Emanuel – Sida 11 – Emanuel Blume

Vad som händer om tre veckor

Strax efter nyår satt jag på eftermiddagsfika på jobbet. Det var onsdag, och på onsdagar brukar vi ha vad vi kallar för ”onsdagsfråga”, någon kommer på en fråga som alla får svara på och berätta nåt om. Den här onsdagen var frågan vad var viktigast för var och en av oss att göra det kommande året. Mitt svar var ”Skriva och sätta upp en musikal om Sverigedemokraterna”. Folk tittade förvirrat på mig.

I augusti förra året satt jag på en skumpig lokalbuss i Como i norra Italien. Jag var ute och tågluffade med min vän Isabel, och vi pratade om hur det kunde komma sig att så många hyggliga, vanliga svenskar nu plötsligt kunde tänka sig att rösta på ett rasistiskt parti. Det var som att ett parti som varit tabu och så tydligt kopplat till rasism i valt 2002 nu plötsligt blivit mainstream och hade röstsiffror på uppemot 10%. Det kändes overkligt, där vi satt och tittade ut på de italienska alperna. I Europa fanns länder där liknande partier varit stora i många år. Front National i Frankrike, Lega Nord i Italien, Dansk Folkeparti i Danmark. Nu var vi på samma ställe i Sverige, bara några år senare. Det som kändes mest overkligt var att på den plats vi placerat Sverigedemokraterna för tio år sedan, i den halvbruna utkanten av den politiska skalan, som de nu lämnat för att ta sig in i ljuset, fanns nu andra partier. Partier som knappt fanns i medvetandet då, men som förekom överallt på bloggar, forum och sociala medier sensommaren 2013.

Nu är det juli 2014 och vi närmar oss riksdags-, region, och kommunalval. Det enda vi kom fram till under på den där bussen i Italien var att vi skulle göra en pjäs. En musikal. Det är samma musikal jag lovade att sätta upp vid där onsdagsefikat vid nyår och samma musikal som har premiär den 25 juli, om bara några veckor. Här är några bilder från repen:

Ordförande Markus Kivik drillas i att bli en verklig Man av folket. — Ordförande Markus Kivik drillas i att bli en verklig *Man av folket*.

"Någon jävla turk har skrivit en insändare om oss!" — ”Någon jävla turk har skrivit en insändare om oss!”

Kommunstyrelsen tjänstgör även som orkester.

Det enda jag har ändrat på är att den inte handlar om Sverigedemokraterna. Den här musikalen utspelar sig i den lilla idylliska kommunen Alinge, med det lokalpatriotiska Alingepartiet som just vaknat upp efter en serie händelser som gjort att kommunmedborgarna tappat förtroendet för det sittande partiet som haft makten i hundratals år. Partiet leds av en ung, välklädd och karismatisk partiledare som kallar sig för En man av folket, och som nu utmanar det sittande partiet i en episk uppgörelse vars utfall jag inte kommer att avslöja här på bloggen. Men vem är den nya ledaren? Varifrån kommer han och vad vill han egentligen? Och hur ska han hantera de patrioter som redan varit medlemmar i många år? Inte kan det väl finnas några likheter mellan Alingepartiet och Sverigedemokraterna?

Jag har lagt i princip all min fritid det här året på musikalen, som heter just En man av folket. Skrivit manus, skrivit om manus, hittat regissör och skådespelare, skrivit musik, letat koreografer och statister, satt ihop orkester och hittat en spellokal. Jag har hittat en fantastisk regissör i Elin Bokne, som både har vässat manuset och nu får skådespelarna att prestera sitt yttersta. Det kommer att bli en episk föreställning, som vi spelar 25, 26 och 27 juli samt 15, 16 och 17 augusti på Cinnober Teater vid Masthuggsterassen. Det handlar om vad som gör att vanliga människor som du och jag är beredda att rösta på ett rasistiskt parti, och vad som händer när ett sådant parti blir en del av normen.

