Häromdagen nämnde jag liggcyklar, och lovade då att jag skulle berätta mer om dessa i ett senare inlägg. Nu är det dags!
Första gången jag kom i kontakt med liggcyklar var via min vän Per Eric i Uppsala. Han är cykelentusiast i allmänhet och gillar liggcyklar i synnerhet. Så vad är då en liggcykel? Enkelt uttryckt är det en cykel där du ligger ner och trampar. Den blir därför längre och lägre än en vanlig cykel, och man har ett stort bekvämt ryggstöd att luta sig emot. Här är ett foto från ett besök i Uppsala 2007. Per Eric på liggcykeln, jag i cykelkärran, Linn trampar.
Det har länge varit svårt att få tag på liggcyklar i Sverige. Man har fått bygga dem själv eller importera från exempelvis Holland. Men de senaste åren har det dykt upp svenska importörer så att man faktiskt kan köpa färdiga cyklar här i Sverige. Det finns mängder av olika modeller, precis som med upprätta cyklar. Några är racingmodeller, andra trekkingmodeller, vissa är enkla varianter för cykling i stan, andra terrängcyklar, och så vidare.
Här är mitt första försök på liggcykel. Vill minnas att det var en ganska svårcyklad racingmodell.
Vad är det då för fördelar med att ligga ner och cykla? Jo, här är några:
• Luftmotståndet blir mindre, vilket gör att lättare att cykla snabbt.
• Man får mer kraft i benen, vilket också gör det lättare att cykla snabbt.
• Man sitter/ligger bekvämare än på en upprätt cykel, och får en jämnare belastning på kroppen.
• Man är längre ner och med fötterna före, dvs man flyger inte med huvudet före om man skulle krocka.
En stor följd av dessa fördelar leder till att det helt enkelt går jävligt mycket snabbare med en liggcykel än en sittcykel. Man blir inte trött på samma sätt eftersom man trampar i en bättre vinkel och sitter bekvämare. Per Eric cyklade Uppsala-Göteborg på på en och samma dag. Dagen efter var han med i ett lopp, Hisingen Runt, och jag tror det tog 2 timmar ungefär. 10 mil på 2 h. Då snittar man på 50 km/h. Det är bra.
Jag läste en kort artikel om en ny bok av författaren och företagscoachen Emma Pihl. Boken heter ”Att leda nästa generation” och handlar om hur 80-talisterna (och de 90-talister som är gamla nog) fungerar på arbetsplatser och företag. Emma är själv född 1982, och beskriver 80- och 90-talister som ”otåliga, illojala och egocentriska på så sätt att de utgår från sin egen vinning istället för gruppens”.
Det här är något man ganska ofta hör om just oss 80-talister. Jag kan bli ganska trött på det. Nu verkar boken (som jag tyvärr inte har läst) inte vara så svartvit, och handlar snarare om varför uppfattningen om 80- och 90-talister är som den är och hur ledarskapet kan hantera dem på ett bra sätt.
Emma Pihl, författare till boken ”Att leda nästa generation”.
Men hur som helst. 80-talister. Vi får ofta höra att vi är just egocentriska, karriärinriktade och osolidariska. Det här är en förenklad bild som ibland kan stämma ganska bra. Men 80-talisten är mer nyanserad än så. Det finns den karriärtänkande, självutvecklande och illojala 80-talisten. Men det finns också en annan, mer dold 80-talist som inte gör lika mycket väsen av sig.
Den här andra sidan är personen som jobbar och sliter lika medvetet som den mer etablerade karriär-80-talisten, men på helt andra arenor. Hen är engagerad i ideella föreningar, miljörörelsen eller någon kulurorganisation. Hen är universitetsutbildad och jobbar gratis i ett antal olika projekt, både av solidariska skäl och för att skaffa sig meriter som någon gång kan ge ett betalt arbete. Hen är väl medveten om jobb finns oändligt av, så länge man inte kräver att få betalt. Engagemanget finansieras av extrajobb inom äldrevården, som personlig assistent eller i kassan på Hemköp.
80-talisten är formad av sin uppväxt, och ett barn av sin tid, precis som Nationalteatern sjöng. Men det finns många sätt att formas, och bilden av oss som karriärkåta och egocentriska är, vill jag påstå, en farlig förenkling.
