Det här blir ett hejdundrande snabbt inlägg, för om fem minuter ska jag cykla iväg till Geovetarcentrum och vara med på ett seminarium. Det är Johan Rockström och Anders Wijkman som ska prata om fenomenet klimatförnekelse. Det vill säga, att hävda att klimatet inte alls ändras, och om det gör det så är det inte vårt fel, och om det skulle vara det, så är det i alla fall inte just deras fel, och är det det så kan vi inte göra nåt åt det. Ungefär så. Det ska bli intressant! Återkommer med rapport!
Bilden visar Rockström och Wijkman. Tillsammans har de skrivit boken ”Den Stora Förenekelsen” om just klimatförnekandet.
En reflektion över vilka ord vi använder och vad vi lägger för värderingar i dem. Det är svårt det här med vad vi ska kalla ”avvikande” grupper. Nu är ju inte just svarta människor, som det här inlägget ska handla om, en direkt avvikande grupp globalt, men här i Sverige kan vi nog vara överens om att det finns betydligt fler vita.
Jag har funderat över det här ordet, svarta. När jag var i Kenya användes orden black och white regelbundet, och vad erfor, utan nån direkt laddning. Det var en beskrivning av folks hudfärg. Jag var vit, de flesta andra var svarta. På samma sätt som att man säger att någon är kort eller lång, gammal eller ung, osv.
Men här hemma tenderar vi ofta att dra oss för att använda ord som svart. Man använder lite mer omständliga ord som färgad eller mörkhyad. Och jag säger inte att det är fel. Men det känns som att vi ständigt uppfinner nya ord för att vi är obekväma med att beskriva folks olikhet. I Kenya var svart och vit beskrivande ord och folk fattade vad man menade, punkt slut. Men här är vi ofta väldigt rädda av nån anledning att uppfattas som okänsliga eller nedlåtande om vi påtalar någons hudfärg. Med risk för att uppnå motsatt effekt.
Foto från Kenya där jag var på besök 2009. Tobias, Isack och jag. Och ett bananträd.
För vad sänder det för signaler att man börjar mumla och säga saker som ”Hon är… ja, du vet… färgad, eller typ… ja…”. Det sänder en signal om att det är något pinsamt, något man inte talar om. Ungefär som att säga att ”Han är en sån där… du vet… en sån som… gillar samma. Alltså, inte för att det är nåt konstigt, men…” istället för att bara säga att han är gay eller bög.
Nu ska man ju inte vara helt urskiljningslös här. Bög och gay uppfattas av de flesta idag som neutrala ord som bara ange en persons läggning. Men det tog ett tag att komma dit, och det finns säkert några personer som fortfarande tycker att bög är ett nedlåtande ord. Men jag tycker att svart och vit är så oerhört enkla, i grunden helt oladdade ord. Det säger vad det handlar om, utan att påstå att det ena är nåt avvikande eller på annat sätt ojämlikt. Nu är det ju visserligen en förenkling att påstå att man kan vara antingen svart eller vit, det finns ju alla möjliga olika kombinationer, nyanser och varianter. Och skönt är väl det. Men, ni förstår vad jag menar.
Ordet neger till exempel är svårt. Jag vet att vissa använder det och tycker att det är numera är oladdat, ungefär som bög. Det betyder ju trots allt svart, liksom. Men min bedömning är att det fortfarande, och kanske alltid kommer att vara, för negativt laddat. Jag hörde en intervju med Alice Bah en gång, där hon pratade om att hon aldrig kommer att kunna höra ordet neger utan att känna smärta. För henne skar det som knivar, oavsett hur oladdat det var för den som sade det. Och hon förklarade så inlevelsefullt så jag förmodligen aldrig kommer att kunna använda ordet utan att tänka på det.
Vad anser ni som läser? Ordet svart? Är det oladdat? Ordet färgad för mig känns lite omständigt och klumpigt. Alla är väl färgade, liksom. Egentligen är man väl mindre färgad om man är svart, än om man är rosaaktig, som de flesta av oss skandinaver är?ss skandinaver är?
Jag läste en notis om att en motion till LRFs årsmöte (LRF = Lantbrukarnas riksförbund) om att ”anställda och förtroendevalda inom LRF inte bör vara vegetarianer”. Motionen vill helt enkelt ha ett vegetarianförbud inom organisationen.
Ett annat citat ur motionen är ”Som medlem känns det väldigt konstigt att min medlemsavgift ska gå till att avlöna personer som tycker att det jag gör i min yrkesroll inte är moraliskt försvarbart”. Undrar vad Freud hade sagt om ett sådant uttalande. Vadå projicering liksom…
Enligt Sveriges Radio Dalarna har dock LRFs styrelse i Dalarna, där motionen kommer ifrån, visat sig skeptiska till förslaget.