Den här föreställningen betyder så mycket för mig. Det skulle betyda ännu mer om ni som läser det här kom och såg den. Det är fantastiska människor som skådespelar, spelar musik och är inblandade på alla sätt och vis. Här är en länk till facebookeventet: https://www.facebook.com/events/248059732058159

Där står även hur man bokar biljett. Biljetter kostar 60 respektive 80 kr beroende på om du är student, pensionär, arbetslös eller arbetande.

Vad som kan hända på 400 meter med cykel

Jag var på ett yogapass i morse före jobbet. När det var klart vid åttatiden skulle jag cykla några hundra meter från gymmet på Kaserntorget till kontoret på Norrra Allégatan. Efter hundra meter var vägen över Esperantoplatsen avspärrad på grund av ett vägarbete, så jag fick ta bilvägen runt, med en tutande lastbil som följd. Ytterligare hundra meter längre fram kom jag till ytterligare ett vägarbete, där både gång- och cykelbana var avspärrad, med följande skylt uppsatt:

Inte ett ord om vilken väg man skulle ta som cyklist. Nästan, men inte riktigt, lika förvirrande som när jag kom till följande skylt i höstas, där man spärrat av cykelbanan (men inte gångbanan) och hänvisat de gående till gångbanan:

Nåväl, tillbaka till morgonens korta cykeltur. Jag krånglar mig vidare, kommer förbi vägarbetet och fram till allén. Där är några gående på väg att gå över cykelbanan, och jag saktar in eftersom de inte verkar se oss som kommer cyklande. En av dem höjer blicken, får syn på mig och ropar ”Jävla idiot”.

Det värsta är att även om man sällan råkar ut för alla de här sakerna på några hundra meter så händer minst någon av dem varje dag. Särskilt att gående inte vet att de går på cykelbanan (och jag vet att det kan vara svårt, men himla svårt är det inte om man anstränger sig) och kallar en för saker när man kommer cyklande, vilket är väldigt svårt att skjuta ifrån sig. Inte undra på att många cyklister tänker att de själva kan bryta mot trafikreglerna när så många låter bli att respektera cyklar och cykelbanor.

Sådär, nu har jag gnällt färdigt för den här gången. Jag vet att fantasi och förståelse är nyckeln till att lösa konflikter och problem i trafiken, men sådana här morgnar får man anstränga sig ganska hårt för att plocka fram den där förståelsen.

Men jag antar att man måste börja nånstans.

Freudianska skyltar i Göteborg

Apropå ingenting, så sprang jag på tre stycken halvkonstiga skyltar när jag var ute och cyklade häromdagen. Fick en sån oemotståndlig lust att ta några foton bara för skojs skull och lägga här. Kanske för att jag är på flummigt humör, eller för att den här bloggen ropar efter innehåll. Det ska sägas att det här dock inte är något seriöst inlägg överhuvudtaget.

Skylt 1: Reklam för Frölunda torg

Man ser den där affischen över hela stan. Första gångern jag såg den fick en lite obehaglig, liksom genant känsla, utan att förstå varför. Sen insåg jag att det inte kräver särskilt mycket snuskig fantasi för att göra en ganska freudiansk tolkning. Jag kan inte få ur huvudet att den visar någon som sitter på toaletten, med benen isär. Antingen har reklammakaren helt och hållet missat detta, eller så är det precis det hen inte har. Folk som gör reklam brukar ha ganska bra koll på tolkningsmöjligheter i den här typen av bilder. Tanken bakom? Tja, beats me…

Skylt 2: Sushiställe på Hisingen

Jag har inte ätit där och de har säkert jättegod sushi, men jag kan inte släppa att ”LiLi Sushi” är väldigt likt Lili & Sussie. LiLi och Sushi kanske är deras japanska motsvarighet.

Skylt 3: Reklam för Renova

Det finns mycket att säga om Renova, både gott och ont, men språkkänslan på deras nya reklamaffischer verkar onekligen vara ute och sväva. ”Renova har 79% bränsle i våra fordon”. Det är som att de inte kan bestämma sig för att prata om sig själva i tredje eller första person, så de byter identitet mitt i meningen. Spännande.