När man håller på att söka jobb och går på sporadiska anställningsintervjuer, händer det ibland att fantasin flyger iväg och man funderar lite på hur det skulle vara om man faktiskt fick något av de där jobben! Man ska ju akta sig för att ropa hej för tidigt och allt det där, men ibland kan man inte låta bli att fundera över hur så mycket skulle ändras.
Jag var på en spännande anställningsintervju häromdagen, för ett jobb som verkade hur kul som helst. Både energi och miljö liksom, det är ju som klippt och skuret för min utbildning och precis det jag vill göra! I slutet av intervjun fick jag frågan om jag funderat över mina löneanspråk. Det hade jag inte. Jag har nog tänkt att lön, det är bra om man får, då kan man betala hyran! Men jag har inte riktigt insett vilka lönenivåer man faktiskt kan få på ett någorlunda kvalificerat heltidsjobb. Jag ska inte skriva några summor här, men den eventuella månadslönen ligger i områden som är större än min nuvarande taxerade årsinkomst.
Man anpassar ju sig till en i jämförelse ganska spartansk inkomst som student. Bor man dessutom i dyr studentlägenhet blir det inte många kronor kvar när hyran är betald. Restaurangbesök, resor och nya kläder blir saker man tänker noga över innan man investerar i.
Jag har länge haft en lista i huvudet, mest på skoj, på saker jag ska göra när jag nån gång får riktig lön. Nu är det såklart långt ifrån säkert att jag kommer att få det den här gången, men som sagt, man kan ju fantisera.
Emanuels lista över saker han ska göra när han nån gång får riktig lön:
• Gå på restauranger. När man åker genom stan och ser alla spännande ställen får man sån lust att pröva allt. Libanesiskt, indiskt, persiskt, mexikanskt… Mmmm…
• Köpa snygga kläder som passar. Inte så att jag ska frossa i sammetskostymer, men det vore trevligt med ett visst urval skjortor.
• Åka tillbaka till Afrika. Nån gång i framtiden. Vill besöka Kenya igen, hälsa på folk i Ugunja och se hur det gått för dem, och sen ta tåget ner till Tanzania och bestiga Kilemanjaro…
• Bygga upp ett litet vinförråd. Så man har några sorter att välja bland när man har folk på middag.
• Handla bättre mat. Mer ekologiskt, mindre euroshopper, godare och mer varierat!
• Betala studielån. Det vore inte fel att slippa den där CSN-skulden.
• Skaffa en liggcykel! För några år sen var man tvungen att importera delar och bygga sin cykel själv. Nu kan man faktiskt köpa färdiga liggcyklar. Tänkte skriva mer om såna i kommande blogginlägg.
Som jag nämnt tidigare är det skivinspelning på gång i maj. Låtarna är klara, studion är bokad, och det ska bli otroligt spännande. MEN! Jag är fortfarande på jakt efter några musiker som kan göra inhopp på några enstaka låtar. Alltså söker jag musiker! Om du känner att det är något av nedanstående instrument du vill hoppa in på, tveka inte att maila mig på emanuel@emanuelblume.se!
Det är alltså bara på några enstaka låtar jag behöver era insatser, så att vara med innebär inte att man behöver spela in 12 låtar. Så känner du att du är vass på något av ovanstående instrument, maila mig!
Varför är det så mycket saker som heter sin hemsideadress? Studera.nu, till exempel. Det är som att en restaurang skulle heta ”Folkungagatan 12, uppg. B”, eller att tidningen Faktum skulle heta ”Stampgatan 50”.
Okej, det kan vara praktiskt att en organisation heter sin adress, t.ex. ”Folkhögskola.nu”, men är det inte ganska fantasilöst? Att söka på en organisations namn är ju lätt som en plätt idag. En lite kul grej är att tittar man i sökrutan på förslagen på vanligaste sökningar ser man att det ofta är adresser folk har sökt på. Till exempel eniro.se. Det är lite som att ringa nummerupplysningen och fråga om numret till 031-368 70 00.
I brist på vettig bild lägger jag in en bild på en söt igelkott.
Kan det vara så att gränsen mellan adress och namn börjar flyta ut? Att många som söker på internet inte vet om de söker eller skriver in adressen? Är det bra eller dåligt?
Här kommer det allra första pilotavsnittet av Emanuel Diggar, en positiv systerserie till Emanuel Dissar. Och detta pilotavsnitt kommer att handla om den ytterst fiffiga uppfinningen som går under benämningen podradio.
