat mig, och jag hoppas faktiskt att jag inte kommer att göra det heller. För det vore en otjänst mot mig själv och mänskligheten. En lika stor otjänst som när vi inte förklarar för våra oroliga barn vad det egentligen är de där tanterna och farbröderna på TV och radio pratar om, när de säger hemska saker om att havsytan kan komma att höjas, att öknar kan spridas, och att miljardtals människor från andra länder kan komma att behöva fly till Sverige.
Och det här är knepigt. För hur fasen tar man till sig ett sånt här omvälvande faktum utan att totalt duka under av hopplöshetskänsla? Det är ingen lätt sak, minsann! Det vanligaste är att man tar till olika strategier för att slippa ta det till sig. Man gör det inte medvetet, utan den mänskliga hjärnan funkar så. Under vår evolution har det varit en fördel att kunna tänka bort och förneka stora hot, men problemet idag är att hotet är skapat av oss själva och involverar hela planeten.
De vanligaste knepen att ta till är att förneka att hotet existerar, att hävda att man själv inte har någon del i orsaken, att det är omöjligt att göra något åt och att det kanske inte är så farligt trots allt. Allt det här är grundläggande psykologiska reaktioner som man lär sig i baskurserna på vilken psykologutbildning som helst. Det handlar enkelt uttryckt om att minska sin kognitiva dissonans, det vill säga när det man gör inte stämmer överens med det man tänker.
Jag håller för fullt på att bearbeta boken mentalt. Jag kommer att följa upp det här inlägget framöver med tankar om vad vi egentligen står inför och hur vi kan hantera det. Så om ni är beredda att ta itu med er kognitiva dissonans, återkom och läs kommande inlägg!