Kanske man skulle börja jobba med reklam istället?

Skotthål i ytterdörren

När jag kom hem från jobbet häromdagen, tror det var i torsdags, var det plötsligt ett hål i glasskivan i dörren som leder ut från trapphuset till baksidan av huset. Det såg ut lite som ett skotthål, fast utan att gå igenom hela rutan. Kanske mer som att någon slagit med en sån här i-nödfall-krossa-fönstret-med-en-hammare-hammare. Och slagit precis så löst att glaset inte krossats utan bara fått ett hål.

Konstigt, tänkte jag.

Jag tror det var morgonen efter som jag skulle ut till min cykel och upptäckte att det plötsligt fanns två hål. Den här gången tog jag en bild med telefonen.

Ett hål till, alltså. Med samma form som det första, som om en liten hård spets slagits in i glaset. Inifrån dessutom. Vilket är jättekonstigt, med tanke på att dörren bara är att öppna inifrån, det behövs ingen nyckel. När jag sedan gick ut igår, på lördagsförmiddagen, möttes jag av följande syn:

Någon hade varit på rutan igen! Den här gången var glaset bortslaget på flera ställen. Inklusive precis i mitten av det första hålet.

Jag har kanske läst för mycket Stephen King på sista tiden, men det här är faktiskt nästan läskigt. Att det är slaget inifrån betyder ju att det bör vara någon som bor i huset? Och att det är gjort tre gånger i rad med ungefär en dags mellanrum…?

Skitskumt.

I en bok jag läste nyligen fanns en historia om en författare som blev förföljd och trakasserad av en man som sedan visade sig vara han själv.

Om någon ser mig med en slå-sönder-fönster-hammare så lova att säga till mig! Fram till dess kommer jag att bestämma mig för att det inte är jag som gjort hålen, utan en mystisk främling!

Kineser på månen och planeter som inte borde få finnas

För ett par år sedan var jag med i ett radioprogram om astronomi som kom med ett nytt avsnitt varje månad. Det hette Slottspod, eftersom vi spelade in det på observatoriet i Slottsskogen. Det var rätt taffligt i början, men för varje avsnitt blev vi bättre på att ”radiosnacka” och få det att låta bra rent tekniskt. Varje program fick fler och fler lyssnare, och i mitten av 2011 hade vi en ganska stor skara folk som faktiskt lyssnade på varje program vi gjorde.

Sen hände andra grejer. Jag fick heltidsjobb. Katja och Gunnar, som var de två andra delarna i vår trio, fick annat att göra på sina fronter. Men så i november 2013 kunde vi inte hålla oss tillbaka längre. Vi gjorde ett pilotprogram för en ny säsong, som sändes i december. Och fick mängder med hurrarop och peppning ifrån både gamla och nya lyssnare! Så nu är vi igång igen! Jag var på observatoriet i förrgår och spelade in februariavsnittet som kommer att bli tillgängligt 1 februari.

Fram till dess kan man lyssna på januariavsnittet här: (klicka på bilden)

Här kommer en liten teaser för januariavsnittet!

Under rubriken Kina åker till månen pratar vi om Kinas nya rymdexpedition. Som tredje land i världen, och för första gången på flera decennier, har det blivit deras tur att landa på månen. Landaren förde med sig en liten robotbil, Yutu, som nu kör omkring och fotograferar, gräver bland månstenar och undersöker djupt ner i månytan med avancerad radar. Vad kan vi vänta oss av första månbesöket på så många år?

I Nyttan med rymdfarten berättar Gunnar om alla uppfinningar och tekniska fiffigheter som från början utvecklades som rymdteknik men sedan kommit till användning för oss alla i form av vardagliga prylar och tekniker. Vem visste t ex att rymdteknik har förbättrat säkerhet vid barnafödande, gjort oss bättre på att bota synfel och gjort det lättare för hjärtkirurger?