Jag har alltid gillat radio. Inte musikradio utan pratradio. Inte för att jag har något emot musikradio, men musik har man liksom överallt annars, tänker jag. I mp3-spelaren, Spotify, skivsamlingen, och så vidare. Men pratradio är bra. Mitt problem har varit att jag har ganska lösa rutiner i mitt dagliga liv och således oftast missar de program jag vill höra.
Men så fick jag nys om podradio! Det var i samma veva som jag köpte min första mp3-spelare 2005. Plötsligt kunde jag lyssna på det program jag ville, när jag ville, utan att behöva göra nåt annat än att plutta i iPoden i datorn med jämna mellanrum. Den hämtar automatiskt hem de senaste avsitten av de program jag vill ha och lägger dem direkt i iPoden, så jag kan lyssna antingen där eller direkt i datorn.
Resultatet blev att mitt radiolyssnande sköt totalt i höjden. Och jag har inte missat ett enda avsnitt av Spanarna eller på Minuten sedan 2005!
Ingvar Storm, en radiosnubbe jag diggar stenhårt.
Här är några tips på bra podradioprogram! Kopiera länkarna och klistra in i t.ex. iTunes för att prenumerera.
• På minuten – Skitroligt improvisationsprogram i P1. Påminner lite om Parlamentet, fast bra.
• Spanarna – Kulturellt trendspaningsprogram i P1.
• Slottspod – Populärvetenskapligt astronomiprogram som jag är med i!
Den lilla ”mini-serie” i tre delar, som jag hade tänkt att Emanuel Dissar skulle bli, har nu nått sin tjugonde del. För att fira detta kommer jag att dra igång en syster-serie, nämligen… (trumvirvel!) Emanuel Diggar! Inget ont som inte för nåt gott med sig, så att säga. Och hur kul är det att gå omkring och vara negativ och dissa dag efter dag? Dags för lite diggande helt enkelt. Men inte idag. Idag ska det dissas för tjugonde gången.
För ungefär två år sedan blev jag medlem på dejtingsajten be2. Detta skulle visa sig vara ett stort misstag. Trots att det utlovats ”gratis registrering” och ”kontaktgaranti” visade det sig att ville man kunna skriva meddelanden till andra medlemmar eller kunna läsa sånt som andra eventuellt skrev till mig var man tvungen att betala. Så dök det upp ett erbjudande om ett halvårs ”premiummedlemskap” för 440 kr. Jag fick ett infall och betalade. Men trots detta fick jag inga svar på mina många kontaktförsök. Ingen kontaktade mig eller ens tittade på min profilsida. Så jag sa upp medlemskapet. Trodde jag.
Några månader senare drogs 440 kr från mitt konto. Jag blev förvirrad, men tänkte att de kanske inte dragit nåt när jag blev medlem, utan drog det retroaktivt. Döm av min förvåning när det efter ett halvår till försvann ytterligare 440 kr! Jag blev jättesur, och upptäckte att mitt medlemskap fanns kvar. Jag loggade in och försökte säga upp det på riktigt. Det tog lång tid, sidan är konstruerad så att det är i princip omöjligt att säga upp sitt medlemsavtal, men till slut lyckades jag. Trodde jag, återigen. För igår tänkte jag att det var i början av april som de drog pengar tidigare, så jag blev misstänksam och loggade in för att se om kontot fanns kvar. Och mycket riktigt, det gjorde det. Jag satt i flera timmar igår förmiddag och försökte förstå hur man skulle kunna säga upp det, skrev flera arga mail till kundtjänst och var inne på varenda litet skrymsle på sajten. Till slut hittade jag en kryptisk länk på en kryptisk hjälp-sida som ledde vidare i 3-4 steg till en möjlighet att skriva ut ett fax man kunde skicka till en organisation i Luxemburg, och på så sätt säga upp sitt medlemskap. Men hur många har fax 2011 liksom? Jag lyckades i alla fall få iväg det via min mors fax på hennes jobb, och tänkte att NUUU är det äntligen över.
Men när jag kom hem på kvällen efter att ha tränat och varit på stabsmöte ploppade det in ett automatiserat mail i inboxen. Tydligen var jag 14 dagar försenad och mitt medlemskap var förlängt ytterligare ett halvår till en kostnad av ytterligare 440 kr. Jag trodde knappt det var sant. Det stod ingenstans att man skulle skicka det där #&%! faxet 14 dagar i förväg! Det är sånt här som Plus-Sverker slänger i soptunnan.