Jag håller nu på att läsa en kurs i genusteori och borde egentligen, istället för att skriva på den här bloggen, skriva på min inlämningsuppgift som ska vara klar imorgon bitti. Det är grymt intressant att sätta sig in i inte bara den feminism som finns idag utan också vägen som har lett hit. Man förstår bättre varför feminismen ser ut som den gör när man inser vilken historia som ligger bakom.
Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om idag. Istället tänkte jag göra en kort reflektion över det hat som feminismen tycks väcka. Det är läskigt, och samtidigt väldigt fascinerande. Varför hatar man idén att ingen ska diskrimineras på grund av sitt kön? Ställer man frågan på det sättet ter den sig nästan lite komisk, men många verkar ha en helt annan infallsvinkel. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag läste ett inlägg på Passagen Debatt häromdagen.
Jag ska inte återge det i sin helhet (den som vill läsa hela kan göra det här) men det hävdar, på ett ovanligt välformulerat och till synes genomtänkt sätt, att feminism (egentligen kvinnor och kvinnligt sätt att tänka i allmänhet) ligger bakom hela västvärldens förfall. ”Med en ökad kvinnlig närvaro överallt så kan jönspartier som (mp) och (v) behålla sina riksdagsplatser och påverka samhället eftersom deras väljare mestadels är kvinnor.” skriver debattören efter att ha berättat hur det svenska samhället förgiftats av kvinnliga egenskaper och förfallit under 60- och 70-talen. ”Samtidigt sänktes alla krav överallt, alla skulle vara empatiska och ödmjuka och kvinnliga egenskaper premierades på bekostnad av manliga dito. Kvinnosakskämpar började poppa upp och dessa muterades senare till feminister, miljörörelsen kom igång och vänstern stärkte sina aktier. Allt detta (av vilket vi ser resultatet i dagens läge, både inrikes och i de flesta andra västländer) startade när kvinnorna började ta för sig och lämna hemmet för att bli yrkesverksamma på sent sextiotal.”
Inlägget avslutas med orden ”Som en jämförelse på min tes kan vi ställa den patriarkala arabvärlden mot den matriarkala västvärlden. Av dessa två är det ju givet vem som avancerar på den andres bekostnad. Är hemligheten med vår civilisations förfall helt enkelt att vi släppte in kärringarna i det offentliga rummet och vid maktens bord? Jag tror det.”
Min första reaktion var ett uppgivet skratt. Det var liksom för dumt för att vara sant. Sen tog vetenskapsteoretikern i mig över och jag började fundera över hur man kan få den här typen av åsikter. Texten är välformulerad och välstrukturerad, så personen som skriver är uppenbarligen inte dum i huvudet. Men allt vi ser ser vi på olika sätt beroende på vilket perspektiv vi har. Rent allmänt är det svårt för folk att ta till sig med vilket manscentrerat perspektiv vi traditionellt ser historien. Det är därför det verkar krävas universitetskurser för att vi ska se ganska självklara grejer.
Men återigen, vilket perspektiv krävs för att man ska skaffa sig såna extrema åsikter? Tja, varför blev Hitler demokratiskt vald? Varför accepterades skavhandeln? Vi är inte så självständigt tänkande som vi tror. De perspektiv med vilka vi ser på saker och ting tar vi till stor del till oss utifrån. Och lever man i ett sammanhang med väldigt ensidigt perspektiv (exempelvis är 99,95% av ledarna för de största multinationella bolagen män [Connell, 2009]) är en logisk följd att ens åsikter formas av det.
Oj, det här blev längre och luddigare än jag tänkt mig. Bäst att skriva på inlämningsuppgiften istället.
Det blir ett kort inlägg idag, för om en stund ska jag ta bussen till TV/Radio-huset på Hisingen, där jag tillsammans med Gunnar Sporrong och Katja Lindblom ska prata astronomi i nästa avsnitt av Einsteins trädgård i P4 Göteborg. Vi var med i ett avsnitt i höstas, och nu är det alltså dags igen!
Jag tror att själva programmet kommer att sändas nu på torsdag, men det kan vara nästa torsdag eller någon av de kommande.
Så länge kan man lyssna på Science Fiction-radion, som sänds i Radio AF i Lund. Där handlar det om Science Fiction varje måndagskväll klockan 22, och jag brukar medverka ungefär tio minuter i varje avsnitt som astronomikorrespondent. Nu senast pratade vi om japanska hjälterymdsonder.
Edit: Sci-Fi-radion finns inte kvar på radioaf.se, men alla program finns fortfarande att hitta här.
Ja, alltså, det är inga getter som har vält vad jag vet, utan jag menar otippad i betydelsen oförutsedd.