Katja berättar om nya upptäckter på en av solsystemets mest spännande månar i Lera och vattenånga på Europa. Den pingisbollsliknande jupitermånen visar sig ha ännu mer hemligheter och konstigheter för sig än vi trott…

Exoplaneter, alltså planeter utanför vårt eget solsystem, är ett av våra favoritämnen i programmet. Nu har man upptäckt en Planet som inte borde finnas, eftersom den har så konstiga egenskaper att vi aldrig sett nåt liknande, och vi tidigare trodde att planeter av den typen var omöjliga.

Gunnar tar oss ännu längre ut i kosmos med sitt inslag Svarta hål i medium size. Ett svart hål är faktiskt ett hål i både tid och rum, även om det inte är den sortens planetslukande monster som de framställdes om i science fiction-filmer på 50-talet.

Avslutningsvis berättar jag om de två Voyagersonderna, som nu på riktigt börjar lämna vårt solsystem efter att ha varit på resa sedan 70-talet. De har passerat flera av våra yttre planeter på vägen och är nu på väg ut i yttre rymden på riktigt, där inget mänskligt föremål tidigare någonsin varit.

Detta är alltså vad vi pratar om i januarinumret. Lyssna gärna! Man kan prenumerera också och få varje nytt program automatiskt till sin dator, mp3-spelare eller telefon. Då använder man sig till exempel av den här länken: https://itunes.apple.com/se/podcast/slottspod/id380079707

Eller så söker man helt enkelt på ”Slottspod” i sin Podcast-app i sin telefon. Snart kommer februarinumret, då blir det ännu mer spännande grejer!

Inte äta nåt annat än ekologiskt i en månad – hur gick det??

I november förra året skrev jag om ett experiment vi gjorde hemma – att bara köpa ekologisk mat under en hel månad. Inte nåt mesigt som ”…om det finns”, utan verkligen bara ekologiskt. Om det var nåt som inte fanns ekologiskt fick vi klara oss utan. Hela upplägget kan man läsa här.

För att göra en lång historia kort vill vi inte få i oss en massa bekämpningsmedel. Och inte att odlarna, djurlivet och alla andra inblandade ska få det heller. Lite inspirerade var vi kanske av #byttilleko

Hur gick det då? Svalt vi? Kostade det oss skjortan? Fick vi leva på mellanmjölk och bananer?

Det något antiklimaktiska svaret är: Vi märkte ingen större skillnad. Åtminstone inte kostnadsmässigt. Vi brukar båda räkna ihop hur mycket pengar vi lagt på mat varje månad, och när vi räknade ihop utläggen för den här månaden upptäckte vi att det inte skilde sig från övriga månader.

Min matkostnad varje månad har legat på mellan 950 och 2300 kr sedan oktober 2012. Med ett genomsnitt på ungefär 1500 kr i månaden. I november (då vi alltså gjorde experimentet) lade jag ungefär 1300 kr, vilket faktiskt är lite under genomsnittet. Det betyder inte att det är billigare med ekologiskt, för det är det inte, men det betyder att skillnaden i pengar (om man ser till vad man faktiskt lägger ut på mat under en månad) är väldigt liten jämfört med hur mycket kostnaden ändå brukar öka och minska mellan månaderna.

Däremot upptäckte vi lite andra grejer som blev väldigt tydliga när vi faktiskt inte köpte nåt annat än ekologiskt. Nämligen följande:

• Ekologiska varor finns i betydligt färre sorter, varianter och smaker. Vilket är jätteirriterande. Det är som att tillverkarna tror att ekologiskt är en sort eller smak i sig. Tacosåsen här nedan var den enda ekologiska som gick att hitta på ICA, i ett hav av icke-ekologiska tacosåser i olika smaker, varianter och storlekar. En sort. Mediumstark. Mediumstor. Vi vill ha lika många sorters ekologisk mat som det finns besprutad mat!

Ett annat typexempel är senap. Det finns i massa olika varianter. Sötstark. Grovkornig. Grovkorning och sötstark. Med champagnesmak. Extrastark. Ekologisk. Ekologisk? Vad är det för jäkla smak? Och äter man ost gäller det att man gillar herrgård, eftersom det är det enda som finns på ICA när det gäller hårdost. Gnurrrf.