Efter att blivit avlurad nästan 2000 kr på något jag inte fått ut ett dugg av, och som jag dessutom försökt säga upp i ett och ett halvt år kände jag mig lurad, utnyttjad och smått förnedrad. Jag hade lagt ner mycket tid på att formge min profil, skriva personliga meddelanden, och så vidare. Deras reklam gör gällande att det är lätt som en plätt att träffa intressanta människor och hela sidan är full med pastellfärgade, heteronormativa överidealiserade bilder av lyckliga män och kvinnor som gör kärleksfulla saker. Bullshit, säger jag. Verkligheten är att de utnyttjar osäkra och kärlekskranka människor att betala stora summor, underblåser deras självsäkerhet med falska bilder av hur lätt det är att hitta någon, och uppmuntrar till att betala ytterligare pengar för premiummedlemskap och ytterligare värdelösa tjänster. Som dessutom inte går att avsäga sig. Det är så lågt.
Här kommer ytterligare en uppföljare till det jag skrev om Den stora förnekelsen, boken av Johan Rockström och Anders Wijkman som jag pratat om i ett par dagar nu. I tisdags skrev jag om olika typer av klimatförnekare och igår om deras vanligaste argument. Jag avslutade gårdagens inlägg med att det kryllar av lösningar på alla de här problemen, och efter påtryckning från läsare kommer jag här att ta upp några av de viktigaste.
Vindkraftspark till havs. Jag tog med bilden mest för att jag tyckte den var så vacker.
Jag kommer att dela upp lösningarna lite slarvigt i Beslutsfattare och Individer.
Beslutsfattare
• Många stora miljöproblem idag handlar om att vi överutnyttjar naturresurserna. Det kan vara fiskbestånd, skog, mineraler osv. När företagen som utnyttjar resurserna gör sina ekonomiska kalkyler syns inga kostnader för att man förstör dessa resurser. Ur ett traditionellt samhällsekonomiskt perspektiv tjänar vi på att kalhugga skogar, släppa ut gifter och ge barnen cancer. Detta eftersom det då skapas nya jobb och genereras intäkter som ökar vår BNP. Detta är heltokigt såklart, och en lösning är vad man brukar kalla för att internalisera externaliteterna. Förenklat betyder detta att man ”sätter en prislapp” på saker som tidigare inte hade någon prislapp. Ren luft, biologisk mångfald med mera. Det kan vara genom skatter, avgifter och annan lagstiftning. Poängen är att det ska kosta vad det är värt. Det ska löna sig att ta hand om resurserna, inte som idag, att förstöra dem.
• Att införa särskilda avgifter på nyutvinning av ”jungfruliga råvaror”. Det handlar om råvaror som inte återbildas eller återbildas extremt långsamt, som metaller, fossila bränslen, uran, osv. Detta ska gynna återvinning av exempelvis metaller, som är enormt mycket mer resurseffektivt än nybrytning.
• Att ifrågasätta den ägandenorm vi har idag. Att köpa och äga saker är inte alltid särskilt bra i ett längre perspektiv. Många varor produceras idag för att hålla ett kort tag och sedan ersättas. På så sätt tjänar producenterna som mest, eftersom de då får sälja mera. Har man istället ett system där kunden inte äger, t.ex. en dator, utan hyr eller lånar på något sätt av producenten, ligger det i producentens intresse att varan håller länge, kan uppgraderas och inte går sönder och behöver bytas ut.
• Grön skatteväxling. Exempelvis kan man minska skatten på vanliga intäkter, men öka med motsvarande mängd på miljöbelastande verksamhet. T.ex. allt som tär på de begränsade naturresurserna.
• Inför minskad arbetstid. Vi har idag ett materiellt överflöd men brist på tid. Vid minskad arbetstid får man mer tid över för sina intressen, sin personliga utveckling, sina vänner och sig själv. Intäkterna minskar, men kan kompenseras av den gröna skatteväxlingen. Detta innebär också att man tvingas tänka över sina konsumtionsvanor.
• Lyssna på vad forskarna säger!! Våga ta obekväma beslut! Forskare har ofta arbetat fram genomtänkta planer och åtgärdsprogram. Ta ansvar som beslutsfattare och följ dessa.
Det finns många många fler exempel, men det här var några av de viktigare.
