Det finns en samling människor som utövar någon form av konstig kraft på mig. Det rör sig om ett visst band som kallar sig Cirkus Miramar. Ända sedan jag hörde dem för första gången i en bärbar CD-spelare på en buss på väg hem från Nösnäsgymnasiet när jag var 16 år. Detta trots att de höll på att göra mig döv, eftersom CD-spelaren var inställd på högsta volym och det första jag hörde var introt till Turkisk Konfekt…
Jag har säkert varit på mellan 20 och 30 konserter med dem det senaste decenniet. Och jag kan inte förklara varför. Det är inte så att de är extremt musikaliskt tajta, eller skickliga. En del spelningar kan vara ganska orepade. Men det är något som gör att jag bara inte kan hålla mig ifrån dem. Spelningen på Café Dubbelgöken i lördags var inget undantag.
Och det är många med mig som delar denna fascination, eller rentav trollbundenhet, för det fenomen som är Cirkus Miramar. Som gjort att vi väntat tålmodigt i tio år nu på skivan som kommer att vända upp och ner på hela världen; Heliopoetica.
Foton tagna av mig på Café Dubbelgökens säsongsavslutning, 27 november 2010.