• Ekologiska varor finns bara i små förpackningar. Vilket OCKSÅ är jätteirriterande. I vår affär hemma i stan finns äntligen mjölk i 1,5-litersförpackningar, men på ICA i Kållekärr (där jag handlade med mina föräldrar under jul) fanns bara små enlitrare. Samma sak i många andra affärer. Pasta, ost, gräddfil… De små förpackningarna gör dessutom automatiskt att maten blir dyrare bara på grund av förpackningsstorleken. Av många ekoprodukter vet jag att det finns större förpackningsstorlekar (som jag sett i särskilda ekobutiker), så varför tar inte ”de vanliga” butikerna in dem?

• Ekologiska varor är oftare slut i hyllorna. En bra grej på sätt och vis, det betyder ju att folk köper dem. Men eftersom det finns så få sorter, och kanske för att handlarna är rädda att det inte ska sälja tillräckligt bra, finns det inga ekologiska varor inne alls när de få förpackningarna som stod där tagit slut. Vilket för oss till sista punkten, nämligen att

• Ekologiska varor är mycket svårare att hitta. Det kan stå ett berg av konventionell mjölk från antibiotikaätande och besprutningsfodermumsande kossor på bästa hyllplatsen, och på en hylla en bit därifrån, lite avsides, finns ett decimeterbrett utrymme för ekomjölken. Också grr. Platsen i hyllan och hur mycket av respektive produkt som exponeras har jättestor betydelse för vad kunden väljer. Även om just mjölk har börjat bli bättre.

Nu var det ju inte så att vi inte åt ekologiskt alls innan vi gjorde det här experimentet. Tvärtom köpte vi ganska mycket ekologiskt, men långt ifrån allt. Nu efteråt har vi gått tillbaka litegrand igen, åtminstone jag, men vi håller en högre nivå än före och tänker höja den ytterligare. Det har faktiskt blivit bättre i de flesta affärer och så länge vi inte ger oss kommer det fortsätta bli bättre. Alla de här knepigheterna jag skrivit om är lätt lösta om vi visar tillverkare och handlare att vi bryr oss mer än att bara köpa det billigaste.

För varje grönsak jag köper som inte är framtagen med gifter och ohållbara metoder så får tillverkarna en signal om att det inte bara är möjligt att ta fram mat utan gifter, det är dessutom något attraktivt med mat som inte gör att djur, växter och människor far illa.

En tonårstjej kan vara självständig – men en kvinna är ett objekt

Jag har full förståelse för att ovanstående rubrik genererar både förvirring och möjligen ilska. Låt mig ta det från början.

Jag har skaffat mig ett nytt fritidsintresse. Eller egentligen är det väl ett gammalt intresse som jag börjat ägna mig åt allt oftare. Nämligen att gå på bio. Under relativt kort tid har jag sett Monica Z, Jobs, Återträffen, Hunger Games: Catching Fire, Gravity och Hobbit: Smaugs ödemark.

Rent allmänt har jag insett att det är kul och bra med bio! Filmerna betyder mycket mer för en när man går till ett särskilt ställe (biografen alltså), sätter sig i en mjuk fåtölj och delar upplevelsen med en massa andra människor. Man kommer närmare filmerna på nåt sätt.

Nu till vad jag tänkte skriva om den här gången – uppfattningen att en tjej i ungdomskulturen kan vara självständig, ha en egen agenda och vilja (som inte nödvändigtvis behöver vara en relation av något slag, utan kan vara exempelvis kamp för rättvisa) och att det är helt okej, men att en kvinna i nån slags kultur för vuxna inte är fullt ut kvinna förrän hon låter sig objektifieras, och därmed antar en slags traditionell kvinnoroll. Märkte ni att det där var en enda lång mening? Puh.