Bengt Berg heter en poet och förlagschef som jag länge uppskattat. Döm av min förvåning när jag igår plötsligt fick ett mail ifrån ovan nämnda poet där han frågade om han fick publicera några av mina dikter på sin blogg! Eller hans förlags blogg, rättare sagt. Jag hade tidigare hört av mig till förlaget, Heidruns Förlag, angående eventuell utgivning av en diktsamling, men fått beskedet att de tyvärr inte hade möjlighet att ge ut den. Så gissa om jag blev glad när jag fick mailet!
Bloggen heter Bokgeten, och du hittar den här. Det är fem korta dikter.
Här kommer ett litet erkännande såhär på lördagsförmiddagen.
Jag tycker mig vara ganska bra på engelska. Inte så att jag är någon virtuos, men jag klarar mig obehindrat i engelskspråkiga sammanhang och engelsktalande länder. MEN jag har svårt för när engelska filmer saknar svenska undertexter.
Det är ju inte så att jag inte förstår vad de pratar om, eller hör de allra flesta replikerna. Men när folk pratar i mun på varandra, när det är mycket bakgrundsljud eller folk pratar snabbt med kraftiga dialekter, då missar jag grejer.
Jag vet att många gör en grej av att se filmer utan svenska undertexter för man tycker att det förstör känslan. Och okej, det får ni gärna tycka, men för mig försvinner mycket av filmens handling. Och det är ju aldrig kul att missa grejer.
Växthuseffekten i all ära, men jag har i över tio år haft i bakhuvudet att det STORA hotet mot mänskligheten är något helt annat.
När forskare och andra som har koll beskriver växthuseffekten använder de sig ofta av en speciell kurva, som ibland kallas för hockeyklubbskurvan. Den visar hur mängden koldioxid varierat i atmosfären genom tiderna. Först är den i princip rak under många tusen år, för att i samband med industrialiseringen plötsligt skjuta i höjden. Det är det som gör att den får formen av en hockeyklubba.
Men, en kurva som svänger av ÄNNU skarpare är kurvan som visar världens befolkning över tid. Den ökar långsamt, långsamt från tiden mellan 5000 före kristus till år 0, för att sedan öka lite snabbare, dippa lite under digerdöden som började på 1300-talet, och sen öka kraftigt de senaste århundradena, med en total raketökning de senaste femtio åren. Fotot här nedanför visar en modell av befolkningskurvan på Deutsches Museum i München där jag var för några år sedan.
Här kan man ju VERKLIGEN snacka om ökning! Kurvan får växthuseffekthockeyklubban att framstå som en pingisracket i jämförelse. Jag drar mig till minnes att när jag gick i grundskolan fick jag lära mig att världen hade fem miljarder invånare. Nu lär sig barnen att vi är närmare sju miljarder.
Alltså, med en sån ökning, spelar det ju ingen roll om vi lyckas minska utsläppen per person till hälften på 50 år, för då är vi ju dubbelt så många! För att illustrera kurvan ytterligare lägger jag här in en film jag tog med min skruttiga digitalkamera när jag var på museet i München.
Det är inte utan att man blir lite mörkrädd. Men, hur som helst har jag tyckts att det pratats ganska lite om det här problemet jämfört med alla andra möjliga hot mot mänskligheten. Häromdagen när jag lyssnade på radio sa dock några forskare att ökningen inte är lika stor längre, att vi förmodligen kommer att plana ut på drygt 9 miljarder invånare. Jag hoppas verkligen det stämmer.
Jag har haft en dröm i flera år nu om att åka till Paris, köpa en basker, sitta vid kanten av Seine och skriva dikter. Kanske med ett glas rödvin bredvid, och med en mustaschprydd (Just det Christina, mustaschprydd!) liten man med ett musettedragspel på behörigt avstånd. Okej, det behöver inte vara mustascher. Det behöver inte ens vara en man, det är inte det som är grejen. Grejen är istället att nu är det på väg att bli av!
En person jag tycker mycket om föreslog helt sonika att ”Ska vi inte åka till Paris?” och jag svarade, efter att ha tänkt efter några sekunder, att ”Jo, det är klart att vi ska!” Så igår kväll bokade vi biljetter! Printemps au Paris, nous voici! Hmm, jag får nog fila lite på min franska…
Tänk! Paris i början av maj! Åh, jag vill till Louvren, jag vill ta trapporna upp i Eiffeltornet, jag vill vandra längs Seine, jag vill äta rostade kastanjer, jag vill se Montmartre, jag vill besöka Père Lachaise, jag vill, jag vill, jag vill… Det ska bli så spännande! Och det bästa är mitt sällskap, som är van parisresenär.
Vad ska man mer göra när man är i Paris 5 dagar? Är det någon som har några tips?
