Jesus och Mr. Bean

Jepp. Det är namnen jag och Karolina går under. När det kommer två wazongo till lilla Ugunja måste de ju ha namn från wazongo man känner till. Alltså blev jag Jesus och Karolina Mr. Bean.
Nu kommer en väldigt intressant grej. Byar i u-länder utmålas ofta i media som eländiga hålor där folk svälter, inte har vatten, inte har nån framtid och mest går omkring och lider. Jag hade själv nån slags mental bild inspirerad av en scen i Monty Pythons ”Holy Grail”, av en by där alla sitter och klafsar i leran, samlar ihop spetälskeliken, och dunkar bibeln i huvet. Men allt det där är så inte sant det kan bli!

Folk här lider inte. Man svälter inte, även om det säkert förekommer på liknande platser. Framför allt finns här framtidstro. Massor av utvecklingsprojekt drivs ständigt av oerhört drivna, skickliga och tålmodiga kenyaner. Finns här elände? Nej, bara ett och annat strömavbrott.

Jag skulle till och med vilja påstå att folk är lyckligare här än hemma i Sverige. Folk ler mer, blir uppriktigt glada av att träffa sina vänner (och oss), oroar sig i mycket mindre utsträckning och enligt folk jag pratat med händer det knappt att nån blir deprimerad här. Barnen springer runt och leker, går i skolan, gymnasiet, på universitetet…

Överhuvudtaget har jag blivit av med så mycket fördomar. Det är klart att jag logiskt har vetat att hudfärg inte påverkar intelligens, brottslighet osv, men nu har jag även fått uppleva det. Jag har också fått en så mycket klarare bild av vad som VERKLIGEN orsakar såna saker. Saker som utbildning, ekonomiska möjligheter och politiska och ekologiska förutsättningar.Den materiella standarden här är mycket lägre än hemma. Många har inkomster på 100-150 shilling om dagen (motsvarande knappt 10-15 kr) och en alldeles för liten andel av kvinnorna lönearbetar. Klyftorna mellan låg- och höginkomsttagare är enorma. Detta leder såklart i att det är mycket svårt att utveckla landet i avseende på infrastruktur, demokrati, utbildning osv, eftersom alla dessa delar förutsätter varandra och resurserna inte räcker till så mycket mer än att ge mat för dagen för de flesta.
Så till vårt projekt.

Vi har satt samman en grupp på fyra personer utöver mig och Karolina som är ansvariga på plats för biogasprojektet. Denna grupp har regelbundna möten och under veckan som kommer nu startar vi byggnadsarbetet. Imorgon tar vi matatu till Kisumu för att få tag i kritiska byggnadsdelar.

Jag var igår ute och hälsade på en bonde vars fält vi ska få en massa gräs ifrån. Gräset ska vi använda för att bygga en isoleringskammare så att reaktorn ska kunna jobba under så konstant temperatur som möjligt.

Vi har också varit och besökt föregångaren till den reaktor vi ska bygga nu. Testreaktorn Karolina byggde för två år sedan på Nyasanda Secondary School. Tyvärr var det inte mycket kvar av den, eftersom projektet den gången aldrig vann engagemang hos lärarna (dock hos eleverna, som var väldigt seriösa) så att anläggningen efter ett tag togs isär och snoddes delar ifrån.

Imorgon lämnar vi ifrån oss datorn, vilket innebär att det kan bli svårt för mig att skriva fler inlägg. Men sitt tätt.