Hunger Games: Catching Fire var kanske den film som gjorde starkast intryck på mig. Den är en ungdomsfilm, byggd på en roman riktad till tonåringar. Historien handlar om en tjej som blir utsedd att tävla för sitt bostadsdistrikt i Hungerspelen, en brutal strid på liv och död i en dystopisk framtid där glamorösa tävlingar används för att hålla det kuvade folket från att göra uppror. Katniss, som huvudpersonen heter, spelas av Jennifer Lawrence och är i sjuttonårsåldern. Hon ställs från första början inför hårda prov och svarar med att vara hård tillbaka. Eftersom hon varit jägare sedan hon var liten är hon skicklig bågskytt vilket gynnar henne i tävlingarna. Hon ägnar sin energi åt något hon tror stenhårt på, att kämpa mot den härskande överheten som kuvat och utnyttjat folket i de tolv (eller tretton?) distrikten. Hon är skitsnygg, men spelar inte på det. Media vill göra en historia på hennes påstådda kärleksrelation med sin medtävlare, vilket hon låter dem göra utan att själv spela på den, mer än som verktyg att nå sitt egentliga mål.

Jag blev så glad och stärkt av att se den här karaktären, Katniss Everdeen, just för att hon är något så unikt som en skitsnygg tjej i en film som finns där av en annan anledning än att utgöra ett kärleks- eller sexintresse, utan att för den sakens skulle negligera att det skulle vara fullt möjligt. Jennifer Lawrence blev min nya idol över en natt.

Nästa gång jag var på bio såg jag en trailer för filmen American Hustle, och noterade att Jennifer Lawrence spelar även i den. Men jag trodde knappt mina ögon när jag såg hur kvinnorna och männen gestaltades i trailern. Det här är ingen ungdomsfilm, utan nån slags kriminaldrama för en vuxen målgrupp. Jag kunde inte, under de nästan två minuter trailern pågick, lägga märke till en enda scen där förekommande kvinnor inte var sexualiserade. Antingen liggande på golvet, särande på benen inför någon påklädd man, i färd med att dra ner dragkedjan på sin blus, gående i snäv kjol med kameran zoomande in på rumpan, eller något annat klassiskt objektifierande perspektiv.

Budskapet jag fick var glasklart; I en ungdomsfilm är det helt okej att vara lite alternativ. Där kan Jennifer Lawrence vara Katniss Everdeen, en tjej som ägnar sig åt ”manliga” sysslor som att kämpa för frihet och rättvisa. Men sen är det dags att växa upp. I en film för vuxna får hon minsann skärpa sig, sluta vara tjej och bli kvinna. Det vill säga puta med brösten, sära på benen och le pillemariskt mot männen.

Kanske bör jag nämna att jag baserar det jag skriver nu på en två minuters trailer jag bara sett en gång. Filmen kanske signalerar nåt helt annat. Men oavsett, jag och en massa andra människor ser bara trailern. Och oavsett vad förklaringen är till att nån brud kryper över ett bord i underkläder och åmar sig med sängkammarblick, oavsett varför en annan brud står på alla fyra och får sin rumpa masserad av en man och oavsett varför en tredje klär av sig allt utom underkläderna inför en stor grupp människor så är det precis det vi ser. Vi ser att kvinnor beter sig på ett sätt och att män beter sig på ett annat, och vi ser att de är coola, lyckade människor. Oavsett om vi är medvetna om det eller inte så får vi en strävan att vara som dem.

Jag är vuxen, men jag tycker att Hungerspelens Katniss Everdeen är så oerhört mycket mer intressant än den avklädda bruden som Jennifer Lawrence spelar i American Hustle. Om det är vad det innebär för en tjej att växa upp och bli vuxen – att gå från att vara någon med egen agenda och kampvilja, till någon som är snygg, sexig och krälar över middagsbord i bara underkläderna – så önskar jag inga tjejer att växa upp.

Inga killar heller.

Novemberexperimentet

I slutet av oktober kom vi på hemma att vi ska försöka oss på ett experiment. Vi brukar handla ganska mycket ekologiskt, men inte all mat och inte hela tiden. Men vad skulle hända om vi under en hel månad bara handlade ekologiskt?