Individer
• Ta aktiva beslut i din konsumtion. Välj tåg framför flyg. Överkonsumera inte. Handla lokalt, rättvist och miljömärkt. Tänk över vad du behöver köpa och vad du istället kan låna, dela eller hyra. Det kommer även att gynna din egen ekonomi.
• Ifrågasätt dina transportvanor. Behöver du ha bil i stan? En bil drar inte bara bränsle, utan tar också upp plats i stan, släpper ut avgaser, kräver enorma mängder naturresurser att producera och utgör en trafikfara. Bilpooler är bra för den som behöver bil nån gång ibland. Cykla går i regel fortare än bil i Göteborg idag enligt min erfarenhet. Även här kan du spara massor med pengar.
• Hur mycket slänger du? Svenskar slänger enorma mängder mat, och det mesta behöver inte slängas. Köp inte mer mat än du vet att du kommer att äta upp. Ofta slängs ungefär 1/3 av den mat man köper in. Och när du slänger, få ändan ur vagnen och sopsortera! Det är så enkelt!
• Vad äter du? Köttproduktion världen över står för mer utsläpp av växthusgaser än all världens fordonstransporter (FAO, 2006). Ändå pratar man mycket mer om bilar än om köttätande. Den hårda sanningen är att köttproduktion är en stor del av orsaken till den globala uppvärmningen. Det betyder inte att alla behöver bli vegetarianer över en natt. Men varje måltid du äter vegetariskt (vilket ofta är nyttigare, mer näringsrikt och billigare) innebär ett minskat tryck på naturresurserna.
• Det där vanliga med att byta ut glödlampor, släcka i rum du inte befinner dig i, inte ha saker på standby och allt det där vi redan kan.
Återigen är det här bara en liten liten andel av alla lösningar. Jag valde här att inte ta upp en massa fiffiga tekniska lösningar. Det kan bli ett annat inlägg.
Här kommer fortsättningen på det inlägg jag skrev igår, om Den stora förnekelsen. Om jag ska sammanfatta det hela i en mening handlar det om klimatförnekare, som anser att vi inte behöver göra något åt den globala uppvärmningen eftersom den bara är påhitt, alternativt inte alls har nån koppling till oss människor. Och det var Johan Rockström och Anders Wijkman som pratade om detta igår på ett stort seminarium på Göteborgs universitet.
Nåväl. Vad är det då dessa klimatförnekare förnekar? Som jag skrev igår råder väldigt stor inkonsekvens inom klimatförnekandet, och det är inte sällan som de själva är osams inbördes. T.ex. om huruvida uppvärmningen inte existerar alls eller om den existerar men inte är orsakad av mänsklig aktivitet.
Här kommer en lista på några argument som klimatförnekare ofta använder, och hur Rockström och Wijkman bemöter dem.
Temperaturen ändras inte alls. Det är en konspiration.
Jo, det gör den faktiskt. Alltför många av varandra oberoende undersökningar bekräftar att den gör det.
Okej, temperaturen ändras, men det är naturliga variationer.
Det finns gott om naturliga variationer som gör att temperaturen ändras, men inga naturliga processer som vi känner till kan förklara den kraftiga ökning av temperatur vi uppmäter idag.
Mmm, men det är solens fel.
Solens strålning ändras i solfläckscykler. Vi befinner oss för närvarande i ett läge med få solfläckar, där solens strålning är lägre än genomsnittet. Alltså värmer mindre.
Jaja, det HAR väl skett en ökning, men den slutade 1998.
Ökningen sker över lång tid och det är inte så att varje år nödvändigtvis blir varmare än det förra. Havstemperaturen är mer jämn än när man mäter i luften, och den har ökat stabilt även efter 1998.
Men de senaste vintrarna har ju varit jättekalla!
I norra Europa har de varit det. Men globalt har det varit milda vintrar.
Poler och glaciärer smälter faktiskt inte alls, det visar forskningen!
Alla glaciärer smälter inte. Det finns ett fåtal glaciärer, främst i Europa, som faktiskt växer. Men den stora majoriteten av glaciärer globalt, samt polerna, minskar stadigt i volym.
Men om man tittar på borrkärnor så ser man att det är ökad temperatur som orsakar en ökad koldioxidhalt i atmosfären, inte tvärtom!