Skulle det bli mycket dyrare? Skulle det bli svårt att hitta den vi vill äta? Skulle vi svälta? Skulle det inte bli någon skillnad alls?

Vi bestämde oss för att låta november vara vår experimentmånad. Från första till sista november köper vi alltså ingenting som inte är ekologiskt. Gällande mat alltså. För att detta ska funka i praktiken satte vi följande tilläggsregler;

• Allt som man äter ute, t ex på café, ska vara ekologiskt om det finns på stället. Annars gör vi undantag för uteätningsmat.

• Mat som inte kan vara ekologisk (eftersom termen ekologiskt har med odling att göra), t ex vildfångad fisk, ska vara märkt med en miljömärkning som stämmer för just den maten. I fiskfallet alltså KRAV eller MSC.

• Vi får äta upp mat som vi redan har hemma som inte är ekologisk, men vi får inte börja handla icke-ekologiskt i slutet av månaden, även om vi inte äter den förrän i december.

Så varför vill vi då äta ekologiskt? Ett exempel ser ni på bilden nedan.

Vi vill alltså inte ha i oss en massa besprutningsämnen och andra pesticider. Vi vill inte heller att sådana ämnen ska läcka ut i jordarna, vattnen och luften och skada andra livsformer. Vi vill inte att en massa kemiskt framtagen konstgödsel ska komma ut och rubba näringsbalansen, och vi vill inte att odlingsjordarna ska utarmas.

Det var några få exempel.

Okej, funkar det då?

Det är den 18 november idag, och än är vi inte panka. I början av december ska vi räkna ihop hur mycket pengar vi lagt på mat jämfört med en vanlig månad. Nån som har nån gissning redan nu?

Nakna tjejer och bistra män på stan

Det tog mig ganska många år innan jag började förstå det här med feminism. Sedan högstadiet hade jag hört begreppet och tänkte att jo, det låter väl juste. Att kvinnor och män skulle ha liknande rättigheter och möjligheter och sådär. Låter väl kanon, tänkte jag. Men samtidigt tänkte jag att det var ju inte nån direkt jätteskillnad mellan kvinnors och mäns möjligheter. Lite skillnad i snittlöner, OK, men annars var det väl i princip jämställt. Jag hade ingen större koll.

Det var först när jag var en bit över 20 som jag verkligen förstod hur stora skillnaderna är och vad de består i. Exakt vad det var som fick öppnat mina ögon ska jag inte berätta just den här gången, men det var en ganska spännande och jobbig upplevelse som fick korken att lossna, så att säga. Lite som att äta det röda pillret i Matrix. Det krävs ofta en Morpheus som håller upp båda pillren framför näsan på en. Jag svalde det röda och nu ser jag exempel överallt. Exempel på hur stereotypa könsroller genomsyrar sammanhang som jag som fjortonåring inte såg den minsta lilla ojämlikhet i.

Det är framför allt i kulturen jag har fått upp ögonen för dem. Filmer, böcker, TV-spel, konst, visor, dikter, you name it. I amatörskapelser såväl som mästerverk. Jag ska gå någorlunda rakt på sak den här gången.

Häromdagen tog jag en promenad på lunchen på jobbet. Det var kallt och blåsigt så jag gick bara en kort sväng genom Haga och över Järntorget. Av nån anledning började jag studera den stora fontänen mitt på torget och statyerna i och kring den. Jag kom att tänka på att nån nyligen pratat om statyer, att nästan alla statyer föreställer män. Här är ju några kvinnor, tänkte jag och gick några varv runt fontänen.

Sen slog det mig – är hon inte ganska naken? Och varför sitter hon och tittar sig i en spegel och smeker sig i håret? Det är ju inte riktigt den typen av statyer som brukar skildra män. Bara tjugo meter från fontänen fanns en staty av en man. Den såg ut såhär.

Påklädd, armarna i kors, bister min. Hur ofta ser man statyer av kvinnor som ser ut såhär?

Kanske kan man tycka att det är fånigt att hänga upp sig på statyer. Det är väl ingen som påverkas av några fåniga konstverk som står på torget år efter år och folk knappt ser på. Inte kan väl de hålla uppe några slags könsrollsnormer? kanske man frågar.

Såklart de inte kan! hade jag förmodligen svarat när jag gick i åttan.

Och de kanske de inte kan heller. Inte ensamma. Men kanske tillsammans med ett antal tusen andra, på ytan lika obetydliga, inslag i media, musik, böcker, konst, filmer och litteratur. Det finns inget omkring oss som vi inte tar in, även om vi inte aktivt tittar på det. Ungefär nåt sånt hade jag svarat idag.

(Sen finns det ju faktiskt statyer av påklädda kvinnor. Åtminstone enstaka. Och Poseidon får väl räknas som avklädd man. Men räkna på det. Hur ser proportionerna ut?)

En fantasivärld jag gärna besöker

Jag tänker inte ens försöka räkna på hur längesen det var jag skrev här sist. Det har funnits andra texter att skriva och andra jobb att göra. Men så föll andan på igen. Och just idag är det en alldeles särskild grej jag skulle vilja skriva om.

När jag var tio kom ett datorspel som hette Myst. Det var inte likt någonting jag spelat tidigare. En ö mitt i havet, där vinden blåste mellan träden och ett gäng övergivna hus. Ett bibliotek mitt på ön där två bröder satt fängslade i var sin bok, där båda två vill bli utsläppta och försöker övertyga mig om att den andra brodern är förrädare. Ett sjunket skepp som kan återvända till ytan. Ett träd som är dubbelt så högt som alla andra träd i skogen. Undangömda böcker med passager till andra tidsåldrar.

Jag blev helt såld. Jag förstod förmodligen inte så mycket av historien då, men känslan av att dimpa ner i en annan värld, full av dolda hemligheter som tillsammans utgjorde något mycket större och mer fantastiskt, undgick mig inte. Sedan dess har jag spelat om det ungefär vart femte år, och varje gång upptäckt nya detaljer och mer och mer av historien.

Idag kanske man fnyser åt grafiken, men det här var 1993.

Den ena brodern älskade guld och rikedomar. Den andra var besatt av våld och död. Båda satt inspärrade. Av vem?

Myst var inte bara ett av de datorspel som inspirerat mig mest någonsin, det var även en av de kulturella skapelser överhuvudtaget som inspirerat mig mest, inräknat böcker, filmer, teater och musik.

Några år senare kom uppföljaren, Riven. Den här gången var historien mer komplex, relationerna fler och världen ännu större. Jag blev fast igen.

Ytterligare år senare kom fler uppföljare, men nu hade Cyan, som skapat Myst och Riven lämnat över arbetet till andra företag. Spelen som följde var inte i närheten av fantasin och känslan i de första. I femton år stod Myst och Riven utan äkta uppföljare.

Och så nu plötsligt läser jag att Cyan planerar att utveckla ett helt nytt spel, med ny idé och historia, men i samma anda som Myst och Riven! Jag blev alldeles till mig när jag fick reda på det!

MEN, det är inte säkert att det blir av. Det är beroende av att de får ihop pengar genom förbokningar av spelet. Jag har förbokat ett exemplar. Det kostar 25 dollar (ca 160 kr) och uppåt. Hela insamlingen sköts genom Kickstarter, som är ett system för att samla ihop pengar till projekt från folk som är intresserade. Nu är det tre (3!) dagar kvar av kampanjen, och de är NÄSTAN uppe i summan som behövs! Så nu vill jag uppmana alla som fått ut lika mycket som jag av Myst och Riven att förboka och bidra med en summa. Om kampanjen inte får ihop tillräckligt många personer som är villiga att bidra dras inga pengar, så man riskerar inte att förlora någonting.

Länken till kampanjen är här: http://www.kickstarter.com/projects/cyaninc/obduction

Och här ser ni några skisser och konceptbilder från Obduction, som det nya spelet heter.