Detta är ett helt riktigt och viktigt argument. Men tyvärr innebär inte det att ökade koldioxidutsläpp är ofarligt. Det innebär snarare att det finns en självförstärkande effekt av ökad global temperatur. Eftersom det tidigare i jordens historia inte funnits några ”onaturliga” koldioxidutsläpp så har mängden koldioxid i atmosfären reglerats av temperaturen. När vi ”på konstgjord väg” ökar koldioxidnivåerna finns risk att den resulterande temperaturökningen ytterligare kan förstärka utsläppen av koldioxid (t.ex. via utsläpp från tinad permafrost).
Man kan sammanfatta klimatförnekarnas argument med att det handlar om att sprida tvivel. Tvivel på forskningsresultat, på etablerade modeller och rentav på sunt förnuft. Genom att hävda att något bara är till 99% bevisat vill man påstå att det inte är nån idé att göra något förrän det är till 100% bevisat. Det är som att kaptenen på Titanic är till 99% säker på att det är ett isberg i sikte, men vill vara 100% säker innan hen lägger om kursen.
Grejen är att det finns lösningar! Det fullkomligen kryllar av dem! Lösningar som inte bara motverkar den globala uppvärmningen utan också förbättrar vår livskvalitet! Att inte agera nu är som att resonera som mannen i den röda slipsen på teckningen ovan.
Fig. 1. Apor som tycker att klimatförändringar bara är trams.
Igår var jag som tidigare hintats om på ett seminarium med Johan Rockström och Anders Wijkman. De har precis publicerat en bok med titlen ”Den stora förnekelsen” som handlar om klimatförnekare, det vill säga folk som menar att det här med klimatförändringar bara är trams.
Fig. 1. Apor som tycker att klimatförändringar bara är trams.
Efter en fantastisk cykeltur i det soliga och fågelkvittriga mars-Göteborg satt jag i den gigantiska aulan på universitets huvudbyggnad. Hela salen var fylld när Rockström och Wijkman började tala.
Det var en lång och väldigt intressant föreläsning, men jag ska försöka att göra en kort rekapitulation här. Till att börja med pratade de rent allmänt om de många accelererande miljöprocesser vi ser globalt. Det som vi ofta kallar ”hockeyklubbor”, vilket är en bra beskrivning på hur kurvorna som beskriver processerna ser ut. En sån här till exempel:
Fig. 2. Exempel på hockeyklubbskurva.Fig. 3. Klimatförnekare har funnits i alla tider.
Rockström och Wijkman räknade upp sex typer av ”aktörer” i klimatfrågan.
1. ”Det är redan kört”-folk. Som tycker att det är för svårt att göra nåt åt problemet och därför tycker att vi kan fortsätta som vi gör. T.ex. Dark Mountain-rörelsen.
2. Forskningsfronten. De forskare som står på spetsen i hur klimatprocesserna fungerar och kommer med de senaste rönen. Har ofta värre prognoser än t.ex. IPCC.
3. Mainstream-folk. T.ex. IPCC och mycket ”vanligt folk”. Dvs de som hävdar att det är stora problem men ligger lite efter i forskningen (eftersom allt måste valideras och accepteras av ett stort antal grupper). Räknar t.ex. inte med dynamiska uppvärmningseffekter, som ändrad reflektion vid issmältning.
4. Sociala klimatunderskattare och oinsatta. En stor grupp. Innehåller allt från Olsson och Nilsson till högutbildade t.ex. ekonomer som tittar enbart på sitt eget forskningsfält men inte tar hänsyn till ”externa effekter”, som miljöfrågor alltför ofta räknas till.
5. Klimatskeptiker. En för klimatforskningen viktig grupp. De håller oftast med om att en klimatförändring är förestående, men är osäkra på om det är på grund av mänsklig aktivitet. Kritiserar och nagelfar klimatforskning, vilket bidrar till en stark och viktig kritik och kvalitetskontroll av forskarna i kategori 2.
6. Klimatförnekare. Nu börjar det brännas. Till skillnad från skeptikerna förnekar denna kategori ofta klimatförändringarna helt och hållet. De kännetecknas också av en stor inkonsekvens. Vissa hävdar att klimatet inte ändras. Andra att det visst ändras, men att det är ”naturliga förändringar”. Andra att det är på grund av oss människor, men att det bara är bra, och så vidare. Ett exempel på klimatförnekare är Stockholmsinitiativet.
Det här blev ett längre inlägg än jag tänkt. Det får bli en del 2 imorgon, tror jag. Välkomna tillbaka då för att läsa den spännande fortsättningen, om förnekarnas strategier och argument!
